Del 99 Fridalköpet 1981
Den 28 februari 1981 var en lördag och Annika hade läst en annons i tidningen om ett hus på Mörkö som var till salu. Hon visste att det var fint på Mörkö för att hon hade cyklat där under en kort vistelse hos Antroposoferna i Ytterjärna. Hon bad mig följa med och titta på huset och vi tog det som en lördagsutflykt och kollade in stället Man kan lugnt säga att det blev en annorlunda visning. Husägaren Dennis Andersson en man i trettioårsåldern öppnade dörren iförd sina blommiga långkalsonger och tittade förvånat på oss. Han hade glömt att det skulle vara visning förmodligen för att han i allra högsta grad var bakfull. Det hade varit fest hos honom kvällen innan. När vi hade tittat oss omkring i huset och enbart hade kvar att titta in i ett av rummen öppnade Dennis motvilligt dörren åt oss. Där satt det på en säng två unga tjejer som tydligen hade övernattat hos honom efter festen. Dom var lite blyga och hade inte räknat med att hamna i blickfånget av husspekulanter denna lördag eftermiddag. Vi tog en snabb titt och sa adjö efter en stund. Det fanns ingen mäklare på plats. Han hade kanske varit på samma fest? Men på kvällen när mäklaren ringde hem till oss hade jag nästan glömt hela historien men jag lyssnade på Herr Jarmer och först då började vi fundera lite på saken. Fördelen med ett fast sommarställe var att man slapp hyra på nytt och flytta varje år från plats till plats. Vi ville ju vara på landet under sommaren och i synnerhet numera när Annika som lärare skulle få långa sommarferier varje år. Så det här huset skulle även för mig kunna bli en möjlighet att finnas på en och samma plats under mina semestrar och det vore idealisk för jag reste ju numera så mycket i jobbet att jag var trött på att resa även under semestern. Så vi sa till mäklaren att vi skulle fundera och priset var inte helt astronomiskt. Annikas mamma som numera bodde i Stockholm hade varit med vid husesynen och även hon tyckte att det vore bra att ha ett ställe att åka till på helgerna och vara tillsammans med Annika , Leon och mig. Så en vecka senare var vi på samma plats igen och nu var även Annikas pappa Bertil med och han var expert på att titta och hitta eventuella skavanker. Han avrådde från köp på grund av att bland annat taket såg lite konstigt ut men vid det laget så hade processen redan gått så långt så att hans kommentarer inte togs
riktigt på allvar och vi bestämde oss samma kväll för att köpa Fridal 9 som det hette på den tiden. Numera är platsen omdöpt till Fridal 11. Den 15 mars var en söndag och då skrev vi kontrakt med mäklaren och betalade 20 000 kronor i handpenning och hela huset kostade 240 000 kronor. Vi skulle ses i Järna på Handelsbankens kontor den 27 april klockan 14.30 och skriva under lånepappren tillsammans med Dennis Andersson och mäklaren. Det höll på att gå åt skogen för på motorvägen till Järna stannade vår lilla folkvagn och ville inte mer. Så vi fick lifta och vi kom svettiga in på banken precis före stängningsdags klockan tre. Dit hade en vänlig människa kört oss när han hörde att vi var på väg till vår livs viktigaste affär. Efter bankbesöket gick vi över gatan och fikade tillsammans med mäklaren som bjöd och Dennis som nu hade sålt sitt hus hjälpte oss sedan att komma tillbaka till vår bil som stod kvar på motorvägen mellan Södertälje och Järna. Vi fick igång den och kunde ta oss hem igen till Stockholm senare på kvällen. Men först så åkte vi med Dennis till Fridal för att titta på huset och tomten och poolen och vi kom överens om inflyttningsdagen som skulle bli den den sista april 1981. Det fanns en swimmingpool på tomten och det var inte helt fel att ha tillgång till en sådan och det kändes lyxigt. Dennis lovade att hjälpa till när poolen skulle fås igång efter vinteruppehållet. Han behövde några veckor för att flytta ut alla sina ägodelar och en del verktyg. Trädgårdsmöblerna lämnade han över gratis till oss och för en del annat fick han betalt en slant. Nu var vi husägare och åkte hem med en husnyckel i handen.
Ett nytt jobb, även om det var mitt gamla jobb på Sandell Film och ett nytt hus fast det var ett gammalt hus. Det var byggt som ett åretrunthus i slutet på 1960-talet och var nu 13 år gammal. Men huset var inte det viktigaste utan platsen FRIDAL skulle det visa sig var ett ställe där vi skulle trivas ända fram till idag (feb 2022) och kommer nog att göra det ett bra tag till så som det ser ut. Vi hade inte bara hittat ett ställe utan vi hade hittat hem. Men det visste vi inte då utan tvärtom så minns jag att någon vecka efter att vi hade flyttat in med våra möbler och hade börjat jobba lite i trädgården så låg det massor med hundbajskorvar över hela tomten och vi fick plocka skiten för hand och fylla flera hinkar med korvarna. Det luktade skit på tomten och jag berättade för min arbetskollega Anders Bodin som satt i samma rum som jag på Sandell Film att jag hade ångrat husköpet och att jag kände stor olust över att jag skuldsatt mig livet ut för det skulle säkert ta oss ett helt liv att betala av huslånen. Tack och lov så tröstade han mig och sa att så kan det kännas för många efter en stor affär men att det skulle snart ändra sig när jag fick känna på det riktiga lantlivet. Och han hade så rätt för redan veckan därpå hade jag börjat gilla det mesta med Fridal. Den 30 april gick ett flyttlass med Sandell Film´s nya Toyota HI ACE från Lidingö till Fridal och dagen efter den första maj så gick det andra flyttlasset och den andra maj så gick det ett lass till och på vägen ut till landet så köpte vi lite prylar på IKEA och den tredje maj så körde vi hem på kvällen från Fridal och var glada över att vi hade möblerat upp hela huset och var nu redo att vistas när som helst i vårt eget sommarhus. Det hade gått fort. Jag kommer aldrig att glömma när jag gick barfota ut i trädgården och kände gräset under mina fötter och jag tittade runt omkring och såg på tomtgränsen. På dessa 1500 kvadratmeter så är det ingen i hela världen som kan bestämma mer än jag och min familj och den känslan att äga en bit mark är något alldeles speciellt och jag önskar att alla människor på jorden borde få uppleva det men tyvärr så är det bara en utopi. Vi började genast att arbeta med trädgården och efter att vi äntligen hade fått bort resterande hundskit från tomten så började det likna nåt. Nästa projekt jag tog itu med var att riva hundrastgården som var inhägnad med ett högt stängsel. Det tog en stund att riva det och sedan så var den platsen dränerad och behövde återställas och fyllas på med lite jord så att vi den16 maj kunde sätta våra första potatis. Hela tomten bestod av en gräsmatta och den skulle snart förvandlas till en hel del rektangler och kvadrater som det skulle odlas allt möjligt på. Det var ett hårt jobb att förvandla gräsmattan med en spade till en odlingsbar yta och varje helg så grovjobbade vi i trädgården. Inga Mai hjälpte till ordentligt och även Leon smittades av vår tomtebolycka och han syntes också med spade i händerna när han hjälpte sin mamma. Det var en svettig men ljuvlig tid och under veckan så såg hela familjen redan fram mot lördagen då vi hämtade Annikas mamma i stan och sedan åkte med bilen mot Mörkö. Genom ett tips från Inga Maj så köpte vi en äldre röd Renault 5R för ca 3000 kronor av ett äldre par som hon hade lärt känna och det medförde att vi skrotade vår gamla folka. Så nu hade vi en bra bil och det kändes säkert och bra när vi nu transporterade oss varje helg fram och åter till Fridal. Redan den 10 maj var vi inbjudna till vårt första årsmöte av Fridals ekonomiska förening och då fick vi möta de andra 8 husägarna i Fridal. Dom var glada att dom hade blivit av med Dennis Andersson för han ansågs vara lite stökig och vi fick höra lite skvaller om honom. Bland annat hade han blivit av med körkortet och därför var han tvungen att flytta närmare sin arbetsplats. Vi däremot välkomnades och fick lära oss hur det fungerade med vattnet som kom från en gemensam borrad brunn och försörjde alla nio fastigheter. Vi fick även reda på att vi var delägare i en allmänning och att det fanns en vägförening som Fridal var medlem i tillsammans med Hörningsholms slott. Dessutom skulle alla fastighetsägare ställa upp och göra en arbetsinsats en gång om året som sträckte sig över ett antal timmar och utövades i samband med att det var årsmöte. Grannarna var hyggligt folk och som vanligt så finns det alltid någon som inte håller måttet och det var en av husägarna som kallades för polisen. I synnerhet så var det kasssören i föreningen som retade sig som mest på den ”osolidariske medlemmen Joel” för att han inte ville ställa upp på den gemensamma arbetsdagen och inte ville han vara med på årsmötet heller men tack och lov så flyttade den mannen snart från Mörkö och sedan dess har det varit bra folk under hela dom 41 år som vi har hållit till här på Fridal. Vi fick tips om att om vi ville skaffa oss lite mer möbler så borde vi passa på att vara med på årets loppmarknad på Mörkö bygdegård. Det tog vi fasta på och den första helgen under juni månad var vi där och köpte allt vi behövde komplettera med i möbelväg och en snäll familj som sålde dem körde möblerna och en hel del annat gods som vi hittade hem till Fridal i sitt hästsläp och resten satte vi på biltaket och forslade hem själva. Nu hade vi sittgrupper och matsalsbord och sängar och skåp och stolar och inget saknades i detta hus som vi numera älskade att vistas i under helgerna. Trädgården började ändra karaktär och det var skönt att se hur det började växa ur jorden och vi såg fram mot att skörda våra första potatisar. Vi satt mycket ute i trädgården och fikade tillsammans. Livet visade sig från sin bästa sida. Swimmingpoolen som fanns på tomten var lite svår att få igång efter att maskineriet hade varit avstängt under vinterhalvåret. När Dennis kom som överenskommet ut en kväll under veckan och hjälpte till att få igång pumpen som behövs för att få vattnet att cirkulera kring en sandfilter. Tyvärr så visade det sig snart att sandfilterbehållaren hade frusit sönder under vintern så det var bara att köpa en liknande filteranläggning och den fick jag köpa och kostnaden delade Dennis och jag. Sen så fick jag igång cirkulationen men det är en hel vetenskap med att få poolvattnet stabilt innan att det går att klorera annars så får man sätta igång en del kemiska processer innan man i bästa fall får det rent igen. Men man lär så länge man lever och den sommaren fick jag lära mig en hel del ”the hard way” om poolteknik. Men när den väl fungerade och det var badväder då var det helt underbart att hoppa i spadet och Leon tyckte att det var kul med pool och mer kan man inte begära. Den sommaren gav mersmak och enbart känslan att jag nu visste var vi skulle hålla till på somrarna var det hela värt. Det enda som blev lidande var våra båtutflykter och jag tror att det var rätt sällan som vi åkte ut med våran CHAOS den sommaren men vi hörde oss för om det fanns möjlighet att lägga båten nere vid båtklubben som hette konstigt nog KLUBBEN och ligger vid ett litet sund som löper mellan Mörkö och Eriksö. Jag ställde mig omedelbart i kön för blivande medlemmar och hoppades att det inte skulle ta så lång tid tills det var dags för oss att hämta den från Lidingö där den låg på Bosö båtplats. Vi åkte till landet långt in på hösten eftersom huset ju egentligen var ett åretrunthus och det var bara att sätta igång elelementen när det blev lite kallare på hösten. Så småningom fick vi stänga av vattnet så att det inte frös i ledningarna och vinterstänga huset. Under hela vintern hade vi något att se fram mot.
