Efter inspelningen av vinteravnittet till Scaniafilmen ”Bolero” kändes det bra att åter vara på kontoret och ta det lite lugnare. Efter varje inspelning måste jag skriva inspelningsrapporter där jag nogrannt anger teamets medlemmar och var man har spelat in. Man anger tider och även övertider så att jag kunde ta ut min övertid som en kompensationsledighet när det i perioder var lite lugnare mellan inspelningstillfällen. Därefter behövde jag göra upp med Stefan som är vår ”kamrer” det vill säga han har hand om finanserna. Han får alla mina kvittos för dom utgifter jag hade och även kopior på traktamentsutbetalningarna. Det gällde för mig att ha koll på saker och ting. Exempelvis kunde vi på en inspelningsresa genom Europa filma och övernatta i många olika länder och då skiljde sig traktamentssumman från dag till dag och land till land på grund av att handelskammaren räknade varje år fram nya tariffer för dessa. Det blev alltid en viss procedur att återlämna alla kontanta pengar som vart över efter en inspelning. Det gällde alltid att redovisa kontanter innan jag först efter många år fick ett kontokort i min hand. Sen fanns det alltid att sysselsättning för mig i vår filmarkiv genom att förbättra ordningen på hyllorna. Rekvisita från dom olika produktionerna kunde samla damm i ett hörn och även där fick man hålla ordning på. I en påse låg det 12 st original fotbollströjor från det svenska landslaget kvar i våra hyllor. Så småningom hamnade en hel del av dom hemma i min garderob och även Leon fick ha en av tröjorna som sin nattskjorta. Han tyckte det var festligt med det vackra emblemet på bröstet. Jag började bli varm i kläderna och började trivas ordentligt.
Jag minns fortfarande den gången jag fick en ingivelse under en joggingrunda på Lidingö. Jag älskade att springa i synnerhet under en förberedelseperiod inför en krävande inspelning. Jag var på väg uppför en backe och kom på en hel del olika saker som jag skulle införskaffa inför nästa inspelningen. Plötsligen kom jag att tänka på att jobbet som jag hade fått och som jag just i detta ögonblick på min fritid var sysselsatt med var ju faktiskt roligt. Framförallt kände jag att jag kunde klara av detta jobb. Jag insåg att nu hade jag ett jobb som jag kunde räkna med att kunna behålla ända tills något händer som jag inte kunde påverka. Om jag skötte mina kort rätt så kunde jag se mot en härligt framtid. Den känslan var så omedelbar och stark och jag är glad att jag kunde uppmärksamma den så glasklart.
Den upplevelsen går bara att jämföra med ett liknande tillfälle trettiotvå år senare. Det var när jag satt i SCA´s flotta firmabil, som jag alltid använde såsom min egen privatbil, på väg söderut från stan mot Mörkö. Då jag precis passerade Ericsson huvudkontor kom jag att tänka på att jag dagen innan hade gjort upp en deal med SCA´s personalchef Rhodiner som gick ut på att jag kunde gå med sextioår fyllda i avtalspension. Det vill säga att jag var från och med detta datum en fri man och behövde aldrig mer tänka på att arbete för någon annan för att få min månatliga inkomst. Plötsligt blev jag så oerhört medveten om detta faktum så att jag vrålade högt i bilen. Vakna upp. Du är en fri man och har nu hela ditt arbetsliv bakom dig. Och du har nu en nästan oendlig tidsrymd framför dig innan det är dags att gå vidare. Alla dessa gånger man hade varit osäkert var man skulle hamna i arbetets stora roullettspel och alla dessa gånger man hade varit osäkert på om Sandell Film skulle klara sig en period till innan det så småningom efter sexton år konkursade. Efter den konkursen hade jag varit arbetslös ett tag. Visserligen med betalt månadslön men ändå med osäkerheten inför var jag skulle hamna härnäst. Så visst var det stort att få uppleva båda dessa två tillfällen och vara så exakt medveten om stundens ingivelse.
Denna vår började en ny teknik röra på sig. Plötsligt var ordet VIDEO på modet. Kunderna tyckte att det var praktiskt att kunna visa upp sina egna filmer utan att man hade tillgång till en egen biograf utan kunde bara stoppa en videokassett in i en bandspelare och sedan sedan titta på den i lugn och ro när som helst och varsomhelst. Så nu började vi överföra en hel del av dom filmerna som vår firma hade producerat på 16mm eller 35mm. I samband med att jag hjälpte till med detta fick vi kontakt med ett litet bolag som kallade sig Galaxy och drevs av en ung kille som sedan gick vidare och så småningom sålde sitt bolag till en mycket kapitalstark ägare. Man kan säga att han var en föregångare till senare tidens entreprenörer som gjorde en massa pengar på att vara först på att utveckla en bra idé i snabb takt och sedan sälja snabbt till ett stort bolag. Det var kul att följa denna killes karriär och ha varit med när han fortfarande var en liten spelare. Vi spelade även in den första egna videoproduktionen i hans lilla studio och fick då upp ögonen för denna teknik och även Thore Sandell var snabb med att inse att detta borde man satsa på vilket han gjorde genom att köpa snabbt upp ett videobolag som hade sitt säte i Lund. Han bad ägaren att flytta till Stockholm och ingå i hans egen lilla grupp under namnet AB Television. Det medföljde två killar och en tjej som hette Barbro. De tog med sig teknikutrustning i form av en liten inspelningsstudio med två TV kameror och ett litet bildmixerbord med några monitorer samt lite ljudutrustning. Köpet kändes rätt i tiden men i efterhand kan man säga att det var lite i tidigaste laget ändå. Det köpet innebar att vi behövde få mer lokaler och det visade sig att det fanns en chans att få sådana i källaren. Det tog en stund att få till de kontraktet och först den 1 oktober skulle vi få flytta in där. Dom som skulle flytta till källaren var Tage som hade ju hand om skoldistributionen rent fysiskt och vidare skulle Göran och jag flytta ned under jord. Lokalerna var charmiga men dessvärre utan fönster. En enda hiss ledde dit eftersom ingen använde trapporna av någon anledning. Vidare ställde vi TV studion och ett filmklippbord ned i källaren tills vidare. Men mer om det senare. Än så länge fick vi hålla till ovanför jorden.
Den 25 april fick jag vara med för första gången på årets reklam filmtävling. Som visningslokal valdes biografen Palladium på Kungsgatan. Det visade sig att en av Sandell filmerna valdes som bäst i den viktigaste klassen och det var den sista film i en trilogi ”Farsanfilmer!” som vi producerade åt försäkringsbolaget Skandia. Odert von Schoultz hade skrivit manus, regisserat och klippt alla tre filmer.
Odert var inte med vid prisutdelningen utan Thore Sandell som producent tog emot folkets jubel som vanligt. Jag fick nu upp ögonen för hur stor den här så kallade beställningsfilmbranschen var. Filmerna var uppdelat i många olika klasser och även videoproduktioner och stillbildsfilmer var med i tävlingarna. Det var kul att vara en del av.
En dag fick jag ett samtal av min hyresvärd i Gamla Stan Herr Axel Kampf och han ville möta mig i Gamla Stan lägenheten som jag fortfarande använda för att övernatta där ibland och även Annika använde sig av den. Ibland hyrde jag ut ett av rummen till någon som behövde ett ställe för en kortare tid. Jag blev nyfiken vad han ville men han var förtegen och ville inte säga vad det handlade om. Så vi sågs är en förmiddag kvart över elva i min lägenhet. Han kom in och slog sig ned och började peka på ett ställe i rummet mot golvet. -Där så vill jag ta upp ett hål och sätta in en trappa som leder ned till Fru Johannsons gamla rum som låg under mitt vardagsrum. -Jaha sa jag och var kommer jag in i bilden frågade jag. Sen menade han att det är de vi skall tala om. Det var inte så länge sen som han försökte att bli av med mig när han påstod att jag hade hyrt ut till andra utan lov. Men det kunde han då inte bevisa så den planen sprack och nu hade han klurat ihop något annat. Axel Kampf ville själv flytta till sitt eget hus i Gamla Stan nu när han var på väg att gå i pension och när han märkte att det började röra på sig i Gamla Stan. Så nu kom han med ett fantastiskt fint förslag. Han ville byta lägenhet med mig. Han bodde på Kungsholmen vid Pontonjärsgatan i en tvårumslägenhet med bad och kök och balkong högst uppe i ett hus med fem våningsplan och utsikt mot Riddarfjärden och Västerbron. Han ville byta rakt av men det skulle ske via ett triangelbyte som han invigde mig i. Därför skulle jag omedelbart följa med honom till Söder och en viss adress där jag skulle få se den lägenheten som var involverat i bytet. Visningen var enbart för skens skull. När jag hade tittat på lägenheten utifrån så sa han att han skulle kontakta mig när det var dags för mig att skriva kontrakt på hans lägenhet. Sen skildes vi åt och jag återvände till min arbetsplats. Det hela hade tagit en timme och nu så vart jag ägare till en flott lägenhet på Kungsholmen med öppen spis och en fin utsikt. Jag gick leende omkring hela återstående eftermiddagen. Tills vidare så behövde jag enbart flytta ut ur vardagsrummet sa han för att hans två gubbar ville börja omgående att jobba och såga upp golvet för att kunna bygga trappan. Så jag flyttade den 17 maj ut mina saker från vardagsrummet och ställde dom in i sovrummet tills vidare. Sedan så skulle det dröja ända tills den första september tills jag flyttade ur sovrummet och tills hans fina lägenhet i på Kungsholmen med dom möbler som jag hade kvar i Gamla Stan. Hyran på Kungsholmen var låg så jag hade fortfarande råd att ha både Lidingölägenheten och denna lya i stan. det var annat på den tiden med tillgång på bostäder. Men jag hade ju en fenomenal tur som hade fått denna lya. Han kunde ju ha trasslat och försökt att få mig ut ur huset utan att erbjuda mig något annat men det skulle ha tagit alldeles för lång tid för honom.
Shit happens!!
