1978 började lugnt och jag tyckte att det kunde vara trevligt att gå en kurs i Filmhuset som lärde ut hur man kunde bli en bättre ljudtekniker än jag var. Jag fick gå kursen på betald arbetstid och det var faktiskt till både firmans och min fördel att jag lärde mig mer om detta yrke med tanke på att i 95 % av alla inspelningstillfällen var det jag som spelade in ljudet bredvid mina uppgifter som inspelningsledare.
Så där var vi några elever som satte oss tre veckor på skolbänken i filmhuset på Gärdet. Det kändes lyxigt att studera där och vi hade en bra lärare. En dag gjorde vi en filminspelning ute i Djursholm där vår lärare hade sin lägenhet i en äldre villa. Han var inneboende i huset där det vimlade av föremål som satt på väggarna och stod lite här och där. Det var sådant man förknippar med saker som folk tar med sig hem från främmande länder som en slags trofé för att hemma kunna visa upp att de hade rest till fjärran länder. Jag frågade läraren vem som hade samlat ihop allt detta.
– Det var en gammal man som hette Eric Hultén och han hade nyligen avlidit berättade han. Senare den våren fick jag upp ögonen på en bok som hade den lustiga titeln ”Men roligt har det varit” och var en biografi av denne Eric Hultén. Det visade sig att han dessutom var Pontus Hulténs far. Pontus är ju den berömde museimannen som först var chef för Moderna Muséet i Stockholm och sedan valdes till att leda Centre Pompidoux i Paris. Han var gift med Anna Lena Vibom som arbetade i Filmhuset och ledde Filmklubben där. Det råkade bli så en dag att jag kom att möta henne där och hon såg att jag höll på läsa den boken och hon sa att det var hennes svärfar som har skrivit boken om sitt liv. Då började jag revidera mitt lite negativa intryck som jag hade fått den gången när jag var hemma i hans hus för att nu förstod jag att denne man hade rest vida omkring i världen. Han var en forskningsresenär som kring 1920 var med på den svenska Kamtjatkaexpeditionen.
Den svenska forskningsexpeditionen till Kamtjatka i början av 1920-talet beskriver hur det kunde ta en hel dag att förflytta sig 3 km i det som på Kamtjatkas språk kallas ”alchovnik” och på svenska betyder alsnår.
Expeditionen bestod av Sten Bergman och hans fru Dagny, René Malaise samt Eric Hultén och hans fru Elsie. Det var en obeskrivligt strapatsrik vetenskaplig expedition som började med ett skeppsbrott utanför Kamtjatkas kust. Den svenska expeditionen upplevde tuffa tider med färder i hundspann i minus 40 grader och nätter vid öppen eld utan tält. Varför berättar jag denna lilla historia om Erik Hultén? Det är för att jag via en liten ljudkurs så kom i kontakt med en bok som sedan berikat mitt liv. Och detta är bara ett exempel på hur det ena leder till det andra och på så sätt skapas ett livspussel.
Den 10 och 11 mars var vi i Nora som ligger i de västmanländska skogarna och tog lite maffiga bilder i samband med Svenska Rallyt. 1977 vanns det av Stig Blomquist för Saabs räkning. Vi ville ta bilder på Saabar på snöiga skogsvägar på denna legendariska biltävling men den här gången var det Björn Waldegård på en Ford som var snabbast.
Mars månad använde vi till att resa kring till Scanias svenska anläggningar från Trollhättan där Saab har sin personbilstillverkning till Katrineholm där man tillverkade stadsbussar. I Älvkarleby skulle vi ta bilder på ett vindkraftverk men tyvärr så hade fotograferna glömt en specialzoom så vi fick nöja oss med en vanlig och sen åkte vi vidare med vår gamla Volvo Amazon med släpvagn ända upp till Luleå och Jokkmokk där vi fick uppleva den årliga Jokkmokksmarknaden i djup snö för att sedan återvända hela vägen till Stockholm. Sannerligen en maratonresa.
I april fortsatte vi med att åka ned under jorden i Linköping där man tillverkade Saab 37 Viggen planen. Det var fascinerande att bli insläppt i den underjordiska miljön där man bygger dessa högteknologiska stridsplan. Linköping var en jättetrevlig stad att vara i och här mötte vi en kontaktperson från Saabs flygavdelning som hette Dahlin. Han var själv en gammal stridspilot och berättade en rövarhistoria för oss som handlade om hur han skulle flyga sitt stridsplan dagen efter han hade haft sin svensexa och flög i ett ”dagen efter” tillstånd. Det gick men det var nära att det sket sig. Till Södertälje där Scania har sin störst fabriksanläggning i Sverige åkte vi några dagar senare för att där filma på Scanias utvecklingslaboratoriet och för att ta mer bilder på provbanan. Där filmade vi terränggående militärfordon i superbranta backar och oerhörd tuff terräng.
Under maj månad åkte vi en vacker dag ut till Landsort som ligger i en utpost i Stockholms södra skärgård för att där ta bilder på och från en lotsbåt som drevs med superstarka scaniamotorer. Landsort har en lång historia med sitt fyrtorn som visar vägen upp mot Stockholm.
Åter i Linköping någon dag senare och denna gång skulle vi filma hur det går till när en pilot utlöser katapultstolen i sitt plan. Vidare till Nyköping där Bertil Gustavsson var vår man som hjälpte till att öppna alla dörrar inom Saab. Han hade raggat ihop ägarna till en radhusgata och bad dem att ta ut sin nya Saabar och ställa dem framför sina hus och tvätta dem samtidigt. En kul bild som krävde en hel del förberedelser. Därefter gick färden vidare mot Såtenäs som ligger vid Vänern och den flygbas som finns där. Sen tog vi oss vidare till vackra Vänersborg där Mikke Sandell mötte en tjej på hotellet i receptionen. Han gick och la sig med henne och nio månader senare fick dom ett barn tillsammans. Relationen höll inte i längden och resten blev enbart ekonomiska utgifter för hans del eftersom de inte kunde komma överens om vårdnaden så blev det bara utgifter. Det var tragisk för att Mikke som så gärna ville vara en god far med tanke på att han själv var ett skilsmässobarn. Jag kan avslöja att han senare skulle träffa en tjej i Stockholm som hette Gil och de fick två barn tillsammans men även där blev det skilsmässa. Kanske det har att göra med Mikkes envishet. Inte vet jag. Jag tror att han landade så småningom i Thailand. Känner jag honom rätt så han säkert fixat sig en liten ”business”.
I Såtenäs skulle vi ta bilder när Viggenplan utprovade sitt vapensystem och sköt några robotar ned i Vänerns vatten. Det fanns ett 50 meter högt ståltorn och dit upp klättrade jag för att fästa en kamera som vi sedan fjärrstyrde från långt håll när de simulerade anfallen startade. Det var lite jobbigt att klättra upp med kameran i handen och sedan ta ner den efteråt. Det var på den tiden innan man kunde fjärrstyrd en kamera trådlöst så vi fick dra långa kablar fram till kameran som satt högt uppe i tornet.
Den 27 maj blev det en båtutflykt till Björkskär med vår lilla CHAOS. Vi la båten denna sommar i Löka på Moja och hade den liggande där för att slippa de långa resorna från Lidingö till ytterskärgården. Vi tog Vaxholmsbåten till Löka och sedan kuskade vi runt med vår lilla segelbåt. Det blev utflykter både till Roskär och Nassa under helgerna och på semestern. Vi kom i regel på fredagkvällen ut till Möja och åkte hem till stan på söndagkvällen. Det blev en väl utnyttjade helger.
Nu var det bara juni månad kvar innan det var dags för årets semesterveckor under juli månad.
Men mycket skulle det hinnas med innan dess.
Det var enbart Scaniafilmen som vi höll på med och i mitten på juni skulle vi filma flera Viggenplan i luften. Kameran placerades i ett Herkules transportplan från försvaret.
Vi hade gjort upp med ett företag i filmbranschen att vi ville pröva deras nya kamerasystem. Det var en fotograf som kom på idén att montera en kamera gyroupphängd inuti en meterhög plastkula med genomskinliga fönster. Detta för att man skulle slippa skakningarna när man filmade. Den kulan skulle sedan hängas på en stång vid sidan av en helikopter. Fotografen sitter inte i kulan med kameran utan han sitter bredvid helikopterpiloten och fjärrstyr med hjälp av en monitor och en joystick kameran som kan riktas åt alla håll och få fram skarpa filmbilder. Det var helt nytt på den skandinaviska marknaden att man kunde filma den typen av bilder helt utan skakningar. Vi hade sett fram emot att möta Ron Goodman och hans norske assistent som var på väg till Sotenäs där vi vid en viss tidpunkt skulle sammanstråla för att ta ”fenomenala” filmbilder av Viggen planen i luften. Vi hade några timmar till förfogande och allt måste klaffa minutiöst. Ron Goodman var amerikan och han hade den europeiska agenturen för detta system som hade utvecklats i Canada. Han kom tyvärr för sent till flygplatsen och det var med enbart med stor skicklighet vi kunde övertala försvaret att ställa upp en gång till dagen efter med sina flygplan som vi ju behövde filma med detta Wesscamsystem. Under tiden var vi tvungna att ta vissa bilder utan Wesscamkulan eller ”kulan” som vi kallade den. Vi fick binda fast vårt eget kamerastativ på bakluckan av ett Herkulesplan. Anders och Mikke band fast stativet på luckan som stängdes innan planet startade. Hela vårt filmteam som befann sig inne i Herculesplanet fick ha fallskärmar på sig eftersom vi skulle flyga med öppen baklucka när vi väl kommit upp en bit över Vänern. När vi öppnade luckan så sänktes den nedåt och då kunde fotografen närma sig kameran för att börja filmningen. I samma ögonblick gav jag tecken om att vi var redo till piloten som gav ordern vidare till ett Viggenplan som sedan snabbt närmade sig vårt flygplan bakifrån. Planet kom så nära som 25 meter och vi kunde se piloten i Viggenplanet sitta och vinka till oss innan han lät sig sjunka nedåt och försvann. Vi hade radiokontakt med honom och gav honom nya instruktioner. Problemet var att det hade börjat ryka svart rök från Viggenplanet på grund av att piloten varit tvungen att sänka farten för att anpassa sig till Herkulesplanets hastighet. Vi gjorde om samma manöver men den här gången skulle Viggenpiloten inte hålla sig bakom oss onödigt länge utan snabbt komma närmare och sedan svänga tätt förbi oss. Det lyckades och vi slapp se den svarta röken. Egentligen hade vi velat ha ”kulan” med kameran upphängd inne i Herkulesplanet för att med hjälp av kulans gyrosystem slippa vibrationerna från bakluckan men det visade sig efteråt att Anders hade lyckats få jättebra bilder utan några som helst vibrationer. När vi hade tagit scenen en gång till för säkerhetsskull vinkade vi adjö till Viggenpiloten. Sedan gick jag genom lastrummet hela vägen fram och en trappa upp till piloterna. De satt där och hade hällt upp en kopp te till sig och snackade lite med varandra medan de styrde det stora planet. Det var en enorm känsla att kunna sitta bredvid dem i det relativt stora utrymmet där nästan hela taket och halva fronten bestod av plexiglas. Vi var ovanför Vänern på väg till Karlsborg och sedan skulle vi tillbaka till Såtenäs. Dit hade under tiden Wesscamteamet från Norge anlänt och även den helikopter som vi behövde för att sätta fast”kulan” på fanns på plats. Vi konfererade tillsammans och sedan testade vi tillsammans vår utrustning inför morgondagen. Kvällen tillbringade vi i Vänersborg och på förmiddagen var vi på väg till flygbasen igen för nu skulle det hända. Vi hade blivit instruerade om vilken typ av helikopter vi skulle hyra in eftersom Wesscamteamet hade med sig sina egna dörrar som dom bytte ut mot helikopterns originaldörrar. För att kunna hänga upp kulan utanför dörren krävdes det en stålstång som gick genom helikopterdörrarna. På den ena sidan hänger ett tungt paket med batterier som fungerar som motvikt till den andra sidan där kulan hängs fast i stålstången. Att montera hela systemet gick på en kvart. Frode körde bort deras van från helikopterplattan och sen var vi redo att ta vissa bilder som vi hade kommit överens om i förväg med piloterna. Helikoptern gav sig upp i luften och en bit bort från startbanan för att där vänta på relativt hög höjd tills Viggenplanet startade och gav sig nästan rakt upp mot helikoptern som filmade den på vägen upp och när den swischade förbi. Vi fick ta om proceduren tre gånger innan alla var nöjda. Därefter filmade vi ytterligare en variant med Viggenplanet och sedan var det dags att äta lunch på kantinen. Efter lunchen gav sig Wesscamgänget iväg hem igen mot Oslo där Ron och hans firma hade sin bas på grund av hans kärlek till en norsk kvinna. Vi skulle ses igen i samband med inspelningen av Sverigefilmen där vi använde hans team under 10 dagar. Det skulle kosta Sandell Film en hel del förutom helikopterkostnaderna som tillkom vid filmningen men producenten Thore tänkte som vanligt stort och satsade alltid mer än konkurrenterna i branschen och det lönade sig i längden. På vägen hem till Stockholm tog vi några bilder på C-labbet i Södertälje och sen var det dags för min årliga sommar semester.
Under julisemestern så står det i min kalender att familjen åkte till Österrike men hur och varför och exakt när kommer jag inte ihåg just nu.
Efter semestern dök det upp ett nytt ansikte på jobbet. Han hette Jonas Hallberg och hade nyligen gått igenom regissörsutbildningen på Dramatiska institutet och skulle nu pröva sina vingar på Sandell Film. Vi skulle göra en film som SJ, Statens Järnvägar, hade beställt. Jonas och jag och en fotograf som hette Bengt Dalunde var teamet som skulle filma på en massa olika ställen både i Sverige och även i Tyskland. Dessutom skulle vi ha med John Harrysson som skådespelare i några scener. Dessa tog vi när John satt i en gungstol som var placerad inuti en av SJ´s godsvagnar som hade öppnat sina skjutdörrar så man kunde titta in i den från sidan. Där satt John samtidigt som tåget åkte och sedan bromsade in så mjukt så att gungstolen bara rörde sig lite. Det hela låter ”corny” och det var det också. Det skulle bli en produktion som jag efter några dagar redan hatade att vara med i. Det var första och enda gången det kändes så. Jonas var trevlig att ha att göra med men fotografen Bengt var en falsk jävel och struntade i att hjälpa Jonas som var ny i branschen. Jag talade om för Jonas att han borde agera på ett annat sätt men han satt i kläm mellan mig och Bengt och han litade mer på Bengt vilket i det långa loppet visade sig att vara ett stort misstag. Det hela uppenbarade sig när Jonas skulle börja klippa ihop det inspelade materialet efter några veckor. Det fungerade inte och Thore fick kalla in ”kavalleriet” för att rädda filmen. Men innan dess så hände en hel del under inspelningen. Efter att vi hade rest runt i Sverige under två veckor och varit bland annat i Skellefteå vid ett bryggeri och i Kramfors vid Ådalshus där dom bygger förmonterade hus som skall med tågets hjälp transporteras landet runt så blev det Göteborg och Trollhättan där Saab gör sina bilar och levererar dom tågledes. Jag hade redan efter första dagens filmning påpekat för Jonas att han inte tog tillräckligt med inklippsbilder för att kunna förkorta ett skeende när man klipper ihop en sekvens. Det borde även fotografen ha bekymrat sig om men så skedde inte och det fortsatte trots att jag påminde ett antal gånger och vi till och med bråkade ordentligt om det. Tyvärr hjälpte det inte. Förutom det hade Jonas och jag trevligt med varandra på fritiden. Han är ju spirituell och intelligent och en fin person. Man umgås ju rätt många timmer om dagen när man ute och reser i veckor såsom vi gjorde och då hjälper det om man trivs med kamraterna. Bengt däremot var en tråkmåns med sitt korrekta insmickrande leende och sitt till intet förpliktande engagemang. Jag gav upp efter ett tag och hoppades på det bästa.
Sen kommer vi till den fantastiska resan till Göppingen i Västtyskland. Jag satt på kontoret en fredag eftermiddag och höll på att beställa järnvägsbiljetter till Göppingen dit vi skulle för att filma de berömda ”Märklin” tågen som byggdes där i en stor leksaksfabrik. Det var så att SJ betalade alla tågbiljetter för filmteamet och därför var vi tvungna att resa med tåg så mycket som möjligt under hela inspelningen. Det var mycket jobbigare att resa med tåg än med bil för att vi hade utrustningen att tänka på hela tiden så fort vi bytte från tåg till hyrbil. Efter att jag bokat in alla biljetter tur och retur efter ca. två timmers samarbete med SJ´s resebyrå i Stockholm så kommer Björn Ericstam in i mitt rum och hör mig avsluta samtalet och säger sedan att det finns ett Göppingen i Öst- och ett Göppingen i Västtyskland. Jag säger att jag hade bokat resan till Östtyskland och sen kollar vi en gång till och kommer på att Märklinfabriken ligger i Västtyskland och att det är dit vi skall åka på söndag. Nu är det bråttom för resebyrån stänger klockan fem så jag ringer tillbaka till min kontakt och förklarar att alla biljetter som jag har beställt skall skrotas och en helt ny resa till Göppingen i Västtyskland skall bokas. Det var inte populärt att nu göra om det som hade tagit henne en lång stund för hon ville gå hem i tid en fredag eftermiddag. Men eftersom vi är mycket bra kunder oss dem och dessutom filmar för SJ´s räkning den här gången så är hon tvungen att göra om hela beställningen. Efter ytterliga två timmer är det dags för mig att hämta biljetterna hos henne och jag kan pusta ut för att det var nära att vi hade åkt till fel land den här gången. Resan gick sedan hyfsat och det var intressant att se med egna ögonen tillverkningen av dessa små vackra leksakståg på plats. Jag hade själv under min uppväxt bara tittat på andra barns leksakståg för att Märklintåg var inte billiga och vi hade knappast råd med att köpa leksaker hemma hos mig i Innsbruck. När vi efter avslutad inspelning i Göttingen var på väg hem igen så skulle vi byta tåg i Hamburg för att därifrån ta nattåget via Köpenhamn till Helsingör höll vi på att komma försent till Hamburg för att byta tåg. När vår tåg stannade såg vi nattåget på en annan perrong och för att ha en chans att hinna dit över så sa jag att vi får ta oss snabbt över rälsen med hela vår filmutrustning. Jonas och Bengt trodde jag var dum i huvudet som föreslog en sådan sak. Men jag visste att vi hade bokat in en inspelning i Helsingborg efter vårt natt-tågs ankomst och ville inte missa denna. Jag var så trött på detta gäng vid det här laget att jag bara såg en utväg och det var att ta vägen över rälsen. Så jag sa att jag tar ansvaret och att dom skulle langa väskorna och lådorna ner mot rälsen dit jag hade hoppat och sen så skulle jag på egen hand forsla över dem till den andra perrongen. De andra kunde ta sig dit själva bäst dom kunde. Jag kände ingen tvekan och dom förstod allvaret när dom såg mig redan stående nere på rälsen. Nu började de agera och snabbt sprang jag över två räls till den andra perrongen och ställde dit våra lådor. Det tog några vändor och sedan såg jag hur även dom hoppade ned på rälsen och släpade med sig sina egna resväskor för att korsa rälsen. Det var vår enda chans att inte missa nattåget. Nu hann vi med att kliva på tåget med all vår packning för vi hade turen att vår tågvagn stod ganska nära där vi hade korsat rälsen. Jag kommer aldrig att glömma att det sedan tog en timme för mig innan jag började andas normalt igen. Vid det här laget hade vi blivit sådana ovänner med varandra efter sista bråket vi hade i Göppingen om det gamla vanliga så vi hade slutat att prata med varandra förutom det allra nödvändigaste som vi måste säga för att jobbet skall kunna göras. Snart så gick vi och la oss i vår sovkupé och sen var det dags att kliva upp redan vid sextiden för klockan sju skulle vi kliva av i Helsingborg. Där filmade vi diverse tåg på deras rangerbangård fram till klockan tre på eftermiddagen och sen var det åter dags för tågåkning hem till Stockholm dit vi anlände vid niotiden på kvällen. Utrustningen transporterade vi med en stor taxi till Johannesplan och sen tog vi adjö av varandra. Det var den sista inspelningen för den här filmen och jag kände det som om en mardröm var över men några månader senare skulle det visa sig att den mardrömmen fortsatte när Jonas Hallberg blev ersatt som filmens upphovsman för att han inte kunde få fason på filmen. Det sket sig i klipprummet. Precis som jag hade varnat så gick det inte att klippa ihop scenerna för att det inte fanns några inklippsbilder. Upplösningen i detta filmdrama som gick åt skogen kommer att bli en senare historia. Jag kan bara nämna att hedersmannen Jonas mötte jag ett år senare på herrtoaletten i Filmhuset när han stod bredvid mig för att tvätta händerna. Vi hade inte setts sen den dagen när han var tvungen att lämna Sandell Film. Nu hälsade han på mig vänligt och sen sa han att ville säga att han borde ha lyssnat på mig den gången. Det var stort att klämma fram med den insikten tyckte jag och sen dess tycker jag ännu bättre om honom. Under året som gått hade han lämnat filmbranschen och sökt sig med en idé till SVT och där blivit en TV-stjärna inom underhållningsbranschen och där han under fem år som programledare skulle jobba med den otroligt populära ”Måndagsbörsen”. Dessutom så skulle jag många gånger på fredageftermiddagen lyssna på Radions P1 program där han medverkade som en av ”Spanarna” i programmet med samma namn. Good shit happens!!!!
Slutet på den här ”tåghistorien” är att Odert von Schoultz fick uppdraget av Thore att sätta sig vid klippbordet och klippa ihop alla scener som gick att använda. Sedan skrev han på ett papper vilka scener som måste kompletteras eller göras om helt och hållet. Detta tog honom två månader att göra och därefter gjorde jag upp en ny inspelningsplanering för det återstående arbetet. Under november spelade vi sedan in det som saknades och Odert klippte ihop allting och SJ fick äntligen sin godsfilm.Tack och lov så var det ett tag fram till dess och jag kunde nu glömma denna förfärliga historia.
Efter denna tråkiga historia skulle jag nu börja planera en filminspelning som skulle bli den bästa filmen som Sandell Film skulle åstadkomma tills vidare. Den filmen satte Sandell Film på beställningsfilmens världskarta.
1980 skulle den vinna United States International Film & Video Festival. Här följer en förteckning över alla som medverkade i denna produktion. Vi kallade den för ”Sverigefilmen” innan den fick namnet ”AdvantageSweden”.
Acknowledging creative excellence in Corporate, Education, Entertainment, Documentary & Student productions.
The Golden Decade Award Winners1980
”ADVANTAGE SWEDEN” (SWEDEN, 1980)
SPONSOR/CLIENT: The Swedish Trade Council/Stockholm
PRODUCTION COMPANY: Sandell-Film AB/Stockholm
Beställare var Exportrådet,
Produktionsuppgifter:
Produktionsbolag Sandell-Film AB, Stockholm
Regi Sune Lund-Sørensen
Producent Thore Sandell
Foto Per Källberg Ron Goodman
Fotoassistent Einar Bjarnason
Musik Hugo Alfvén
Klippning Sune Lund-Sørensen
Inspelningsledare Ägidius Ortler
När jag första gången hörde talas om denna film fanns det inget manuskript utan enbart vaga idéer om vad som skulle vara den röda tråden genom filmen. Den skulle på ett rapsodiskt sätt skildra Sveriges vackra land och dess internationellt välkända industriföretag under samlingsnamnet ”Advantage Sweden” som var förknippat med Björn Borgs stora popularitet under många år när han var världens bästa tennisspelare. Det svenska Exportrådet behövde denna film för att marknadsföra Sverige runt om i världen.
Någon person kom upp med förslaget att vi skulle använda en stor varmluftsballong med Sveriges färger gul och blå och med namnet ”Sverige” fullt synligt skrivet på ballongen som en dramatisk vägvisare när vi i filmen skulle visa upp dom finaste bitarna av Sverige från luften. Det var bråttom att sätta igång med filmningen så att Thore kunde ta betalt för den första tredjedelen på beloppet som filmen var budgeterat för. Thore behövde pengarna för att betala ut lönerna till alla anställda på Sandell Film. Vi hade blivit ca 20 personer. Så jag tog reda på en den varmluftsballongen som redan fanns i Mjölby och kontaktade ägarna för att göra upp om deras eventuella medverkan i projektet. Det gick bra och två dagar senare så var vårt filmteam på plats i Mjölby där vi övernattade på ett litet hotel. På kvällen mötte vi killarna som ägde ballongen och de berättade för oss hur det gick till vid en ballonguppstigning. De var trevliga att ha att göra med och vi kom överens om att bli hämtade av dem klockan halv fem på morgonen vid vårt hotell.
Det var Sune Lund Sörensen och Pelle Kjällberg och jag och vi kände varandra utan och innan från Oman och LMEricsson filmerna och så hade det tillkommit en islänning som skulle vara fotografens assistent. Han var relativ ny i branschen men hade ett mycket bra sätt att smälta in i vårt gäng på kort tid. Hans namn var Einar Bjarnasson och vi kallade honom den isländska sagoberättaren. Han hade genomgått ”The London filmschool” och det här var hans första praktikjobb.
Jag väckte teamet och sen följde vi med i vår gamla Amazon efter ballonggängets buss som hade en släpvagn där ballongkorgen var uppställd. Efter en tio minuter var vi på plats och ballongkorgen lastades av och las ned på marken på en stor äng. Ballongduken breddes ut framför korgen och sen öppnades ballongens underdel som sitter ca två meter ovanför korgen när ballongen har fyllts med varmluft. Ballonggänget hade med sig minst sex medhjälpare för att få ballongen redo att lyfta. Nu var det så att det tyvärr hade börjat blåsa lite väl mycket så det var inte möjligt att få in tillräckligt med varmluft i ballongen så att den skulle kunna resa sig för vinden tryckte på ballongduken så kraftigt att den inte tillät ballongen att ta emot den varma luften som två killar försökte blåsa in i den med hjälp av ett gasbrännaraggregat som sitter fastgjort i korgen. Alla kämpade men det fungerade ej så det var bara att blåsa av hela arrangemanget och ta sig tillbaka till hotellet. Innan dess hade vi gjort upp om att försöka en gång till samma kväll om vädret och framförallt vinden var med oss. Vi fick nu en frukost på hotellet och gick och la oss sen igen för att sova hela förmiddagen. Vi hade inget annat för oss under dagen så vi tog det lugnt. Vi hade telefonkontakt med ballonggänget och sen hämtade dom upp oss igen vid sextiden på kvällen men det var fortfarande för mycket vind för att det skulle lyckas. Shit happens.
Vi kom då överens om att försöka igen morgonen efter. Det skulle bli en sista gång för den här gången. Även denna morgon blev det inställt i sista sekund. Vi tog lite bilder så vi kunde säga hemma att vi hade börjat inspelningen och sen åkte vi hem till Stockholm. Till ballonggänget skulle vi återkomma senare.
Efter den dåliga början med Sverigefilmen fortsatte jag jobba med en annan film. Vi hade fått ett uppdrag från Saabs personbilsdivision. Där var Anders Bodin med som fotograf och vi skulle ned till Trollhättan och ta diverse bilder på Saabar men det jag minns är att vi kom till Trollhättan mitt på dagen och att det var riktigt fint brittsommarväder. Vi var tillsammans med Bertil Gustavsson, vår kontaktman från Saab, och hade några timmar ledigt så Bertil skulle visa oss de berömda Slussarna. När vi var på plats så var jag på gott humör och ja sa att jag alltid ha tyckt om att hoppa från höga höjder ned i vattnet varpå Bertil sa att menar du att du skulle kunna tänka dig att hoppa ned i plurret här? Jag svarade -Vad får jag för besväret att visa dig? Jo en flaska Whisky är det minsta du kan få. Får jag två så hoppar jag direkt och innan han svarade tog jag av mig kläderna och dök ned med huvudet före och tog mig sedan snabbt mot en stege där man kunde ta sig upp igen från vattnet. Allt gick så fort så att dom knappt hängde med att uppfatta vad som hade hänt. Jag tog på mig kläderna som dom nu kom gåendes med och sen åkte vi till Systembolaget och köpte två flaskor Whisky och åkte till hotellet och satte igång att dricka tills det var dags att gå ut att äta på kvällen. Sedan påminde Bertil under lång tid framöver varje gång vi sågs i samband med filmningarna både mig och alla andra som ville höra storyn om när jag dök ned i Trollhätte slussen. Det var säkert en tio meter ned till vattenytan och inte helt ofarligt heller men vad gör man inte för att få lite spänning och uppmärksamhet i tillvaron.
Två roliga tillfällen i samband med denna Saabfilm upplevde jag i Stockholm. De ena var när jag fick disponera en Saab Polisbil och fick ensam lämna den tillbaka efter en inspelning och körde med denna polisbil på Essingeleden från söder om stan ända ut mot Solna där jag skulle återlämna den vid en polisstation. Det var kul att se hur alla andra bilar kring mig skärpte till sin körning och drog ned tempot direkt så fort dom såg mig i bakspegeln.
Det andra tillfället som var lite extra var när vi skulle filma en Saab Turbo bil som användes på Arlanda flygplats för att mäta friktionen på startbanan när det kunde vara halt och is på banan. Bilen hade ett femte hjul inbyggt som föraren sänkte ned på banan när det var dags att göra mätningen och kontaktade sedan flygledningen med sitt resultat. På den långa startbanan kunde jag åka med denna Turbobilmodell, som var relativ ny på den tiden, så fort bilen orkade utan att behöva vara orolig för polis eller böter. ”Det var bara åk” som Stenmark brukade säga på sitt försynta sätt. Det gick undan kan jag lova. Maxhastighet är bara förnamnet.
Novembermånad var alltid den tiden då Stockholm Open lockade hela världseliten till stan och de året var även Björn Borg med på tävlingen. SandellFilm skulle dit för att filma Björn som vi hoppades skulle på något sätt vara villig att vara med i vår ”Sverigefilm”. Vi hade ännu inget tillstånd av honom men åkte dit och filmade en del av hans matcher men det fungerade inte. Det var historiskt att se honom promenera förbi på en meters håll när han tog sig ut från omklädningsrummet med sin tränare och leende tog sig fram i den trånga korridoren. Ett minne för livet.
I mitten på november hade Odert kommit fram till vilka film sekvenser han behövde komplettera med en nyinspelning. Och därför uppsökte vi en del platser igen men den här gången utan Jonas Hallberg och Bengt Dalunde. Anders Bodin fotograferade och Einar Bjarnasson var assistent till Anders och så lilla jag. Det blev rangerbangården i Malmö och Svenska Dagbladet i samma stad samt Bulltofta flygplats och Ikea i Älmhult som besöktes och Eskilstuna med sitt Ådalshus och Helsingborg och Odert var alltid lika noggrann och vänlig och vi prickade undan för undan av listan med bilder som saknades men under december så blev vi klara och kunde pusta ut ett tag innan det var dags för den årliga julfesten på ”Stallis”. Ytterligare ett tennkrus och man fattade att ett år till hade gått sen sist. Glömde nämna att jag var för första gången barnledig när Leon var sjuk en vecka i början på december. Om jag trodde vid årets slut att det var ett tufft år så var det ingenting mot vad som skulle komma under 1979. Det kom att bli ett år där vi verkligen fick veta vad det betyder att ha mycket att göra . ”Sverigefilmen” väntade på att bli inspelad och sedan så skulle det kompletteras en annan film som även den skulle räddas av Odert för att något hade gått fel även i den produktionen och behövde åtgärdas. Åter var det Odert som kallades in och skulle göra underverk. Men den resan började först i slutet på januari 1979.
