Del 65 Livets allvar börjar…

På något sätt kändes det som den första lekfulla delen av mitt liv hade tagit slut och att det nu var dags att betala för det jag hade åstadkommit under dom sista fyra åren. Jag hade ju dels utbildat mig till hotellsekreterare 1966/67 och ovanpå det hade jag genomgått mellan 67 och 70 en treårig utbildning som hade haft som mål att bädda för ett jobb inom den så kallade film och TV branschen. På den tiden fanns det två TV kanaler i Sverige. Ettan och tvåan. Om filmbranschen hade jag ingen större aning om. Jag kände enbart till bolagen Sandrews och SF som stod för Svensk Filmindustri. Jag hade läst regelbunden en facktidning som hette TM som var förkortningen för ”Tekniska meddelanden” och senare döptes om till ”Teknik och människa”. Utgivaren var Svenska Filminstitutet och den som i stort sätt ensam gjorde tidningen var den kände och duktige filmfotografen Lasse Svanberg. Han satt i Filmhuset på Gärdet och samlade på sig all slags nyheter ur den tekniska filmvärlden och försökte att förmedla dessa till dom svenska filmarbetarna i en månatlig magasin. I denna publikation fanns det någon enstaka gång en annons där ett visst filmbolag sökte diverse medarbetare till sina produktioner men adressen till det bolaget läste jag lite slarvigt och  blandade ihop Johannesplan med Johanneshov och därför brydde jag mig inte om att svara eller bättre sagt söka mig till dom. Jag förknippade nämligen Johanneshov med det slakthusområde som låg söder om söder och där kunde väl inte något seriös filmbolag ha sitt säte. Därför avstod jag från att reagera. Det var väldigt dumt för att jag kanske skulle ha fått ett arbete hos dem men sånt vet man ju inte. Däremot så vet jag att jag tre år senare kom på att läsa samma typ av annons igen och den gången läste jag rätt adress och plötsligen såg jag att bolaget Sandell-Film låg mitt i centrala Stockholm uppe på Brunkebergsåsen bredvid Johanneskyrkan som låg omgärdat av en vacker park och adressen var Johannesplan 1. Men därom kommer jag att berätta mera om några år.
Varför talar jag om detta då nu? Ju för att jag kände ju att jag borde förvalta mitt pund och inrikta mig på att få lite valuta för mina studieinsatser och för mina redan förbrukade studielånpengar som vid det här laget var uppe i ca 40 000 svenska kronor vilket var på den tiden en hel del pengar. Jag hade i och för sig sökt till Dramatiska institutet redan innan jag åkte till Grekland på semester för att kunna fortsätta på en ”riktig filmskola” men ännu inte fått svaret om jag blev antagen. Det gjorde att jag fortfarande tog det lugnt med att tänka för mycket på att söka ett ”riktig” filmjobb. Men nog var jag lite nervös inombords över hur det hela skulle utveckla sig framöver. Än var det sommar och sol och livet kändes relativt lätt men snart skulle hösten 1970 komma.
Vi bodde ju hur fint som helst här på Sven Vintapparesgränd och hade mycket folk som sprang hos oss för att läget i Gamla Stan är ju sådan att alla vägar i Stockholm leder förbi Gamla Stan och då var det lätt att hälsa på George och Annika för dom bekanta och kompisar vi hade. För att få in till hyran så började jag jobba igen på Restaurang Den Gyldene Freden som alltid behövde folk. Jag var hjärtligt välkommen igen och det var trevligt att möta min gamle kyparkompis Antonio från Spanien. Det kändes precis som om jag aldrig hade lämnat stället. Det var enbart gästerna som var nya dag efter dag.

På fritiden så gick jag till Kungsan och satte sig under almarna där det fanns Teehuset Tetleys. Där hittade man alltid någon till sällskap och kunde smida lite planer.
Var det fint väder så tog jag mig ut till Hotell Foresta där min österrikiska kompis Hanno fortfarande var badmästare vid den swimmingpool som var till för hotellgästerna. Efter varje sådant besök avslutade jag det alltid med en god måltid vid den Restaurang som tillhörde hotellet men var av lite enklare slag än huvudmatsalen som låg lite högre upp i den furstliga byggnaden som liknade en gammal riddarborg. Efteråt var det dags att cykla hem igen. Vid sådana poolbesök kunde jag förutom att jag mötte någon av mina gamla österrikiska vänner från Hannos Lidingögäng även möta en och annan hotellgäst som det kunde vara givande att samtala med.
Annika och jag hade hittad till varandra igen och även hon tyckte att det var dags att tänka på framtiden. Hon hade sökt och fått ett arbete som journalist på en Västervikstidning. Så plötsligen så var jag ensam i Gamlas Stan  lägenheten och nu vart det lite mer besök som anlände och jag hade börjat röka lite hasch på fritiden och det leder ju alltid till att man omgås och ”lär kanna” vissa typer som kan förse en med den varan. Men i det stora hela så var det inte någon större fara med den verksamheten. Jag märkte snart att haschet var inte lika vänligt som gräs och att det var lättare att få lite sneda tankar det vill säga tankar som kunde glida åt det negativa hållet om man inte passade sig.
När Annika hade rest till Västervik hade hon känslan att relationen mellan oss hade övergått till något ovisst, något obestämbart som man inte kunde bygga vidare på utan den kunde lika väl kännas som avslutad. För min del levde jag väldigt mycket i nuet så jag gjorde mig inte ens tankar över den situationen som vi hade råkat in i utan för mig var det ”business as usual”. Jag kan inte säga att jag saknade henne speciellt mycket men samtidigt tyckte jag lika mycket om henne som alltid. Enda problemet i vår relation var att jag var mycket mer utåtriktad än hon och på så sätt uppkom det ofta små irritationsmoment. Men när dom inte uppträdde i hennes frånvaro så snarare ökade min längtan efter henne. Det som hände någon gång under augusti efter Annika hade flyttad ur sitt rum var att en flicka som hette Malena och var granne med Hanno på Lidingö försökte att flytta hemifrån.
Hon var väl en så där 19 år och ville bli mer självständig och då skall man ge sig hemifrån. Jag hade mött henne vid ett av mina poolbesök och ett visst tycke hade uppstod som ledde till att jag erbjöd henne att flytta in i Annikas rum i Gamla Stan-lägenheten. Det ledde till vissa spekulationer från Annikas sida när hon fick reda på det men så var livet. Jag kan säga att kort efter Malena hade flyttad in blev hon god vän med Gunnar som hade varit med oss i Grekland och som hade nu efter hans och Odds hemkomst ofta vägarna förbi vårt hus där ju även Odd hade bosatt sig igen efter Greklandsresan. Odd hade ju fortfarande tillgång till rummet på våning ett. Malena och Gunnar träffades en hel del i min lägenhet. Det tog inte mer än några månader innan Malena sedan hittade något annat ställe att bo på som låg närmare den skola där hon skulle utbilda sig till Veterinär. Där tappade jag kontakten med henne och jag har sedan dess ibland tänkt på vad som kan ha hänt med henne. Det som stod kvar långt efter hon hade lämnat Gamla Stan var den dammsugare som hon hade tagit med sig hemifrån. Det var ett mycket ovanligt märke som hette Hoover och gällde som dammsugarnas Rolls Royce på den tiden. Men även den gick sönder så småningom.

En vacker dag fick jag ett brev på posten där det stod att jag tyvärr inte kunde räkna med att komma in på ”Dramatiska Institutet”. Jag var besviken och förbannat över mig själv för att jag hade slarvat med min ansökan. Det var så att jag hade formulerat mig felaktigt när jag som motiv angav att jag enbart ville ha ett schyst jobb inom filmbranschen. Jag skulle ju ha skrivit att det var oerhörd viktigt för mig att rädda världen genom mina framtida insatser inom filmens underbara värld. Min ansökan var definitivt inte politiskt korrekt och det visste jag redan när jag slängde iväg det men jag ville inte förnedra mig och lossas vara supersocialt och politiskt korrekt och nu fick jag beskedet.
Så nu fick jag skylla mig själv och det smärtade mig mycket. Min kompis Hanno som hade gått med mig i Dokumentär-filmskolan hade gjort allting ”rätt” och som belöning kom han in på Dramatiska Institutets Filmfotograf-utbildning. Där lärde jag mig något viktigt. Det gäller att anpassa sig i vissa lägen. Man sa att utbildningen till filmfotograf var på den tiden lika dyrt som en stridspilotutbildning.
Nu gick det en tid och så småningom kom jag att tänka på att det verkade vara rätt cool att vara kameraman på TV. Jag kom att delta i en interview  hos Sveriges Telvision för att söka en sådan position och tänkte den här gången så förbereder jag mig ordentligt och har en massa svar på eventuella frågor. Jag till och med satte på mig en vit skjorta när jag gick upp till TV-huset. Jag kom in till en person som tittade en gång till på min ansökan och sa att det såg ju bra ut och han kände till Dokumentär-filmskolan. Nu skulle vi bara göra en snabb test för att se om jag hade bra färgseende och vi gick in i ett rum bredvid där vi kollade en del testblad med en jädrans massa små färgpunkter och sen tog det inte lång stund tills det kom fram att jag dessvärre inte hade perfekt färgseende.
Där sprack den här ballongen framför mina blå ögon skulle man kunna säga. Han talade om för mig att tyvärr hade dom redan en hel del kameramän som var i samma situation som jag men att dom inte kunde säga upp dem men definitiv inte ville nyanställa sådana. Det var ingen tröst för mig och jag kommer aldrig att glömma hur jag smög mig därifrån svettandes i min vita skjorta och jag lovade mig att iallafall aldrig ta på mig en vit skjorta till en jobbinterview. Varför kommer jag inte ihåg men förmodligen för att jag inte fick jobbet.  Numera kan jag ju säga att det gjorde ingenting för att jag fick ett mycket roligare filmjobb så småningom än jag någonsin skulle kunna ha fått om jag hade kommit in på TV som kameragubbe. Good Shit happens!!

När jag nu har kommit igång med att berätta om mina misslyckanden när det gällde att försöka komma vidare på vägen till att bli en filmarbetare på riktigt så kommer jag nu till den dråpligaste historien av dom alla. ”Hear hear!” Det börjar med att jag lärde känna en tjej eller bättre sagt en dam i trettioårsåldern uppe på Vanadis simbad som jag ju frekventerade på den tiden.
Hon hette Kerstin och henne skulle jag möta igen när hon satt bakom ett skrivbord ute i Solna mittemot filmstaden. Hon hade en egen firma som bokade frilansfolk som ville ha jobb inom film och TV-branschen. Jag hade fått ett tips om att hit skulle man gå om man ville få ett jobb. Vi hälsade på varandra som gamla vänner och hon frågade vad hon kunde göra för mig. Efter lite inledande prat om ingenting så sa jag att jag nu är färdig med Dokumentär-filmskolan och sökte mig ut på marknaden. Hon var vänligt inställt mot mig och efter en del vidare frågor om vad jag kunde tänkas klara av kom vi fram till att det fanns ett kortjobb på TV2 Nyheter som filmklippare som kunde passa mig. Hon gav mig tider och adress till redaktionen som höll till i det stora TV huset på Gärdet. Dagen efter skulle jag börja kl 9.00. Lönen skulle jag få från hennes förmedling och vi tog adjö av varandra och hon önskade mig lycka till. När jag hade begett mig därifrån fick jag genast en liten ångestattack och ångrade att jag hade tagit på mig detta omöjliga uppdrag. Jag som klippare på Rapport där det verkligen skall gå fort undan när reportrarna kommer in med sina filmbilder efter dom varit ute på reportageuppdrag på eftermiddagen och ett helt inslag skall klippas ihop för sändning halvåtta på kvällen. Jag blev både upprymd och chockad samtidigt. Hur skulle det gå tänkte jag. Jag hade aldrig haft lätt med att klippa ihop några olika scener utan mest använt mig av någon skolkompis som var duktigare på att klippa men nu var det jag som skulle bli den duktiga klipparen på rapport. Den natten drömde jag mardrömmar och jag sov inget vidare men begav mig ut på Gärdet för att hitta till redaktionen.

Jag anmälde mig i receptionen och blev sedan hämtad av en kille som tog hand om mig och visade mig lite runt. Han hade bråttom för att morgonmötet där alla på redaktionen skulle delta hade redan börjat när vi kom upp till den stora redaktionslokalen. Jag såg mig omkring och såg en hel del kända ansikten från TV sändningarna. En som fortfarande idag (december 2021) syns i TV rutan som nyhetsankare ibland var Clas Elfsberg. Han höll sig diskret undan för sig själv och såg rätt stilig ut i sin kostym precis som man är van att se honom i TV rutan. Redaktören talade om dagens eventuella inslag och i bakgrunden hördes teleprintern ticka fram dom senaste nyheterna från världens alla hörn. Här stod jag som en katt bland hermelinerna. Efter mötet var det bara att ta det lugnt. Jag pratade med några om allt möjligt och tittade in i några olika klipprum.
I en del satt det en klippare och i en del satt det två personer som klippte och en del rum var tomma och jag satte mig i ett av dom tomma rummen och började träna inför det som skulle komma senare. Oftast kommer klippjobben först igång senare på eftermiddagen så jag såg med spänning fram mot den tiden. Tills dess gick jag en liten runda bland dem som  redan satt och klippte och tittade dom intresserat över axeln för att lära mig så mycket och fort som möjligt om detta hantverk. När det närmade sig lunch tillfrågades jag av några om jag ville gå med och käka lunch på stan och jag tackade ja och hängde med. Vi hamnade på en Östermalmskrog och eftersom några andra beställde in ett glas vin till maten så gjorde jag likadant och dessutom så beställde någon ett till glas och så gjorde även jag.
Så efter lunchen var jag redan påverkad och jobbet hade inte ens börjat. När vi återkom till redaktionen fortsatte det såsom det har varit på förmiddagen under en lång, lång tid och jag hoppades redan att i bästa fall så finns det så mycket folk bland dom ordinarie klipparna så att min insats ej kommer att behövas idag och imorgon så skulle jag definitivt inte komma tillbaka till detta helvetes väntrum.
Aldrig mera svor jag mig och sedan kom någon mot mig och frågade om jag var ledig. Javisst svarade jag, skall bara gå på toaletten först. OK sa reportern då ses vi om en kvart här igen jag skall bara hämta materialet från labbet. Nu var det kört för mig nu var sanningens minut inne. Jag tog mig till toaletten och medans jag gick dit kände jag att något hände i mina byxor. Jag hade redan efter lunchen känt mig konstigt i magen förmodligen av en kombination av nervositet och en orolig mage och nu visade sig att det hamnade lösskit i mina underbyxor när jag var på väg in i toan. Jag hann knappt ta av mig mina byxor innan det visade sig att det här luktar katastrof. Det var bara att ta av kalsongerna och försöka få bort avföringen ur dem innan jag nödtorftigt tvättade av dem och gömde dem underst i papperskorgen.
Det tog en stund att få mig presentabel igen innan jag kunde med hjärtat i halsgropen återvända till klipprummet och möta min reporter som redan satt och väntade på mig. Jag satte in en startsladd i den 16mm filmrullen  som han överlämnade till mig och sedan körde vi igenom hela rullen och han berättade hur han ungefär hade tänkt sig att det hela skulle se ut. So far so good. Upp till bevis. Nu gäller det. Han sa till mig att då kan du väl göra en grovklippning så ses vi om en stund igen. OK. Och så försvann han ut genom klipprumsdörren.
Nu satt jag ensam med detta material och förväntades att göra underverk. Åtminstone vad jag ansåg som ett underverk. För honom och vem som helst på detta ställe var det ett 10 minuters jobb men för mig var det bara svettigt att sitta här utan underbyxor och fortfarande lös i magen och försöka mig på att få ihop det här inslaget som inte skulle bli längre en max en minut sändningstid. När han återvände och jag fortfarande höll på trassla in mig i olika scener efter jag hade enbart klippt bort en del onödigt så insåg han snabbt att detta inte skulle fungera. Han försvann igen och återkom med arbetsledaren bland klipparna och den killen frågade vad är problemet. Jag svarade att jag inte var så van med att klippa fort utan att jag var van att ha god tid på mig när jag skarvade ihop mina egna filmer på dokumentär-filmskolan. Han svarade att här var inte rätta stället att lära sig klippa utan här var det bråttom i regel samtidigt som han tog över min stol och satte fart på klippningen. Jag stod som förlamad bakom honom och bredvid reportern och efter ca tio minuter så blev det klart. Han reste sig och gick sin väg och så gjorde reportern och så gjorde jag men gick hela vägen ut från TV-huset och kom aldrig mer tillbaka.
Jag kände mig befriad när jag gick ut på Gärdet och tog en lång promenad och skrattade högt över mitt missöde. Jag var åter mig själv. Jag kan fortfarande skratta när jag tänker på den lilla souveniren jag lämnade kvar i papperskorgen på herrtoaletten på Rapportredaktionen på Sveriges Television.
När jag dagen efter fick ett telefonsamtal från Kerstin angående min insats som klippare förslog hon att jag skulle nöja med med halva lönen för den dagen för att dom inte hade varit helt nöjda och det gick jag såklart gärna med på däremot blev det aldrig mer några klippjobb eller andra frilansjobb från hennes firma. Men vi möttes ändå åtskilliga gånger några år efter det att jag kommit in i branschen och vi till och med samarbetade ett antal gånger men då var det jag som beställde frilansare genom henne. Så kan det gå! Shit happens!

Print Friendly, PDF & Email