Del 86 1975 Den privata sfären
Jag hade nu en lägenhet på Pontonjärsgatan 35/4trappor och det var lite lyxigt att både ha tillgång till en egen vrå och dessutom ha familjelivet tillsammans med Annika och Leon ute på Lidingön. Även Annika sov över nån gång på Kungsholmen. Leon skulle fylla fyra år den 15 maj 1975. Då hade jag redan den intressanta Omanresan bakom mig och var igång med nya uppgifter.
Den 26 juni fick jag ta ut semester under tre veckor fram till den 17 juli. Annika, Leon och jag skulle ut och resa med bil. Vi hade köpt en gammal blå Saab av Annikas syster Gunilla och hennes kille Bengt. Dom hade flyttat upp till Falun och där genomgått en lärarutbildning. De behövde nu en bra och pålitlig bil när dom skulle ta sig till en skola i grannbyn och sålde sin gamla Saab till oss. Leon kallade den för ”Benbila” eftersom det var ju Bengts gamla bil. Så vi packade in oss i den gamla skorven och tog med oss ett tält som Annika hade tillgång till och åkte mot Kisa. Det var vårt första stop och vi skulle hälsa på hennes farföräldrar Bojan och Folke. Dom bodde i Rimforsa som låg nån mil norr om Kisa och de var jättefina människor. Jag fick bra kontakt med Folke och vi fick se på hans gamla Opel Kapitän som han hade använt i sitt yrke som målare under dom sista femton åren. Det fanns inte en färgfläck i det klinisk rena bagageutrymmet. Jag fick en chock. Hur bar sig den mannen åt? Jag fick ta en titt på hans lilla verkstad och även där så var det makalöst vilken ordning han hade bland alla verktygen. Snart sa vi adjö och for vidare mot Trelleborg för att ta färjan till Travemünde där vi hade bråttom att leta oss fram till Campingplatsen innan den stängde kl 22.00 på kvällen. Vi hann precis slinka in innan bommen stängdes efter oss. En man anvisade oss en plats vid en liten tom gräsfläck. Det var nästan mörkt innan vi hade ställt upp tältet för första gången. Sannerligen ett äventyr för mig som hatar att tälta. Innan vi gick och la oss tog vi en liten promenad inne på campingplatsen som låg vid havet. Det var en enorm kontrast att se på alla ”fasta”installationer som var uppställda överallt. Folk flyttade under sommarmånaderna hit och tog med sig sina möbler från sina hem för att ställa upp dem inuti och även utanför sina lyxtält på snickrade verandor. Det var inte kul att se och här kom vi från Schweden och har med oss ett tält från andra världskriget. Jag kan inte påstå att jag tyckte det var en bra idé med en sådan tältsemester. Jag hade blivit bortskämd med att bo på flotta hotell och få rikligt med traktamenten så man kunde gå på bra krogar för att äta lyxigt. Men nu var det ju som det var och det var bara att hålla masken och se glad ut och gilla läget. Vi sov i alla fall gott efter dagens ansträngande bil och båtresa. Följande dag åkte vi vidare efter en improviserad frukost. Först mot Lybäck och Hamburg och sedan söderut på motorvägarna där jag var i vägen för alla andra som höll en snabbare fart på motorvägen. Jag fick inte köra för fort för det tillät inte Annika så vi sniglade söderut och övernattade väl någonstans innan vi så småningom anlände till min hemstan Innsbruck där vi fick övernatta hemma hos min mamma på Egger-Lienzstrasse 32. Jag såg att alla på stan tittade på vår gamla bil som såg lite kuriosa ut här där alla är mycket bilmedveten och helst ska äga senaste modellen. Men det bryr inte vi oss om så länge bilen går. En sen eftermiddag skulle vi bege oss med vår bil upp mot den lilla staden Seefeld som ligger betydligt högre än Innsbruck för där skulle min svägerska Annelise uppträda på ett stort hotell med en grupp joddlande tirolare och visa upp sig på en ”Tiroler Abend”. Hon var duktig på att sjunga och jobbade med detta under större delen av sitt långa liv. Hon lever fortfarande (2022) och är i toppform både fysiskt och psykisk. Hon och hennes man – min bror Hansi cyklar mycket och gymnastiserar året runt.
När jag nu med Mamma och Leon i baksätet och Annika bredvid mig åker upp för ”Zirlerberg” som har en rätt brant stigning får Saaben jobba ordentligt och det går inte fort och efter halva sträckan börjar det osa och ryka om bilen och det hamnar till och med lite rök inne i bilen så vi måste snabbt öppna fönstren . Då blir jag rädd att bilen snart skall ta eld om jag inte stannar men det var omöjligt att stanna på denna smala och branta väg. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Vi höll bokstavligen andan och fortsatte så länge bilen ville. Det var hemskt att vara med om denna resa och när vi tack och lov kom fram till Seefeld och hade tragglat oss fram mot hotellet där hon uppträde var jag slut och resten av kvällen var inte heller så rolig för att jag såg hemfärden framför mig med denna bil men den här gången så var det bromsarna som jag tänkte på. Skulle dom klara av denna branta väg. Lite senare på kvällen dök min bror upp med sin egen bil och jag berättade för honom om min skräckfärd och han började fundera lite innan han kom med en förklaring som såg ut så här. Han menade att Saaben gick ju på oljeblandat bensin och när jag hade berättat att jag hade varit tvungen att köra långsamt genom hela Tyskland för att Annika ville skona bilen så hade det ansamlats en massa oljefett i avgasrören och när jag nu hade varit tvungen att anstränga bilen ordentligt för att överhuvudtaget kunna komma hit upp till Seefeld hade avgasrören blivit så heta att dom hade bränt bort all ansamlad olja som hade fastnat på grund av snigelkörningen genom halva Europa. Det verkade ju kunna stämma rätt bra och jag litade på min bror som hade bra hand med bilar. Han rådde mig att inte bry mig om det som hade hänt utan i fortsättningen så skulle jag gasa på lite mer så skulle det nog ordna sig. Jag var lättad och sen glömde jag bort mina farhågor angående bromsarna. Det var den ”Tiroler Abend” jag alltid skulle förknippa med den rykande bilfärden upp mot Seefeld. Hemfärden nerför berget i mörkret gick bra och bromsarna höll.
Sen var det som vanligt en hel del prat när både min syster Herta och och Hansi och hans fru kom att hälsa på hos mamma för att träffa oss. En annan dag åkte vi med spårvagnen upp till Lansersee som jag ville visa för dem. Det var det stället där jag alltid gick för att bada med mina vänner innan Tivolibadet som låg i stan öppnade sina portar. När vi la oss i gräset på någon äng så tappade jag mammas lägenhetsnyckel och kunde sedan inte hitta den vilket var en smärre katastrof. Nycklar var heliga för min mor och att tappa bort en av hennes nycklar var inte populärt. Men även det överlevde vi innan vi gav oss av mot Italien med lilla ”Benbila”. Leon var en fin reskamrat och älskade att sova i bilens baksäte. Vi skulle via Reschenpass till Prad som ligger i Südtirol. Där bor mina kusiner Kurt och Werner och deras syster Inge och deras föräldrar Tante Ida och Onkel Fritz. Vi fick övernatta hos Tante Ida i deras stora hus. Tack och lov så slapp vi tältet. På kvällen så var det stor fest i byn och man hade byggt upp ett jättetält och jag gick dit med Werner för att slå festa lite. Annika hade ont i huvudet och ville hellre vara hos Leon. Han var ju bara fyra år den sommaren. Men jag blev lite full under kvällens lopp och det var skönt att rensa huvudet efter alla ansträngande bilfärder. Dagen efter att ha hälsat på Filomena som är en annan moster till mig och håller till ute vid det stora torget där hon hade byns stora affär som sålde allt mellan himmel och jord så var det dags att hitta på något annat. Så Onkel Fritz som just nu hade lite svårt med att gå för hans knä var inte längre vad dom hade varit en gång ville visa oss lite av omgivningen och han förslog att vi skulle göra en liten bilutflykt tillsammans i våran Saab och han ville personligen visa oss upp till ”Prader Alm”. Det var en fäbod där korna från Prad fick vara på sin sommarsemester. Det låg rätt så högt uppe på berget men vi borde väl klara att komma dit upp menade han. Så vi såg fram mot en trevlig eftermiddagsutflykt till ett exotiskt ställe där vi kunde få oss en eftermiddagsfika med vacker utsikt. Vi fyra packade in oss i bilen och började åka inåt dalen och så småningom inpå en trång skogsväg med många kurvor och brant stigning och när vi hade kommit upp till hälften och det inte fanns någon chans att vända även om man så skulle vilja fastnade vi i en lerig kurva. Vi fick lämna bilen. Även Onkel Fritz fick ta sig ur och sen var det bara att skjuta på bilen med samlade krafter och efter mycket kämpandet lyckades vi komma loss och körde vidare uppåt. Jag fick rådet av onkel Fritz att köra lite fortare genom kurvorna för att inte fastna en gång till. Vi kom fram med andan i halsen så småningom. Vi satt utanför och njöt av den fantastiska vyn och drack lite av den färska mjölken och vi åt lite av osten som gjordes på platsen och sedan var det dags att ta sig neråt igen på denna förfärliga bergsväg och hoppas att vi inte mötte någon. Vi klarade det och kom hem i ett stycke. Visst var det trevligt att träffa min kusin Werner och slå runt en kväll med honom i den exotiska miljön. Jag hade fått vara med om en riktigt gammaldags folkfest med musik och mat och mycket dryck. Tänk att jag växt upp i den här lilla byn. Men även denna by har gått med tiden och utvecklats. Efter två nätter körde vi vidare mot vår nya mål som var var Riva del Sole. Vad skulle vi där att göra? Annika hade varit där med sin familj för att hennes pappa Bertil hade haft möjlighet att via sitt arbete som konsumdirektör att besöka KF´s semesteranläggning på den italienska kusten. Vi åkte från Prad mot södern, passerade Meran där jag sommarjobbade på en liten espressobar som ägdes av Rosa Pegger. Hon hade varit gift med min biologiska far Edmund Pegger och hon var även kompis med min mamma. Därför hade jag fått jobba och bo hos henne sommaren 1960 i väntan på att jag skulle fylla fjorton år och kunde börja som hisspojke på Hotel Europa i Innsbruck. När vi passerade Meran höll jag ögonen öppen för att eventuellt se den lilla baren som låg vid en bensinmack men det var förgäves. Sen blev det motorvägen och jag minns jag att i Toscana tog vi av från den och körde på små vägar och passerade små pittoreska byar. Vi stannade någonstans för lite lunch och några glas vin och jag rökte några cigaretter och solen sken och allt såg plötsligen lite trevligare ut när vi fortsatte mot Riva och där var campingplatsen full. Vi fick leta fram en annan i närheten men vet fortfarande inte om det var den plats vi borde ha hamnad på. Där fick en hygglig plats under några pinjer väldigt nära havet. Vi höll på att installera oss och allt var frid och fröjd ända tills Annika frågade mig var Leon var och jag frågade tillbaka: Var han inte med dig just nu? Vi tittar på varandra, reser oss och börjar genast bli orolig och ser oss omkring men inte såg vi nån liten fyraåring Leon. Nu börjar vi sprida ut oss och leta och jag går snabbt den närmaste lilla stigen eller vägen under pinjerna rakt mot riktning havet eller bättre sagt stranden dit jag anländer strax och tittar ut över hundratals människor som finns här till höger och vänster och jag funderar om han kan ha kommit ända hit alldeles ensam och kanske fortsatt ända ut i vattnet för att bada själv. Allt är möjligt inbillar man sig och jag börjar spana mot vattnet och blir ordentligt oroligt för att det är ingen idé att börja fråga folk omkring om dom ha sett en liten svensk unge. Det fanns ju många ungar här på stranden. Jag kände mig både förvirrad och liten när det dyker upp bilder i mitt huvud hur livet vore utan den lille krabaten som man älskar så himla mycket så man kan dö för honom bara man hittar honom innan det händer honom något otäckt. Jag utgår ifrån att han kanske inte har kommit så långt som ända hit till stranden och söker mig nu tillbaka på den lila stigen för att se om Annika hade mer tur med sitt letande. Vi ser varandra samtidigt som det kommer en vuxen mot oss och undrar om denna lille pojke som han leder i handen kan vara vår lilla Leon. Och vi blir så glada att vi har hittad vårt barn så att vi tackar till och med Gud och speciellt den personen som hade hittat Leon. Leon tog det hela helt lugnt och sen dess så har vi alltid koll på var han befinner sig. Vi har till och med ögon i bakhuvud efter en sådan traumatisk upplevelse. Det räcker inte med att säga att jag trodde att du hade koll utan man måste vara säkert att någon har kontroll och uppsikt och ansvar för att det inte skall hända igen. Efter den tankeställaren blev vi mycket ödmjuk och glad över att det hade ordnat sig så bra. Nu såg jag med andra ögon på omvärlden. Det jag minns mer från den campingplatsen var när vi sedan tog en gemensam strandpromenad vid havet och hur tillfreds vi var med vår lilla familj efter den otäcka händelsen. När pengarna började truta var det dags att vända norrut igen och ta oss så fort som möjligt tillbaka till Innsbruck för att låna lite stålar för hemfärden till Sverige. Men innan dess gällde det att överhuvudtaget nå fram till Innsbruck med vår gamla ”Benbila”. Allt kostade pengar. Mat skall man äta och campingplatsen skall ha sitt och sen skall det finnas kvar till bensinen och vi fick verkligen titta på varenda öre eller bättre sagt Lire för att det var innan vi hade fått EU som åtminstone underlättade det här med olika valutor. Vi fick kalkylera ordentligt och ändå blev det så att när vi hade korsat Brenner passet som utgör gränsen mellan Österrike och Italien så var det nästan slut på bensinen men tack och lov så fungerade det så att man kunde på den ofta rätt branta vägen ned mot Innsbruck koppla ur något och sedan rullade bilen vidare utan att den slukade bensin. Det var en mycket spännande färd och vi satt och hoppades att vi skulle klara oss hela vägen hem vilket vi till slut gjorde. Bensinmätarnålen stod på noll när vi parkerade framför mitt gamla hem. Efter någon natt hemma hos mamma var det dags att med nya fräscha pengar i fickan ta oss hem till Sverige. Den resan förlöpte relativt smärtfritt förutom en natt i Tyskland någonstans där vi hade satt upp tältet inne på en campingplats och det började åska och regna så jävligt att vi var tvungen att fly tältet och sätta oss inne i bilen för att vi var så rädda för blixtnedslag. Efter denna ”bilsemester” i Europa med egen tält insåg jag i alla fall att det var ingenting som gav mersmak och jag skulle hålla mig i Sverige dom närmaste åren. Det var en viktig lärdom och vi höll oss hädanefter på hemmafronten. Men ännu var vi inte hemma. Jag minns att vi rullade återigen på färjan som förde oss tillbaka mot Trelleborg och sedan så tog vi sikte mot Skövde där Annikas pappa Bertil skulle fylla femtio år och dit vi var bjudna för att närvara vid hans högtidsdag. Vi hann till Skövde och var där på eftermiddagen och blev mottagen och på kvällen skulle det gå en liten fest av stapeln nere i den på den tiden så populära gillestugan. Där samlades lite vänner och släktingar. Jag minns Majlis bror som skulle hålla tal för Bertil och att det var inte speciellt lyckad. Annars så var den lördagskvällen i Skövde småtrevlig. Efter en god natts sömn i en skön säng rullade vi hemåt mot Lidingö och jag var glad över att kunna återgå till jobbet dagen efter. Det var rena lyxen att åter kunna resa ståndsmässigt och dessutom någon annan plockade upp hotellnotan.
På hösten kom Annikas mamma Inga Mai till Stockholm för att genomgå en utbildning på Axelssons där hon utbildade sig till fotvårdare och det var mycket att plugga för henne. Vår lägenhet på Kungsholmen var ledig och det passade perfekt att hon kunde låna den av oss när hon nu höll på att göra sig redo för att kunna försörja sig själv efter skilsmässan från Lars. Inga Mai som hade varit gift med Bertil fram till 1967. Dom hade haft goda vänner som dom hade mycket gemensam med. I Skövde bodde de uppe på Billingen i ett flott hus som de hade byggt på en underbar plats med fin utsikt över staden nedanför. Äntligen hade de slagit sig ned för gott på en bra plats. Annika hade lämnat hemmet för att studera i Uppsala när det började hända saker nere i Skövde där hennes föräldrar plötsligen bytte partner med sina goda vänner. Majlis flyttade hem till Bertil och Inga Mai hyrde sig en liten lägenhet i staden Skövde. Annikas syster Gunilla bodde kvar hos pappa Bertil och hans nya fru Majlis. Då Lars och Bertil arbetade på samma företag nämligen KF i Skövde hade det efter dubbelskilsmässan blivit ohållbart för Lars att möta Bertil regelbundet på jobbet och att lyssna på kollegernas skvaller om deras hustrubyten. Så Lars var nu ensam och kände sig ratad av sin Majlis och sökte sig då till Inga Mai kanske för att få hennes tröst eller kanske för att visa Bertil minsann att även han kunde ta hand om hans före detta kvinna. De umgicks med varandra ett tag och sedan kom han med förslaget att hon skulle gifta sig med honom och flytta från Skövde till Östersund där han hade ett nytt jobb hos KF på gång eller så var det slut på deras relation. Inga Mai antog tveksamt detta ultimativa erbjudandet och sa ja till förslaget. Därefter flyttade de till Östersund och började där ett nytt liv tillsammans. De hade det hyfsat bra i början men Lars hade aldrig riktigt kommit över faktumet att Bertil hade tagit över hans före detta fru Majlis som han hade älskat mycket. Så detta traumat hängde som en ond skugga över hans äktenskap med Inga Mai. Han såg bakom henne kanske hennes före detta man och fann lindring genom att överkonsumera alkohol. Vid sådana tillfällen kunde han bli dum i huvudet.
Julen 74 skulle Annika, Leon och jag besöka Inga Mai och Lars i deras hus i Östersund och fira denna högtid tillsammans. Julaftonskvällen hade Lars fått i sig lite för mycket och visade under kvällen upp en annan sida än den vi var van att se. Han började svamla och klagade över att Annika och jag aldrig hade tyckt om honom för att vi aldrig hade bjudit in honom till Stockholm när vi bodde i Gamla Stan eller på Lidingö. Jag tyckte det var pinsamt att stå ut med en sådan absurd anklagelse. Det skedde efter han hade delat ut julpresenter till oss utklädd som jultomte. Det blev ingen rolig julafton med andra ord. Dagen efter åkte vi ut till deras lilla sommarhus som låg vid en sjö. Inga Mai och Leon hade varit i detta hus på sommaren när jag var i Brasilien och Annika var upptagen på annat håll. Han hade haft det bra och varit ute och badat och fiskat. Men nu var det vinter och mycket snö och svinkallt. Redan på förmiddagen såg vi fram emot att vi skulle åka hem med nattåget och ville komma därifrån så fort som möjligt. Julaftonens övertramp låg som ett moln över dagen ända tills Lars körde oss till tågstationen på kvällen. Det var sista gången jag såg honom. Han hade två söner med Majlis. Leif den äldre och den som var redan borta från Skövde vid skilsmässan och hans yngre bror Johnny som sedan växte upp tillsammans med Bertil och Majlis i deras hem. På tal om Leif så fick han några år senare en dotter med en kvinna från Göteborg som hette Tutlik. Ytterligare några år senare slog han sig ihop med en rysk kvinna som han lärde känna via nätet och de bosatte sig i Hjo. För några dagar sedan fick jag höra att Leif hade avlidit i strupcancer. (februari 2017) Vid denna tidpunkt hade både Bertil och Majlis avlidit. Johnny, hans yngre bror, lever i Uppsala ett borgerligt liv med fru och två döttrar. Han och hans fru äger en tandläkarpraktik och det går riktigt bra för dem förutom att dom har problem med en av döttrarna som kräver mycket omsorg.
Annika går under hösten 1975 sin näst sista termin på Lärarhögskolan och utbildar sig till lågstadielärare. Hon har kvar vårterminen 76 innan hon kan söka jobb.
