Det skulle bli en julfest hade man sagt under hösten 1974 och sen så var det inget mer med det tills dagen var inne då hela personalen skulle ta sig till Stallmästaregårdens värdshus som ligger lite utanför Norrtull. Det hade varit mycket att göra och hinna med på jobbet så man hann knappt med att fundera så mycket över hur denna julfest för hela personalen på Sandell&von Schoultz skulle gestalta sig. Visserligen hade jag märkt att våran Tage hade haft ovanligt mycket att göra med all slags julpaket som skulle hanteras och levereras till kunderna inför jul och även annat försiggick bakom stängda kontorsdörrar men inget av allt detta hade förberett mig på vad som komma skulle denna afton. Alla personal samlades i ett annex på restaurangen som vi hade helt för oss själva. Vi var ca tjugofem personer som började med en drink efter att Thore personligen hade tagit emot vid ingången. När alla hade värmt upp sig både inom och utombords vid den öppna sprakande elden var det dags att ta sig en trappa upp och inta sina platser. Det fanns namnskyltar till alla så det var mycket noggrant uttänkt hur och med vem man skulle vara granne vid bordet. Alla var flott klädda och rummet som var en stor inglasad gammal veranda var vackert pyntat. Så var det dags för den första skålen och innan dess kom det fram ett sånghäfte som alla hade liggande framför sig för att där så fanns det texten till firmans egen sång. Det var bara att hänga på dom andra som hade sjungit denna sång förut och texten behövde man ju bara läsa ur programmet. Denna sång angav tonen för hela festen. Jag minns tydligt hur jag var imponerad över den berättelse som skildrat en del av vardagen på Sandell Film.
Efter nästa snapsen började någon att sjunga upp den första av verserna som hade rimmats av ett gäng som bestod framförallt av Ulf Hamrin, Björn Ericstam och några till. Jag kom först och dom hade lyckats att få med några av mina karakteristiska drag i dom åtta raderna. Jag var redan känd som en charmör och för min eleganta körning av diverse bilar. Dessutom hade jag lekt mycket med orden och där var det Dr Schiwago som hade blivit hängande kring min person. Fittibaldi var världsmästare i Formel 1 på den tiden och därför så var det passande att likna min körstil till brasilianaren.
Lotta satt bakom receptionsdisken och var en ”pingla” det vill säga att hon såg bra ut och var mycket representativ vilket passade bra för att ta emot alla vara kunder samt besökare och leverantörer. Det stod ofta någon vid hennes disk för att flirta lite med henne,
Len och Barbro hade kommit upp från Lund med det videobolag som Thore hade köpt under året som gått. Barbro var en riktig arbetsmyra och hon hamnade så småningom på TRU som numera heter UR och betyder UbildningsRadio.
Sune Lund Sörensen var den nya mystiska medarbetaren som Thore hade lockat upp från Köpenhamn. Han skulle sedan stanna i Sverige och vi två skulle jobba många år tillsammans och bli goda vänner.
Erling var chefen på marknadsbolaget och en liten udda fågel i vårt sällskap. Han var ”tjänstemannatypen” och jag vet att Thore hade respekt för honom.
Christina var en sekreterare på marknadsbolaget och en jättesöt tjej som långt senare bodde i Amerika under många år. Jag mötte henne efter hennes återkomst en gång vid Ropstens tunnelbanestation och hon frågade om jag visste någon som ville anställa henne. Hon var fortfarande efter ca 20 år en pingla men tyvärr kunde jag inte hjälpa henne. Sist i nästa sångvers kom Stefan som var Thores ”camerierre” och vapendragare förutom att han var mannen som hade total koll på alla sina 100 000 papper som alltid låg utströdda över hela hans stora skrivbord. Men det hände aldrig att han inte hittade det han var ute efter. Han var fenomenal på det och han var otroligt bra på att förklara för leverantörerna att dom tyvärr var tvungen att vänta lite tills dom kunde få sina pengar för att vi just då väntade på att det skall komma in en större betalning från en av våra kunder. Han var alltid lugn i tonen och ingen kunde bli arg på honom. Han hade en mycket fin humor och vi har under nästan 20 år alltid kommit bra överens och respekterat varandra.
Tage Blom var en hedersman och omtyckt av alla. När vi hade våra julfester under årens lopp så var det alltid Tage som fick dom varmaste och längsta hejaropen och applåderna för alla visste att han var en skön ”lirare”. Med sin keps och sin sportbil och sin mustasch och sin varma humor och vänlighet var han en klippa på företaget. Han skötte ju filmvisningarna för det mesta och han var Thores personliga tjänare kan man tycka. Han skötte alla hans praktiska ärenden som att hämta och lämna hans tvätt. Han handlade och utförde dessutom hela distributionshanteringen handgripligen ensam när det gäller den fysiska delen såsom att syna alla filmer och hämta och lämna alla postpaket dagligen.
Göran Lindström var ju min chef och han kom från Lund ursprungligen och hade gått i Stockholm på filmskolan när den fortfarande var inhyst på Europafilm i Sundbyberg. Han var alltid bra mot mig och lärde mig en hel del av yrket. Han blev efter två år sin egen och grundade ett filmproduktionsbolag som spelade in serier för svenskt television. Bland hans första produktioner fanns det en som som hade namnet Ärliga blå ögon. Göran är idag 2017 fortfarande verksam och har säkert producerat ett 20 tal långfilmer eller serier och han kan anses som att vara den mest framgångsrika producenten i Sverige under dom sista 40 åren. Ingen dålig läromästare.
Ulf Hamrin kom från Östersund och var lika gammal som jag. Han var en mycket sympatisk och kreativ person och lever år 2017 i Skokloster som författare. Han hittade på dom flesta av verserna och berättelserna i denna festskrift.
Med ett bagage fyllt av kunskap och erfarenheter från sitt liv som copywriter och marknadsförare var inte steget långt till att skriva böcker. Även om det länge hade funnits där som en tanke tog det tid att skrida till verket för 69-årige Ulf Hamrin. (2017)
Inga-Lisa var Thores moster och hon höll ställningen i köket på firman. Hon var en gammal snäll och gullig tant som tjänade Thore den gamla patriarken troget med sin kaffekokning och sina kakor och hon förgyllde allas vår tillvaro på arbetsplatsen genom sin stora omsorg om oss.
Björn Ericstam var den store kreatören på firman och han hade alltid en bra och passande idé för att lösa den uppgiften han ställs inför vilket är ju mycket värdefull inte bara för honom utan framförallt för firman som betalar hans lön. Han är en samlare av udda ting och han är suverän på att skriva filmmanuskript. Han jobbar som producent inom firman.
Chefen på firman hette Thore Sandell och företaget hette Sandell-Film AB. Vi jobbade tillsammans under 18 år och trots att vi rök ihop åtskilliga gånger så uppskattade vi varandra som yrkesmän. Det framgår av det betyg som Thore skrev åt mig när våra vägar skildes så småningom på 90-talet.
Efter sångerna och ytterligare en snaps eller två så följdes det upp med grötrimmen.
Stefan hade lyckats med att hyra källarlokalen så vi kunde expandera i huset och det handlar ovanstående rim om. ”Snäckan” var hyresvärden som han lyckades att övertala.
Nästa rim talar om priset som Thore fick med sig hem från Helsingfors.
Sen följer rimmen som handlar om att vi har SAF (SvenskaArbetsgivarföreningen) som kund och hoppas på att valrörelsen kommer att kräva mer beställningar från dom.
Dom tre gubbarna som hade fastnat i hissen till källaren var Ägidius, Tage och Göran på vägen upp från ”gruvan”. Därefter följer berättelsen om källarfesten eller källarröjningen om man så vill. Den dagen glömmer ingen som var med om den.
Detta var den första av alla ca 17 julfester som jag hade nöjet att vara med på. En viktig tradition var julklappsutdelningen som sköttes av Thore personligen vid matbordet. Han hade hittad krus av tenn i många olika storlekar som han förärade varje anställd och storleken angav hur många år man hade tjänat företaget. När man hade efter 8 år fått alla tennkrusen så gick man över till tennelefanter i olika storlekar och kunde köra vidare med dom. För mig tog även dom slut och dom sista två åren fick jag nöja med med en tenntallrik. Dom har stått så många år hemma hos mig och samlat damm tills jag vid flytten till Mörkö från Lidingö 2008 tröttnade på dom och slängde hela rasket till soporna. Shit happens.
