Del 73 Hösten 1973

Vi hade fått två helt underbara kattungar av Annikas kompis Ingrid. De var en blandning mellan Russian Blue och Siamesrasen. Vi fick dom nångång i slutet på augusti. Det gällde att sätta sig in i denna värld med allt från kattmat till kattkorgen och tidningspapper där dom skulle pissa på och sandlåda där dom skulle skita i. Men visst var dom trevliga att ha att göra med i början. Men dom växte och dom blev mer och mer vilda så när vi kom hem en dag så hade dom klättrat upp i gardinerna och i sängen hade dom kissat i. Så en vacker dag så åkte dom ut. Men hur skulle vi bli av med dom. Jag har aldrig varit mycket för att annonsera och inte den här gången heller. Så jag åkte med dom till en djuraffär och inte ville dom ha dom så efter ytterligare försök att bli av med dom så var det endast kvar alternativet att avliva dom. Med tung hjärta så åkte jag ut med dom till veterinärhögskolan och lämnade in dom för avlivning. Jag glömmer aldrig hur jobbigt det var att gå därifrån utan katter och utan kattkorg. Aldrig mer ett husdjur åtminstone inte en katt. Kommer nu att tänka på den gången jag var i Prad och ca fem år gammal och tittade på när man skulle ta livet av en katt som hade mer än sju liv. Men det har jag redan berättad.
Sen hade vi skaffat ett gammalt svart piano. Varför minns jag inte men det stod där först i vardagsrummet och sedan flyttades det över till sovrummet och det användes mest av Leon. Han hade kommit på att han kunde ställa sig på tangentlocket och därifrån hoppa ned på den stora sängen som var rätt låg. Han kastade sig med ett dödsförakt ut från den höjden och landade mjukt i sängen. Det kunde han upprepa hur många gånger som helst. Sen minns jag att jag kände en kille som var proffesionell pianostämmare och jobbade åt Gottfrid Johannsons musikaffär i Gamla Stan. Han kom till oss och stämde pianot nån gång innan vi så småningom lyckades sälja eller skänka bort det till nån kompis. Jag har inte nämnt den fantastiska frisörstolen som vägde säkert 150 kg. Den hade jag redan köpt när jag bodde i Gamla Stan och sedan hängde den med i flytten. Den stod numera på balkongen efter vi tröttnade på att ha den i vardagsrummet. Framför panoramafönstren i vardagsrummet hade vi på två bockar lagt en stabil och tung bordskiva av furuträd och därmed skapat ett dubbelskrivbord. Vi körde ibland upp några av dom superåttafilmerna som vi hade spelat in i Gamla Stan och på diverse resor. Min mamma kom och besökte oss under sensommaren och hon tyckte om det hon såg. Vi hade rätt trevligt ihop och hon var glad över att vi hade lyckats att skapa ett så fint hem här på Lidingö. Leon och hon kom bra överens och han kallade henne för Omi. Annika hade nu fått sluta sin praktik eller beredskapsjobb på Riksantiekvarieämbätet och nu skulle hon läsa in ett betyg i naturvetenskap för att hon skulle ha en chans att kunna kom in på lärarhögskolans lågstadielinje.
Så hon gick i skolan på dagarna och jag tog mest hand om Leon och såg till att han kom iväg till Rudbodas daghem som låg på tio minuters gångavstånd från vår bostad. Leon hade från första början trivts på daghemmet. Där hittade han lite kompisar och det kändes som ett bra ställe att vara på för honom.

Så nu hade vi kommit på plats och jag började fundera över min fortsatta levnadsbana. Jag började nu igen tänka på att det vore inte så tokigt om jag kunde få ett jobb inom filmbranschen. En dag så läste jag en annons i TM och där såg jag åter en annons där Filmbolaget Sandell och von Schoultz sökte all slags medarbetare på frilansbasis. Jag hade sedd denna annons tidigare men inte brydd mig så mycket när jag såg att dom höll till utanför stan vid Johanneshov men nu var jag nästan desperat för att finna ett filmjobb så jag tänkte att det kunde vara värt att titta närmare på annonsen och jag läste en gång till och nu ser jag att det står ju Johannesplan 1 istället för Johanneshov som deras adress. Jag hajar till och tänker att nu skall jag söka mig dit på direkten. Jag kollade en gång till i telefonkatalogen där det fanns en stockholmskarta och såg nu att adressen låg ju hur centralt som helst mitt i stan uppe på en kulle som heter Brunkebergsåsen vid Johanneskyrkan bredvid en stor fin kyrkogård mittemot Johannes brandstation. Jag började se en möjlighet. Dom sökte alltså frilansfolk. Jag bestämde mig att cykla dit med det samma. Jag cyklade hela vägen till stan och uppför Döbelnsgatan så långt den går och sen kommer en liten knicks i gatan och den ändrar namn och där står ett stort fint gammal patrizierhus med fem våningar i hörnan. Husets adress är Johannesplan 1 och sedan så fortsätter gatan nedåt för backen igen men då heter den plötsligen Malmskillnadsgatan.
Jag ställer cykeln bredvid ingången och pustar ut efter jag trampat upp för backen så blev jag lite svettigt. När jag hämtat mig så träder jag in i huset och tar mig en trappa upp och läser på den flotta mässingskylten att här ligger Sandell&von Schoultz. Jag ringer i dörrklockan och blir insläppt av en flicka som sitter bakom en receptionsdisk. Jag meddelar att jag ville tala med chefen för att jag söker jobb enligt deras annons. Klockan är nu ca kvart i tolv på dagen. Hon ringer ett samtal och sedan tar hon med mig och visar mig till ett rum några meter längre in. Hon knackar på dörren och sedan så ber hon mig att gå in i rummet där det sitter en man i femtioårsåldern bakom ett skrivbord och tittar på mig och ber mig sedan att sitta ned på stolen framför honom. Han undrar vem jag är och vad jag hade tänkt mig för frilansjobb hos dom. Då berättar jag att jag har gått på dokumentärfilmskolan och vad jag hade lärt mig där. Det vill säga vilka ämnen som vi hade fått undervisnig i. Sen ställer han en fråga som jag inte var riktigt beredd på. Han frågar vad jag helst skulle vilja ha för uppdrag. Vill du ha jobb som fotograf eller klippare eller ljudkille eller…. Jag tittar på honom och ser att han väntar på svaret. Då plötsligen så går det upp för mig att nu får jag bestämma mig snabbt och klämma fram med vad jag helst skulle vilja göra. Jag ser framför mig att om jag nu svarar att jag vill ha ett jobb som filmfotograf så blir jag ju avslöjat så fort dom ser mina första tagningar så då skall jag inte nämna att jag vill ha jobbet som fotograf. Sen går jag snabbt igenom en del andra yrkeskategorier och det är samma sak med alla dom andra innan jag kom fram till kategorin inspelningsledare eller produktionsledare. -Då kommer det ta säkert mycket längre innan jag kommer att bli avslöjat som en ”fake.” Så jag klämmer fram att visst har vi ju lärt oss lite ut av varje men min specialitet är faktiskt inspelningsledning. Jag ser att han reagerar positivt och han frågar nu om en del andra saker typ vad jag gör just nu och jag ser att han är fortfarande intresserat i mig vilket jag tycker ser lovande ut. Han säger nu att hans firma har ett stort uppdrag som dom väntar på ett igångsättningsbesked från en stor kund på gång. Det kan komma snart men kan även dröja ett tag. Jag tänker direkt att det är ingen brådska för mig bara jag får jobbet. Nu säger han att till denna film så behöver dom en inspelningsledare. Inombords så hör jag bara att dom behöver mig. Hurra! Men jag visar inte min innre glädje. Sen tar han telefonen och ringer sin produktionsledare och meddelar att han vill gärna att han skall ta upp lite mer information om mig.
Så nu får jag möta Göran Lindström som skall känna mig lite mer på pulsen angående mina kunskaper. Göran sitter i ett rum som vetter mot gården vid ändan av en korridor och dit blir jag visat av receptionisten. Göran sitter och äter en smörgås när jag kommer in rummet och hälsar med handen innan han ber mig sitta ned. Sen frågar han mig om hur det var på dokumentärfilmskolan med sin skånska brytning. Nu känner jag mig på hemmaplan och jag drar igång med vilka lärare som jag har haft och han verkar känna alla namn som jag stoltserar med och det känns tryggt att prata med honom och jag känner att kemin mellan Göran och mig verkar fungera. Jag berättar att jag inte har kommit in riktigt i branschen för att jag har tagit hand om min son Leon under dom första två åren men att jag nu känner mig redo att verkligen vilja hugga i och jag tror att han sympatiserar med mitt val att jag tog hand om mitt barn. Sen tar han och skriver upp mina data och lovar att han kommer att höra av sig så fort dom får sätta i gång med den stora filmen som dom väntar på. Han till och med avslöjar att det handlar om en produktion för Scaniabilar. Efter en halvtimme så är vi klara och på vägen ut så visar han mig deras lilla biograf och det intill liggande körrummet där jag ser en stor trettiofemmillimeters filmprojektor stående bredvid en sextonmillimeters. Jag blir direkt imponerat för att allt annat hittills i lokalerna påminde enbart om vanliga kontorsutrymmen. Vid utgångsdörren så tar han mig åter i hand och lovar en gång till att höra av sig så snart han har något att berätta.
Jag går ned för den stentrappan alldeles uppfyllt av en glädje och en stark förhoppning att jag hade fått en jackpott. Innan jag öppnade ytterdörren för att komma åter ut på gatan så tittade jag ned på golvet och såg ett jättevackert golv bestående av många färgade småplattor som tillsammans bildats ett fint mönster dessutom så flankerades rummet av två statyer. Vilken entrés och vilket vackert hus var det sista jag tänkte innan jag tog min cykel och lät den rulla ned för Brunkebergsbacken i riktning mot Hamngatan och där svängde jag mot vänster och sen satt jag mig i Kungsträdgården ned på en bänk och satt där storleende och bara njöt över tillvaron. Det såg lovande ut och nu vågade jag hoppas på att det kommer att ordna sig med att jag hittar en ingång till den så kallade filmbranschen även om det handlar i detta fall enbart om beställningsfilmbranschen.
Det kändes bra när jag talade om för Annika att jag hade fått ett napp i min sökan efter ett vettigt jobb och hon gladde sig självklart för min skull. Nu var det bara att vänta på att telefonen skulle ringa. Det ringde dok inte på länge utan först efter ca två månader så kom det brev från Sandell&von Schoultz där jag blev inbjuden att delta med ca tio andra freelansfilmarbetare att delta i ett informationsmöte i deras lokaler på Johannesplan 1. Nu hade jag det skriftlig att dom var intresserat i mig fortfarande men samtidigt så fick jag känslan att jag inte var ensam på planen. Så mitt hopp både ökade och samtidigt sjönk det till en del för att konkurrensen kunde visa sig sådan att jag blev utan.
Nu hade det gått ca två månader och jag hade börjat jobba på en restaurang på Lästmakargatan hörnan Norrlandsgatan som hette Rendevous. Där hade jag varit gäst många gånger och nu så hände det sig att jag hamnade där och jobbade som kypare. Restaurangen var inte större än att det hade plats i en gammal femrumslägenhet och ägdes av en schweizare som själv jobbade i köket och lagade maten. Stället var känd för sina bra priser och sina biffar som var stora och prisvärda och alla visste att det var hästkött som användes. Men det gjorde inte nånting utan alla fick rikligt och det smakade gott och det var huvudsaken. Det var alltid mycket folk och man kände att man levde när man hade sprungit en hel lunch eller hade genomgått sitt kvällspass. Det fanns inget utrymme för att fuska så istället fick man springa lite fortare för att få ihop så mycket pengar så att det lönade sig att jobba där. I kassan stod det en österrikisk kärring som var stenhård och det gick inte att lura henne det lilla minsta och hon spelade sig upp som om hon ägde stället. Det var ett brödfödjobb och i väntan på att jag skulle få besked så dög det.
På hemmafronten så gick Annika i skolan varje dag och Leon tillbringade sin tid på daghemmet i Rudboda. Man kan säga att jag gick i väntans tider. Jag kände mig som en hög gravid kvinna och väntade innerligt på förlossningen.

Så i början på december så skulle jag alltså delta i det mötet som Sandell&von Schoultz hade inbjudit oss frilansare. Genom deras annons så ville dom få tillgång till fast frilanspersonal som dom kunde använda sig utav i framtiden. Jag visste på den tiden inte hur det fungerade med fast- eller frilansjobb inom branschen utan jag skulle få reda på det så småningom. Nu var det alltså dags att knalla åter upp till Johannesplan 1. När jag kom in i receptionen så väntade där en hel drös med människor som alla såg förväntansfull på varandra och alla tänkte väl som jag att vem är dom andra och vem konkurrerar just om mitt jobb. Sen var det dags att inträda i det rummet som var ett kombinerad sammanträdesrum och även biografsalong. Här samlades vi kring ett stort brunt rund bord och det var dukat med smörgås som kallades för lantgång och så stod det en flaska lättöl framför papptallriken och en kaffekopp. Thore Sandell och Göran Lindström företrädde firman och Thore började med att välkomna oss alla. Han gladde sig att alla inbjudna hade dykt upp och sen drog han orsaken varför dom sökte frilansfolk och alla var intresserade att sammarbeta med firman och sedan så skulle alla berätta lite om sig. Efter det så ville Thore visa upp en film som hette ”Lågan” och var en beställningsfilm av Kockums som på den tiden var ett jättestort skeppsvarv som byggde supertankers i rad och dom låg i Malmö. ”Lågan” hade spelats in på 35 mm film och var plåtad av Jörgen Persson som på den tiden hade just vunnit stor erkännande som fotograf till den underbar vackert filmade Bo Widerbergfilmen ”Elvira Madigan” med den söta Pia Degermark och Tommy Berggren i huvudrollerna. Filmen Lågan var mycket professionellt gjort och det kändes ju jättebra för att då förstod man att här handlar det om ett kvalitetsbolag som man gärna skulle vilja jobba för samtidigt så var innehållet lite tvivelaktigt för att det skulle få en sluteffekt att allting var bra och det kändes inte riktigt så i verkligheten. Det var ett budskap som var betalt och beställt och godkänt från företaget Kockums och det talade om att jobbarna på varvet hade det så bra man nu kunde ha det fast dom kanske tyckte själv annorlunda. Det var mycket ”Å ena sidan och å andra sidan” som var den röda tråden i filmen. Jag berättar detta för att när filmen var slut så ombads vi alla att tala om vad vi tyckte om filmen och tack och lov så började utfrågningen med den killen som satt bredvid mig och fortsatte sedan åt åndra hållet runt bordet så jag skulle vara den som sist av alla skulle få klämma fram med sina synpunkter. Till saken hör att på den tiden så var ju alla filmarbetare vänsterorienterad och då skall man ju tycka lite negativt om denna films budskap så ingen ville ju sitta här och prata negativt om filmen och samtidigt förvänta sig att få ett jobb efteråt av denna films producent. Mycket riktigt så var det ju många som trots detta inte kunde låta bli att kritisera ordentligt. Och jag slapp att göra bort mig som första utan hade fått uppskov. Skönt att bara iakttaga spelet runt bordet. Jag kände igen en del av killarna, det var enbart killar som hade kommit med här och jag kände även igen deras politiska hemvist. Mycket riktigt så blev det lite kalabalik efter man hade kommit genom halva rundan och så småningom så insåg Thore att det var inte någon bra idé att fortsätta på detta spår utan han tackade alla och lovade att höra av sig. Vid vägen ut i korridoren så frågade jag Göran Lindström om han hade nån indikation om när det skulle kunna bli aktuell med Scaniafilmen som dom fortfarande väntade på ett besked. Han bad mig ha tålamod och han skulle höra av sig. Det kändes lite uppmuntrande att dels att jag inte hade gjort bort mig vid utfrågningen och dels att det inte var avgjort och därmed fortfarande aktuell. Jag gick därifrån lättad och hoppet fanns kvar. Jag borde klara mig i den konkurrensen jag hade mött den kvällen.
Nu närmade det sig julen 1973.

På ”Rendevous” så var det full fart som alltid denna månad december. Alla skall gå ut och äta jultallrik och julbord och det är mycket mer att göra på krogen än vanligt. Det innebär att det är mer stressande att klara av sitt arbetspass men man gör så gott man kan. Nu var det så att det fanns vissa rutiner som man följde bland annat så var det lite lugnare på krogen efter lunchen var avklarat i vanliga fall men nu så fortsatte det med samma tempo hela eftermiddagen och jag skulle sluta mitt arbete kl. sex innan kvällsruschen skulle sätta in. Så när jag var mitt inne i eftermiddagsserveringen och hade fullt upp så bad mig den österrikiska häxan i kassan att jag skulle förutom att jag sysslade med mina gäster dessutom duka upp för en beställning i det lilla extrarummet som var stängt på eftermiddagen. Jag svarade att dom som skall jobba med dom gästerna på denna beställning skall själv duka upp deras bord och att det inte ingick i mina arbetsuppgifter och därför så kommer jag inte att göra det. Hon svarade att jag inte skall vara så fräck utan att det är hon som bestämde på de här stället. Jag tittade på henne och fick en spontan tanke att nu får det vara nog. Så jag svarade henne att jag kommer nu att visa för henne vem som bestämmer över mig. Sedan gick jag fram till dom gäster som inte hade betalt ännu och bad dom att dom skulle göra det sedan så gick jag fram till henne och gjorde min avräkning genom att få fram det beloppet från kassaapparaten som jag hade handlat för och så lämnade jag in mina pengar och hon fick ta mot dom. Hon gnällde och sa att så får man inte och kan man inte och jag sa till henne att imorgon förmiddag så ville jag ha min återstående lön inclusive semesterpengar utbetalt och sedan klädde jag om mig till mina privata kläder. Apropo mina privata kläder så hängde dom förvarat i ett plåtskåp och det skåpet stod ca två meter bredvid den frityren där man friterade samtliga pommesfrites. Så tänk dig hur inpräntad med fettlukt dessa kläder var när jag sedan hade dom på mig. Jag minns så väl att när jag satt i bussen på väg hem kände jag tydligen att jag hade kommit till vägs ände när det gäller mina arbetsinsatser inom restaurangbranschen. Jag satt längs bak i bussen för att jag luktade så mycket pommesfrittes från mina kläder så att jag ville inte utsätta mina medpassagerare för denna äckliga fettlukt. Jag bestämde mig just där och då att aldrig mera jobba på en krog som kypare. Thats it!! Dagen efter var jag där vid elvatiden när restaurangen öppnade och krävde min lön. Först så vägrade hon men jag gav mig inte utan sa att jag inte lämnade stället utan att jag har fått min beskärda del av lönen och sen insåg hon att det var lönlöst att bråka med mig för att jag skulle ställa till det inför gästerna som var på väg in och hon ville undvika att skämma ut sig själv. Sedan så kände jag att jag hade gjort det rätta och jag kände att jag lämnade en hel epok efter mig i och med att jag nu helhjärtad skulle satsa på något annat. Sen tog det några dagar tills det var dags att åka över julen några dagar till Skövde och hälsa på i Annikas pappas hem.