Del 57 Amerika / New York / 1969

Från Arlanda flygplats  flög vi med Loftleidir till Oslo och fortsatte sedan till Köpenhamn och vidare till Reykjavik där vi landade mitt i natten och fick gå en halv timme av planet för att titta in på flygplatsen. Det jag minns markant var hur en del människor kom halvsovande gående för att öppna sina små affärslokaler där vi passagerare förväntades att handla något. Spöklikt att vara på denna gudsförgätna plats in the middle of nowhere. Snabbt vidare tänkte jag och sedan gick resan ännu längre västerut mot det stora landet USA. Vi hade gott om plats i planet och efter att jag hade sovit några timmer vaknade jag och fick så småningom kontakt med en islänning som hade klivit ombord vid mellanlandningen i Reykjavik. Han var ca femtio år gammal och var oerhörd lätt  att prata med på engelska. Det visade sig att han var advokat och på väg till Washington DC för att där arbeta som lobbyst för Islands räkning. Han berättade lite om sitt arbete och det framkom att han kände Ted Kennedy personligen och när vi fick in frukosten beställde han in en öl samtidigt och löpte samtalet ännu lättare. Under tiden hade även Thomas vaknat och fått sin frukost som han njöt ut av medan han halvlyssnade på vårt samtal. Det pågick en lång stund och sedan vilade vi upp oss efter all den information som mannen från Island hade hällt över oss. Plötsligen syntes land under oss och vi kollade spänt ned och jag tänkte på alla invandrare från förr i tiden som hade anlänt till denna kontinent med båtar efter en lång och besvärlig sjöresa. Här kommer vi inseglande efter en god frukost högt ovanför marken och under oss ser vi hundratals lätta vita moln svävar en bit ovanför marken och nu märks att planet ändrar riktning söderut mot New York. Spänningen stiger inför ankomsten och snart ser vi en del av den stora staden innan vi går ned för landning på JFK flygplatsen.

Vi dunsar ned på plattan och i samma ögonblicket börjar det stora äventyret. Vi får visa upp våra pass med visumet instämplat och stämningen är mycket respektfull inför tullarna och passpolisen som uppträder som småkungar och det känns skönt att allt går bra och i ett nu är vi ute ur flygplatsen och letar efter en flygbuss som tar oss in till Manhattan, till ett stort underjordisk garage som är samlingsplats för många bussar. Härifrån tar vi oss vidare med en taxi till den adress som Thomas rabblar fram till taxichaffisen. Enligt hans legitimation  som är fullt synligt ovanför armaturbrädet  heter han Kowalsky i efternamn. Vi lämnar underjorden med honom och det går undan. Nu äntligen sitter vi i en riktigt gul New York Taxi och glider uppför Manhattan och förbi Central Park som vi genomkorsar från East till West och sedan är det inte långt kvar tills vi stannar vid 81Street West och där i gatuplanet med en liten trappa ned visar sig dörren där det står tydligt Peter van Bergen.

Peter van Bergen är hemma, öppnar dörren åt oss och hälsar vänligt på Thomas och mig och ber oss att inträda i hans lägenhet. Det första jag observerar i hallen på höger sida är en stor brandbil som är målat längs en 3 meter lång vägg i röda färger och jag tycker det är ovanligt. Sen passerar vi köket och lite längre in så kommer vi till ett ganska stort vardagsrum som är trevligt möblerat med några fotöljer, en soffa och lite bokhyllor.

Sitt down guys säger Peter och ropar på Maureen och hennes kille Richard som kommer ut från deras rum och de hälsar glatt på oss. Vi slår oss allesammans ned och dricker tee samt blir bjuden på en smörgås. De unga paret verkar vara inte mer än tjugofem och vi trivs alla omedelbar med varandra. Dom berättar at dom hade i augusti besökt Woodstockfestivalen. 

Visst hade jag hört talas om och läst en massa om denna festivalernas festival men att sitta här i New York och få höra hur dom två hade det under festivalen det var nånting helt annat. Det här började bra och skulle bara bli ännu bättre när Peter i förbifarten klämde ur sig att vi skulle nu ta det lugnt ett tag och först lite senare på eftermiddagen åka ned till nedre Manhattan för att ta oss en bit mat på Max Kansas City.

Så när vi har vilat oss nån timme, fräschat upp oss och fått oss anvisat två sovplatser var det dags att hoppa in i Peters Volvo och köra ned åt. Nu satt jag där bak och kunde njuta ut av miljön runt omkring och Peter berättade lite om diverse ställen vi passerade och efter en halvtimme parkerade vi mittemot den legendariska restaurangen där allting kunde hända. Såg fram mot hur det kunde gestalta sig en dag som idag. Vi kom in och fick slå oss ned vid ett bord och beställde en steak och lite öl och  Peter berättade för oss  vad som händer i New York för närvarande och frågade vad vi skulle kunna tänka oss att vilja se dom närmaste dagarna. Han hade ju sitt vanliga jobb att sköta på dagarna och hade enbart idag tagit några timmar ledig för att ta hand om oss. Så vi fick lite tips och sedan så lämnade vi Max Kansas city. Inte hade vi sedd någonting av allt som brukar hända men det berodde på att vi var där för tidigt och om vi ville så kunde vi komma tillbaka senare men det blev aldrig av.

Däremot  fick vi se på ”lite action” när vi närmade oss bilen som stod fortfarande på andra sidan gatan och det var inte vilken gata som helst utan det var en Avenue nämligen den berömda Park Avenue och det var fortfarande ljust ute så här kring fem eller sex på eftermiddagen.
Man förväntar sig inte det som hade inträffat. Glasrutan på sidofönstret hade slagits in och dörren hade öppnats inifrån och diverse ting hade stulits ur bilen. Peter hade en exklusiv radio installerat så att han kunde avlyssna alla brandstationers kommunikation. Han var en nörd när det gällde att närvara vid bränder och via hans specialradio kunde han vara på plats samtidigt som brandbilarna anlände. Jag tyckte det lät ”weired” det vill säga tokigt men ”var och en efter sin egen fason”. Så det var det första Peter upptäckte. Hans lilla baby var borta och det var inte det värsta utan nu upptäckte Thomas att hans axelväska modell större fanns inte kvar där han hade lämnat den på baksätet. I axelväskan fanns framförallt alla hans mediciner som han hade fått med sig från Sverige för sina allergiska åkommor. Det var inte alls bra utan han blev ganska skakat när han upptäckte vad som hade hänt. Visserligen var vi New York men på en Avenue i fulla dagsljuset bryta in sig i bilen genom att krossa sidorutan hade man inte väntat sig. Inte ens Peter själv som ju var New Yorkbo hade kunnat förutse detta fräcka inbrott. Så från ena stunden där allt var så himla mysigt med staden så var det plötsligt inte lika mysigt längre. Tack och lov hade jag lämnat min lilla väska i bostaden och klarade mig helskinnat undan men händelsen berörde mig lika starkt som mina vänner kände det. Vi satte oss i bilen och rensade undan det splittrade glas som låg på framsätet och styrde sedan mot närmaste polisstation för att göra en anmälan. Det tog sin tid men det var intressant att se polisstationen från insidan. Här händer det hela tiden att folk förs in och förhörs och vi får verkligen en bra inblick under den timmen vi fick sitta och vänta tills det var vår tur att kunna anmäla stölden.

Det var definitivt mörkt ute när vi tog oss hem så småningom och ingen av oss var på topphumör när vi gick och la oss. Vi kände oss medskyldiga till att Peter hade råkat illa ut och han kände sig dumm för att han inte hade varnat oss att vi  åtminstone borde ha låst in Tomas axelväska med alla mediciner i backluckan och inte ha den som en utställningsobjekt i baksätet fullt synlig. Det var även så polisen hade sett på de hela. Dom tyckte Peter var korkat och vem vill framstå som korkat? Nobody!! men Shit happens och det gäller för oss tre att snabbt gå vidare. Thomas ringde hem till sin Gudrun och hon kontaktade hans läkare och han skulle redan under morrondagen se till att Tomas kunde köpa ut liknande mediciner från apoteket här i stan. Så det ordnade sig snabbt och Peter fick med hjälp av bilförsäkringen skaffa sig en ny specialradio som han kunde leka med framöver. Detta var vår första dag i Amerika. Det få duga. Mycket mer än så kan man inte begära. Dagen efter åt vi frukost med Lee Ann och Richard. Dom tyckte synd om oss men tyckte att Peter ”should have known better”!
Sen tog Thomas och jag oss ut på stan. Vi började med att promenera mot Central Park och det tog inte många minuter. Vi kollade in parken och fortsatte sedan över till andra sidan där vi genast rörde oss mot Guggenheim muséet. Tomas är ju en konstnörd så det passade honom perfekt med att få lite distraktion efter gårdagens händelser.
När vi nu storögd inträder i denna fantastiska byggnad som är ett arkitektonisk underverk så låter intrycken oss omedelbart glömma allt annat och långsam men säkert tar vi oss upp för den gången som vindlar sig lätt uppåt i cirklar ända tills man når översta våningen som egentligen inte är ett våningsplan utan det känns som om man aldrig har lämnat gatuplanet samtidigt som man hela tiden på väg uppåt har sett både upp och nedåt åt alla håll. Fascinerande. Och bättre skulle det bli. Vi tittade på en utställning som innehöll en hel del av dåtidens New York konstnärer och det var väl helt okej men jag var mycket mer intresserat av allt annat framförallt människorna som samtidigt befann sig i denna vidunderliga byggnad.

Där fanns det bland alla andra en kvinna i 40 årsåldern som studerade en del tavlor och vi kom snabbt i kontakt med henne varpå ett trevligt samtal följde. Efter någon timme lämnade vi muséet tillsammans och hon följde med oss till ett kafé i närheten där vi fortsatte vår diskussion. Hennes namn var Pat Sharp och hon kom ursprungligen från Kina och bodde i San Francisco där hon var gift och hade familj och det märkliga var att vi talade om så intima saker såsom hur livet gestaltade sig för henne. Vi lyckades skippa dom vanliga klicherna och hon började berätta hur tuff livet kunde vara och att hon själv har varit nära att ta livet av sig genom att hoppa från Goldengatebridge. Hon såg mycket elegant och vacker ut och vi grabbar kände oss hedrad att hon överhuvudtaget talade med oss men blev mycket förvånat över att hon öppnade sig så oväntad för oss. En timme innan hade vi aldrig mötts och visste inte att någon av oss fanns och nu sitter vi här och kom varandra så oerhört nära. Det var oväntad och så småningom skulle jag uppleva detta fenomen gång på gång under min tre månaders vistelse i Amerika. Det är något speciellt med amerikanerna och jag vet inte vad exakt. Hur som helst skildes vi en stund därefter och jag hade fått hennes adress i San Francisco och lovade att ringa henne när jag kom dit. Thomas skulle nu höra av sig till sin läkare i Stockholm och sedan hämtade vi ut hans mediciner. Därefter var det dags att prova en av alla dessa smårestauranger där man kunde få i sig vad som helst beroende på vad man valde för ställe. Dagen efter delade vi upp oss och jag tyckte det var skönt att vara lite för mig själv och begav mig till ”The Village”.
Där stråsade jag kring och fastnade sedan för ett ställe som jag älskade från första början. Restaurangen som var en blandning av kafé och matställe hette ”The Olivetree” och på en av väggarna i lokalen så kunde man alltid se på olika Chaplin- och andra gamla stumfilmer. Men det var inte bara det som gjorde att jag trivdes där och skulle återvända dit några gånger utan hela atmosfären stämde fint för mig. Där jag brukade sitta nära fönstret kunde jag följa livet ute på Mc Dougallstreet och det var inte det sämsta. Där fanns en hel del klubbar bla så fanns där ett ställe som hette Gaslight och det var där Bob Dylan fick sina första spelningar och sin första stora New York Times kritik som gjorde att alla fick upp ögonen på honom och ledde till hans första skivkontrakt. ”The rest is history”. Det var även här utanför när jag en gång lämnade lokalen och var några steg därifrån som jag på trottoaren mötte samma kille som jag hade träffat första gången i en sjuksal på Sabbatsbergs Sjukhuset i Stockholm. Det var sommaren 1965 då jag hade varit med om en svår bilolycka och som enda överlevande hade klarat livhanken. Dessutom hade den här killen en tjej med sig som jag hade mött i Stockholm i utesvängen. Vi hälsade hjärtligt på varandra och jag ledde dom tillbaka till the Olivetree som jag just hade lämnat. Där utbyte vi lite tankar och erfarenheter och sen skildes vi åt igen för att aldrig ses igen. Tänk att vi möttes samma ögonblick vid samma ställe i världen så många år senare. Det är häftigt!!

På kvällen umgicks vi hemma hos Peter och vi och dom berättade för varandra vad vi hade haft för oss under dagen och vi fick lite nya tips för nästa dagen. När Lee Ann och Richard skulle gå lägga sig en kväll visade dom upp sin säng för oss. Vi skulle vänta utanför deras rum och först efter given signal skulle vi inträda i rummet och bli överraskat inför det vi såg. Det var nästan mörkt men  så såg man bakom vita genomskilnliga sidengardiner ett paar liggande på sängen under en uppspännt vit fallskärm av nylon. Allt ljus i rummet kom från en enda glödlampa och den spridde ett speciellt ljus, ett sådant man kände igen från dansgolven på 60talet som gjorde att all det vita ljustes upp ordentligt. Det var en kul idé att sova under en fallskärm som var upphängt i taket som ett moskitknät och lyste ovanför sängen. Vi önskade dom en god natt och lämnade rummet. Själv fick jag sova på soffan i vardagsrummet  och det passade mig utmärkt. Jag försökte återgälda Peters ”Gastfreundschaft” genom att diska så fort det fanns något att diska och det uppskattades mycket av alla andra.
En kväll på stan råkade jag gå förbi ett ställe där det samlades en hel del folk i en kö utanför en skyskrapare. Jag blev nyfiken och kollade in genom dom stora rutorna för att se vad som var på gång. Uppfattade snabbt att det var electionnight för New Yorks borgmästare och denna kväll skulle det avgöras om den populäre ungdomlige borgmästaren Lindsay skulle få förnyad förtroende. Jag måste komma in i denna lokal och vara med en sådan kväll tänkte jag  tog fram min legitimation från Dokumentärfilmskolan och tog mig fram till ingången. Jag viftade med lägget tills någon la märke till mig och undrade vad som stod på. Nu drog jag en vals och sa att jag kom från Sweden för att göra ett reportage om borgmästarvalet denna kväll. Faktum är att jag lyckades med att bli insläppt och vips så försvann jag i vimlet inne i lokalen och resten av kvällen njöt jag oerhörd över att kunna vara med vid ett sånt speciellt tillfälle. Jag tog en massa kort och följde allting nyfiket. Jag var rätt så insatt i amerikansk politik och plötsligen stod senatorn från New York som hette Jacob Javits framför mig och visade upp ett vänligt leende. Denna kväll var det nästan enbart valkampanjens medarbetare som hade fått komma in och alla blev bra behandlat. Flera olika stora TV Bolag var på plats och deras kameror på den tiden var enormt stora. Här fick jag  uppleva en enorm vänlighet av dessa närvarande amerikaner. Visserligen hade dom på känn att dom skulle klara biffen och var alla glad för det men i synnerhet kvinnorna var idel leende vill jag minnas och en viss dam satt igång och flirta ordentligt med mig.
Det dröjde som vanligt en bit in på kvällen innan resultatet var fastsatt och borgmästaren Lindsay himself kom in i lokalen för att tacka sina trupper som hade kämpat så bra för hans återval.

Dagen efter behövde jag lite luft och tog mig till Central Park för att ta en skön promenad och se vad som gör den till den mest berömda park i hela världen! Här spelas det alltid en underbar teater på en friluftsscen på sommarhalvåret. Och här är det ett fantastiskt liv på helgerna. Jag råkade möta en skolklass och passade på att ta lite kort på dom. Det gillade ungarna som trängdes runt mig och ville ha uppmärksamhet. Se själv!

Jag hade ju lovat till Tor Ivan Odulf, rektorn på Dokfilmskolan, att jag skulle komma hem med ett digert bildmaterial från min resa så jag hade redan börjat fotografera med min Canon Dial som var en halvformats kamera. Det vill säga att för varje av dom 36 filmrutorna på en helformats stillbildsfilm så fick jag ut två bilder alltså 72 bilder från varje filmrulle. Jag körde med svart vit film dels för att jag tyckte mycket om svart vit men framförallt för att jag inte hade råd med färgfilm.
Jag borde säga något om kvalitén på mina små svart/vita ”gallerikort”. Dom är tyvärr så dåliga för att jag har tappat bort negativen och enbart kvar diverse kontaktkort som jag hade för säkerhetsskull digitaliserat. Och nu så är jag tvungen att  fotografera av dessa små kort från min dataskärm och därför är kvalitén därefter Sorry!!!!
I Central Park träffade jag som sagt denna  skolklass som kom från Harlem och hade med sig en mycket söt och trevligt lärarinna. Jag fick mycket bra kontakt med dom och tog bland annat en gruppbild med mig i mitten – en bild som jag är fortfarande glad för.

En kväll  gick vi till Fillmore East som på den tiden var musikstället i New York där alla kända band kämpade om störst möjliga uppmärksamhet. Det fanns ett Fillmore West i San Francisco och drevs av samma promotor nämligen den legendära Bill Graham.

Behöver jag säga att det var en enorm upplevelse att se ett av mina favoritgrupper uppträda här i New York. Unforgattable!! Yeaaaah!
På  lördag förmiddag gick jag till New York University och tänkte närvara när Allan Ginsberg som kallades poppoeten. Han var en legend som jag hade läst mycket om och uppträde med sin lilla handharmonium som ser ut som en miniorgel och drivs med en luftbälg som han sköter med ena handen. Han lirar lite musik och sen läser lite dikter. Efter han hade gjort sitt så lämnade alla lokalen som var en föreläsningssal och samlades utanför och där utbröt det en enorm het diskussion mellan en äldre farbror och alla andra . Han stod på sig och skrek och spottade och hade sig så som jag aldrig förr har sett någon att stå på sig. Det var starkt och påminde en verkligen om att det var fritt att framföra vad man än vill i detta land.

När jag tog mig runt i stan så fanns det alltid något man ville hålla fast i minnet. Så där kom min lilla kamera till sin rätta. Jag glömde att nämna att det fanns ett grepp på undersidan av kamerahuset som man kunde vrida upp som en klocka och när den var max uppdragen kunde man knäppa 20 bilder i ett sträck. Nästan lika bra som alla fullautomatiska NIKON kameror som kom senare. Här kommer lite fler New York impressions innan jag snart åker vidare söderut. Enjoy!!!

Efter en vecka så i New York började jag längta vidare ut ur stan för att se mer av den stora kontinenten och en lördag eftermiddag kring fem-sex tiden så tog jag adjö från mina nyvunna vänner och från Thomas. Han skulle bege sig lite senare till Washington och där studera vissa saker såsom han hade förbundit sig till i sin stipendieansökan och jag skulle studera verkligheten i resten av landet. Detta var tanken.
Så jag tar metron ned till Port Authority och busstationen där Greyhound bussen startar mot Florida.