Åter igen på jobbet startade det upp lite lugnt men den 20 januari var det dags att hämta David Hancock från flygplatsen och vi fortsatte med ”six american workers att Scania projektet” nere i Södertälje. Nu skulle det planeras även för en inspelning i Detroit för att följa upp det arbete som hade påbörjats i Sverige. Inspelningen i Amerika sköttes främst av Björn Ericstam som var vår producent och David Hancock som var den som tog hand om kamerajobbet i Detroit. Han hade sin egen ljudtekniker som hette Eddy med sig. Efteråt skulle både David och Eddy komma till Stockholm och arbeta med en film som Björn återigen var producent för och som handlade om AGA`s nya värmekamera. Jag var med som inspelningsledare på en del inspelningar här i Sverige. Under våren förberedde jag sedan en stor inspelning som skulle föra oss ned till Oman under april månad. Till denna inspelning ville Thore Sandell ha David Hancock som fotograf. David och Sune Lund Sörensen möttes en helg ute på Thores lantställe på Rindö i Stockholms skärgård. De skulle bekanta sig med varandra och i samband med det hade det uppstått lite konstiga vibrationer när dom skulle känna varandra på pulsen. Det kanske berodde på att båda två skulle visa vem som skulle bestämma. Thore var närvarande och krånglade mest till hela mötet. Senare vid själva inspelningen var det Sune som bestämde och samarbetet fungerade nu perfekt mellan dom båda. Under hela mars förberedde jag inspelningen som krävde att man tog reda på en hel del om landet Oman som vi skulle besöka under en månads tid. Utrustningen för två filmteam som delvis skulle arbeta på samma ”locations” men även ofta på skilda håll skulle inhyras och testas i samarbete med våra fotografer och deras assistenter. Vi skulle göra både jubileumsfimen åt LMEricsson på 35mm och ytterligare en film som enbart handlade om Omanprojektet. Den spelades in på 16mm film. Till jubileumsfilmen ”Linking people together” anslöt sig Sune Lund Sörensen som regissör och David Hancock som fotograf. David skulle efter ca 14 dagar bli ersatt av filmens huvudfotograf Lasse Swanberg . Han anslöt sig då i Oman till inspelningen och sedan fortsatte han även efter den resan. Som assistent till honom utsågs på min inrådan Pelle Kjellberg som jag kände från Dokumentärfilmskolan. Pelle var det perfekta valet för denna svåra uppgift. Det andra teamet teamet bestod av Odert von Schoultz som tog hand om manus, regi och klippning och Anders Bodin som fotograf. Ljudtekniker förutom mig skulle bli min kompis Mikke Lindgren som skulle jobba med båda teamen i den mån det var möjligt. Själv fungerade jag dessutom som inspelningsledare och Thore Sandell producerade. Även han skulle följa med på denna resa. Jag hade ett fint samarbete med en kvinna som satt på LM Ericssons huvudkontor i Stockholm och med hennes hjälp kunde vi i början på april ge oss av med ca 1200 kg utrustning till Muskat i Oman. Jag förde anteckningar under den vistelsen och skrev ned ett sammandrag av dem i början på 90 talet när jag inte hade något bättre för mig. Här är de.
Här kan du se en del bilder från Omaninspelningen april 1975
Linking People together så heter filmen som Sandell Film producerade 1975 för LM Erikssons räkning. Den var tänkt som en jubileumsfilm för LME som fyllde 100 år
Dagboksanteckninger
av Ägidius Ortler
redigerad i Mars 1991.
Fredagen 4. April 1975
Flygresa från Stockholm till Muscat/Oman
Lördag 5.April 1975
Flygresan gick fint och vi hämtades av LM EriksonsTransportchef från flygplatsen som låg 7 km från LM ´s Camp och 35 km från Ruwi, en förstad till Mutra och Muscat.
I Ruwi skulle vi bo på Hotell Falej Annexet och fick 2 rum till vårt förfogande. Sune och David fanns redan på detta hotel och Sune välkomnade oss kl. fem på morgonen utanför hotellet med några glas och verkade rätt entusiastisk över det han redan har sett. Vi fick en första lägesrapport och såg den nya dagen födas bakom bergen som låg nära och utgjorde en mäktig syn.
Vi gick och la oss och sov ända fram till lunch. Nu anlände Thore och Odert och berättade om sina förhandlingar med Televerkets Minister. Efteråt skulle vi till Alfalai Hotellet där Thore och Odert bodde. Tyvärr var ingen av swimmingpoolerna öppen men vi tröstade oss med några öl.
Klimatet verkade behaglig och man kände sig som en tourist. Alla dom här färska nya intrycken gör att man får stora blå ögon och agerar lite som en Zombie.
Vi tränger in oss i två taxibilar och gör en liten rundtur för att bekanta oss med omgivningen. Huvudintrycket är att man verkligen känner att man hamnat i ett mycket exotisk land. Det här är ett sånt tillfälle då man åter inser att man har ett av de bästa yrken man kan tänka sig. Att kunna se sig omkring i ett ganska speciellt land som Oman på betald arbetstid tillsammans med en del vänner och arbetskamrater på det här trevliga sättet känns synnerligen angenämt och lyxigt.
Vid femtiden så var vi åter på hotellet. Nu skulle vi hämtas av folk från LM men något brast och vi tog efter en kortare väntetid två bilar och begav oss till LME-Campen för första gången. Där bodde en hel del Ericsonfolk och lägret hyste även ledningsstaben, reservdelslager och en större reparationsverkstad för alla slags fordon osv.
När vi anlände höll solen på att långsamt gå ned och det är något speciellt med ljuset. En behaglig känsla över att finnas till kommer över en, speciellt efter en välkomstdrink i baren.
Här skulle vi dagligen tillbringa en hel del tid huvudsakligen efter att man hade varit ute på fältet hela dagen och vid hemkomsten och en härlig dusch behövde skölja ned resten av dammet i strupen med några härliga öl. Efteråt så träffar vi Herr Hilleshöj som är projektchef för Oman och hans andre man Herr Magnusson som är campchef.
Även divisionscheferna är närvarande och med tanke på att det är lördag kväll och att dom förmodligen kunde ha haft något roligare för sig än att tillsammans med oss planera den kommande filminspelningen, så förstår man mycket väl att deras entusiasm inte var lika stor som vår.
Huvudproblemet var att det redan fanns för få bilar och med våra krav på minst två terränggående bilar under en månads tid, så skapade vi ännu mer problem för dom.
Nåja, vi blev i alla fall lovade att få två Landrover till vårt förfogande. Vi behöver två fordon eftersom vi gör två filmer åt LME.
LM har fått ett kontrakt av den omanska staten som går ut på att dom från scratch skall bygga upp ett telekommunikationsnät för hela landet, där även satellitöverföring av samtal mellan den norra och den södra delen av landet ingår. Allt detta skall vara genomförd inom loppet av två år och kosta Oman ca.100 millioner svenska kronor.
Boendefrågan är ett annat problem som vi måste finna en lösning på. Vi blir lovade att kunna flytta till LM-Campen så fort dom hinner att ställa upp ett nytt hus som redan har anlänt. Detta kommer att ta tid, exakt hur lång vet ingen idag.
Efter denna första planeringsomgång tillsammans med LMs folk så blir vi hemkörda till våra hotel i Ruwi.
Söndag 6 April
I dag så är det meningen att Pelle och Anders skall bege sig till Flygplatsen och få ut våran filmutrustning som är förpackad i sex stora trälådor.
kl. 14.30 så ser dom att utrustningen har anlänt men tullen stänger redan kl 13:00. Resten av teamet Mikael, Sune, David, Odert, Thore och Ägidius åker med en Landrover och Hans åker i egen bil till Bidbid och Sumail, två Oasersom som ligger på väg till Nizwa.
Vi upplever exotiska 1400 tals marknadsplatser blandat med en del moderniteter.
Befolkningen ser mycket ståtlig ut. Människorna gör ett harmonisk intryck och rör sig värdigt och behagligt. En del av oss tog stillbilder på marknadsplatserna och vi hade på kvällen en diskussion om detta var så bra med tanke på hur känslig det kan vara med fotografering i muslimska länder. Vi vill vara försiktiga så här i början.
Själv satt jag tillsammans med Hans och Odert i den lilla bilen som Hans körde i en slags vansinnesfärd på grus-vägar och som gav oss intryck av att han ville briljera eller hade fått solsting. Senare visade det sig att vi alla började köra som galningar efter att vi hade vant oss.
Kring 20:00 var vi tillbaka i Campen och intog en härlig middag som alla upskattade och efter allt nytt vi hade upplevt idag så var stämningen god speciellt som den goda maten spolades ned med diverse drycker. Vi talade lite om morgondagen och efteråt så kördes vi hem till hotellet. Den kvällen avslutades med en flaska Whisky i Sunes rum.
Måndag 7.april
Micke och Ägidius hämtas kl: åtta av en chaufför från LM och åker till Polisen i Ruwi får att få omanska körkort, glänsande och inplastad med fotografi och med arabiska skrifttecken som meddelar att vi nu har rätt att tillhöra en mycket riskfylld grupp, nämligen alla dom som kör omkring som dårar i detta land som uppvisar en statistik över trafikdöda som är lika högt som Sveriges, med den stora skillnaden att här finns det bara 5% av den bil-mängden.
Kl. tio hämtar vi Sune vid Hotellet och beger oss till Campen. Resten av Teamet försöker idag att få vår utrustning transporterad från flygplatsen till Campen
Kl. halvtvå anländer den första lastbilen med Anders och Pelle till Campen och en halvtimme senare så kommer David med resten av utrustningen. Eftermiddagen fördriver vi med att städa en lagerlokal där vi kan ha utrustningen stående under vår vistelse här. Vi delar lokalen med en kille som har hand om LMs elektroniska workshop. Vi skruvar upp alla trälådor och ställer utrustningen i hyllor sedan vi undersökt att inget är skadat.
Vi har en dubbel uppsättning 16mm och 35mm kameror. Ett avbrott på grund av att en kamera strejkar kunde medföra en ekonomisk katastrof så vi är tvungna att gardera oss så gott det går. Det visade sig så småningom att hela den utrustning som vi hade tagit med oss kom till användning.
Nästa dag skulle vi få två Landrovers och ta ta dom första filmbilderna.
Tillstånden är som vanligt ”nästan” klara, meddelar Thore och Odert när dom anländer till Campen vid femtiden.
Micke och Sune var nere vid stranden och fick en hel del sol och simmade i 28 gradig vatten. Temperaturen var ca. 35 grader i skuggan. Lite ovant.
Kvällen gick åt till att göra i ordning utrustningen. En provrulle på både 16 och 35mm togs och kamerazoomen som David tog med sig från Samuelson i London provades tillsammans med vår 35mm kamera. Zoomen är på 500mm och kommer att användas nästa dag. Efteråt så gör vi i en fantastisk färd med en Landrover till vårt hotell. Vi framkallade filmproven dagen med hjälp av lite fotolabutrustning och kemikalier vi hade tagit med oss och dem visade sig klara skärpetesten.
Tisdag 8 april
Klockan sju på morgonen åker vi till Campen och packar vår utrustning för första gången så som den kommer att vara packad under hela tiden framöver, det vill säga hermetisk plastförpackad och stuvad i diverse lådor så att dammet och sanden inte kommer att ha en chans att tränga in. Målet är att komma hem utan en enda ”repa” på filmen. Och vi lyckades med detta tack våra eminenta fotografer som kämpade hårt.
Vid tiotiden så bär det iväg till första inspelningen: Trenchingsmaskinen som gräver upp en mindre kanal där man kan lägga ned en telefonkoaxialkabel. Båda Teamen filmar samtidigt och det gäller att inte komma i vägen för varandra.
Vi tar lunch 13.30. Stämningen är bra och efter alla förberedelser så är vi nu igång. Det är dock bra varmt och jag minns att endast genom att ta mig snabbt till ett ställe där det fanns vatten så klarade jag mig i sista ögonblicket från att få ett ordentlig solsting.
Jag kände nu hur lömsk denna sol kan vara, det gällde att vara på sin vakt och framförallt att hela tiden dricka. Framöver så är det mitt uppdrag att alltid ha helst massor isade drycker med oss och se till att alla dricker regelbundet.
Vi tar det lite lugnt nu mitt på dagen och vid tretiden så beger vi oss till ett ställe som ligger mellan Campen och flygplatsen västerut där vi möter en jättestor trenchningsmaskin som med ett meterlångt stålblad sker sig ned i marken och samtidigt lägger ned en koaxkabel och omedelbart därefter fyller igen denna fåra i marken med ökensand. Maskinen hanteras av en förare och lägger ned 90 meter kabel på 10 minuter.
Vi plåtar igen med båda teamen. 35 teamet använder sig av 500mm Zoomen och även handkamera nära inpå kabeln. Föraren berättar för oss att han har varje dag med sig ca 12-15 liter vatten som han dricker under dagens lopp.
Halvsex åker alla till Campen. Odert, Anders och Mikke åker till Mutra och köper sig ”Ökenskor” som är väldigt populära här på platsen. Thore var också i stan. Vi äter tillsammans vid åttatiden på kvällen i mässan och och fotograferna tar hand om utrustningen i workshopen. Pelle har tagit med sig en stor flaska tryckluft som är mycket användbart för att blåsa rent futrustningen från allt damm. Ambitiöst.
Vi hade med oss enbart en thermosflaska från Sverige och är lyckliga nog att kunna köpa ut det sista återstående exemplaret på Campen. Vi har lite tur och känner att det börjar rulla rätt bra och att vi har kommit i gång på riktig. kl: 23:00 åker vi hem till vårt hotel.
Onsdag 9.April
Dags att checka ut från vårt hotell. Vi skall hämtas av en LM bil vid åttatiden och flyttas över till Campen in i ”vårt” eget hus som blir färdigt under dagen. Huset innehåller 3 dubbel och 2 enkelrum möblerad med sängar klädskåp, bord och stolar.
16mm – teamet åkte redan halvsju på morgonen till Campen för att hämta utrustningen och fortsatte vidare för att filma en Caterpillar.
Sedan bilar dom till Bidbid där LM ställer upp en ny camp för att efteråt filma en container innehållandes en mobil telefonstation tillverkad i Australien och levererad till Oman med båt. Senare på eftermiddagen så filmar dom på väg hem vägbygget och asfaltverket med lite kvällstämning när jobbarna tänder sina lampor.
Team 35 sköter flyttningen till Campen och i denna stund när jag sitter här vid frukostbordet och röker min morgoncigarr i lugn och ro efter en god frukost med juice och kaffe så vet jag faktisk inte vad vi skall göra men troligen kommer vi att hålla oss kring campen och filma detaljer på bilar med LM logotyperna tills vi kommer att få en bil.
Tillstånden för att filma längre inåt landet saknas ännu och idag försöker Thore att få tillstånd för att filma kring oljefälten som ligger långt inne i landet. Han fick en rekommendation till en höjdare på oljebolaget. Vi får se hur det går.
16mm Teamet skall mycket snart åka till Salala som ligger 500 km söder om den berömda Rub al Khali öknen. Det finns inga vägar dit endast flyg eller båt. Dom flyger förstås. Salala lär vara mycket grönt till skillnad från den delen av landet som vi befinner oss i.Därnere pågår installation av telekommunikationer och LM har även där en Camp där vårt team kan bo.
Pelle och jag hade igår kväll ett mycket långt och trevligt samtal med två pakistaner som arbetar i receptionen.
Och här kommer dagens citat: uttalad kl. 23.45 arabisk tid av Sune Lund Sörensen: ”Med stormsteg kastar vi oss in det 14:e århundradet.”
Torsdag 9 april
Nio på morgonen. Det känns som att det har hänt en hel del. Chauffören som skulle hämtat oss väntade i receptionen ca. 40 minuter mellan vi satt i lugn och ro och intog vår frukost. Killen i receptionen glömde att meddela oss.
Nå väl: Jag sticker över till Hotell Falach och hämtar Thore och Oderts väskor och vi resonerar lite om ekonomin och betalning av hotellnotan och kommer överens att det är best att LME betalar och debiterar oss senare…..
Tillbaka till annexet där 35 gänget och väskorna hämtas. I snabb färd åker vi med den vita Dodgen till Campen där vi installerar oss .
Jag bor i huset bredvid det nyuppförda som inte är riktig klart än. De andra bor alltså redan i det huset men måste uträtta sina värdsliga behov på den toalett som tillhör mitt rum, eftersom deras toalett inte är klar ännu.
Trevligt. Jag har alltså sju man springande genom mitt rum på morgonen och på kvällen när grabbarna skall dusch. Mitt rum är trivsamt möblerat och tjänstgör även som samlingsrum på kvällen där det går åt mängder av öl och läskedrycker. När vi åker ut på fältet så har vi alltid med oss en stor isbox med minst 5-6 drycker per man och om vi är ute hela dagen så tar vi även med oss lite smörgåsar.
Vid elvatiden tar Pelle hand om utrustningen och jag får fixa fram en Landrover till eftermiddagens övninger. Det är en på bilreperation på gång och tre mekaniker arbetar för fullt för att den skall vara klar om ca. en timme. ”Picknickboxen” färdigställs och jag får en landkarta av Campchefen.
Efter lunchen som är lika god som den brukar vara är det avresa till Bidbid-campen som består av ett antal tält och en husvagn där Sam Person bor. Vi träffar 16-teamet som tar emot oss och bjuder på kalla öl. När vi sitter i ett av tälten så berättar de att de har träffat Valin i Bidbid. Valin fungerar som en borgmästare och gav ett mycket modernt och skarpt intryck. Dom hade en liten teestund med honom och efteråt åt dom lunch tillsammans med skolläraren.
Efter denna korta paus så släpar vi kameran en bit upp på en kulle och tar en bild med 500 Zoomen över Campen när en av LM bilarna anländer.
På vägen till vägbygget så tar vi vi en fantastisk bild när två bilar möter varandra på den dammiga grusvägen och sen försvinner mot horisonten.
Vid vägbygget pågår asfaltering och vi tar en del bilder med handkamera. Möter en engelsman som jobbar för en av konsultfirmorna som utför ett uppdrag åt schejken av Oman.
Vi är vid några hyddor vid sidan av den väg som asfalteras, där det är en underbar stämning så här dags på eftermiddagen. Solljuset är svagare och lyser upp dom färggranna kläderna som människorna bär. Vackert.
Vi bjuder på några cigaretter och delar ut några läsk till barnen som står omkring oss. Det slår mig plötsligt att i framtiden så kommer trafiken att öka och lastbilar kommer att dundra förbi deras idylliska boplats och ingenting kommer att vara sig likt. Hur skall det gå för barnen som blir utsatta för den moderna tidens avigsidor?
Sådana tankar går genom mitt huvud på vägen mot Campen senare på kvällen när vi ser våra kamrater i den andra landrovern stående vid vägkanten i mörkret ca. två km före Campen.
Det visar sig inte vara så allvarligt och vi lämnar dom i förhoppning om att dom snart följer efter.
Vid middagen på kvällen är Thore positiv som fan. Det känns bra nu när vi bor på Campen och inte behöver jäkta in till stan på den farliga vägen där man alltid utsätts för alla slags farliga manöver av sina medtrafikanter.
Vi är nu igång ordentlig. och förhoppningsfull när det gäller att kunna klara av det som är planerat. Sune har 27 definitiva bildönskemål . Vårt samarbete har fungerat bra och vi är både nöjd över dom här första två dagarna.
Vi brinner av arbetslust och försöker att filma så mycket som går med David och 500 Zoomen så när David återvänder till London kan han ha med sig Zoomen tillbaka till Samuelson. Han blir avlöst den 15 april då Lasse Svanberg kommer och fortsätter att fotograferar den här filmen.
Lasse är för närvarande sysselsatt med att arrangera det årliga TM Seminariet i Stockholm. Det är hans stora insats på teknikområdet. Han är en riktig teknikguru.
När jag sitter och skriver dessa rader i mitt rum och samtidigt lyssnar på ett samtal som Sune och David har om ett litet problem som har uppstått med Zoomen så blir rummet översvämmat av vatten som rinner ut från duschrummet där Pelle duschar utan att lägga märke till att det blivit stopp i avloppet. Högvatten i hela rummet gör att alla går snabbt och lägger sig. Klockan är två. Good natt!
10.April
Väckning vid sju och frukost. Radiostationen som finns i Campen och har kontakt med diverse andra Camps skall filmas av oss. Våra lampor kommer för första gången till användning inomhus. Utanför den mobila telefonstationen som finns i en container uppställd vid Campen så filmer vi en del LM bilar åkandes på väg. Äter Lunch när klockan är elva och efteråt åker jag med Thore till LM agenten i Ruwi. Hans namn är Mr. Risfi. Han är Indier och är kontaktperson gentemot den omanska byråkratin.
Halvtvå så är alla våra filmtillstånd klara och en halvtimme senare åker vi till Muscat med 35mm Team för rekognosering av en soluppgångs bild.Vi besöker en liten fiskeby vid slutet av vägen bortom Muskat och sitter på sedan på en taverna vid stranden och kan verkligen koppla av och njuta av situationen. Havet är ljusblått och stranden en riktig vacker sådan.
Efteråt kör vi hem till Campen dit vi anländer halvsex och kan vila ett tag och ta en dusch. Det känns för första gången som att man har gått ned i varv.
Vid åttatiden äter vi middag och sen gäller det att fixa en bil för morgondagen då vi skall till Muscat och filma soluppgången Redan kl. fyra skall vi ge oss av.
Men i kväll skall det bli en liten avskedsfest för Herr Hilleshöj som imorgon reser till Stockholm och kommer att ta med sig en hel del exponerad film för framkallning så att vi per telefon kan få information om vad vi har åstadkommit hitintills och få reda på om eventuella tekniska problem.
Så herrarna Magnusson, Hans, Odert, Thore och Hilleshöj skall till Hotell Falej ikväll för att festa lite. Alla är väldigt stiligt klädda.
En väska med sju exponerade filmer överlämnas med ett medföljande brev till Filmlaboratoriet. Efter lite prat med Micke vid baren så är det dags att lägga sig vid midnatt för att stiga upp igen kl: 4:00.
11.april
Allting fungerar på morgonen. Vi är på plats vid femtiden, ställde upp våra kameror och väntade på att solen långsamt ska börja gå upp över ett speciellt ställe. Det visar sig när det blir lite ljusare att vi har ställt oss precis på en plats som folket i trakten använder för att uträtta sin behov. Det är ravin som används av samtliga byinvånare som skithus i det fria . Lukten och flugorna är bevis nog, men så småningom kommer dessutom en efter en av invånarna och sätter sig för framför vår kamera helt ogenerat för att uträtta sina ärenden. Dom torkar baken med en sten istället för med papper som vi är vana vid. Stenar finns det gott om papper saknas.
Vi förflyttade oss en bit och tog en bild och jag spelade på min Nagra bandspelare in en hel del morgonstämningar med tuppar som gal och diverse andra ljud.
Vi är inte nöjd med bilden utan letar efter ett bättre ställe. Hittar ett sånt men bestämmer att det få bli vid ett annat tillfälle för att nu är det är försent för den här gången. Så ytterligare en en tidig morgon väntar oss.
Klockan sju är vi tillbaka på LM-campen. Efter en stadig frukost hänger vi omkring ett slag och gör upp vissa planer för senare på dagen och går sen och lägger oss fram till mitt på dagen.
Det är helg idag den dagen i arabvärlden. 16-teamet reser tillsammans med Thore till Sur. Vi i andra teamet tar det lugnt till tvåtiden då vi intar våran lunch.På eftermiddagen var vi ute med Bertil på den gamla flygplatsen som ligger nära campen och tog en del bilder med honom körande i sin landrover. Hela kvällen gick åt att planera för lördag och söndag.
16- teamet var på eftermiddagen i en by som heter Qourajat och ligger vid kusten. Två och en halv timmes körning härifrån . Det bestämdes att vi skulle återvända tillsammans på lördag efter lunch ta med oss tält och övernatta där för att sedan kunna ta en soluppgångs bild vid havet.
Det är en hel del förberedelser på förmiddagen som innebär att vi tar med oss en släpvagn lastad med en del sängar, två tält, diverse drycker och andra förnödenheter. Medan jag organiserar de här tingen så fördriver 35-teamet tiden med att plåta olika nationaliteter som arbetar på campen och 16-teamet filmar telefonstationen i Sib.
När det närmar sig avresan så visar det sig att vi får skippa släpkärran för att den inte går att koppla till Landrovern. Det var en hel del kalabalik innan vi bestämde att lämna sängarna hemma och bara ta med ett tält och denna händelse visade mig risken med att inte ta snabba och klara beslut. När alla börjar ha åsikter hur man skall eller borde göra så blir det svårare och svårare att få nånting gjort och man går bara runt i en cirkel utan att rörelsen leder framåt. Det gäller att vara på hugget och ta besluten i rätt tid i fortsättningen och framförallt skall det vara klart för alla vem som står för avgörandet ifall det kommer till tveksamheter i beslutsprocessen. Fel beslut kan visa sig vara ödesdigert.
Det kändes bra när vi äntligen kom iväg med två Rovers. Resan visade sig vara ganska jobbig men avbröts av en rast där vi kunde lägga våra nakna kroppar i en liten bäck och svalka oss gudomligt. Detta var en bit uppe i bergen som vi skulle över för att komma ned till Indiska Oceanen. Denna lilla händelse finns fortfarande fast i mitt minne efter alla dessa år.
I Qourajat anlände vi kring halvfemtiden och frågade byinvånarna hur vi skulle komma till Valin. Ett gäng beväpnade vakter höll vakt utanför hans hus där dom satt eller stod i terrassens skugga. Valin bjöd på tee som smakade lagom gott och efter en hel del snack så fick vi hans muntliga tillstånd att filma i byn. Detta efter att visat upp diverse tillstånd från högre ort. Vi ville gärna utnyttja det fina eftermiddagsljuset och hade lite bråttom att komma ut ur huset igen. Valin verkade vara en cool kille och hade ett härligt leende.
Sune tyckte efteråt att ceremonin var lite tråkig men å andra sidan jämfört med ”Hello Fred and all that…och . ” HUBA HUBA ” hela dagen så var de okej.
Nu var vi tvungna att hitta bensin till våra bilar inför återfärden. Av en palestinier som tjänstgör som läkare i byn fick vi reda på att bensinmacken i regel öppnar vid sjutiden på kvällen. Så efter en liten rundtur stod vi vid en gammal Shellmack mitt i byn tillsammans med ett femtiotal människor och väntade på att få fylla upp våra bilar. Det fanns inte hur mycket bensin som helst och vi fick vara glada för dom fyra gallon vi fick. Byborna hämtade sin bensin mest i kanister eller flaskor för att driva nån generator eller så behövde dom petroleum till sina lampor.
Sen åkte vi ned till stranden och tog en del bilder i solnedgångsljuset. Stämningsfullt att finnas där just då. Massor med ungar och deras utstrålning och glädjen i deras ansikten var så stark att man hade intrycket av att befinna sig i en vacker dröm.
Här skulle jag gärna ha vuxit upp på denna strand och i denna by. Det var sagolikt. Mina tankar gick till min son Leon hemma i Stockholm. Hans värld som inkluderar daghemmet kändes väldigt fattig och fel i jämförelse med denna idyll där gamla och unga levde väldig tät sida vid sida och lärde sig av varandra. Påminde starkt om Paradiset.
Kontakten mellan gammal och ung kändes helt rätt och mycket bra. Kvinnor stoltserar omkring med sina vattenkrukor på huvudet och bär enormt färggranna sidenklänningar med dom obligatoriska långbyxorna under kjolen. Byxorna är hudnära och mönstren på tygen är fantasirika. Männen däremot bär på långa vita kaftaner som når ned till marken. Armbandsklockan verkar vara statussymbol .
Detta samhälle verkar i mina ögon jätte harmonisk och folket som lever av grönsaker och fiske, klarar sig tydligen jättebra. Undrar hur länge ett sånt ställe kommer att finnas kvar så pass oberört av omvärlden?
Odert skulle lägga sig i ett gammalt båtvrak som låg på stranden och resten av oss skulle ligga i och ovanpå bilarna under natten. Det gick alldeles utmärkt, vi skulle nämligen stiga upp när det fortfarande var mörkt för att ta en soluppgångsbild, denna gång skulle solen stiga ur havet för team 35mm och team 16mm ville variera sig och ta en längre sekvens där solen skulle stiga upp ur havet och där man samtidig kunde se en gammal ruin i bilden. Dessutom ville dom filma hela förloppet på en hel 16mm rulle som är ca 11 minuter lång för att senare kunna visionera tagningen. det vill säga snabba upp den.
Samvaron innan vi skulle somna denna kväll var mycket trevlig och alla mådde bra och vi kände att vi befann oss på ett synnerligen vackert och speciellt ställe här på jordklotet. Somnade sent.
Återigen så hamnade team 35mm på en hög som användes som byns toalett. För att ta en bild riktad mot solen ut över havet ville vi komma upp nån meter och ställde oss på högen som sedermera skulle besökas i samband med soluppgången av några tidiga bybor som kom för att uträtta sina behov och upptäckte att dom hade fått storfrämmande. Vilken kulturkrock.
En hel del bilder togs på stranden under de här tidiga morgontimmarna då fiskare gjorde sig beredda och folk sysselsatte sig med diverse saker. En gammal man hade hjälp av sitt barnbarn för att rengöra sin båt. En annan satt på huk och höll på med sina morgonböner, ytterligare en mediterade. Kvinnor hämtade vatten och vi begav oss till marknaden där verksamheten började lite senare. Fisk såldes genom att gubbar auktionerade ut den. En stor variation av fisk och lokala grönsaker syntes vara huvudingredienserna på denna marknad. Vi använda oss av handkamera och filmade skeendet dokumentärt.
Sedan fyllde vi på vårt läskförråd och gav oss iväg till Valin för att tacka och säga adjö till honom. Den palestinska byläkaren hade lovat oss lite mer bensin ifall vi behövde det och han delade med sig av sitt lilla förråd som han hade vid sin mottagning där vi hälsade på honom innan vi tog farväl av denna underbara plats.
Läkaren erbjöd oss en guide som skulle följa oss till två byar som låg ytterligare 20 och 40 minuter längre bort, men vi tackade nej till erbjudandet och gav oss iväg hemåt. Det ågrar jag fortfarande att vi inte tog oss tid för att se en liknande by längre söderut.
Vi tog en bild där vi badade dagen innan när Landrovern korsar bäcken och några av oss tog ett bad i bäcken. Hemresan gick bra men kändes lång och jobbig trots att den tog relativ kort tid. Men hettan är stark och det man dricker svettar man omedelbart ut genom kroppen.
Så vid tvåtiden är vi tillbaka i vår camp där luftkonditioneringen väntar i vårt hus och likaså i matsalen.Vi äter lunch och dricker några kalla öl och livet leker.
På sena eftermiddagen tar vi lite bilder på kabeltrummor och diverse annat på campen och förbereder en kvälls-filmning där vi skall visa hur koaxialkablarna skarvas ihop. Jobbet sker mest på natten på grund av att det är mycket svalare och därmed skönare att jobba då. Vi tar med några karbidlampor och efter en halv timmesfärd så är vi där.
Vår generator kommer till användning för att kunna få ström i två av våra 800 Watt Red Heads och vi tar en del matnyttiga bilder. Hemma igen 23.30 och till sängs 01.00. En lång dag, en bra dag har nått sitt slut.
Måndag 14.4.
Thore kommer och väcker oss vid tiotiden denna första sov-morgon på jättelänge. Produktionsplanering om 5 minuter. kl 11.30 så skall Thore, Odert och Anders iväg till Salala med flyg. De kommer iväg lite sent och tänker stanna där till onsdag kväll. Därnere pågår just stora gerillaaktiviteter och samma kväll ser vi på TV att gerillan lyckats skjuta ned fyra helikopter som tillhör sultanen den senaste veckan. Det är den kommunistinspirerade gerillan från Nordjemen som försöker att få fotfäste i Salalatrakten.
Tillståndsproceduren lär vara mycket strängare där nere så vi håller tummarna för gänget.
35-teamet förstärkt med ljudkillen Micke tar det lite lungnare för en gångs skull. Vi försöker att ta bilder på landande flygplan, men tillståndet hinner inte bli klart tills idag. Däremot kan vi med Magnussons hjälp få filma på en satellitstation runt fem tiden. Själv stannar jag hemma på campen efter att ha slitit hela dagen med detaljplanering av den inspelningsplan vi gjorde upp för återstående tiden här i Oman. Såhär ser den ut.14/4 35 mm Satellitstation 16 mm Salala
15/4 35 mm Suvaig & Rostag 16 mm Salala
16/4 35 mm Flygplatsen 16 mm Salala
17/4 35 mm Mutra,telestn 16 mm Div.körkor
18/4 35 mm Nizwa 16 mm
19/4 35 mm Nizwa-Bahla 16 mm Nizw.Bah.
20/4 35 mm Nizwa 16 mm Nizw.Bah.
21/4 35 mm Fahud/oljefält ? 16 mm Mutra.tel
22/4 35 mm Återresa Fahud 16 mm Div.Mutra
23/4 35 mm HKP till Bureimi 16 mm HKP t Bur
24/4 35 mm Reserv
25/4 Troligen hemresa för vissa.
Angående frågetecknet efter Fahud oljefältet så är den resan väldig riskfylld och måste utredas mer innan vi bestämmer hur mycket resan är värt i förhållande till vad den kommer att ge oss bildmässigt.
Den resan skulle ta sju timmer genom en öken där vi måste lite till en guide, maten måste vi ta med oss och likaså ökenutrustning som är ett måste när det gäller en sån resa. Dessutom så blir det problem med övernattningen ute vid fälten, då dom inte lär ha plats för oss. En bil och fem man och all utrustning som krävs och detta efter det att vi redan har varit och tältat i Nizwatrakten under 3-4 dagar. Nåja vi får väl se hur det går.
Efter att gått igenom hela den resan i huvudet och på en karta och jobbat seriöst med logistikproblemen så kom jag till slutsatsen att det nog inte var värt att åka dit.
De andra håller med mig efter en kort beskrivning för och nackdelarna med en sådan trip. Kvällen förlöper odramatisk och alla tar sig kring elva till sängs.
15.april
Halvsex väckning frukost och avresa till Suwaig. Filmning på stranden och i Sucken (marknaden). Sen åker vi till Rostag och filmar en mobil telefonstation i en container som står framför det gamla fortet.
Under tiden åker jag till Muskat och handlar lite, bland annat en avskedspresent till Dave som lämnar oss snart.
Innan dess besöker jag Bill Baily på Transportförtaget Nalco.
Tog i detalj reda på allt angående den omdiskuterade resan till Fahud och kom fram till att det låg lite bättre till än vad jag trodde från början. Därefter åkte jag med Roland in till Greater Mutra telefonstation för att rekognoscera. Inne i Mutrah inhandlade jag lite litteratur och tobak innan vi återvände till campen framåt kvällen.
Muscat stad gjorde ett verkligt gammaldags intryck på mig. När jag fick höra att för bara ca fem år sen, på den gamle sultanens tid, så stängde dom porten i stadsmuren varje kväll vid åttatiden och en nattväktare gick omkring med en lampa i handen och skrek ut iden så förstod jag, att närmare än så lär jag nog aldrig komma den så kallade ”medeltiden”.
Halvsju återkom teamet in till Campen. De berättade att de var mycket nöjda med dagen. Det hade varit lite missförstånd angående Abdullah som visade sig inte vara den rätte Abdullah. Suwaig- Valin menade att de borde komma tillbaka efter några dagar angående filmning. Efter detta så åkte de tillbaka till Muletta och drack lite kaffe där. Vidare till Rostak kring lunchtiden. De gjorde ett besök som blev mycket lyckad hos Valin som ställde upp för filmning i sina kvarter. Ett arrangerat telefonsamtal, eftersom telefonen inte är kopplad ännu, visade att vår Vali aldrig hade haft en telefonlur i sin hand och när han svarade så blandade han ihop lyssnardelen med taldelen vilket gav en mycket mänsklig touch åt de hela, speciellt som han verkar fatta vad det är han håller på med men tar det med humor och garvar rakt in i kameran. Där visade sig vår ambition att alltid ha en telefon med oss att vara lyckad.
I Rustag så togs bilder som visar denna medeltidsby med sin stämningsfulla historia, borgen osv.
I Muletta LM Campen togs en sekvens där fyra LM jobbare satt på marken och spelade intensivt ett tärningsspel där man använde stenar istället för tärningar. Täta bilder på ansikten och bra synkronljud .
På vägen hem kom långa Zoomen till sin rätt med bilder av en man ridande på sin åsna.
Det kändes fint att få så många bra bilder speciellt som det var Davids sista dag i Oman. Dagen därpå skulle han lämna oss och flyga hem till London.
Först tog vi en kall öl i baren och sedan gällde det att duscha och göra sig lite fin innan vi skulle ses i matsalen för en avskedsmiddag till hans ära.
Efter middagen så stuvar vi in oss i en bil och åker genom den mörka natten ner till stranden för en liten picknick. Alla är redan i hög stämning ner vi sätter oss i bilen och när vi ställer upp ett litet campingbord samt några stolar på sandstranden kan festen börja. Två lanternor och en flaska med wodka och tomatjuce hjälper till att få stämningen i topp. Vi lyssnar på musik på min medhavda bandspelare och njuter av dom sista timmarna med David. Vågorna från indiska oceanen rullar långsamt mot stranden och luften är ytterst mild under de här sista nattimmarna tillsammans. Man önskar att denna natt aldrig skulle ta slut.
Det var en fin tid vi tillbringat tillsammans. David var lika gammal som jag det vill säga 30 år och skulle dö året efter i cancer.
Men denna kväll tror jag även för honom betydde en hel del. Kring midnatt begav vi oss hemåt och Sune skulle köra bilen. Detta var unikt eftersom han aldrig brukar köra. Tack och lov var vi ensamma på vägen så vi klarade oss. Vi skrattade så som man enbart kan göra när man är full och lycklig och tror att tiden står still och man är ung för alltid. Alla tog farväl av David.
Onsdag den 16. april
Redan halvsex på morgonen körde jag David till flygplatsen. Efteråt så hann jag åka till campen och få i mig lite frukost, skriva i min dagbok och halvtio anländer Lasse som hämtas av mig. Han har en vit kostym på sig och är blek i ansiktet. Tyvärr så strular det till sig och det fattas ett papper som jag i ilfart får hämta från campen.Det tar en halvtimme innan vi tillsammans är på väg till campen där han nu kan installera sig, få en lägesrapport och vila nån timme. Redan efter lunchen så finns vi åter på flygplatsen där vi nu skall ta en specialbild på ett landande plan. Det trasslade en gång till vid flygplatsen idag. Nu med kontaktpersonen som skulle finnas i ankomsthallen.
Hans namn var Master Hassan Ali Haschid och hans titel var undersekreterare för direktoratet för information och kulturella affärer. I den avdelningen så ingår bland annat alla frågor som har med TV och Film att göra. När vi hade tagit vår landningsbild som inte blev som den skulle mest på grund av stress så återvände vi till hallen och där mötte vi Master Hassan som hade väntat på oss ca. en timme medan vi var ute på plattan. Tack och lov så lyckades jag med viss användning av charm och diplomati att förklara varför vi hade lurat oss ut på plattan utan honom, och sen bestämdes att vi med hans hjälp skulle ta om den här bilden dagen efter. Vi skildes efter detta samtal och tog det sen lugnt resten av dagen så att Lasse skulle få en chans att acklimatisera sig.
Sex på kvällen var det dags att åka till flygplatsen för femte gången. Den här gången för att hämta Salala-gänget. De var verkligen solbrända. Thore hade vit skäggstubb och liknade mest Hemingway. Det märktes att de hade varit med om nånting fantastiskt.
Vi intog middagen gemensamt den kvällen och fick höra om Salala-resan. Efteråt hade vi ett kort produktionsmöte med samtliga närvarande. Inget nytt framkom och vi körde efter den gamla planen. Efter ett långt parti schack med Lasse så går vi och lägger oss vid ettiden.
Torsdag den 17.april
Halvsex stiger vi upp och 35-teamet beger sig till flygplatsen och får höra att det blir aktuellt med ett landande plan först framåt tiotiden. Master Hassan är återigen med oss. Vi har en lång intressant konversation med honom. Han berättar för oss att alla rika människor beger sig till utlandet på semester på sommaren. Själv åkte han alltid till Persien. Han hade ett litet svart solparaply och en stor svart läderportfölj med sig. Vidare så bjöd han in oss för att se på hans bostad så vi fick lite inblick i hur en högre tjänsteman lever. Jag hade fått god kontakt med den mannen.
Vi åker till Campen, äter lunch, hämtar lamputrustningen och beger oss sen till Mutra telefonstation. När vi anländer till stationen så visar det sig att Roland glömt tala om för oss att allt arbete idag slutade kl 12.00 på grund av att det var dagen innan helgdagen som här i landet infinner sig på en fredag. Så vi tar en rundtur genom ”Klondyke ”.
Det är varmt idag och även vi grips av den här lördags eftermiddagstämningen och tar oss till stranden nedanför campen för att bada.Vi promenerade lite längs strandkanten och letade efter musslor. Massor av maneter i vattnet, liksom en del vattenormar och allt möjligt gräsligt. Vattnet var enormt varmt och det svalkar ikke ett dugg.
Efter strandbesöket begav vi oss till mässen där Lasse och jag tog ett parti schack tillsammans. Lyckades vinna och blev nästan full av cognac på kuppen.Sen började festen.
Ett tyskt företag som bygger asfaltvägar här i landet och heter Stravag är inbjuden till LM campen och en pingistävling mot dem inleder kvällen. Mycket god stämning i mässen . Dessa fester är nog rätt så viktiga för de här människorna som bor flera år i sträck i utlandet.
Anders och Odert filmade en del av tävlingen.De andra roade sig mest. LM vann matchen med 4 mot 3. Hans vann både sin singel och dubbel. Efteråt var det både dans och kall buffe. Enormt gott. Vi satt och tog det lugnt och gick till sängs 01:00. En riktigt festkväll på LM campen. När jag ligger i sängen hör jag fortfarande musiken från mässlokalen där det fortfarande festas.
Steg upp nästa dag kring åttatiden.
Fredag 18. april
Lastar våra bilar och åker sedan till Nizwa. Bra resa. På större delen av vägen ligger det redan asfalt och vi anländer halvtvå. Satans varmt. Intog våra tältplatser och tog första bilden vid fyratiden. Åkte in till stan framåt halvsju. Gammal huvudstad. Rekognoscerade i sucken. Även det andra teamet hade anlänt. Vi tog en bild på en Landrover med LM logon som kommer inkörandes till tältstaden.
Mot kvällen samlades vi i Sunes tält och tog en dricka. Vi fick besök av Valins sekreterare och högra hand och den personen skulle dagen efter presentera oss för honom. Han gjorde ett gott intryck på oss och vi fick lära oss att man inte får bjuda en omanier i närvaro av en annan omanier på sprit. Däremot hemskt gärna när dom är allena.
Sam Person som är den svenske chefen på den här campen bjöd oss på mat i sin husvagn. Sam är LMs man här i Nizwa och han liknar lite grann Lawrence of Arabia. Han går klädd som en inföding med sin vita kaftan och han är mäkta populär bland alla sina jobbare som mest är pakistaner.
De arbetar med att sätta upp telefonstolpar och ledningar. Campen här består av ett tiotal tält som är uppställda i en cirkel och det finns ett kökstält också . En generator som
sörjer för ström och kylskåp gör livet lite lättare. Till och med dusch finns. I tälten finns sängar med vita lakan och kuddar. Lyxigt. På eftermiddagen, när Lasse Pelle och jag satt i Sams husvagn där det finns aircondition, så kom det plötslig en tromb rakt genom tältstaden och passerade tälten men gick rakt mot muggen där även duschen är monterad och lyfte skrubben nån meter och trädplanken kastades omkring på marken.
Sune var visst just på väg mot muggen och klarade sig undan med en viss förskräckelse . Vi är glada för det annars hade vi kanske blivit av med våran regissör. Tack för idag . Nu lägger jag undan pennan och kommer att sova gott.
Lördag 19.april
HAHAHA… 13.15 Sitter i en överhettad husvagn som känns som en bakugn och skriver dessa rader.
Precis när jag hade lagt pennan åt sidan i går natt, så satte jag ner mina fötter på marken och tydligen hamnade jag med ena foten precis ovanpå en skorpion som stack mig i foten. Det smällde till ordentlig ,precis som om en pistol hade avfyrats från en centimeters håll mot min fot. Det brände som fan. Jag ropade på Pelle som delade tält med mig men som just befann sig över hos Micke. Med hjälp av en ficklampa så hittade vi skorpionen, kollade in den och slog ihjäl den med en ölburk. Den var ca. tio cm lång och grön till färgen. Jag låg på sängen och hade kraftiga smärtor men försökte ligga så avslappad som möjligt och rökte en tjock cigarr. Smärtan vandrade med blodet ganska fort upp i kroppen och kom till låret. Jag fick lite kramp i muskeln. Vi hade garderat oss med ett motgift mot skorpionstick och Anders var beredd att ge mig en spruta. Avvaktade en stund för att se om det skulle bli aktuellt. Läkaren hade talat om för oss att motgiftet skulle användas först när skorpionens gift närmade sig hjärttrakten. Sprutar man för tidig så kan det ha motsatt verkan, men tack och lov så stannade giftet precis i höjd med baken och jag kände mig ganska lungn efteråt.
Det var lite kalabalik runt omkring oss ändå, speciellt sedan vi upptäckt en del kamelspindlar som promenerade ogenerat omkring på tältets innersidor . De var rätt stora och håriga och hade en knyten näves storlek. Odert lyckades fånga en och tog den med sig hem till Stockholm där den sedan nålades upp på en stor världskarta som var upphängd i biografen på Johannesplan.
När Sam Person återvände från Azeiba så pratade jag en stund med honom och han berättade att kamelspindlarna var farligare än skorpionerna.
Kort efter det, omkring kl. tre somnade jag äntligen ganska utmattad och sov till sju på morgonen. Micke serverade mig frukost på sängen och sen bar fyra personer min säng över till Sams husvagn där det fanns aircondition som just denna dag inte skulle fungera visade det sig senare. Förmiddagen tillbringade jag med att prata med Sam och på eftermiddagen så kom Thore som hade lite problem med värmen och vi spelade några partier schack. Smärtan släppte gradvis och vid femtiden kunde jag resa mig från bänken och var helt återställd
Skönt. Jag gick och tog en dusch. På förmiddagen så var 35-gänget i Nizwa Sucken och på eftermiddagen tog dom lite bilder kring Campen. 16-teamet var och rekognoscerade i Nizwa och åkte till Bahla där dom talade med Valin angående nån filmning dagen efter. Sängdags kl: 01.30
Söndag 20. april.
Upp kl. kvart i sex. Frukost i husvagnen och sedan tar vi oss till en plats långt ute i bushen där man reser telefon-stolpar. Vi filmade jobbare på väg till arbetsplatsen där vi sen tog en lång bild som skulle bli klimax i den färdiga filmen. En telefonstolpe restes och en man klev sedan upp för att montera ledningen.
På vägen hem så badade vi i en Falach, som är en kanal där vattnet via ett raffinerad kanalsystem rinner ända från bergen ned till dom ställen där vattnet behövs . Det var visst portugiserna på 1500-talet som lärde ut den konsten till Omanierna.
Tillbaka i campen kring lunchen och på, eftermiddagen tog vi bilder på Sam som talade i kommunikationsradion med baslägret.16mm teamet filmar likaså telefonstolpsresning och senare på eftermiddagen så återvände vi till Azeibacampen och tog några bilder på vägen dit. När vi åkte genom Nizwa försökte vi att handla lite. Det var mycket varmt. Thore återvände redan igår kväll till Azeiba.
Vi åker alltså ikke till Fahuds oljefält. Det känns helt oke.
Måndag 21 april
Klockan är 14:00. Ett dygn har gått. Just nu ligger jag på flaket av en Landrover. Det är satans varmt. Bilen står i Mutrahamnen. Sune, Lasse och Pelle har gått till marknaden. Jag ligger här och vaktar bilen. Sen igår lunch hände följande.
Återfärden från Nizwa var en thriller. En otroligt snabb färd på grusvägar gjorde att vi alla såg ut som snögubbar i håret av allt damm som yrde upp från vägen. Kring halvsju så var vi tillbaka och åt middag tillsammans med de andra gänget. Efteråt satt vi i baren. Senare var jag tvungen att väcka Pelle som var så trött så han hade somnat några timmar. Vi lastade ut bilen och gick sen till sängs.
Sex på morgonen upp igen, åt frukost och åkte sedan till ”Klondyke,” som påminner i mycket om ett gammalt guldgrävarsamhälle i Wilda Western och ligger mellan Muscat och Mutra där det byggs enormt just nu. Filmade nu telefonsta-tionen och sen åt vi lunch.
Kl. tolv skulle Thore hämta oss för sightseeing och rekognosering i Mutrahamnen. Thore blev förhindrad men Anders kom istället för att föra oss tillbaka till campen. Men vi hade just ätit lunch och bestämde att vi skulle ses vid tretiden i Mutrahamnen.
Igår kväll var Thore, Odert, Mikke och Anders bjudna av Mr. Risfi och Magnusson på en dundermiddag på Al Falach, stans enda Hotell.
Väntade en timme i hamnen på det andra gänget men när dom inte dök upp så drog vi till campen.
Vi var ordentligt trötta, duschade och satte oss sen i baren fram till maten. Efter maten så hade vi ett större planeringsmöte och skulle lägga upp ett schema för dom återstående dagarna. Det är bestämt nu. På söndag skulle Sune, Pelle , Lasse och Micke åka hem. Jag kommer att vara kvar lite längre och kommer hem först i början på maj.
Sitter här på Sunes säng och har just kommit från en liten tillställning som Magnusson gav för oss i sin villa, med tanke på att Thore lämnar oss i morgon tidigt då jag skall köra honom till flyget klockan fem. Han kommer att vara i Stockholm vid 17.00 tiden på onsdag kväll. Känner mig väldig trött just nu och imorgon efter min flygplatskörning så kommer jag att sova ut ordentligt ända tills nån kommer att väcka mig och vid 11.00 tiden så skall vi till hamnen för att filma när några container som innehåller mobila telefonstationer från Australien anländer till Oman. På lördag så skall den länge väntade helikopter resan till Bureimitrakten bli av. In Schala. vilket betyder – Om Gud vill.
Tisdag 22. april
Klockan sex åkte jag med Thore till Flygplatsen och vinkade av honom. Han hade skaplig övervikt som Mr. Risfi tog på sig, ca. 50 kg.Han råkade just då befinna sig på flygplatsen. Vilken tur. Om denna dag finns det ingenting annat att säga än att anteckninger saknas.
Onsdag 23. april
Ligger i sängen efter att ha tillbringat en jättetrevlig kväll tillsammans med Sune, Anders, Lasse och Pelle. Vi satt i Sunes rum och tog några öl och dessförinnan spelade jag pingis med Sune om världsmästartiteln och vann den.
Tidigare på dagen så tog vi det lugnt på förmiddagen och efteråt så kunde vi ta bilder på containerlyftet i hamnen som vi tyvärr dagen innan inte kunde plåta .
Åkte till hamnen 13.30 där vi skulle träffa LMs hamnkonaktman. Men ett missförstånd ledde till att han inte dök upp förrän 16.00. I sådana lägen känns det bra när man har folk i teamet som är tålmodiga och inte förvärrar situationen genom att sprida oro omkring sig. Vissa ting är svåra att påverka: speciellt den mänskliga faktorn.
Precis i samma ögonblick som vi var på väg att ge upp och åka hem efter allt väntandet i nära tre timmer, så satte vi igång och, se där, vi hade tur för just då så kom solen fram efter att ha varit gömd bakom molnen i flera timmar. En hel del får som promenerade omkring i hamnen gav en viss exotisk glans åt bilderna.
Nöjda och belåtna så åkte 35 teamet sen till Muscat och till en resebyrå som skulle hjälpa oss att boka hemresan. Sune, Lasse och Pelle åker definitivt hem på söndag. Efteråt besökte vi Sucken i Muskat där Pelle och jag köpte en större spegel som vi skulle använda för den ”berömda” speglingsbilden. Det handlar om följande, nämligen att på optisk väg med hjälp av blänkningar, som måste kunna uppfattas mellan två, på stort avstånd belägna bergstoppar, försäkra sig om en obruten linje, så att man
kan länka en telefonsignal från A till B. Det lär visst ha gott till på ett liknande sätt i det gamla Oman där man hade kommunikationstorn uppställt för liknande ändamål.
Torsdag 24.4.
Lugn förmiddag. Containertransporten uppsköts. Många ” Inschallahs ” på senare tid. På eftermiddagen så förberedde jag fredagens kameltagning. Sen åkte vi vid tretiden ut mot Bidbid förbi flygplatsen och tog två tagninger med långa Zoomen rakt in i landskapet. Mycket användbar i klipprummet .
En lugnare dag för en gångs skull. Trevlig kväll följde. Fest i mässan med 300 personer. 20 damer och 280 herrar. Free drinks. La oss kring midnatt.
Fredag 25.4.
Till stranden efter frukost . Det är helg i Oman. Tog en lång promenad med Sune längs stranden. För första gången så körde vår Landrover fast i sanden på stranden, men tack vare Knut som lärde oss hur man med hjälp av en vinsch och ett litet träd kan dra loss sig själv så klarade vi denna situation. Knut är norrman.
Äter lunch vid 14.00 och sen bär det av till Sultanens palats där vi skall filma en kamel i ökensanden.
Efter en del manövrar så lyckades jag att övertala Sultanens hovstallmästare, en engelsman som påminner om den gamla kolonialvärlden. Han har hand om Sultanens ridhästar och kameler. Designen på stallarna påminner om små lyxpaviljonger.
Han lovar att hjälpa oss med en kamel och en kille som leder den. Senast vid 17.00 tiden skall vi vara klara med jobbet. Vi letade fram en sandplätt bakom stallarna som skulle duga bra som bakgrund. Satte igång och filmade både slowmotion och diverse annat. Det hela slutade med att stallmästaren tittade förbi vid femtiden och började gasta om att vi hade överskridit tidpunkten. I all hast fick vi lämna platsen.
När vi åkte därifrån såg vi hur en grupp haremsdamer anlände i några svarta limousiner och blev insläppta av palatsvakten. Tankarna leder till sagan om 1000 och en natt…..
Nu åkte vi hem till en omanier som var chaufför till Yargis. Han hade ett fint hus i närheten och bjöd oss på kaffe och frukt.
Samma kväll var det fest hos Schölds. Var där för att prata med Magnusson angående morgondagens stora helikopter pådrag. Det hade talats länge och många gånger om vikten av denna resa upp genom större delen av Oman och hur viktig den skulle vara för filmerna.
Nåja . Allt var fixat. (som vanligt) och ingenting funkade.
Lördag 26.april
Väckning 05.45 Avresa en timme senare. En jättestor militärhelikopter finns på flygplatsen. Två engelsmän som var synnerligen bakis och därmed bra sura blev inte gladare när dom såg att vi var ett gäng på åtta personer som hade med sig väldigt mycket utrustning. Efter en del miner och ojanden så bar det iväg mot norr. Fantastiskt och otrolig. Här har man kryssat omkring under nästan en månad i bilar och åkt kors och tvärs och plötsligt så har man fått vingar och ser allting med lätthet von oben.
Och snabbt går det därtill men det är väldig ansträngande i längden att stå ut med bullret.
Efter en stund så är det nån som försöker öppna ett skjutfönster när en av våra ”trevliga” engelska piloter reagerar starkt och beordrar att genast stänga det igen.
Han berättar en historia där ett öppet fönster bidrog till att en plåtdel lösgjorde sig och fastnade i rotorn. Varpå den störtade ned till marken. No good.
Vi gick ned för att tanka upp i Rostag. Fortsatte och anlände en timme senare på toppen av ett berg där LM byggde en radiolänk. Här släppte vi av 16-teamet, dom skulle filma det arbetsmomentet. Det skulle finnas en mindre helikopter på plats, men så var icke fallet. Vi bestämde när vi skulle återvända för att plocka upp dom och gav oss sen iväg mot Bureimi där vi skulle tanka igen och även se om vi inte kunde lokalisera den lille helikop-tern. Vi kom in över staden som huvudsakligen bestod av låga byggnader utkastad i ökensanden.
Ganska stor och utbredd över några kvadratkilometer. Denna stad tillhörde ett annat land, nämligen Abu Dhabi. Någon hade bjudit Staten Abu Dhabi på en motorväg, jag tror att det var Saudi Arabien, som ledde ledde från Buraimi ända fram till kusten i Persiska Golfen. Ett avstånd på ca 200 km. Tänka sig :att bli bjuden på en motorväg.
Dessutom kröntes stadens lågbebyggelse av ett 6 våningar högt Hilton Hotell.
Framför Hotellet bredvid en större pool så landade vi för att kolla läget. Vi fick kontakt med den lilla helikoptern och bad honom att flyga till radiolänksjobbetdär 16-teamet väntade på dom. Däremot var det sämre med bränsle till vår helikopter.
Det hade inte klaffat med kommunikationerna och tydligen så fanns det inget bränsle till vårt förfogande. Engelsmännen vittrade morgonluft och såg sig redan tillbringa en härlig dag vid poolside och en angenäm kväll på Hiltons bar. Men för oss så betydde detta en liten katastrof. Dagen efter så skulle tre man ur 35-teamet åka hem och här nere så tar det fem dagar att boka om en flygbiljet. Dessutom så var vi mycket beroende av de bilder som vi skulle ta idag.
Så vi gjorde ett försök på ett annat ställe i ytterkanten av staden , men med klent resultat. Fortsatte sen till ett tredje ställe och samma sak här.
Nu förklarade engelsmännen att soppan var slut och att dom var ledsna å våra vägnar (haha) men inte kunde hjälpa oss . Dom skulle bege sig nu till Hilton för att inta en lunch.
Hallo där, stopp stopp. Nu var det min tur att hitta på nånting. Jag förklarade att jag med hjälp av en Omanier och norrmannen Knut skulle jaga fram bränslet som vi behövde och bad herrarna att snällt avvakta vid flygmaskinen. Nånting inom mig sa att det ju inte borde vara helt omöjligt att hitta lite bensin i dessa trakter. Sagt och gjort, vi gav oss iväg till fots joggande genom ökensanden mot stadens utkanter. Det tog inte mer än några minuter så kom det som en Fatamorgana en Taxi körandes genom den hårt packade sanden och styrde rakt mot oss. Vi bad om lift in till polisstationen i stan och efter tre minuter uppfattade polisen vårt läge och sände oss till en militärförläggning i en annan utkant av staden och där bad vi att få låna tillräckligt med bränsle för våran helikopter. Vi hade inga pengar att betala, varken taxi eller bensin med eftersom vi hade hamnat i ett annat land. Vi hade inte ens några pass, men vi hade bråttom.
Så vi föredrog vår sak och blixtsnabbt så sände en höjdare fram några killar som kom fram med tre stora bensinfat med 156 liter i varje. De rullade upp dem på flaket av en Landrover och i ilfart så följde dom vår Taxi tillbaka till helikoptern.
Jag skulle tro att det hela hade gått på en kvart och när vi kom framkörandes med bensinen så var åtminstone piloterna oerhört förvånade och besvikna. Vi tackade Abu Dhabis krigare och våran taxichaufför lovade jag ett vykort från Stockholm. De verkade tycka att det var kul att de kunnat hjälpa oss. Och det tyckte jag nog också. Man skall ha tur och efter en snabb upptankning så bar det iväg till den andra radiolänken där 35-teamet skulle filma.Teamet klev av på bergstoppen och den store helikoptern skulle nu återvända till Radiolänk 1 för att sända den lilla helikoptern över till oss och för att några timmer senare komma med det andra gänget tillbaka hit till oss för att anträda hemresan.
Den lilla helikoptern, som var en Hughes, kom efter en halvtimme och vi kunde börja med spegelscenen.
Jag fraktades med helikoptern ca tre km över en dalgång till en annan bergstopp. och därifrån försökte jag att blänka mot kameran som var riktad mot mig. Världens enklaste sak tror man. Vi hade till och med kontakt med Walkitalkis men misslyckades på nåt sätt.
Eftersom helikoptern stod rätt illa parkerad där den stod och väntade på mig så var vi dessutom stressade och piloten ville få det hela snabbt avklarat. När vi sen skulle flyga iväg därifrån så störtdök helikoptern ned för berget en bra stund innan den fick luft i sin rotor och vi kunde normalisera vår luftfärd. Svett, svett. Värmen här var mycket hög. Detta tycker inte helikopterpiloter är speciellt roliga situationer.
När jag återvänt till kameran så plåtade vi en sekvens där vi ser helikoptern anlända med ett fylld fraktnät hängande under sig och sedan lämnade lilla helikoptern oss.
En halvtimme senare kom det andra gänget i stora helikoptern och plockade upp oss. Innan dess så försökte vi att få den här speglingen avklarad på betydligt närmare håll, men det skulle visa sig senare i Stockholm att Thore inte var nöjd med bilderna och när 16mm teamet återvände till Oman ca två månader senare för en andra omgång så fick dom ta med en 35mm Stumkamera för att ta enbart den här bilden. Dom lyckades bättre den gången än vi. Heders Anders Bodin och Odert von Schoultz.
Nu är vi på väg tillbaka och meningen är att vi skall gå ned i Nizwa för att 16mm gänget skall hoppa av där och stanna över natten i Nizwa för att finnas där på söndag. Sam Persson skulle ta hand om gänget så vi visste att de var i goda händer.
Stoppet var kort och gick vidare rakt över en ganska hög bergskedja. Jag vill minnas att jag under den färden stirrade rakt ned och livligt föreställde mig vad som skulle hända om en sån här helikopter skulle krascha i den här eländiga terrängen och om man skulle hittas och om man hade en chans att överleva och så vidare…. Bullret från motorn var oerhört enerverande och när vi klev av efter den ansträngande luftfärden och alla turer man hade varit med om den dagen så kände jag en oerhörd lättnad.
Vi hade klarat av det och vi hade återvänt med livet i behåll och på kuppen upplevt ett halvt land från luften med allt det innebär.
Intrycken var många och starka och efter en viss tid så blir man avtrubbad när det gäller synintryck. Hjärnan förmår bara att tillgodogöra sig en viss mängd och sen säger den att nu har jag fått nog för idag . Resterande intryck hamnar i nåt slags bakvatten. Sorry.
Vi upplevde nu lugnet vid vår bilresa till Campen. Bilmotorn bara surrade lite lätt i förhållandet till helikopteroljudet. Snart var vi tillbaka och sällan har en kall öl eller två smakat bättre än just då. Efter lite avkoppling i baren så kom ett besked. Oderts gäng fick inget tillstånd att flyga till de blå bergen på söndag.
Jag jobbade ett tag för att se om man kunde komma längre och Vargis, som var fixaren, skulle in till stan en gång till men det blev icke något tillstånd.
Efteråt hade jag ett samtal med Thore i telefon från Stockholm. Han ville att Oderts gäng skulle hem till Stockholm så snabbt som möjligt. Han hade sett de bilder som blivit framkallade i Stockholm och var mycket nöjd. Jag rapporterade om vad vi hade gjort sen han hade åkt hem. Han hälsade och bad Odert att ringa honom på söndag kväll på Rindö.
Imorgon så skall Sune,Lasse och Pelle flyga hem kl. 08.45 och de kommer att vara i Stockholm vid 17.00 tiden.
Söndagen 27.4.
Jag åkte med grabbarna till flygplatsen och sa adjö och sen kunde man ta det lugnt hela dagen .
Jag var ensam , det vill säga, utan någon annan medlem av dom båda teamen för första gången på nästan en månad. Det kändes faktiskt lite ensamt men skönt samtidigt. La mig vid 21.00 tiden och läste en timme . Oderts gäng kommer först imorgon tillbaka från Nizwa.
Måndag 28.4.
Lugnt tills 13.00 när Oderts gäng kom tillbaka. Anders och Micke var alldeles förstörda. De hade suttit som passagerare i Landrovern som Odert hade kört i en vansinnesfärd från Nizwa nonstop till Campen. Det var första gången som Odert hade kört bil i Oman. Grabbarna berättade om en omkörning där dom befann sig mitt i ett stort dammoln när dom upptäckte strålkastare av en mötande lastbil. Resten var mer tur än skicklighet. Halleluia…
Nånting måste ha klickat nånstans…Samma eftermiddag så åkte Odert, Mikael och jag till stan och beställde vår hemresa. Nu blir det så att jag åker på torsdag, Micke på
fredag via Rom, Sardinien, Korsika där han skall träffa några vänner.
Anders åker via Zurich där han skall träffa sin japanska väninna och Odert åker på fredag till Stockholm.
På kvällen så tog vi en scen i radiorummet som gav lite nattstämning. 23.30 säger vi tack för idag.
Tisdag 29.4.
På morgonen kl. sju filmades ett sammanträde i LMs administrationsbyggnad på campen med Roland. Magnus, Bertil och norrmannen Knut. Efteråt så åkte vi till Suwaig och filmade i en skola.
Vi var tillbaka kl.15.00 och jag började ordna lite inför packningen. På kvällen efter en pingismatch så började vi vid 18.00 och packade till 21.00, sen åt vi middag och fortsatte att packa nån timme. Resten, en 16mm Eclairkamera skulle stuvas dagen därpå.
Onsdag 30 april
Halvåtta packas kameran ned i den sista av våra trälådor.
Det blev åter igen sex boxar som väger 980 kg. Differensen mellan ned- och hemresan är alltså 160 kg. Detta bekräftar ett fel som vi misstänkte från och med att Micke och Pelle som var med när Kungsholms Express stuvade våra lådor och vägde dom. Vid invägningen så noterade dom att låda No:2 angavs med 360 kg istället för 200 kg som visar sig när vi dubbelcheckar. Detta kan kosta oss 3200 kr. Vi skall gå till grunden med den saken när vi kommer hem.
Klockan åtta kommer en lastbil och vi lastar lådorna och bilen får köra en vända till p.g.av att det är så stor last. Jag åker med andra gången till flygplatsen och kollar allting inklusive vikten. Allting är okej. Hemresevikt 980 kg istället för 1139 kg. Vi tar med oss bevisen.
Klockan 11.00 sitter jag på rummet medan de andra träffar en schejk för att prata lite och sedan gå och handla. Jag arrangerade per telefon ett möte med min gamle vän schejk Master Hassan som vi skulle träffa 14.45 hemma i hans hus och han skall även visa oss TVHuset i Oman och ett museum. Ser fram emot detta.
Det känns skönt att allting är över nu och att det har gått bra. Min planering för hela den här resan hade ju börjat en månad innan avresan från Stockholm och det visade sig att allting hade funkat rätt bra.
Utrustningen är ivägsänt och lär vara tillbaka i Stockholm den andre Mai. Mitt pass skall hämtas idag och så skall jag hinna med att handla lite av de där fina färggranna tygerna som finns på marknaden. Likaså är silversmycken en sak som det finns gott om här och som lär vara prisvärda.
På kvällen blir det lite småkalas och imorgon så ger jag mig iväg.
Torsdag 1 maj
Det är helg och via London så släpar jag mig hem med all exponerad råfilm, både 16mm och 35mm, som väger ett ton.
Vid min ankomst till London så måste jag byta terminal När jag kommer springande med andan i halsen och jättetunga resväskor till SAS planet hem till Stockholm så har de redan stängt flygplansdörren men låter sig bevekas att öppna den för mig igen och det tar sen hela vägen hem till Stockholm att komma ned i andning och varv. Kring 17.00 så landar vi. Slutet gott allting gott.
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Efter hemkomsten så fick vi först se dagstagningarna från Oman som redan hade framkallats och det var åtskilliga rullar eller metrar som vi skulle titta på . Jag var maskinisten och skulle hålla reda på allt material och märka upp kartongerna för att det gällde att hålla isär dom två produktionerna. Det var inte så lätt för att trots att ena teamet hade filmat på 35 mm film så och dom andra hade filmat på 16mm film så var alla dagstagningar kopierade på 16mm. Och där så uppstod ett litet problem. När jag körde filmerna för Sune och Lasse Svanberg och Pelle så var inte Thore med vid visningen han hade ju redan sedd allt material eftersom han hade kommit hem innan oss. Han sa då till mig innan jag skulle köra filmen i projektorn att jag inte skulle visa materialet som Odert hade tagit för sin film som handlade enbart om Omanprojektet. OK sa jag men visste inte varför det var så viktigt för honom att göra det. Sen hände det som inte fick hända. Jag körde filmerna som låg där i diverse kartonger och efter någon halv timme så dök det upp en rulle film som visade sig vara alldeles svart i början och det fortsatte och fortsatte och sen blev det lite ljusare men vi hade ingen aning om att det var den filmrullen som Anders Bodin och Odert hade filmat när dom skulle filma soluppgången under 12 minuter. Det tog ytterligare en stund in på filmen innan vi anade att det kunde vara just denna rulle vi hade felaktigt fått med i en av våra kartonger och nu hade fått se. Jag meddelade Sune att jag hade fått stränga order om att inte visa upp Oderts material för någon annan. Han nickade och sedan så körde vi vidare genom allt vårt material som såg mycket bra ut. Sedan så la jag all film undan på diverse hyllor och dagen efter så hade det redan kommit nytt material från laboratoriet med dom rullarna som jag hade lämnat in dagen innan. Även detta material såg mycket bra ut. Vi hade fått en endaste repa på all den film som vi exponerade under en månads tid under dessa otroligt svåra förhållanden när det gäller damm och smuts som kan hamna i en kamera. Så alla var glada och vi såg fram mot dom nästa resorna som skulle föra oss mot Bangkok i Thailand och sen vidare till Malaysia och till sist mot Sidney i Australien. Jag började genast med planeringen inför denna trip men den här gången enbart för 35mm teamet som bestod av Sune, Lasse Svanberg och mig och Thore som hade frågat mig om jag ville följa med. Han var mycket nöjd över min insats under Oman resan. Jag hade inget emot att följa med svarade jag. Sen gick det en vecka och jag blev inkallat till Thore som så sträng mot mig och sa att han var både förbannat och besviken på mig som hade gjort honom en dålig tänst när jag hade visat upp Oderts 16mm filmrulle med det helt svarta innehållet. Jag förklarade att det absolut inte var avsikten att göra utan att det blev på grund att den rullen hade felaktigt lägat i den kartong som hade påskriften ”Linking people together”. Han förstod att det inte hade skedd avsiktligen men han var förbannat ändå. Jag fattade inte hur han kunde ha fått reda på att vi hade sedd just denna förbannade rulle. Jag hade ju varnat Sune om den saken. Sedan så visade det sig att Sune hade varit på Thores lantställe under helgen och då hade dom bråkat om vissa saker och i samband med det så hade Sune nämnt att hade sedd den felexponerade rullen. Så Sune kunde inte hålla sig från att använda denna kunskap siom ett slagträ i deras lilla fight utan sa att han minsann hade sedd Oderts lilla mästerverk. Det var anledningen för att Thore nu behövde en syndabock och det skulle bli jag. Så han sa till mig att jag inte behövde följa med på Thailand och Australienresan så att jag lärde mig att vara lojal mot honom och vi skildes efter det samtalet och jag fortsatte planeringen men nu utan min medverkan. Thore skulle ta med sig Björn Ericstam på den resan. Jag brydde mig ärligt sagt inte om det för att jag var ganska trött fortfarande och hade mycket att göra på hemmaplan. Sedan så åkte det teamet och den här gången så var inte heller Pelle med som Lasses assistent och inte jag som inspelningsledare. Jag önskade dom lycka till och varken Sune eller Lasse var glada åt Thores beslut men han är ju chefen och är det bara att foga sig. Det fanns att göra för mig som bland annat så skulle jag planera för en liten inspelning på hemmaplan som skulle gå samtidigt av stapeln som när 35mm teamet befann sig i Sidney. Där skulle dom filma när den australiensiske premiärministern Whitelaw ringde upp den svenska statsministern Olof Palme i Stockholm med hjälp av en Eriksson- bildtelefon framför 200 svenska och australiensiska affärsmän. Här i Stockholm så skulle vi filma hur Palme framför Wallenberg och LM´s VD tog emot samtalet och sedan konverserade med Whitelaw. Så jag höll i den inspelningen och Rune Ericsson som är en legend bland sveriges kameramän filmade det avsnittet inne i kulturhuset där på den tiden den svenska riksdagen höll till. Det blev en pirrig historia för att alla inblandade var på helspänn om det skulle fungera med denna helt nya teknik. Succé eller fiasko. Inget emellan. Det blev en succé och det blev en av dom bästa sekvenserna i den färdiga filmen. Det var en liten historisk inspelning med både Jakob Wallenberg och Olof Palme närvarande på samma plats och även Wallenberg blev inblandat i samtalet när Palme replikerade med en lite roligt replik att det fanns även här en mycket garvat publik på plats.
Efter deras hemkomst från Australien så hämtade jag gänget från flygplatsen och fick lite första hands information om hur dom hade haft det….
Sedan så var det dags för lite semester under juni -juli för oss alla och i augusti började jag planera för resterande inspelningar till LM-filmen.
Bland annat skulle vi filma en hel del i London i slutet av september. En ny kille på kontoret hade blivit anställt som projektledare för LM filmen. Han var trevlig och hjälpte till en hel del med planeringen av Englandresan medens jag var upptagen med inspelningar i Sverige där vi sökte upp en hel del fabriker där LM tillverkade all slags komponenter. Jag minns den enorm stora kabelfabriken i Hudiksvall. Där lärde jag mig hur Sune tacklades med att skildra denna fabriks storlek. Vi riggade kameran på en pall och ställde sedan pallen på en liten vagn som vi drog omkring i den stora lokalen som skulle säkert rymma två fotbollsplan. Sedan så speedade man upp filmen vid visningen och det blev ett maffigt intryck när kameran nästan flög genom fabriken. Lasse Svanberg hade inte tid med att åka till England så då så bestämde Sune att han ville ge ansvaret till Pelle Kjellberg som hitintills var assistent till Lasse Svanberg. Det var ju en stor fjäder i hatten för Pelle i hans karriär som filmfotograf. Jag gladde mig mycket åt det för att Pelle och jag hade blivit goda vänner och då är det jättebra när det går bra för ens vänner. Även Sune och jag hade blivit mycket goda vänner och jag hade förlåtit honom att han snackade bredvid munnen i samband med den svarta rullens visning. Vi hade börjat umgås med varandra mer och mer och ibland så var jag hemma hos honom på St. Eriksgatan där han hade fått en trevlig lägenhet. Han och Lärke var ett fint par. Sune brukade laga maten med stor kunskap och kärlek och det fanns alltid ett gott vin som passade till dom superbarätterna han serverade. Ibland hade vi herrafton när Lärke var borta och då var även min kompis Mikke Lindgren med bjuden. Mikke hade varit med dels på ”American workers…” och på Omaninspelningen och jobbade nu nästan fast på Sandell Film som bolaget numera hette. Odert hade ju kommit tillbaka från sin FN-tjänst och börjat regissera igen. Han och Thore kom överens att lösa upp Sandell&von Schoultz och Thore kör vidare under namnet Sandell-Film AB som då ingår i Sandellgruppen och även innehåller dom andra tre bolagen som var med från början i Sandell&von Schoultz. Odert ville inte hålla på med administration utan enbart ägna sig åt det kreativa filmskapandet. Så Mikke Lindgren var med i den lilla filminspelningsgruppen som vi hade blivit. Även Anders Bodin som hade filmat tillsammans med Odert ”Omanprojektfilmen” ingick numera i denna fasta grupp av frilansare. Han och Odert hade nu varit en gång till nere i Oman och fortsatte att samla in material av det pågående arbetet. Med dom så hade dom fått en inspelningsledare som anställdes på frilansbasis till och börja med men som senare skulle få fast anställning på Sandell Film. Hans namn var Christer Löfgren.
Åter till Miikke Lindgren. Han hade en far vars namn var Lars Magnus Lindgren och han var känt för att ha gjort ett antal populära och framgångsrika långfimer i Sverige. Hans långfilm från 1964 ”Käre John” blev oskarsnominerad men förlorade i hård konkurrens av Roman Polanskis ”Kniven i vattnet”. Så Mikke hade branschen i blodet. Han var född 1950 och hade redan stor erfarenhet av filmarbetet. Han kunde berätta om den strapatsrika långfilmsinspelningen ”Svarta palmkronor” som spelades 1in 967 I Rio de Janeiro med bland andra Cornelis Wreeswijk. Mikke var trevligt att ha att göra med och han var en allround filmarbetare som alltid kunde hitta en lösning när det behövdes. Han såg väldigt bra ut och han hade som flickvän en färgad flicka från New York som hette Susie. Mikkes mamma hade dessutom gått med mig på dokumentärfilmskolan.
Nu åter till Englandresan som var inbokad under sista veckan i september. Vi reste med en Volkabuss från Sverige via Göteborg där vi tog färjan till Felixstowe och därifrån så bilade vi till London centrum där sökte upp en lägenhet som hade bokats av den nye projektledaren som följde med på denna resa. Han hade lagt upp en provisorisk planering och den följde vi sedan under en tiodagarsperiod. Vi skulle få med en hel del ”lokalkolorit” vilket betyder att vi verkligen skall uppleva att LM befinner sig i England. Där ingick det högvakten kring slottet och Piccadilly Cirkus och många andra ting som man förknippar med London. En av dom viktiga sakerna var den mycket omtalade inledningsscenen i filmen där man auktionerar bort en ”tabletelephone från LMEriccsson” som var en bland det äldsta exemplaren och den auktionen skulle försiggå på det berömd bolaget ”Sotheby`s”. Vi hade fått en bra kontakt med de anrika auktionshuset och kom överens med dom att vi fick filma under en vanlig auktion i deras lokaler och efter auktionen var över så skulle dom ställa upp enbart för vår film och lossas att dom auktionerade bort den LM telephone som vi hade tagit med oss från Sverige. Vi ställde oss diskret upp i den flotta lokalen och använde oss av zoomen rätt mycket för att kunna komma nära dom spända ansikten när dom funderade om över om dom skulle bjuda högre eller lägga sig. Det var en spännande miljö att vistas i och vi fick enorm fina bilder från det tillfället. Pelle var i sitt esse när han fick fria händer för att samla in intressanta ansikten och gester. Även den fejkade inspelningen efteråt lyckades vi bra med och jag spelade in ljudet som var rätt viktigt att det var bra kvalitet på för att det hela skall fungera tillsammans. Resultatet blev mycket bra iden färdiga filmen och den anslår den tonen i filmen som tydde på hög kvalité rakt igenom. Efter den inspelningen som skedde först dagen vi var där så åkte projektledaren hem och jag ledde resterande inspelningen och även skötte ljudet. Pelle och Sune och jag bodde nu ensam i den stora lägenheten där det ingick att vi fick frukosten serverat varje morgon. Så nu var det bara vi tre och vi kunde ta det i vår egen takt och eftersom Sune kände till London sen för och hade lite vänner här så blev det en mycket minnesrik vecka för oss. En av första veckans höjdpunkter var när vi skulle besöka Hardy. det är världens mest exclusiva affär där man kan köpa det bästa och det mesta när det gäller fiskespö och liknande. Pelle kallade sig för brasfiskare som är en sådan som sitter hemma fram för en brasa och läser fiskeliteratur. Så fort det var bestämt att vi skulle till London så pratade Pelle enbart om sitt förestående besök på Hardy. Så den dagen vi knallade in på Hardy efter vi hade avslutad en inspelning i närheten så förevigade jag hans steg in till affären. Sedan så dök det upp en välklädd herre som såg ut som en butler och nigade innan han på en förnäm engelska frågade med vad han kunde stå till tjänst med. Pelle som kom av sig direkt i denna högtidsstund mumlade fram något i stil med att han hade läst om en viss fikespötyp med ett exotisk namn och undrade om han kunde se på en sådan. ”Butlern” nickade och vände sig och bad oss följa med till dom inre regionerna i denna ärovördiga affär. Lång historia kort så lämnade vi huset efter Pelle hade inhandlat ett rätt så fint spö med diverse krokar och lite annat för en liten förmögenhet. Det var som en stor sten hade ramlat från hans hjärta när vi åter stod på gatan och tittade garvande på varandra innan vi var omedelbart tvungna att söka upp närmaste pub för att fira denna extraordinära affär som han just hade varit med om att besöka.
Luncherna som intog på diverse pubar var i mitt tycke inte någon högtid för att jag tyckte inte om något av alla dom traditionella rätterna som serverades men det jämnade sig ut när man tog en extra pint istället för maten.
Vi träffade en kväll en gammal kompis till Sune som var en känt författare och poet och när han tog upp Rilke under ett samtal så kunde jag nicka igenkännande och sedan diskutera med honom hans berömda duinoelegier. Då vart Sune överraskat över att jag var så beläst och jag såg att han var stolt över att inte vara på väg med några dumskallar.
Ett ställe som vi besökte för att filma var Mollison House som var en telefonstation som LM hade byggt och som var den stationen varifrån alla samtal som lämnade England länkades vidare och alla samtal som kom till England hamnade först innan dom leddes vidare till mottagarna. Ett otroligt stort ställe som vi dokumenterade vi en hel del kameraåkningar och även närbilder på kvinnliga operatörer. Jag behövde spela in diverse ljud och frågade om vi inte kunde spela in på pågående telefonsamtal direkt från dom olika linjerna som man kunde avlyssna för att vi ville använda många olika röster för ett ljudcollage. Vi lovade att det inte skulle kunna kännas igen några enstaka samtal. Så jag fick koppla in med på några samtal och det första samtal som jag avlyssnar och spelar in är från en kille i Österrike som ringer en kompis i England och dom pratar på Wiener dialekt som jag råkar förstå rätt så bra. Fortfarande minns jag det korta samtalet som sedan återfinns i en mening iden färdiga filmen. De är nog bara jag som kan förstå vad dom säger till varandra och det är lika bra det men det gav mig en fäftig känsla att kunna sitta där i denna jättestation och avlyssna alla dessa internationella samtal. Bland annat så är det en kille som väntar vid sin telefon och han hör bara en kvinnlig operatörs röst som återupprepar meningen ”All international lines are engaged, please dry later” minst tre gånger innan den här killen säger till den automatiska telefonrösten ”Yes I heard you darling!” Även denna mening kan höras tydligt i det ljudcollaget som ligger över dom fantastiska filmbilderna som vi tog här inne på Mollison House.
Vi plockade även en del gatubilder bla på en äldre lite farbror som var klädd som engentlemän med bowler på huvudet och paraply i handen nä han stäpper och sjunger samtidigt en melodi på en trottoar mitt i cityn.
Pelle och jag åkte en kväll med en taxi till ett ställe som hette Samuelson och låg på Edgware road på den tiden. det var världens största filmutrustnings uthyrningsbolag. Vi hade ju hyrt den 500 mm Zoomen till den 35 mm kameran som vi använde i Oman och som David hade med sig och lämnade tillbaka i London. Nu ville vise hur det såg ut hos dom. Så när vi anlände och klev ut ur vår taxi så var det många andra som anlände samtidigt där och klockan var kring sex och vi kom till foajén där vi blev stoppad och frågad om namnen på oss. Jag tittade lite förströdd på den namnlista som låg framme vid receptionsdisken och läste ett av namnen. När jag nu blev frågad om våra namn en gång till så angav jag det namnet som jag just hade sedd på listan och tjejen prickade sedan av oss och vi slank snabbt in och begav oss följande andra en trappa upp och ut på en veranda där folk hängde och det serverades drinkar till all som ville ha. det hela hade gått på en minut från och med vi lämnade taxin tills vi stod här med en drink i handen så Pelle och jag skålade och varken han eller jag har glömt detta tillfälle någonsin. Sen minglade vi och det visade sig att det var inte möjligt att se lokalerna för att dom hade stängd. Så vi tog några gratisdrinkar och snackade lite med en del filmfolk innan det blev lite små tråkigt och vi begav oss hem igen med en taxi. Men nu fyrtiotvå år senare så fick jag en fantastisk visning när jag googlade på Samuelson som fortfarande är störst i världen och fick en fantastisk visning av varenda skrymsle i deras hus men den här gången på youtube. Titta gärna på den.
En av de sista kvällarna skulle vi tillbringa i vår lägenhet och vi hade bunkrat upp med lite dricka framför TV`n. Det var den 1sta oktober 1975. Det var den kvällen där den historiska ”Thriller in Manilla” skulle utspela sig. Det var en otroligt hype som hade på gått inför den returmatchen mellan Muhammed Ali och Joe Frazier. Näst efter ”The rumble in the jungle” är det Alis mest berömda fight. Vi satt som förhäxad inför vad som senare skulle kallas för århundrandets boxningsmatch somAli med nöd och näppe vann efter Fraziers team kastade in handduken efter fjortonde ronden.
När vi kom hem igen efter England och fick se bilderna som vi hade åstadkommit så var vi glada för att det var Pelle Kjellbergs genombrott som filmfotograf. Och med dessa bilder så fick han ett namn och redan året efter så fick han förtroendet att bli fotograf till en SVT serie som hette Engelen och blev en succé.
Nu var det bara några enstaka sekvenser kvar att spela in på LM filmen och sedan så satte sig Sune för att klippa denna film. För att så småningom tillverka den musik som svävade framför honom så förslog Thore att vi skulle be Bengt Arne Wallin att ta sig an detta uppdrag. Så han kom till hos på Johannesplan och satte sig bredvid Sune vid klippbordet och tittade på en del grovklippta sekvenser och efter detta så angav Sune vilket slags musik han hade tänkt sig till dom olika sekvenserna. Jag hade förmånen att vara med vid denna genomgång. Några veckor senare hade Bengt Arne skrivit och arrangerad musik som han sedan spelade in tillsammans med en del musikanter som han hade samarbete med. Sune var med vid inspelningen och var redan tveksam i samband med det. När han senare började laborera och provklippa musiken till bilderna så visade sig att det inte dög så istället så satsade han på så kallat ”burkmusik” som vi åkte ut till Film Teknik och provlyssnade på under några timmar. Vi bad Henry att spela över en hel del olika musikstycken och sedan så började det fungera i klippningen. Den tog sedan några månader att genomföra innan filmen var klar och godkänt. Det var först under 1976 som Eriksson skulle fylla 100 år och i samband med det firandet så skulle filmen ha sin premiär. Filmen skulle bli en riktigt hit och vinna diverse priser framöver men därom mera senare. Det var min första riktigt bra storfilm som vi i stort sätt skulle göra en om året dom följande åren och den filmen som är helt speakerlös håller fortfarande för att se på den efter fyrtio år och det är inte så tokigt.
