Del 76 Möbelettan – en dramatisk stillfilmsproduktion 1974

Under mars månad skulle jag arbeta med en mycket ovanligt inspelning. Det började med att jag fick möta en herre i fyrtiofemårsåldern som hette Tor Erik Flyckt. Han var manusförfattare, regissör, klippare och han var duktig på att rita och hitta på och göra förtexter osv. Han var född i Jukkasjärvi 1930 och en riktigt norrlänning som hans fru My alltid kallade för ”min lapp” och menade att han hade lappblod inom sig.
Tor Erik visade mig ett manus som han hade skrivit  och förklarade hur den den färdiga produktionen skulle se ut i slutändan. Det skulle inte bli en film utan ett så kallat bildband dvs en stillfilm som visas på en duk genom att två Kodak Karusellprojektorer med hjälp av övertoningar visar stillbilder. Samtidigt hörs diverse original effektljud tillsammans med en speakertext. Allt låter relativ nytt för mig och det skulle bli jätteintressant och lärorikt för mig att vara med på denna inspelning. Den andra mannen som var med vid detta möte var en stillbildsfotograf som även kunde filma och den mannen hette Ulf Holmstedt. Uffe som han kallades var ett proffs ut i fingerspetsarna som fotograf. Han var enorm duktig och trevlig och uppträdde alltid som en en glad lax. Han och Tor Erik var bra kompisar och båda kom som sagt från landets nordliga trakter men politiskt så var de på motsatt sida. Tor Erik var socialisten och Uffe var kapitalisten. När jag sitter här den 13 februari 2017 så googlar jag på Ulf Holmstedt och få fram en interview med Uffe som Tyresö föreningsradio hade gjort med honom år 2012. Det är ett tragiskt dokument som avslöjar att han på gamla dagar har blivit av med hela sitt sparkapital på åtskilliga miljoner svenska kronor som en bedragare lyckades lura av honom genom att lova 10% i ränta på kapitalet. Uffe erkänner själv att orsaken var en kombination av godtrogenhet, dumhet och girighet. Dessutom berättar han om hur han blivit av med sin älskade hustru som försvann med en kille som var hemma hos honom för att måla om hans hus när han var bortrest på reportagejobb. Han är nu 83 år gammal och har de sista åren inte tänkt på något annat än sina olyckor här i livet. Lyssna på hans halvtimmeslånga berättelse som är unik. Tänk att till och med hans två barn har  sagt upp bekantskapen med honom. Vilket enormt tragiskt öde för den glada laxen Uffe som var en yrkesman av första rang och hade slitit hårt under hela sitt långa yrkesliv.  Uffe och jag skulle jobba ihop på många filmjobb under årens gång.
Nu satt vi här Tor Erik, Uffe, jag och producenten för den produktion vi skulle bekanta oss med. Hon hette Vivian Rössner och arbetade som fast anställd producent för firman. Genom sina kontakter i näringslivet hade hon ”raggat” vilket betyder ”sålt in” detta uppdrag på ett läromedel som både innehåller en stillfilm och skrivet material och hade skolan som målgrupp. Vår firma hade som sagt en läromedelsavdelning under namnet Samhälle och Skola som både producerade och distribuerade läromedel för landets skolor. Läromedlen sponsrades av Näringslivet och erbjöds sedan gratis till skolorna genom en filtrerad effektiv distribution som riktades i början på varje termin till respektive facklärare i dom ämnen som produktionen var anpassad till.
Här sitter vi och Tor Erik har alltså skrivit ett manuskript och berättar nu för oss andra hur det hela är tänkt att spelas in. Handlingen är i korta drag att en kille i tjugoårsåldern har fått sin första egna bostad som är en enrumslägenhet i en förort och det vill han fira genom att bjuda in sina kompisar från teaterskolan på en inflyttningsfest. Lägenheten har just då inga möbler förutom en liten studsmatta som kompisarna hade tagit med sig.
Under festen är det  fin stämning och alla  diskuterar  hur  lägenheten borde möbleras. Det är även ett möbelinstitut som ger åskådaren goda råd om hur det skall gå till enligt vissa regler som är bra för konsumenten. Produktionen kommer att heta ”Möbelettan”. Nu gäller det att hitta dels en lägenhet som står tom och passar till vårt ändamål och sen gäller det att hitta ett gäng på åtta ungdomar förutom huvudpersonen samt diverse rekvisita som till exempel en studsmatta och lite annat. Den uppgiften förväntas att jag som inspelningsledare tar hand om. Dessutom så anförtros jag att spela in ljudet i samband med inspelningen. Det kallas för effektljud och består mest av diverse ljud som uppstår när ungdomarna festar och spela lite gitarr och lite annat. Vi bestämmer en inspelningsdag och planerar hela inspelningen  för att Uffe arbetar som frilansfotograf åt vår firma och han måste veta vilken tid han kan arbeta åt oss. Efter en timme så är detta första möte över och jag får med mig ett papper där det står en del adresser och resten är mina egna anteckningar från mötet. Glömde att nämna att mötet hölls i företagets stora mötesrum även kallat biografen. Rummet fylls till sin helhet ut av ett stort rund brunt bord med plats för ca 13 stolar. Ena väggen bildas av gardiner framför två stora fönster mot Johannesplan och en av kortväggarna täcks av en stor biografduk medan väggen mittemot har en inglasad öppning mot projektorrummet. Dessutom finns det en ställning med diverse video bandmaskiner och en stor TV- monitor högst upp. I denna ”biograf” hålls alla möten som inte försiggår i dom mindre kontorsrummen. Bland annat så har vi varje fredag ett så kallat fredagsmöte där samtliga anställda förväntas närvara och där vi gemensamt äter en landgång och dricker kaffe tillsammans innan vi går igenom vad som händer i firman. Där får alla berätta vad dom håller på med och hur det ser ut med diverse beställningar tillika produktioner som är på gång. Vid mitt första deltagande blev jag presenterat för alla andra medarbetare och det blev oklart hur jag skulle kallas för att dels så florerade namnet George på mitt betyg från Dokumentärfilmskolan och dels så var jag tvungen att ange mitt riktiga namn till kamrern som skötte löneutbetalningarna. Thore frågade mig vad jag egentligen hette eller ville bli kallad och jag svarade att jag är döpt till Ägid som härrör från namnet Ägidius men har alltid kallats för George här i Sverige. Då bestämde dom att Ägidius var ju ett jättefint namn och det ville dom kalla mig och det var jag nöjd med så nu är det Ägidius som jobbar på Sandell och von Schoultz.
Efter mötet så var det bara att sätta igång och börja jobba men var skulle jag sitta? Detta var min andra vecka och veckan innan var jag mest på språng men nu behövde jag en plats att sitta på och kunna ringa telefonsamtal ifrån. Göran hade inte plats för mig till en början för han var tvungen att städa ut sitt rum först och det skulle inte gå på en kvart. Så jag fick dela rum med Tage i filmprojektorrummet där Tage hade sin arbetsplats. Han var projektormaskinist och skötte dessutom distribution av alla filmer som skulle lånas ut till skolorna. Han var en skön äldre farbror i femtiofemårsåldern som hade jobbat på en annan filmfirma innan Thore hade hittat honom och gjort honom till sin personliga ”tjänare”. Förutom det hade han allt annat att sköta men Tage Blom tog det alltid med ro och han rökte sina cigarrcigaretter. Han körde en liten italiensk Fiat men en sportbilsvariant med öppet tak. Tage var mycket omtyckt av alla och han gjorde alla glada med sin närvaro. Jag blev snabbt vän med Tage och det var inget som helst problem med att dela hans lilla rum när jag behövde sitta där och planera och ringa diverse samtal. Ett  litet skrivbord stod framför fönstret och rummet var lågt i tak för att golvet var upphöjt en meter för att projektorerna skulle hamna rätt i förhållande till biografduken i de angränsade rummet.
Så nu sitter jag där med Tage i samma rum och han håller på att spola igenom alla skolfilmer som skickas ut varje dag till skolorna med post. I samband med att Tage lämnar filmerna till posten hämtar han lika många därifrån och innan dom sedan skickas ut igen så måste han noggrant spola igenom dem för att se om de fortfarande är hela och i bra skick.  Radion är alltid på hos Tage men jag lär mig snabbt att koncentrera mig trots P3 skvalet i bakgrunden. Glömde nästan att nämna Anna Lena som är från Skåne och är Thores moster. Hon håller ställningen i köket där hon alltid sörjer för att det finns nykokt kaffe förutom att hon dukar fram inför kundmöten och ser till att det finns nybakade bullar tillhands. Hon är en fin gammal dam med vitt hår och har hittad sin plats här i livet nära sin brorson Thore som är som en gammal patriark som bryr sig om de sina.
Nu sitter jag här och börjar fundera över hur jag skall få tag på ett gäng ungdomar för denna inspelning . Det gäller att ha fantasi och även att inte vara rädd för att fråga vem som helst om vad som helst som har att göra med det jag vill ha besked om. Så när jag frågar Göran som jag har informerat om att jag nu håller på med denna inspelning och att jag behöver ett gäng ungdomar så tipsar han mig om att jag kan vända mig till Kalle Flygares Teaterskola här i Stockholm och där försöka  att få ihop ett gäng elever som vill ställa upp som statister. Jag tar reda på hur mycket vi kan betala dem som statistgage för en dags medverkan och ringer sedan upp rektorn på skolan som gärna åtar sig att kolla upp möjligheten om att hans elever får ta en dag ledigt för detta ändamål. Efter ett positivt svar åker jag till skolan och väljer ut ett gäng på åtta elever, både pojkar och flickor, som mer än gärna är med på noterna och efter överenskommen tidpunkt och storlek på betalningen så övergår jag till att leta efter den viktiga studsmattan som skall finnas på plats. Jag minns att det fanns en sådan på min son Leons daghem på Rudboda så när jag hämtar eller lämnar honom nästa gång så gör jag upp med dom på hemmet att jag får låna den om jag lämnar över en liten present i form av en stor tårta till alla barnen. Under tiden väntade jag på information om den lägenhet som vi skulle använda under inspelningen. Via Tor Erik får jag reda på att vi har fått ytterligare ett napp och kan nu åka söderöver mot Brandbergen som befinner sig långt långt ute i trakterna kring Handen. Tor Erik och jag lånar Stefans lilla folka och tar oss ut mot Brandbergen. Jag minns att det snöade lätt på vägen dit ut och att jag som vanligt hade svårt att orientera mig. Vi hade redan tittat på en lägenhet i Solna trakten men den dög inte för att utemiljön däromkring inte passade regissören. Tor Erik hjälpte till med att vi kom fram så småningom och vi kollade in lägenheten som en vaktmästare som vi hade ett avtalat möte med hade öppnat åt oss. Perfekt för det vi var ute efter tyckte Tor Erik och vi gjorde upp med vaktmästaren om att vi skulle behålla nyckeln tills inspelningen var avklarat. Inga problem för den stod tom för närvarande. Så glada över att vi hade klarat av denna viktiga  punkt i planeringen så käkade vi lunch någonstans på vägen in till stan. Så inom loppet av en vecka hade vi fått ihop alla dessa pusselbitar och var nu redo för inspelningsdagen.
Nu kontaktade jag Uffe och Vivian i sin egenskap av producent och meddelade att vi skulle mötas på inspelningsdagen på Johannesplan och sedan ta oss därifrån mot Brandbergen med Uffes egen bil och jag körde den Folkabuss som vi hade hyrt in för den här inspelningen.  Tor Erik, Uffe  och Vivian åkte i Uffes bil och jag skulle på vägen ut passera Slussen och där ta med mig hela gänget statister från teaterskolan. Alla var på plats när jag mötte upp dem vid Slussen och sedan så var vi på väg. Redan i bussen så var dom på ett förväntansfullt och gott humör. Kring niotiden var vi alla på plats och Tor Erik höll ett litet anförande och alla fick en bild av vad filmen handlade om. Vi var igång. Det var intressant att se Tor Eriks regi och samspelet mellan honom och fotografen Uffe som hade med sig lite lampor för så här års så är det inte så mycket ljus varken ute eller inne.
I början av inspelningen tittade Vivian på men satte sig sedan i köket på en av våra utrustningslådor och förberedde sin morgondag. Hon skulle redan redan samma kväll till Köpenhamn och där vara med på ett viktigt mötte där hon skulle föreläsa. Framåt lunch bjöd firman på mackor som jag hade tagit med mig från Johannesplan där det fanns ett lite kafé som hette Popps. Där fanns för övrigt ett flipperspel som användes flitigt vid varje lunchbesök av många Sandellare.
Så alla fick en stor macka för det fanns inget matställe i närheten där man kunde slinka in och äta lunch på. Medan alla statister äter sin macka utanför huset och spelar lite boll så hände följande. Det är när Vivian, Uffe, Tor Erik och jag är i vardagsrummet och pratar lite med varandra om hur inspelningen går  som Vivian plötsligen ställer sig upp på den studsmatta som står en bit ifrån dörren som leder ut till hallen. Hon hade tagit av sig sina skor och började hoppa lite lätt och det såg lite komiskt ut för att hon är rätt lång för att vara kvinna och när hon sedan hoppade snabbare och började skratta så fick hon förmodligen ett felsteg och trampade lite snett med resultatet att  hon flög med hög fart mot den övre delen av dörrkarmen med sitt huvud. Det lät inte bra alls och hon ramlade med ett högt skri rakt ned baklänges på det hårda linoleum golvet. Där låg hon först på rygg och stirrade rakt upp i luften men började snart röra på sig när hon försökte att ta sig upp från golvet. En större ansamling av hennes röda blod låg nu runt huvudet och både Uffe och Tor Erik försöker nu hålla henne nere på golvet för att dom anser att det är skadligt för henne att ta sig upp från golvet med sitt starkt blödande sår. Jag står där som förtrollad och undrar vad jag skall göra? Var skall jag börja? Jag måste ju ringa efter en ambulans är min första tanke. Vi befinner oss i en miljö som ingen av oss känner närmare till  Det var före mobiltelefonernas intåg. Jag meddelar dom andra att jag springer iväg för att ringa efter en ambulans. Inga protester så jag är säker på att vi alla är överens.  Sen ringer jag på hos några grannar. Det tar lång tid innan någon vågar öppna dörren och efter det att jag fick fram mitt ärende får jag låna telefonen och ringer ambulansen. Jag får hjälp med att förklara var vi är exakt och dom frågar en massa saker och jag ber dom att skynda på så mycket det går. Sen springer jag ned för trapporna och tittar till Vivian som fortfarande hålls still av pojkarna nere på golvet. Jag meddelar att hjälp är på väg men ingen vet hur länge det skall dröja. Jag upplyser nu statisterna om att inget kommer att hända innan ambulansen har hämtat Viviane. Dom förstår att det handlar om en ovanlig situation och att alla vi skall göra vårt bästa för att lösa problemet. Jag går nu ut en bit från porten för att ta emot ambulansen och visa dom snabbt in till rätt adress och där står jag och huttrar och väntar och väntar och börjar nästan ge upp när jag hör äntligen hör en siren. Det har tagit 45 minuter sedan jag ringde för dem att ta sig hit. Sen så sliter dom ut en bår och tar med den in lägenheten som  tack och lov ligger i bottenvåningen. Där förklarar vi snabbt vad som hänt och visar på bakhuvudets stora sår. Dom lägger henne försiktigt på båren och jag bestämmer att jag följer med Vivian  till sjukhuset. Blodet har stoppats upp under tiden men Vivian är bra förvirrad och bubblar under större delen av den tid vi är på väg om att hon inte kan åka till Köpenhamn och att jag skall meddela Köpenhamn detta så fort som möjligt. Vi är nu på väg till Danderyds sjukhus och jag sitter bredvid Vivian och försöker att lugna henne så gott jag kan. Efter ca 40 minuter så kör vi in på Danderyds akutavdelning och Vivian rullas in på båren till mottagningen. Jag ger diverse uppgifter till personalen i receptionen och sedan får jag höra att hon skall läggas in vilket jag tycker låter självklart efter den smäll som hon fick i bakhuvudet. Jag tänker nu att det är bäst att jag tar en taxi in till Johannesplan och meddelar vad som har hänt henne. När jag sedan anländer till Johannesplan så är det precis halvtre och då brukar man dricka kaffe tillsammans i biografen. Så jag berättar där för alla vad vi varit med om och att Vivian nu ligger på sjukhuset och att hon är illa däran och ber någon att ta kontakt med henne och även avbeställa hennes deltagande i Köpenhamn. Sen häller jag i mig en snabb kopp kaffe och tar sedan en taxi ut till Brandbergen där filmteamet under tiden har torkat upp all blod från golvet och fortsatt med inspelningen. Så när jag anländer dit sitter alla i en ring på golvet och en kille spelar på sin gitarr och alla sjunger och man kan inte tro att för två timmar sedan så höll en människa på att dö här på samma golv som de nu sitter på. Jag tar genast fram bandspelaren och tar upp ljudet som vi skall använda sedan vid mixningen. Det blir snart mörkt ute och vid sextiden kör jag alla statister förutom den killen som har huvudrollen tillbaka till stan med Folkabussen. Innan jag lämnar dem så får dom alla sitt statistgage som på den tiden var ca 150 kr och dom kommer säkert ihåg den här inspelningen fortfarande kan jag tänka mig. En del av dom statister tillika teaterskolelever som var med den dagen har jag träffat senare i andra sammanhang.
Sen åkte jag tillbaka till Brandbergen för att vara med vid slutet av inspelningen. Vi skulle ta en bild där man ser att gatlyktan är tänd och att den irriterar vår huvudrollsinehavare när han  skall sova så småningom. Då kommer det behövas  gardiner. Sen är det dags att packa ihop och städa upp lägenheten innan vi alla tar oss hemåt. Jag tar med mig Tor Erik och pojken. Uffe som har egen bil bor iTyresö och har inte så långt hem. Dagen efter så lämnar jag tillbaka studsmattan till Leons daghem och bjuder på en tårta innan jag åter tar mig till kontoret på Johannesplan. Jag var ordentligt nyfiken på hur det hade gått med Vivian på sjukhuset men var i den fasta tron att folk på kontoret hade tagit hand om hennes situation. Men när jag kom in till dom visar det sig att en timme efter det att jag hade varit inne på kontoret gårdagens eftermiddag så dök Vivian upp där. Alldeles ensam hade hon tagit en Taxi  till Johannesplan. Jag fick en smärre chock för det var det sista jag hade trott  kunde hända henne i det tillståndet hon befann sig i när jag lämnade henne.  Men man skall aldrig bli förvånad.  Ändå så undrade jag över hur dom kunde låta henne  gå ensam från akuten när dom sagt till mig att hon skulle bli inlagd. Sedan visade det sig att hon behövde vara hemma några dagar innan hon kände att hon kunde jobba igen. Under tiden hade  vi ytterligare en inspelningsdag för den här stillfilmen. Vi skulle  in på tre möbelvaruhus i stockholmstrakten och där fotografera diverse möbler i olika stilar. Jag hade svårt att tro att vi skulle klara det på en dag men med Uffe och Tor Erik så gick det ”som en dans”.  Nu var det bara att lämna tillbaka hyrbilen och sedan var inspelningen över för min del. Det återstod för Tor Erik att göra ett bra program av allt det inspelade och det lyckades han med som vanligt. När Vivian var tillbaka efter några dagars frånvaro var hon tacksam mot oss i teamet som hade tagit så bra hand om henne. Hon mindes i synnerhet hur jag hade tröstat henne under hela ambulansfärden.
Det var en dramatisk och intensiv inspelning och jag hoppades att det inte alltid skulle bli på de här sättet. Sedan så gick den här stillfilmen ”Möbelettan” under ett antal år ut till skolorna där ungarna skulle lära sig hur man kunde möblera upp sin första lägenhet och vad man skall tänka på när man gör det. Ett nyttigt program hade blivit till. Och jag hade lärt mig en hel del under dom här få dagarna. Framförallt hade jag blivit imponerad av Uffe och Tor Erik som yrkesmän.

Print Friendly, PDF & Email