Del 23 Stockholm – en tuff första vecka…


Återigen satt jag i en tågkupé och lyssnade till hjulen som med sitt karaktäristiska  tatamtatamtatam… meddelade att dom tog sig fram från en rälslängd till nästa och så vidare tills dom så småningom anlände i Sveriges  huvudstad Stockholm. Vad visste jag om detta land eller om denna stad? Ingenting annat än att jag hade sett filmen ”Sommaren med Monika”. Men det var inte det sämsta. Dessutom kände jag till namnet på en flicka som bodde i Uppsala och det gav oss ett visst hopp.

första anhalt på T centralen sista september 1964

T centralen i Stockholm sista september 1964. Detta kort är unik. 5 minuter innan jag ringer från en telefonautomat där jag sedan glömmer min ”dyrbara adressbok” med alla Köpenhamn och Oslo och diverse andra adresser i telefonkiosken. Klockan är troligen fem.

Så det första jag gör vid centralstationen är att ringa henne men det är ingen som svarar. Nu gäller det att hitta på något annat så att vi har någonstans att sova för natten för att det är försent att tala med personalchefen Herr Melchior på Grandhotel. Vi har ingen karta att gå efter utan får fråga oss fram och får besked att ett härbärge som lär heta ”av Chapman” lär finnas på en liten ö mitt i stan och där kan vi säkert få en billig övernattning. Våra resväskor är för tunga för att släpas med så vi tar bara varsin axelremväska med oss när vi börjar leta efter ön med namnet ”Skeppsholmen.”
Vi tar oss till vattnet och följer sedan den så kallade strömmen i sin färdriktning mot öster. Strömmen kallas det vattnet som spiller över från jättesjön Mälaren in till Östersjön.

Dom sista solstrålarna speglar sig i slottsfönstren...

Dom sista solstrålarna speglar sig i slottsfönstren… och vi är på väg mot Skeppsholmen

Vi ser strax att Stockholm är en vacker stad med slottet som lyser upp med sina hundratals fönster mot den nedåtgående september solen. Mittemot så är det riksdagsbyggnaden man skönjer och vi passerar Operahuset innan vi får se självaste Grandhotel framför våra ögon.

Vacker byggnad och d'r har vi blivit lovat ett jobb! Vi ser oss redan inne i värmen....

Vacker byggnad och där har vi blivit lovat ett jobb! Vi ser oss redan inne i värmen….

Det är stort och ligger bredvid vattnet och mittemot Slottet. Vi är imponerat av  huset och vi är även imponerat av oss själva som har kommit så långt som till att  nu stå framför vår framtida arbetsplats om allt går som det är tänkt att det skall gå. Klockan är ca. sex på eftermiddagen och dagsljuset blir långsam svagare när vi fortsätter mot den lilla ön som heter Skeppsholmen. Så snart bör vi vara där tror vi. Vi passerar ytterligare en vacker byggnad som heter Nationalmuseet och sedan är det bara bron till ön som skall passeras.

Vi tror inte våra ögon när vi ser denna stora båt på avstånd...

Vi tror inte våra ögon när vi ser detta stora segelfartyg på avstånd…

När vi är mitt på bron så ser vi en stor otroligt vacker Segelyacht en bit bort och ser att dom gluggarna vid sidan av båten är redan upplysta och vi börjar genast fantisera om den här båten som säkert kommer från Amerika för att på den tiden så kom allting som var märkvärdigt från Amerika. Så vi ser redan framför oss hur människorna på det här flotta segelfartyget kanske just nu sitter och tar sig sina cocktails innan dom skall sätta sig och äta en god måltid innan dom skall dansa natten igenom. Säkert rik som troll allihopa. Men vi är inte avundsjuka på dom för att även vi får vara med om trevliga saker – tror vi.
Vi närmar oss båten och passerar för att vi letar ju efter ”vår” härbärge. Och vi letar och letar och vi hinner gå runt hela ön innan vi är åter igen vid den här vackra ”amerikanska lyxyachten som ligger för anker fast väldigt nära land ändå. Det var folktomt nu och det hade hunnit bli mörkt så att när vi fortfarande inte har hittad vår härbärge så börjar vi bli trötta ordentligt. Till slut så uppenbarar sig en människa och kan meddela oss att vi faktiskt står framför härbärget som visar sig vara inuti den ”amerikanska lyxyachten” som vi har fantiserat om så mycket sedan en timme tillbaka.
Det hade blivit lite kylig så det kändes bra att känna på värmen efter vi klev ombord via en landstigningsbro.  Det kostar tio kronor för två personer att övernatta och det finns plats för oss. Sen hamnar vi i ett av rummen där det finns sex bäddar och där kan vi samla oss och pusta ut efter alla nya intryck som vi har samlat på oss under dagen. Först den långa tågfärden och sen detta vackra Stockholm som vi upplevde som mycket positiv hitintills. Vi är rätt trött och trivs på rummet där vi kommer att förbli dom enda två som sover här. Trots att vi är hungriga så stannar vi inne och det dröjer inte länge innan vi sover vår första natt i detta nya land.

Det känns härligt att sträcka ut sig på den här fina sängen….

Dagen efter har vi inte bråttom utan vår första uppgift är att besöka Grandhotel och träffa personalchefen för att presentera oss. Först framåt tiotiden lämnar vi båten för att gå åter över den långa vackra järnbro och några hundra meter tills vi kommer till hotellet. Genom personalingången så slussas vi till hans kontor.

Melchior är en äldre farbror som är vänlig och talar engelska med oss. Han menar att vi kan börja arbeta så fort vi har fått arbets- och uppehållstillstånd vilket vi måste ordna själv genom att besöka utlänningskommissionen som håller till på

Riddarholmen är den lilla ön till vänster om den stora ön i mitten som är den gamla staden och till höger finns två öar som heter Skeppsholmen och Kastellholmen

Riddarholmen är den lilla ön till vänster om den stora ön i mitten som är den gamla staden och till höger finns två öar som heter Skeppsholmen och Kastellholmen Allting på bekväm gångavstånd…

Riddarholmen som befinner sig på gångavstånd från Grandhotel. Vi är välkommen och får börja arbeta så fort vi har fått våra stämplar. Tack och adjö. Vi får med oss ett intyg där det står att vi har fått ett arbete som servitör på Grandhotel.
Nu börjar vår Golgota vandring! Tack och lov så vet vi inte om det ännu annars skulle vi ha gett upp på direkten och hittat på något helt annat.Vi är så sugna på att komma igång med att jobba för att när vi räknat ihop våra samlade resurser i morse kom vi fram till att efter vi hade betalat  för den gångna natten så har vi kvar exakt trettio svenska kronor. Så vår framtid hänger på hur snabbt vi kommer in i arbetet.
Efter en halvtimme hittar vi till utlänningskommissionen där vi får en blankett  att fylla i med våra namn och lite annat och vi visar upp  brevet från Melchior som säger att vi har blivit lovat arbete på Grandhotel när vi har fått ett arbetstillstånd.
Vi tycker ju att det borde vara enbart en formalitet såsom det var i Kopenhagen. Men andra länder andra seder. När vi ställer frågan om när vi kan få våra stämplar i passet så får vi svaret att det lär dröja cirka en månad. Då tittar vi på varandra som om vi fått höra en dödsdom över oss.
Vi ber och vi bönar och talar om vår situation i detalj men blir enbart vänligt men bestämt upplyst om att det tyvärr dröjer för att så är rutinen. Efter en halv timmes upprepade böner om en snabb behandling på grund av vår ekonomiska katastrofala situation  kommer vi överens om att vi kan ju alltid försöka att återkomma lite tidigare på grund av att vi inte kan uppvisa en adress och därmed inte kan nås av myndigheterna för att bli meddelat när vi skall få vårt tillstånd. Samtalet med flickan  bakom disken sker på engelska. Hon är vänligt men bestämt.
När vi nu blivit medveten om vår nya situation som plötsligen förändrat vårt hopp om att vi skall kunna börja jobba omedelbart måste vi först hämta oss och få i oss något ätbart.

Stockholm vecka 1xx22

Våra liv skulle hänga på dom här ynkliga morötter skulle det visa sig….

Vad är det nyttigaste och billigaste som vi kan köpa för att hålla oss vid liv så länge som möjligt. Det måste vara morötter så vi stegar mot en marknad där vi förhoppningsvis hittar det vi letar efter. Vi hamnar efter en halv timme  på en central marknadsplats som heter Hötorget och ligger framför ett stort konserthus och på kortsidan till fem jättestora höghus som ligger på rad. Där letar vi fram dom billigaste morötter och köper oss några kilo som vi packar ned i våra axelväskor. Sen marscherar vi mot Centralstationen för att titta till våra resväskor som är inlåsta i en box. Det krävs en svensk krona för varje dag som dom förvaras där.

Tyvärr så fanns inte adressboken kvar efter 24 timmar..

Tyvärr fanns inte adressboken kvar efter 24 timmar..

När jag nu kollar en gång till igenom alla mina fickor efter eventuell ytterligare en krona som kan ha gömt sig nånstans så upptäcker jag att jag har blivit av med min lilla adressbok som jag använde vid ankomsten till Stockholm för att ringa en tjej i Uppsala som jag hade vissa förhoppningar på om att kunna få hjälp med ett ställe att sova på.
Nu är det inte bara det utan det ser ut som vi även skulle behöva ett mindre lån för att hålla oss flytande tills vi har fått våra stämplar.
Men det ser ut som jag måste ha tappat adressboken i samband med att jag hade det framme vid den telefonkiosk på centralen som jag ringde ifrån. Lustigt nog befinner vi oss i närheten av den telefon där jag ringde. Vi chansar och går dit och hoppas att den lilla boken ligger kvar där men tyvärr. Där ryker alla mina sommarens kontakter och alla mina kontakter som jag hade samlat på mig innan dess. Otroligt vilken förlust. Tack och lov inser jag inte med det samma konsekvenserna.

Adresser och telefonnumren kan visa sig spela en stor roll (efter man tappat dom)!!!

Adresser och telefonnumren kan visa sig spela en stor roll (efter man tappat dom)!!!

Men så här efter 50 år så kan ja ju säga att det är tyvärr så att manga av dom människorna som fanns samlat i boken kunde jag aldrig mer få kontakt med under resten av mitt liv.  Eddie  i Köpenhamn och Edny i Oslo och många fler har försvunnit ur mitt liv. Många gånger har jag tänkt att det skulle ha varit trevligt att möta en del av dom över en kopp kafé och ta reda på hur varandras liv har utvecklat sig. Men visst har jag försökt ett antal gånger att få reda på något om Edny i Norge men trots internet och google så lyckades jag tyvärr inte ännu.
Åter till nuet. Vad skall vi göra nu. Vi fick reda att på att det fanns ett billigare övernattningsställe som låg vid Slussen och hette Sjöfartshotel. Sjömännens egen billiga lilla krypin. Men det skulle vi enbart anlita i nödfall för att vi hade andra planer. Vi tänkte hyra oss ett rum så att vi åtminstone hade någonstans att vara och ha våra resväskor som tickade enkronor varje dag. Så vi begav oss efter vi fått information vid centralen till en rumsförmedling som låg på Tegnergatan.

Stockholm vecka 1xx34

Så efter en till morot så var vi på väg dit. När vi efter lite letande befann oss där och fick sätta oss i ett väntrum tillsammans med ca. tio andra människor så tittate vi på hur det hela gick till. En efter en fick komma in i nästa rum och där så satt en gammal dam bakom ett stort skrivbord med en rollodex framför sig och en stor svart telefon som hon använde flitigt. När det efter två timmar var våran tur att prata med henne så skulle hon först ha betalt.
Stockholm vecka 1xx37Vi hade inte något val. Ville vi ha tillgång till ett rum så var vi tvungen att betala en avgift på fem kronor till henne för att få nyttja hennes tjänster och kunna få titta på diverse rumsalternativ. Så det vara bara att skiljas av ytterligare fem kronor av vårt kapital.  När hon väl hade låst in pengarna i sin skrivbordslåda så började hon med fingrarna långsam rulla fram kort efter kort precis som om hon för första gången skulle se alla dessa enstaka kort med varsin beskrivning på uthyrningsobjektet. Det tog en stund innan hon fastnade på ett kort som hon trodde skulle vara nåt för oss. Hon nämnde priset och beskrev var det låg i förhållande till stadens centrum och sen nickade hon och började ringa.
Stockholm vecka 1xx36Efter  en lång stund så börjar hon prata svenska med personen i andra ändan och samtidigt nickade till oss med en antydan till ett leende. Efter  hon kom överens med personen ifråga så gav hon oss adressen dit och önskade oss lycka till. Det hela hade tagit henne ca en tio minuter och vi hoppades att det var sista gången vi såg henne för att hon luktade rent ut sagt piss. Hon läckte urin när hon satt där i sin stora skrivbordstol och hela rummet luktade piss men som vi senare skulle få reda på så var hon en av få och den bästa rumsförmedlaren och därför så var det alltid späckat med folk i hennes lägenhet. Nu fick vi ta oss till ett ställe där vi fick se ett bra rum som definitiv dög åt oss. Det låg på Kungsholmen och det tog oss en timme att vandra dit men när vi var framme vid den sista pusselbiten i förrhandlingen med våran tilltänkta hyresvärdinna så sprack allting för hon kunde inte acceptera nånting annat än förskottsbetalning av en månadshyra som låg på tvåhundrakronor. Så efter en hel eftermiddags ansträngningar så var vi åter på ruta noll och det hjälpte inte att försäkra henne att vi var två hederliga pojkar som hade i princip ett jobb väntande och så vidare…
Stockholm vecka 1xx38Nu var det ingen idé längre att återvända till rumsförmedlingen och begära ett nytt objekt utan det skulle vi inte hinna med idag. Så nu gick vi genom stan och började för första gången betrakta staden med andra ögon och åter begav vi oss via Kungsgatan mot Hötorget där vi kunde få lite värme inne i ett hus där det fanns en restaurang och nån cafeteria. Efter lite vila och uppvärmning så travade vi sen mot Gamlastan och vidare upp mot Slussen.
Stockholm vecka 1xx40

Här möts Östersjön och Mälaren och här finns en liten slusskanal där båtarna kan ta sig igenom och även vattenöverskottet i Mälaren kan regleras här. Och ovanför Slussen bredvid Stadtsmuséet så gömde sig ett litet Sjömanshotel där vi skulle tillbringa våran nästa och andra natt i Stockholm. Vi anlände måndag kväll och i morgon så skulle vi åter igen gå till centralen och mata förvaringsboxen med en krona. Sen passade vi på att gå till utlänningsnämnden på Riddarholmen och försöka påskynda stämpelprocessen. Dessvärre med dålig resultat. Magen började reagera på att enbart bli matat med morötter. Det har blivit kallare så när vi dagen efter åter  vandrar  mot rumsförmedlingen på Tegnergatan så fryser vi lite i våra sommarkläder men vi orkar inte återvända till våra resväskor för att välja varmare kläder för att det skulle dessutom kosta en extrakrona.
Stockholm vecka 1xx41Åter samma procedur hos den gamla tanten och i hennes lokal som vi kallar för pissoar. Där ser vi många av dom människor som vi såg igår och det ger oss att tänka. Men efter någon timme är det åter vår tur  och den här gången så iakttar vi henne när hon med en lång sticknål försöker klia sig i skallen. Hon har en peruk som ligger nästan lite  på tvären ovanpå hennes eget hår och ser ut som ett storknäst. Det är mellan hennes eget hår och peruken som hon stickar in den långa sticknålen och kliar sig på skallen samtidigt som hon talar i telefon med en hyresvärdinna och läser en Dagens Nyheter. Efter avslutad samtal så förmanar hon oss att gå dit omedelbart för att det är ett attraktiv hyresobjekt. Den här gången var det ett billigare pris på rummet men å andra sidan så låg det utanför stan i ett villaområde som kallas för Äppelviken och ligger väster om stan.
Stockholm vecka 1xx42Det tog oss tre timmar att vandra till Äppelviken och ytterligare en timma att hitta stället innan vi hade ett trevligt möte med husets ägarinna som var vänligt inställt mot oss innan hon hörde vårt momentana problem. Nej, det var enbart förskottshyra som gällde. Hon hade blivit lurad en gång förut och det räckte för henne. Så det vara bara att tacka för ingenting och återvända. Återvända till vad? Nu hade vi bara kvar endera till en övernattning på sjöfartshotellet eller pengar till att mata förvaringsboxen. Den senare nämnda var viktigare än att sova en natt i en säng. Så vi anlände stan och det var redan mörk när vi drev omkring och värmde oss lite här och där.
Stockholm vecka 1xx43Senare på kvällen så hittade vi på Kungsholmen ett hus som var öppet och vi hade samlat på oss lite tidningar som vi skulle  breda ut i en hiss för att inte behöva smutsa ned oss när vi låg på hissgolvet som vi hade kört upp till sista våningen. Inuti hissen var det varmare än i trapphuset. Så det var här vi låg båda två och vaknade när ett tidningsbud väckte oss på morgonkvisten genom att han tryckte ned hissen. Vi ställde oss snabbt upp och strök handen genom håret för att se lite pigg ut och lämnade sedan byggnaden. Ut i kylan. Vi tog en rask promenad in mot stans centrum för att hitta ett ställe där det fanns en möjlighet till ett toalettbesök och där vi kunde fräscha upp oss lite. Nu var det torsdag och en ny omgång vid centralstationen väntade för att mata boxen. Efter klockan tio när dom öppnade så stod vi åter på Riddarholmen och påminde  om att vi väntade på våra tillstånd och berättade att vi hade sovit i en hiss inatt för att dramatisera  våran tillvaro och kanske kunna beveka dom. Men trots att flickan  var vänlig mot oss så var det bara att inse att det skulle ta tid innan vi kunde få dessa förbannade tillstånd.
Stockholm vecka 1xx44
Åter till Hötorget där vi köpte mera morötter men den här gången lite mindre än förra gången för att våran kassa var nästan helt slut. Det märktes i våra munnar att vi bara har ätit morötter och tandköttet väntade på lite mjukar grönsaker framöver.
Stockholm vecka 1xx45Vi matar oss åter med morötterna och tittar på varandra medans vi går med trötta steg åter mot Tegnergatan för att hälsa på tanten på rumsförmedlingen. Vi använder vänterummet som är ganska så fullsatt mest som ett ställe där vi kan värma oss och vänta på att tiden skall gå och ett under skall inträffa. Där sitter det en hel del andra människor som letar efter ett ställe att bo på. Man undrar var dom har sovit inatt. Säkerligen inte i en hiss på utlagda tidningar. Men man vet aldrig. Efter en ganska lång väntan är det återigen vår tur. Nu känns det som vi inte har gjort så mycket annat än att letat efter rum. Hon börjar prata på tyska när hon funderar varför inte vi duger som hyresgäster. Efter hon åter gått igenom sin rolodex i ca. en kvart så hittar hon ett objekt som borde vara någonting för oss. Visserligen så kostar det 250 kronor men det ligger på Söder och vi har inget annat för oss än att chansa en gång till för att eventuellt hitta en uthyrare som kan tänka sig  låta oss bo utan förskottshyra. Det kan man inte tala om på telefon utan vi måste återigen vandra dit till fots och vi beger oss till den adress som vi får med oss på en lapp. Med hjälp av en karta styr vi  mot Slussen och sedan är det ytterligare en timme innan vi hittar stället. En gammal farbror tittar noggrant på oss och visar sen upp ett rum som ligger innanför det rummet där han själv bor. Det är alltså ett genomgångsrum som han vill hyra ut. Så vi blir inte ens lessen när han tyvärr är tvungen att säga nej till oss på grund av att vi inte kan betala förskott. Han behöver nämligen själv pengarna för att betala sin hyra. Tack och adjö.
Stockholm vecka 1xx47Vi börjar inse att vi har nått till vägens ende  och börjar irra omkring i staden på måfå och fundera över nästa natt som vi åter får tillbringa  i ett hus och den här gången så lägger vi oss i hissen när den stannar högst upp och håller dörren upp en centimeter så att vi inte blir väckt mitt i natten av att eventuellt ett tidningsbud trycker ned oss igen. Kylan gör dok att vi vaknar rätt tidigt igen och åter  är ute på en tidigt iskall morgonpromenad.

Idag måste det hända nåt. Nu är vi trötta och tycker att vi inte har lust eller ork att fortsätta på de här viset. Åter går vi en sista gång till Utrikeskommissionen på Riddarholmen och möter där samma  tjej som tyvärr vänligt men bestämt förklarar för oss att vårt ärende inte har hunnit att behandlas än så länge men kanske nästa vecka, kanske. Hon vill så gärna ge oss hopp men kan tyvärr ej själv påverka processen.

Österrikes Ambassad i Stockholm

Österrikes Ambassad i Stockholm på Östermalm

Nu är goda råd dyra. Det är en vacker höstdag och vi tycker att det vore synd om vi bli tvungna att kasta in handduken efter allt vårt lidande den här veckan. Men vi ser ingen annan utväg än att be om hjälp på den österrikiska ambassaden som ligger på Östermalm. Vi får adressen av tjejen och ger oss iväg genom stan. Nån gång på eftermiddagen så sitter vi sedan där i väntrummet och ser säkert lite medtagen ut efter att inte ha haft nånstans att sova dom sista nätterna. Det tar en stund innan en ambassadtjänsteman tar sig an oss och vi får inte ens följa med in på hans rum utan han ber oss att dra vårt ärende på sittande fot i väntrummet. Vi drar vår historia och ber honom om råd. Han menar att han inte kan hjälpa oss. Då påminner jag honom om att jag hade lärt mig redan i skolan att en ambassad i utlandet är till för att hjälpa det egna landets medborgare och eftersom jag kan bevisa att jag och Harry är österrikiska medborgare så förväntar vi oss att bli hjälpta på ett eller annat sätt.
Stockholm vecka 1xx50Han tittar på oss och börjar inse att vi menar allvar med att bli hjälpta. Men hur hade vi tänkt oss att han skulle kunna hjälpa oss.
Vi tycker att han borde kunna påskynda den här ansökningsprocessen eller så är det inget annat att göra än att han lånar oss en summa pengar så vi kan överleva tills vi får tillståndet om nån vecka. Han menar att han kan varken göra det ena eller det andra och att ambassaden inte fungerar som en bank för vem som helst som råkar i knipa och behöver låna pengar. Nu blir vi lite arga och säger till honom med en tydlig röst att vi är inte vem som helst och att vi har fått nog och om han inte hjälper oss nu så kommer vi inte lämna de  här varma rummet förrän han har gett oss den hjälp vi behöver. Det vill säga han kan kasta ut oss från ambassaden men vi går inte frivilligt ut härifrån.

Nu börjar oron sprida sig över tjänstemannens panna.

Nu börjar oron sprida sig över tjänstemannens panna.

Nu börjar det bli små rynkor i hans panna och han drar sig tillbaka till sitt rum. Han verkar ha insedd att han behöver agera på ett eller annat sätt. Han vill väl knappast att vi skall övernatta i hans flotta ambassad över helgen.
Vi väntar spänt. Efter ett tag så kommer det en tjej som ber om våra pass och sedan försvinner hon in i hans rum.
Efter en halv timme så kommer han ut med våra pass i handen och meddelar att vi kan gå till Riddarholmen och där vid utlänningskommissionen hämta våra arbetstillstånd och uppehållstillstånd.
Sen vänder han och försvinner tillbaka till sitt rum. Vi ser på varandra och tittar på klockan.
Nu gäller det. Snabbt till Riddarholmen innan dom stänger kl. tre på fredag eftermiddag. Det bör vi hinna om vi rusar iväg. Från Valhallavägen till Riddarholmen så är det en bit och gå och med andan i halsen så står vi i utlänningskommissionens lokaler nätt och jämt innan dom stänger för dagen. Som i en dröm tittar vi på när samma tjej som i förmiddags gav oss en strimma hopp nu kan stämpla in den efterlängtade stämpel som betyder att vi får vistas och arbeta i konungarike Sverige under 12 månader tills vidare. Glädjen är stort när vi tar adjö av henne och även hon visar att hon är glad åt våra vägar om inte annat för att hon skall slippa se oss  tjatandes varje dag om det begärliga tillståndet.

Arbets och uppehållstillstånd som gäller för ett år

Det efterlängtade arbets och uppehållstillstånd  gäller för ett år

Nu ser vi bara möjligheter när vi lämnar  Riddarholmen för att gå över en lång järnvägsbro till Stockhoms centralstation och med dom sista kronorna vi har kvar betalar vad det kostar att få tillgång till våra två resväskor. Nu har vi redan klurat ut var vi skall ta vägen med dom. Vi går åter över bron mot Gamla Stan den här gängen för att hitta till ett litet billigt hotel som Frälsningsarmén driver.

Hotel Hospiz där vi fick dubbelrummet till höger om ingången i nedre botten

Hotel Hospiz där vi fick dubbelrummet till höger om ingången i nedre botten

Redan under veckan hade vi sett de här stället och nu när vi visste att vi skulle kunna börja arbeta omgående så kunde inget hotel i världen kunnat neka oss att komma in. Och på hotell så betalar man i regel när man checkar ut och inte med förskottshyra. Det var tungt att släppa resväskorna hela vägen till Gamla Stan. På den tiden fanns inga små hjul på resväskorna utan det var att bara att bära.

Sängen står på samma plats fortfarande när jag besökte rummet förra året...

Sängen står på samma plats fortfarande när jag besökte rummet förra året…

Ändå gick vi med lätta steg för att nu hade vi känslan att vi hade segrat och kommit i mål i denna långa Golgotavandring. Resväskorna bar vi som vårt kors men vi var på väg mot en underbar hotellsäng och inte till en avrättning. Incheckningen gick enkelt och vi fick ett dubbelrum precis bredvid receptionen för tjugo kronor per natt.
Det går inte att föreställa sig hur underbart det kändes att komma in rummet och stänga dörren efter sig. Ett tvättställe  hänger bredvid den ena sängen och utanför fönstret så gick människorna förbi och vi var plötsligt inomhus istället från att ha varit utanför alla rum under hela veckan. Vi packade upp våra väskor och tittade på våra skrynkliga vita skjortor och skrynkliga svarta byxor. Nu kom vi överens om att smida medans järnet var varmt. Nu hade vi alltså både jobb och att eget ställe att bo på tills vidare. Men vi var fortfarande hungrig. Så planen var nu att ta sig snabbt till Grandhotel och förhoppningsvis deras personalmatsal….
Så vi drog en kamm genom håret och packade kyparjackorna ned i en bag och sprang genom Gamlastan iväg till Grandhotel .

Bilden visar storleken på Gamlastan och i nedre högra hörnan finns bron som leder till Grandhotel

Bilden visar storleken på Gamlastan och i nedre högra hörnan finns bron som leder till Grandhotel

Det gick inte mer än tio minuter innan vi anlände vid personalingången och begärde att tala med personalchefen som dessvärre hade redan gått hem. Då frågade vi om vi kunde tala med någon från restaurangen för att vi hade ju blivit lovat att kunna börja arbeta så fort vi hade tillståndet klart och det hade vi ju nu i handen och visade upp som satt och bevakade personalingången.
Grandhotel 008

Han tyckte att det var lika bra att vi fick tala med en hofmästare och efter en fem minuter hade tjänstgörande hofmästare anlänt och hörde sig för om vad vi hade på hjärtat som krävde hans insats. Han bad oss efter ett tag att följa upp till baksidan av restaurangen och inspekterade oss närmare. Vi dög inte för att kunna komma in och jobba direkt innan vi hade klippt håret och strykit våra svarta byxor. Vita jackorna vi hade med oss skrattade han åt högt och menade att det är tur att restaurangen stod för vita servitörsrockarna för att bära våra jackor som dom såg ut just då skulle vara ett skämt.

Monsieur Artur från Belgien var den första lilla Napoleonsfigur jag skulle möta i mitt liv

Monsieur Artur från Belgien var den första lilla Napoleonsfigur jag skulle möta i mitt liv

Hofmästaren hette Artur och var från Belgien. Han liknade mest en liten Napoleon och det intryck han gav skulle visa sig var desamma som han skulle visa upp framöver. Han funderade över vad han skulle kunna göra för att underlätta för oss. Han behövde ju personal så fort som möjligt och det kunde vara lika bra att vi började redan imorgon eftersom det var lugnare på lör- och söndagar i restaurangen. Så vi kom överens om tiderna och sen lämnade han oss efter han hade konstaterat att vi såg lite hungriga ut. När vi hade visat upp våra jackor hade det ramlat en morot ur bagen samtidigt. Vi fick förklara varför vi sprang omkring med morötter i bagen. Så han förslog att vi kunde passa på att bege oss fem trappor upp i huset där personalmatsalen befann sig och ta för oss ordentligt. Han hade människokännedom skulle det visa sig när vi hade lärt känna honom lite bättre.
Vi tackade honom och i samma ögonblick kom det en servitör på väg upp till matsalen som dessutom råkade vara en österrikare. Monsieur Artur bad honom att ta med oss upp dit och eftersom Artur var ett språkbegåvning som hade arbetat inom restaurangbranschen i många länder så pratade han tyska med oss och även med Franz som nu tog hand om oss och ledde oss till paradiset…….. det vill säga personalmatsalen. Han kollade upp vilka vi var och varifrån vi kom och vi hade en hel del att berätta för honom under den halva timmen som han satt med oss och delade med sig en hel   nyttiga kunskaper för en nyanlänt.

Franz skulle jag träffa nästa gång Travemünde sommaren 1965

Franz skulle jag träffa nästa gång Travemünde sommaren 1965 där vi tillbringade en eftermiddag på stranden

Franz visste vad han talade om för att han hade gått igenom samma procedur som vi. Visserligen hade han ordnat sitt tillstånd i förväg men även han fick jaga ett boende när han kom till Stockholm för ett år sedan. Han till och med lånade oss en femtiolapp så vi kunde röra oss lite friare än hittills men den stora grejen var att även han sökte sig en ny bostad. Det var inte omöjligt att han hade ett rum på gång där vi alla tre skulle kunna bo tillsammans. Han skulle undersöka det under dom närmaste dagarna. Vilken kille. Vi glömde naturligtvis bort att ta det lite lugnt med maten och stoppade i oss alldeles för mycket och det skulle ha sina följder senare på kvällen när vi låg på våra sängar på hotellrummet och kände oss i sjunde himlen men med ont i magen …..

Vi överlevde i alla fall!!!!

Vi båda överlevde i alla fall!!!! Både magont och den här annorlunda tuffa första vecka…..

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *