Del 16 Arbete och fritid 1962

Det var trevligt att jobba som servitörelev. Servitörsyrket krävde en utbildning som skulle sträcka sig över tre års tid och varje år skulle innehålla en sammanhängande skoltid på två månader där man besöker en yrkesskola för servitörer och kockar.
Lönen jag fick var väl ca. hundrafemtio Schilling  vilket var 30 kronor i månaden det första året och så fick man maten på arbetsplatsen. Detta uppskattade  min mor och numera så slapp hon laga mat åt mig förutom på lediga dagar.
Jag har inget minne ut av att jag saknade pengar på den tiden utan ibland fick man ta del av en gemensam drickskassa som förbättrade ens ekonomiska ställning. En dag så började det två fransmän som knappt kunde prata tyska men skulle lära sig språket rätt fort. Dom hjälpte till rätt mycket hos oss elever i med diverse officearbeten. Dom hade varit i London och kunde berätta om den stora världen. Dom var båda ca. tjugo år och hade jobbat som servitörer och var nu här i Tirolen för att lära sig tyska.

Roland och Gerard

Rolande och Gerard från Perpignon. Jag var stolt när jag berättade om mina liftaräventyr och om genomresan i Perpignan och det gjorde att vi blev bra kompisar. Vi pratade lite engelska och lite franska och jag minns när Roland skulle lära mig den engelska texten på en Chubby Checker låt som var den tidens stora hit och hette ”Lets twist again”. Jag hade lite svårt att komma ihåg texten. ”like we did last summer” Jag tyckte texten var ologisk för att twisten var ju helt nytt och hur kan man då snacka om att vi skall twista som vi gjorde förra sommaren när det inte fanns nån twist på den tiden. Vi hade så roligt när dom samtidigt skulle visa hur man dansade den nya flugan som hette Twist. Där stod vi bland alla våra glas och höll på twista med benen och försökte följa efter Rolands rörelser. Dom förde med sig berättelser om världen utanför Innsbruck och jag såg redan fram mot  tiden där jag efter min lärotod var fri att själv göra som dom och resa vart jag ville och lära mig nya språk och ha roligt.
Roland hade en kavaj som jag tyckte var så snygg att efter ett tag så fick jag köpa den av honom och använde den under flera års tid som min finkavai. Den använde jag när jag började gå på ett dansställe i Innsbruck på Maria Theresienstrasse som hette Kaffe Schindler.
Där var det dans varje kväll i veckan. Dom tog in lifebands och bytte dom efter ca två veckors engagement. Musikanterna kom nästan enbart från tyskland och var bra.  Ibland var det mer och ibland var det mindre rockmusik men det var alltid blandat så att det även gick att dansa tryckare. Även twisten blev en stor flyga som alla skulle dansa efter.

Let´s twist again

På Kaffe Schindler blev jag stamgäst. Jag hade lyckats att bli kompis med vakterna och inträdet var inte mer än fem schilling.
Ofta släpptes jag in gratis när jag hade lärt känna personalen bättre. Jag älskade att stå bredvid en pelare i restaurangen och kunde timtals bara stå där och lyssna och titta på musikerna i synnerhet trummisarna som fascinerade mig med sina fingerfärdigheter. Jag dansade sällan utan bara kollade in miljön. Musik var stort på den tiden. Man visste precis vad som hade blivit populär någon annanstans i världen för att dom här banden tog upp samma låtarna strax därefter och här stod jag bredvid min älsklingspelare och diggade den senaste musiken till sent på natten.

Kafé Schindlers danslokal där dansgolvet finns kvar än idag. Där hängde jag många nätter!

Ofta vart jag trött när jag skulle gå upp på morgonen för ta mig till jobbet men det funkade bra med väckningen hemma. Mamma visste när jag skulle upp och efter en kort frukost så var jag på väg med min cykel till jobbet.
Jag lärde mig snabbt det som skulle göras varje dag och så småningom efter några månader så fick ja under lunchen vistas inne i matsalen och fick mitt första serveringsuppdrag. Jag skulle servera två coca cola och en flaska mineralvatten till ett par gäster. Jag tog en bricka och hämtade flaskorna. Glasen fanns redan på bordet.
Försiktigt och lite nervös så gick jag trevande och värdig fram till bordet och så öppnade jag flaskan och hällde upp drickan i glasen. Sen återvände jag till min ursprungsposition. Jag hade blivit iakttagen av hovmästarn som hade bett mig att utföra uppdraget och strax därpå fick jag ett nytt uppdrag. En liknande situation och när jag nu åter stapplade fram lite tafatt med min bricka så följde han efter och passerade mig plötsligt och i samband med det så sparkade han mig lätt i baken med sin högerfot som han snabbt och elegant och osynligt för gästerna hade lyft från marken. Samtidigt sa han åt mig att jag inte skulle somna in.
Det var en signal som väckte mig upp. Från den stunden så la jag in en växel och gick alltid med ett betydligt högre tempo när jag skulle uträtta något i restaurangen. Vilken fantastisk pedagogik. Jag tror han aldrig efter det sagt något mer under min lärotid. Hans lilla gest tog verkligen skruv. Det var ytterligare en sak som jag minns från hans mun. Ordspråket ”Var och en efter sin fason!” är mycket tänkvärt och hjälpte mig att se tolerant och förstående på omvärlden .
Detta är Grumillers arv hos mig. Vi kom väldigt bra överens även när han var tvungen att sparka mig några år efteråt så skildes vi som vänner. Men detta är att föregripa historien och det skall vi inte göra. Vintern kom och gick och våren kom och gick och min första sommarsäsong i restaurangen skulle börja.

Varje dag anländer nya bussar med amerikanare som vill se den gamla världen..

På sommaren 1962 kom det många resegrupper och en sak som dom flesta vill gärna se och uppleva är en riktigt ”Tiroler afton”.
Vi hade på hotellet en stor sal som var byggt för länge sedan och helt inredd i barockens stil. Egentligen inte alls ägnat för att uppföra detta skådespel.
Men lokalen låg perfekt till för gästerna och en gammal teaterfamilj som hette Gunsch hyrde lokalen och uppförde varje kväll en ”Tiroler afton” under sommarsäsongen.
Här var det enbart fråga om dryckesservering i samband med föreställningen. Så där släpptes vi elever fria och kunde få öva oss med att få fram snabbt dryckorna  innan skådespelet började.

Familien Gunsch  hade monopol på Tiroler Afton i Innsbruck vid sextiotalet. Stående till höger ser vi Annelise Wegleiter och hennes barnbarn René som tillhörde gruppen under många år.

Det fanns alltid ett gäng musikanter på scenen som spelade blåsinstrument, gitarrer, harpa, bas, trummor, klarinett och säkert en del andra instrument. Sen fanns det några killar och några flickor i tjugoårsåldern i sina Tirolerdräkt.
Flickorna och även en del äldre damer hade sina ”Dirndl” på sig och männen hade sina ”Lederhosen” och vita skortor samt knästrumpor och svarta sko som hördes när dom stampades in i scengolvet och när dom dansade med varandra och jodlade  högt. Det togs fram en bit av en timmerstock och sen började man i takt till musiken att såga i den och med hjälp av yxor så fick man av barken som kunde flyga ut en bit över publiken som lätt upphetsat kunde skrika till och dom uppskattade verkligen skådespelet som pågick säkert två och en halv timme med en paus där det fanns återigen möjlighet att servera litervismed

Det gick wild till på scenen när det sågades och hackades i trästockar..

öl till alla durstiga gäster. Det var alltid en riktigt bra stämning när det hela var över och när gästerna lämnade lokalen efter dom hade köpt sig lite vykort eller ljudkassetter eller nåt annat krims krams som skulle påminna dom om kvällen med Tiroler afton.
Vi lite äldre elever som hade kvällsjobb i barocksalen fick dagen efter ta hand om alla glas som skulle återigen diskas för hand tillsammans med askkopparna och diverse andra föremål. Det var roligt att arbeta i den här miljön kväll efter kväll och möta nya förväntansfulla människor. Tänka sig att en del kunde komma ända från Amerikas förenade stater för att just denna kväll uppleva våra Tiroler traditioner under såna här angenäma former och själv var man en del av deras upplevelse. Detta kväll efter kväll en hel sommar lång. Och på dagtid höll man på som vanligt i restaurangen där det var en himla rush varje dag.
Arbetsdagen bröts av enbart genom våra dagliga besök på Tivoli-schwimmbad. Där var vi alltid mellan halvtre tills halvsex.

Här har vi delar av  gänget. Jag är redan påklädd för att snabbt därefter cykla till kvällspasset på Hotel Europa. 1963

Hela gänget fanns  för de mesta på plats för att dom flesta gick fortfarande på skolan  och hade sommerferier. Vid halvsex tog jag cykel tillbaka till kvällspasset för att få i mig lite mat snabbt innan jag gick in i restaurangen med rena kläder och nykammat hår. En ny arbetskväll väntade fram till halvtio innan jag drog iväg på nya äventyr för att lyssna på musik på Kafe Schindler eller till ett annat ställe som hette Playboy och sen hemgång.