Del 79 MS/Lappland Ombord mellan Rotterdam ooch Tubarao

En sen eftermiddag satte vi efter en inspelning några människor kring ett restaurangbord när Björn Ericstam plötsligen i förbigående säger att han tänker skicka mig till New York i samband med en filminspelning. Jag trodde först att han skojade men sen berättade han att vi hade fått ett uppdrag från Svenska Rederiföreningen som ville ha en film och tre stillfilmsprogram för att kunna visa dem i skolorna och göra reklam för sjöfartsyrken. Det saknades personal på båtarna och Rederierna behövde komma ut med budskapet att dom sökte folk till samtliga yrkenombord på fartygen. Jag blev jätteglad såklart och denna resa skulle ske rätt så snart. Vi väntade enbart på besked från kunden om vilken lämplig båt vi skulle använda vid inspelningen ombord. Vi skulle dokumentära samtliga yrken som förekommer ombord på detta fartyg. Björn höll på att skriva ihop en synopsis så att kunden kund få en idé om hur vi tänkte lösa uppgiften.
Så där gick jag sedan och väntade på ett besked och det dröjde inte länge innan Björn åter kontaktade mig och den här gången nämnde han att tyvärr så blir det inget av med New York resan. Sen kollade han in min reaktion och dröjde ett tag innan han fortsatte med att anledningen var att man ville ha ett mer exotiskt resmål för denna båtresa. Därför sa han att man hade bestämt att vi skulle följa med en supertanker från Rotterdam i Holland till Tubarao i Brasilien. Jag bara hörde Brasilien och blev alldeles svag i knäna.
Den 3 juni gick flyget till Rotterdam och jag skulle med som inspelningsledare och ljudtekniker tillsammans med Torgny Anderberg och Kalle Bergholm.
Torgny var en mycket känt spelfilmsregissör och Kalle var en farbror i sextioårsåldern som fortfarande var en duktig långfilmsfotograf. Dessa två legendarer skulle jag få äran att arbeta tillsammans med. Björn bad mig att ta kontakt med dem och ordna ett första möte. Det kändes spännande att ha en sådan häftig produktion framför mig.
Så några dagar senare hade vi ett möte inplanerat på Johannesplan och in stormade Torgny Anderberg med sin öppna skjortkrage där det sticker fram en massa brösthår och han tar i hand och slår sig ned och i väntan på Kalle Bergholm tar han fram en telefon och börjar ringa lite samtal om sin affärer. Nu kom även Björn som är producent för denna produktion och känner Torgny sen förr in i rummet och slår sig ned. Björn hade med sig en av sina leksaker. han samlade alltid en massa små antika prylar och var som ett barn förtjust i att visa upp sina senaste fynd. Det kunde vara allt från ett pipställ till en stämpelklocka eller räkensnurra osv. Så när Kalle dök upp var det dags att sätta igång med det obligatoriska kaffedrickandet. Anna Lena hade dukat så fint med bullar och fem sorters kakor och vi satte igång och högg i. Efter en stund dök Thore Sandell upp och ville hälsa på sin gamle kompis Torgny. Dom hade jobbat ihop förut och Thore bad Torgny att titta in hos honom efter mötet för att göra upp om gaget. När det gällde kändare ansikten ville Thore alltid göra upp själv den ekonomiska biten. Han trodde han var en bra förhandlare och det var han verkligen. Kalle däremot fick sitt vanliga fotografarvode som brukade sjunka en bit om man förhandlade om ett längre jobb. Men vi skulle ju inte vara ute mer än max ca 20 dagar. När Thore hade avlägsnat sig efter sitt korta besök började vi prata praktikaliteter det vill säga tider och utrustning och min insats som både ljudtekniker och inspelningsledare. Kalle hade sina önskemål om utrustning och vi kom överens att han och jag tillsammans skulle besöka ett uthyrningsföretag som hette Filmbolaget och plocka där den kameran och diverse lampor som vi kunde tänkas behöva ombord på båten. Torgny var snabbt på att avvika från mötet och sedan var det dags att gå och äta lunch för Björn och mig. Vi skulle gå över gatan och besöka det lilla caféet POPPS där man kunde få sig en husmanskost för en billig penning och sedan så var det dags att flippra på flipperspelet som var ställets attraktion.
Jag hade fått mina två reskamraters adresser och telefonnummer och även passnummer ifall vi behövde ha ett visum för att komma in i landet men det visade sig inte vara aktuellt. Jag lovade att hålla dom underrättat om det skulle bli en ändring med tiderna eller när det var dags att ses en sista gång innan vi skulle resa iväg. Efter lunchen så satte jag mig vid en röd modern IBM skrivmaskin och satte in ett papper. Jag skrev nu ned det vi hade kommit överens om och gjorde upp en inspelningsplan som jag sedan satte i ett kuvert och brevet lades i utgående postfacket. Nu var det bara att mötas igen dagen innan vi skulle iväg. Då packade vi ned utrustningen i diverse trä- och aluminiumlådor som vi kunde hantera på ett bra sätt och kom överens om att vi skulle åka tillsammans från Johannesplan med en Taxibuss till Arlanda Flygplatsen. På pingstmåndag den 3 juni 74 var det dags att flyga därifrån till Rotterdam. När vi flyger över Holland ser vi tusentals växthus av glas där man mest odlar tulpaner och grönsaker blänka i solljuset. Vilken fantastisk syn och vilken frihetskänsla att sitta uppe i skyn i ett flygplan på väg mot ett äventyr med två farbröder som var gamla rävar när det gällde resor. Dom hade arbetat mycket tillsammans och rest  med varandra till främmande länder. Och jag var den nya unga killen i laget som nu fick lära sig av dom en hel del. Redan i planet tog vi oss alla en Gin och tonic och genast så blev det en trevlig stämning mellan oss. Så när vi landade så letade vi efter en Taxi som var lite större och bad honom att köra oss till en viss del i malmhamnen där vi skulle gå ombord på en supertanker som låg där och höll på att lossa sin malmlast. Den hade hämtat sin last från Tubarao och skulle nu återvända till Brasilien för att hämta ännu en last malm till Rotterdam. Vi kom till båten på sena eftermiddagen och togs emot av någon som hade kunskap om att vi var på ingående. Han visade oss till våra tre enkelhytt och sen fick vi reda på hur länge lossningen skulle ta innan det var dags att lossa ankar och ge sig ut på det stora havet. Ingen visste exakt när det skulle ske så därför så satte vi omedelbar igång med att ta fram vår utrustning och började filma lossningen för ifall lossningen skulle bli klar under natten så kunde vi bli snuvad på dom bilderna. Vi satte genast igång och klev ned igen från båten via den långa stegen som hängde längs fartyget. Vi tog oss bort en bit för att få med en riktigt bra helbild av både båt och den enorma lossningskranen samt det jättestora malmlagret som tog emot lasten. Det funkade genast med vårt samarbete och vi hjälptes åt med att bära all utrustning och Kalle och Torgny var bra samspelta. Torgny höll i filmklappan  inför varje synkrontagning och jag hade Nagrabandspelaren hängande på min ena axel och riktade mikrofonen åt det hållet där ljudet kom ifrån. Jag hade ju lärt mig tillräckligt för att kunna göra ett bra ljudjobb och det kändes tryggt att veta att det här kunde bli ett både kul och bra samarbete vi hade fram för oss. Därefter tog vi oss snabbt ombord igen och fortsatte där att filma lossningsarbetet. Det var ett stort fartyg som kunde göras om snabbt för att endera forsla olja eller malm. Alltså både fast och flytande last. När vi nu höll på uppe vid bryggan för att få dom sista bilder innan det blev så pass mörkt så att det blev försent för att filma så kom kaptenen till oss och presenterade sig. Han och hans fru och två barnen hade varit på stan och gjort lite sightseeing i Rotterdam. Både hans och även Chiefens familj kommer att vara med på den här resan till Brasilien. Chiefen – så kallas Chefen för maskineriet var en skåning och det hördes när han talade så småningom. Det är ofta så att den ledande besättningen får ta med sig sina familjer oftast på sommarhalvåret när ungarna har skollov. Så även den här gången. Vi skulle se en hel del av dom två familjerna under resans gång för att till kaptenens middagsbord var även vi i filmteamet bjuden att närvara vid varje måltid. Det var en angenäm överraskning för att varje måltid var som en högtid. Vi blev serverade vid bordet av en flicka och det serverades  alltid en förrätt, varmrätt och dessert. Den danske kocken ombord visste vad han gjorde, han kunde sin sak.
Kaptenen hälsade oss tre varmt välkommen och sedan bjöd han in oss till sin matsal för en välkomstdrink. Därefter så fick vi gå och installera hos i våra hytter för att senare åter mötas i matsalen för att inta middagen tillsammans med Kaptenen, Chiefen och deras fruar. Så vi sju personer bekantade oss nu med varandra och åt en superb måltid med goda viner och kaffe med avec. Vi gick igenom hur vi hade tänkt oss själva inspelningen och la tillsammans med kaptenen upp en plan där vi gick igenom alla yrkeskategorier och spikade en provisorisk tidsplan. Avfartstiden nästa dag kunde vi inte veta exakt för att det berodde på lossningsmanskapet. Men vi var nu så pass informerat om det mesta att vi såg med tillförsikt på dom nästa 10 dagarna som vi skulle tillbringa här ombord.
Den natten sov jag som en stock efter hela denna första dagens anspänning och den nya dagen började med en god frukost uppe i kaptensmatsalen. Nu var det självservering och vi åt för oss själva den här frukosten där det inte saknades något på bordet. Sedan gav vi oss iväg för att ta ännu mer lossningsbilder nu i förmiddagens helt annorlunda ljus. Kalle var storrökare och det var inte ofta han inte hade en cigarett i munnen till och med när han filmade så hade han en cigg som var tänd i handen. Hans kondition var inte den bästa men både Torgny som var en riktigt Tarzan och jag som inte heller var i så dåligt kondition hade lätt för att bära utrustningen från plats till plats. Allt gick som smort och nu väntade vi enbart på att vi skulle ge oss iväg men det skulle dröja ända tills senare på eftermiddagen innan båten lossade sin förtöjning och kunde ta sig iväg med hjälp av en lots som hade kommit ombord och skulle visa den rätta vägen ut mot havet. I samband med att vi hade filmat avfärden från hamnen så började det  regna och vinden tilltog kraftigt. Jag började genast må lite dåligt och efter ett tag gjorde vi ett uppehåll och jag drog mig tillbaka till min hytt för att lägga mig direkt på sängen och där låg jag ett tag och tänkte att om det redan nu känns så djävligt hur skall det då inte bli när vi kommer ut till det riktiga havet. När jag nu ligger där och mår dåligt så att jag trodde att jag behövde gå och kasta upp när som helst så knackar det högt på min hyttdörr och Torgny ropar högt. Gidde kom genast det är en grej vi skall filma på däck och jag skriker genast att jag kommer. Jag reser mig och tar min Nagra över axeln och en mikrofon i handen och springer efter honom ut på däck och där står redan Kalle beredd med sin kamera och Torgny håller fram klappan och annonserar tagningen och jag hinner knappt med att få igång bandspelaren innan det är dags för nästa scen och sen en till och efter en halvtimme så är vi klara och jag kan återvända till hytten och först nu märker jag att min ”sjösjukaperiod” har kommit av sig helt och att jag tack vare att jag koncentrerat mig på något helt annat ute i den starka blåsten helt har glömt bort att jag mådde tjuvis för en timme sen. Efter det så har jag inte lidit av sjösjukan ens när vi råkade ut för en mindre storm långt ute på havet. Damerna däremot saknades vid middagsbordet den kvällen förmodligen beroende på att dom inte heller var vana vid den sjön som uppstod när vi väl kom ut i farvattnen som var mer utsatt för väder och vind än i den relativ trånga och långa kanalen som leder ut till havet. Lotsen hade lämnat oss för länge sen och nu stävade vi mot Biscaya bukten. Vi befann oss ju inte på en liten fiskekutter utan vi kunde lasta 450 000 ton malm eller olja som sagt. Även denna natt så sov jag som en stock och nu var det redan onsdag och nu skulle vi sätta igång och filma företrädare för de olika yrken som finns ombord. Vi började med ”Gnisten” Det är ett smeknamn på telegrafisten och i detta fall fanns det två sådana ombord som skötte den tjänsten. En kille och hans tjej. Båda var i trettioårsåldern och jobbade alltid tillsammans på dom större båtarna. Efter några månaders tjänstgöring så hoppade dom av och tog sedan semester några månader. Då reste dom omkring på exotiska platser och levde gott och billig innan det var dags igen att ta hyra på en båt och börja om från början. Det var en yrkesbeskrivning som säkert kommer att locka en hel del skolungdomar att vilja satsa på detta yrke i framtiden. Dom berättade rakt in i kameran sina uppgifter och efter någon timme var vi nöjda med deras insatser och sedan så var det åter dags för en härligt lunch vid kaptenens bord. Fortfarande var det hög sjö utanför men nu hade damerna fått sin aptit tillbaka och ordningen var återställt. Vi fick till och med snaps till sillen och sen var dom trevliga samtalen igång igen. Kalle hade ju varit SF journalen fotograf under många år och då upplevt dom mest märkliga ting i olika sammanhang och han hittade alltid någon vinkel i samtalen där han i förbigående kunde klämma in sina små anekdotiska historier. Det var ett stort nöje och privilegium för mig att kunna sitta i den här sköna miljön och äta flott men framförallt kunna avlyssna alla dessa intressanta historier om allt mellan himmel och jord. Jag fick nypa mig i armen för att se om det var sant att jag satt här på betalt arbetstid och åt som en prins och blev underhållen av Torgny och Kalle vid varje måltid. Det var knappt att Chiefen som bröt enormt på sin skånska fick in en syl men det var lika bra för att när han satte igång så lät det förfärligt. Han malde på ordentligt när han väl fick chansen. Det vi inte visste då var vad som skulle hända några dagar senare när vi var nere på hans arbetsplats i maskin som det kallas. Vi trodde ju att han hade väldigt lätt för att snacka men där ser man hur man kan ha fel. Det visade sig att när han stod framför kameran och skulle presentera sig med dom enkla orden -jag heter Stig xxx och jag är chefsmaskinist och min uppgift är det att se till att båten alltid har kraft att röra på sig så…  Men det var då det låste sig något alldeles otroligt. Han fick inte fram den där enkla meningen och till slut så blev det så pinsamt så att vi fick ge upp. Innan dess så minns jag en tagning där han började med att -jag heter Stig men kunde inte komma ihåg sitt eget efternamn utan sa att -vad är det nu jag heter igen? Då gav vi upp och sedan så fick vi lösa den sekvensen genom att använda en speakertext som lite snyggt nämnde att här har vi Stig xxxx som är fartygets chefsmakinist. Så kan det gå till och med för en som är annars duktigt på att prata mycket. Den här Stig hade ju sin fru med på resan och hon såg rätt läcker ut och hon tyckte om att ta sig ett glas för att komma på bra humör. Efter vi hade kommit ned till südligare breddgrader så anordnade man en fest med dans på akterdäcket. Det var en ljuvlig kväll och efter solnedgången kom festen igång och alla var glada och drickan flödade och även hos chiefens fru som hade börjat att delta i dansen. Det var en snygg kille som bjöd upp henne och efter dom hade dansat några låtar så började dom hångla med varandra. Nu var det ju så att det finns dels hierarkier på varje fartyg och dessutom så var hon ju Chiefens fru och därmed så borde man ju passa sig att hångla med henne framför hans och hans barns ögon. Det var livsfarligt och många omkring var väl medveten vad som höll på hända. Till slut så skred barnen in och gick fram till mamman och sa -mamma, mamma far sitter där borta och gillar inte det du gör. Då vaknade hon upp ur sin romantiska värld och avslutade dansen. Det var det hela. Alla trodde på att det skulle få vissa konsekvenser men varken vi i teamet märkte någon förändring efter detta etikettfel. Precis som det aldrig hade hänt kändes det när vi satt dagen efter åter tillsammans i kaptensmatsalen. Det var härligt när vi kom nedanför Kanarieöarna  och vädret var på sitt bästa humör med några enstaka vita moln på den blåa himlen. Vi tittade på dom hoppande flygfiskarna och tog bra bilder på dem och sen så hade vi ju den danske kocken som även han skulle porträtteras av oss och det gick inte alls bra för att han vägrade att bli filmat. Vi försökte med allt och gång på gång så vägrade han att ställa upp. Torgny kom på en lösning. Vi filmade ett antal gånger honom när han slog ifrån sig så fort han såg oss komma i närheten med kameran. Han höll till inne i köket men man kunde se in till honom genom en lucka och till sist var han så trött på oss att han skrek -Nej, nej så fort han såg oss och han vinkade varje gång avvärjande med sin hand och bad oss att låta honom vara ifred. Vi gav upp till slut men vi skildes som vänner från honom. Men det skulle visa sig att den mannen blev till slut den stora behållningen i denna film och det skall vi tacka regissören Torgny för som visste hur han skulle hantera kocken i klippbordet. Han klippte in hans avvärjande gester lite här och där under filmens gång så det såg ut som om vi lekte tittut tillsammans. Det blev efter ett antal gånger väldigt roligt och kocken framstod helt enkelt som en skygg människa. Jag kan intyga att det var roligt för att när jag efter många år hade kommit i samtal med någon skolelev som sett denna film i sin skolklass mindes han direkt när jag nämnde filmens namn den här roliga danska kocken som inte ville bli filmat av oss. Jag undrar om kocken själv är medveten om den stora glädjen som han har spritt i mången skolsal i Sverige under ett antal år när man fortfarande sökte folk som ville jobba på sjön. Efter varje lunch gick vi och la oss en stund på våra rum och tog en siesta. Det hade vi råd att unna oss för att vi kunde ju jobba även  sent på kvällen till exempel när vi uppe på bryggan och följde styrmännens och kaptens arbete. Det var mycket intressant att få ta del av deras arbete och få förklarat vad dom håller på med och sedan skildra det på film. Det gäller alltid att pressa ihop en större tidsmängd till en mindre och ändå begripa vad som händer på duken. Jag tyckte att det var trevligt att hålla till uppe på bryggan både under dag och natt. På sena kvällen efter en god middag gick jag upp på bryggan och följde styrmannens arbete. De hade sina stora kartor där dom minutiöst förde in den distans som vi hade lagt bakom oss och dom kollade ideligen vår kurs och det var så mild så att dörren ut mot bryggvingen för det mesta stod öppet på natten. På dagtid kollade man regelbunden med sin sextant som krävde dok att solen var synlig över horisonten. När jag stod där vid bryggvingen och tittade ut över havet så gick fantasin

 

igång och jag kom att tänka på hur Columbus måste ha känt det när han var på våg ut mot det okända dag efter dag med all den osäkerhet och med dom små fartygen i förhållande till det som jag stod på. Den största supertanker som byggdes på 70-talet är nästan 500 meter lång. Det fanns gott om instrument att titta på och läsa av. Genomsnittsfarten vi höll var ca 18 knop  vilket motsvarar ca 30 km i timmen och på ett dygn så är det ca 720 km man tar sig framåt. Det känns hela tiden att det är starka motorer som levererar kraften till propellern som driver fram denna jätte. Ibland så går jag på promenad i det fria från aktern till fören och då möter man likasinnade som tar sig runt samma bana för motionens skull. Det finns en swimmingpool ombord och runt den så finns det en liten avdelning med liggstolar och några bord där man kan slå sig ned och läsa eller konversera med likasinnade som har en ledig stund över för att koppla av. Vi tre i teamet jobbar varje dag ca en sju timmar men samtidigt känns det inte speciellt betungande för att det är hela tiden intressant och givande att få ta del av alla dessa olika människors liv ombord. Det är ca 30 personer som arbetar för att båten skall fungera. På denna resa är det en liten farbror från Kap Verde öarna som råkar illa ut och några dagar innan vi kommer fram till Tubarao så flippar han ut och måste sedan hållas under uppsikt inlåst på sitt rum innan han kan få läkarhjälp på land. Han har nog varit för länge hemifrån och klarade inte längre av den verklighet vi befinner oss i. Tråkigt men även sådant kan hända ombord. Stewart är ett populär yrke ombord. Det är han som är ansvarig för alla inköp av matvaror och för dess lagerhållning. Han har nyckeln till alla godsaker inclusive spriten. Han har i regel många ”goda vänner” för att han är nära godsakerna. Sen finns det nån flicka som ansvarar för städningen av alla kabiner och henne får jag en god kontakt med när vi sitter ibland ute på däck och kopplar av. Alla dess människor berättar rakt in i kameran om sina yrken förutom att vi samlar in en hel del filmbilder som ger oss en bra bild hur det ser ut både ombord. Även när vi passerar ögrupper passar vi på att filma. Varje kväll så är det en fantastisk syn att se på hur solen långsam försvinner nedanför horisonten. Man tröttnar inte på denna upplevelse i första taget. Vid middagsbordet i synnerhet på kvällarna så kan Torgny berätta en av sina Brasilien äventyr  som han upplevde i samband med filminspelningen av hans film från femtiotalet som heter ”Anaconda”. Bland alla historier så fastnar i synnerhet den som handlar om de tillfället när dom hade efter många försök äntligen en stor Anaconda och när dom äntligen kommer till skott och skall filma den så vägrade deras filmfotograf att göra sitt arbeta. Han tvärvägrar och ingenting  kan ändra hans inställning. Han är ”sjundedagsevangelist” vilket innebär att han inte får utföra arbete på just den dagen när dom hade fångat denna orm. Torgny höll på att bli vansinnig på kuppen. Dom hade stått ut med regn och otur i månader och så vägrar denna fotograf att ta en endaste bild. Efter det så avbröt man inspelningen och hela teamet åkte hem till Sverige. Detta var 1953 och sedan  satsade man på en andra inspelningsomgång året efter och då såklart med en annan fotograf som gjorde ett mycket bra jobb och filmen som var Torgnys första långfilm blev en stor succé både i Sverige och internationellt.

Det var hur intressant som helst att lyssna till alla hans och Kalles historier. Torgnys Brasilienäventyr 1953 började med att ett ett mindre gäng filmarbetare tog sig till Brasilien samtidigt som den stora filmutrustningen och expeditionsutrustningen som krävdes för att genomföra deras stora projekt i Amazonasdjungeln  fastnade hos tullen i Recife. Där var man inte beredd att släppa in hela rasket utan att det skulle betalas mutor till dom myndigheterna som hade låst in allting bakom lås och bom. Sedan tog det tre långa månader för filmbolaget Svensk Filmindustri att köpa loss utrustningen så att dom kunde sätta igång med filminspelningen. Under tiden fick Torgny tillsammans med sin fru inkvartera sig i Rio de Janeiro. Det var säkert både trevligt och jobbigt. När man får vänta dag efter dag och inte vet hur länge till så kan det vara rätt jobbigt även om man befinner sig en av världens intressantaste städer. Torgny menade att den berömde forskningsresande Rolf Blomberg som var expeditionens ledare hade varit ansvarig för att det hela skulle lösa sig smärtfritt i den brasilianska tullen och att han hade misslyckats med detta. Shit happens. Sen var det åter dags för några anekdoter från Kalle liv som utspelade sig i Sverige under hans tid som SF-journalen fotograf.
Efter en tio dagar så kom vi fram till kusten utanför staden Victoria och hamnen som heter Tubarao.

Här låg vi i tre dygn på”redden” som det heter i väntan på att bli inklarerat av tullen tillsammans med många andra fartyg.

När vi nu närmade oss staden Victoria och sedan ankrade upp en bra bit från land så var både Torgny och Kalle oerhört angelägna att få veta hur lång tid det skulle dröja innan vi i filmteamet kunde gå i land. Men svaret vi fick var att det kunde man inte veta för att  det berodde helt på en hel del olika parametrar som ingen kunde förutse exakt. Allt mellan ett och tre eller fyra dygn var normalt. Det är först när tullen har varit ombord och klarerat in oss som någon från båten får komma i land förutom den killen som hade blivit jättesjuk och var tvungen att få vård på land. Han hämtades efter några timmer av ett specialfartyg och ingen annan fick följa med honom när han leddes ned för lejdaren med hjälp av både tull och ambulanspersonal. Torgny och Kalle hade bråttom med att komma i land för att de skulle vara tillbaka i Stockholm senast vid midsommar för att kunna tillsammans påbörja en långfilminspelning. Dom skulle filma ”Rännstensungar” som var en nyinspelning av filmen med samma namn från 1944. Den här gången med Cornelis Vreeswijk som konstnären som gör allt för att få ta hand om den föräldralösa och lama flickan Ninni.

Så nu började det likna Rio de Janeiro på femtiotalet kände jag på mig. Torgny blev väldigt stressat av att han inte visste när vi skulle kunna ta oss från båten. Vi hade ju fått en extrauppgift hemifrån. Vi skulle filma några scener med en Scania lastbil som tar sig upp för vägen till den berömda ”sockertoppen” så långt det nu var möjligt. Vi skulle kontakta några Scania medarbetare och med deras hjälp få tillgång till både lastbil och en kamera. Det kunde ta åtminstone en till två dygn så det skulle försena vår hemfärd ytterligare. Det blev inte alls lika roligt längre nu när det blev så stressigt och det märktes i umgänget med kaptenen. Torgny pressade honom för att han skulle göra det omöjliga och få oss i land. Till slut så kom vi så långt som att vi skulle kunna betala för att bli hämtat av tullen. Men det skulle kosta 25000 svenska kronor och det var mycket pengar på den tiden och frågan var vem som skulle betala detta. Det var inte rederiet och jag som företrädde Sandell Film vägrade att lägga ut de pengarna eller gå i borgen för dom. Så Torgny blev ännu mer hispig än han redan var. Vi hade vid det här laget filmat färdig och kommit överens med kaptenen att han tog med sig hela vår utrustning och den exponerade filmen tillbaka till Rotterdam. Därifrån så hjälpte sedan rederiet Broström som ägde båten och som finansierade den här filmen till med att få utrustningen och filmen vidare hem till Stockholm. På så sätt slapp vi tulla in och ut alla prylar i Brasilien. Vi räknade med att kunna låna en kamera i Rio. Så nu så var det bara sura miner  och vänta. Det skulle ta sammanlagt tre dygn innan vi kom iland. Dessförinnan  hade vi tagit farväl av besättningen. Då hade vi bjudit in hela besättningen redan första kvällen vi låg på redden till en festligt kväll där vi tog hand om räkningen. Det vart en trevligt kväll och gav oss tillfälle att tacka alla ombord för deras vänliga bemötande av oss. Vi hämtades av en liten båt och kom iland en eftermiddag och tog oss med taxi till närmaste flygplats för att ta oss till Rio de Janeiro. Vi hade tagit med oss en del oxponerade filmrullar och ljudband och jag var rädd om dom för att dom behövde vi för vårt arbete i Rio. Tullen hade inget emot att vi hade med oss dom och nu var vi på väg. Vi passerade stan på vägen till flyget och kollade där flygtiderna och köpte biljetter för oss tre. Vi hann med lite brasiliansk kafé vid en servering och hade en stund över innan flyget som vi tillbringade sittande i en park där vi mötte några grabbar som ville ha lite cigaretter av oss vilket dom gärna fick innan vi lämnade dom åt sitt vidare öde här i livet. Nu tog vi en taxi till flygplatsen och sen var det bara att sätta oss i planet och flyga iväg. Det skulle inte ta mer än någon timme till Rio och vi var redan förväntansfull på denna exotiska storstan när det plötsligen började skaka och hoppa i planet och man kunde till och med se blixtarna utanför fönstren. Jag tittade på Torgny och ville fråga honom om det var normalt att det hoppade så vilt men han var blek i ansiktet och orkade inte svara utan tittade bara rakt fram för sig. Nu började jag undra om allting stod helt rätt till men tack och lov så lugnade sig det hela ned efter några minuter. Hur som helst minns jag att när vi lämnade planet och gick ned för trappan så la sig Torgny ned på marken och kysste den trots att det hade just slutat att regna och knappt hunnit torka upp. Då först fattade jag att det måste ha varit allvarligt för han hade säkert varit med om värre grejer i sitt liv. Men enligt honom så var det här den värsta flygningen han hade varit med om och han hade lovat heligt att kyssa marken när och om han kom fram till Rio i ett stycke.
Nu tog vi oss med lite bagage förutom axelväskan med filmrullarna in till stan och fram till Copacabanastranden där dom visste vilket hotell som vi skulle välja och sedan var det dags att ringa samtal till våra Scania-kontakter. Det gick att få tag på en bra kille som vi skulle möta dagen efter här på hotellet. Han hade redan fått uppdraget att ragga upp en lastbil och det skulle inte bli några problem trodde han. Efter samtalet gick vi ut på en restaurang och åt en god måltid för att nu kunde vi redan planera hemfärden och det var det som var det viktigaste för grabbarna. Efter maten kom det fram ett par flickor och ville slå sig ned vid vårt bord. Först skulle vi köpa en ros åt var och en och bjuda på en drink vilket inte var något problem för oss. Torgny som kunde en hel del portugisiska berättade för flickorna att han redan på tidiga femtiotalet hade bott här i Rio och han redan då hade denna restaurang och danskrog som ett stamställe. Då var dom här flickorna knappt födda så efter drinken drog han och Kalle sig tillbaka och överlämnade mig åt denna frestelse. Det tog en stund innan dom andra två tjejer hade fattat att deras ”sällskap” hade försvunnit hem och de sen lämnade oss för oss själva. Jag tyckte att flickan som var kvar med mig vid bordet var trevligt att prata med. Hennes engelska funkade för att vi skulle förstå tillräckligt av varandra och efter ett tag förslog hon att vi skulle gå någon annans stans. Vi hamnade efter en kortare promenad längs Copacabanan vid ett ställe där man dansade och där det var bra levande musik. Det blev rätt sent innan vi sa adjö till varandra men lovade att ses kvällen efter vi mitt hotell.
Vid niotiden på morgonen dök Fabio upp på hotellet och vi tog en frukost tillsammans. Han hade dåliga nyheter för att han inte lyckats att få fram rätt bil till oss och vi var tvungen att avvakta tills han skulle bli kontaktat av en av sina medarbetare. Vi gav oss nu tillsammans ut på stan för att hyra en kamera då han sa att en kompis till honom hade en 16 mm kamera och att vi skulle säkert få låna den. Vi ringde och han bad oss att komma hem till honom och titta på den. När vi kom framtill honom så visar det sig att det var en kamera som enbart kunde ta 30 meters filmrullar och vi hade vår egen filmrulle med oss och den var 120m lång alltså så fungerade det ej. Vi var tillbaka på ruta 0. Nu kom Torgny med idéen att vi skulle ge upp planerna på att filma den här Scaniabilen själv utan överlåta det till Scania att åstadkomma den önskade bilden. Jag insåg att det var nog ingen idé att protestera för Torgny var vid det här laget så stressat  och irriterat att hans idé var nog det bästa i denna situation vi befann oss i. Så vi förklarade för Scania mannen att vi hade tänkt om och ville ställa in hela vår inspelning för att vi inte kunde vänta tills han kanske kunde ställa upp med en lastbil. Så vi instruerade honom hur vi vill att den här bilden skulle bli tagen och sedan var det upp till honom att se till att ett filmbolag på plats skulle ta den här filmsekvensen med lastbilen åkandes upp mot sockertoppen. Han var först överraskat men insåg att efter omständigheterna så var det det bästa som kunde hända. Det var lördag idag och då är det inte så lätt att få saker gjorda speciellt inte i Brasilien. Så det bästa han kunde göra var att bjuda oss på en härligt lunch någonstans innan vi sa adjö till honom. Glömde att säga att vädret denna dag var inte det roligaste utan det småregnade lite då och då. Innan vi åt lunch köpte vi flygbiljetter på Varigs kontor som låg på Copacabana och vi hade tur för att redan på kvällen så skulle vi kunna ta oss hem till Stockholm med en mellanlandning i Madrid. Under lunchen så såg jag Torgny för första gången lite gladare ut  och vi kunde alla vid bordet koppla av och njuta av en härlig måltid. Sedan var det åter till hotellet och packa samt checka ut och ta sig till flygplatsen så småningom. Jag tänkte på flickan från kvällen innan och Catt hon tyvärr inte skulle möta mig ikväll men ”Shit happens”. Hemflyget gick problemfri av stapeln och på söndag kväll den 23 juni kl. 20.45 landade vi på Arlanda flygplats i Stockholm och jag tog farväl av mina två nyvunna arbetskamrater. Det var bara början på en hel del filmjobb som vi hade framför oss dom närmaste åren. När jag kom hem till Lojvägen så var det midsommardagen och jag ringde till Annika som hade lämnat en lapp där det stod att jag skulle ringa henne. Det visade sig att hon och Leon hade åkt till Valstads kollektivet som ligger utanför Västervik för att fira midsommar tillsammans med Claes som är ju hennes gamla vän. Därom senare i nästa kapitel. Jag la  mig tidigt denna så vackra sommarkväll för att dagen efter var det måndag och jag skulle börja mitt arbete kl 09.00 på Johannesplan.

Print Friendly, PDF & Email