Del x104 Maria lyser upp tillvaron
Efter hemkomsten från Denmark fick jag möta min lilla Maria som Annika hade tagit hand om under min frånvaro. Hennes mamma hjälpte till en hel del så det hade gått bra att komma igång med henne. Leon som hade varit hemma hos Bertil under födslen hade tagit livaktigt del i hans lilla systers första tid hemma på Näset. Maria hade en liten prick på näsan men den försvann snabbt igen, det hade bara varit ett litet skavsår för att hon troligen låg för mycket på näsan. Det var en skön känsla att ha en liten flicka hemma hos sig förutom den numera tolv år gamla Leon. Den 29 mars tog vi med Maria för första gången till Fridal och det gick bra. Huset var ju gjort för att man skulle kunna bo där även på vintern. Annika gav henne bröstet men det räckte väl inte alltid så hon fick också smaka på flaskan. Hon hade jättefina ylletröjor och såg ut som en liten prinsessa. Den 26 juni på en söndag döpte vi lilla Maria i Mörkö Kyrka och till dopet hade min syster Herta och min mamma flugit till Stockholm för att Herta ville bli gudmor till Maria. Vi samlades i Mörkö kyrka och även Bertil, Mailis och Johnny samt Annikas farmor Bojan hade kommit från Rimforsa för att vara med vid högtiden. Säkerligen var även Annikas syster Gunilla med sin familj med på kalaset som vi höll på Fridal. Det var jättefint väder och vi satt alla ute och åt en god lunch efter dopet. Självklart så var Inga Mai på plats för hon var ju med oss på landet för det mesta och hon skulle få en jättefin relation till Maria. Hon kom att få berätta många av sina små trollhistorier för Maria under årens lopp och de gillade verkligen varandra.
I samband med dopet gick jag på fem veckors välförtjänt semester under juli och den första veckan i augusti kom min kusin Werner från Prad för att hälsa på oss. Werner hade åkt med sin Mercedes hela vägen från Südtirolen hit upp och det gladde mig verkligen att han ville ta sig tid och möda att besöka mig och min familj. Vi hade en trevlig vecka tillsammans och jag minns att vi seglade ut till Möja tillsammans och det var en oförglömlig båtfärd där vi gamla vänner kunde verkligen återknyta våra band från sexårsåldern. Werner är ju son till min onkel Fritz och hans fru Ida som är syster till min mor. Werner har en yngre bror och en ännu yngre syster Inger och jag tycker mycket om dom alla för att jag har så fina minnen från den tiden där jag mellan tre och sexårsåldern höll till i Prad. Då var de mina enda och närmaste vänner. Vi bodde i hus som låg bredvid och lekte mycket tillsammans. Den gamla historien med Werners finger där jag var i högsta grad inblandat spökade fortfarande lite i bakgrunden. Han förlorade sin viktiga pekfinger på höger hand när vi lekte med en farlig kedja som hade till uppgift att dra fram timmerstockar till en såg. Men det pratade vi sällan om. Lille Leon var med i segelbåten när vi tog oss ut till Möja och vi hade en fin tid tillsammans. Efter en vecka så åkte han hem igen. Den andra oktober så var det dags att åter ta upp CHAOs på land för vinterförvaring i Bosöhamnen.
Den 22 oktober så började vi inspelningen på en ny storfilm som skulle bli en mycket bra film. Hasse Zetterström hade åter igen fått förtroende att regissera och klippa och den här gången var det Scania som behövde en film som visade upp deras lastbilar och bussar under fyra årstider till enbart musiken av Vivaldis ”De fyra årstiderna” Musiken tillhör klassikerna inom musiken och att klippa bilderna rytmiskt till musik var ju Hasses specialitet. Jag tror att Björn Erikstam hade hittat på de flesta scenerna och nu skulle vi ta oss ut i verkligheten för att spela in dem. Ander Bodin gjorde ett av sina fina kamerajobb och jag hade som vanligt hand om planeringen och ljudinspelningen. Vi började med att ta oss ned till Köpenhamn och där sökte vi upp en storcirkus inne i Tivolin. Vi hade kommit överens me circus Benneweis att få vara med när man river tältet efter kvällsföreställningen och lastade allt på Scania lastbilar. Dessutom tog vi en del scener med en clown som satt i sin loge och höll på att sminka sitt ansikte innan han skulle in i manegen. Vi gjorde upp en deal med cirkusledningen och fick disponera clownen för filminspelningen. Alla blev nöjda med hans insats och dagen efter så åkte vi till Tomelilla i Skåne för att filma sockerbetskörden där Scania lastilarna var involverade på något sätt. Innan hemresan dagen efter tog vi bilder på et ålafiske och var med när man röker ålen. Under november månad så filmade vi timmerbilar och en oljebil som levererar olja till en gammal villa på Djurgården i Stockholm. Den 14 november tog vi färjan från Göteborg till Felixstove i England och tog oss sedan via London med vår Toyotabuss ned till Brighton som ligger vid sydkusten och är en välkänt badort. Där finns det en lång badbrygga som är rätt så fotovänligt och där filmade vi lite scener hur man efter säsongslutet plockade ned diverse spelautomater och hämtade dem med Scaniabilar och en hel del annat. Under denna inspelning hände följande somskulle få långtgående konsekvenser för mig. Den kontaktperson som Scania ställde upp med gentemot oss i filmteamet var en herre som hette K.G. Larsson. Han var själv en gammal fotograf och arbetade på Scanias inormations/filmavdelning och i regel kom han och jag hyfsat överens när vi hade att göra med varandra i samband med inspelningarna. Men han verkade lite knepigt och man visste aldrig riktigt var man hade honom. Nu så kom det en morgon till en uppgörelse mellan honom och mig. Någon i teamet hade kommit mycket försent till frukosten och det påpekade jag för vederbörande. Sedan skulle K.G. som själv hade kommit sent till frukostbordet yttra en spydig kommentar mot mig och det tolererade jag inte. Som inspelningsledare så är det jag som har uppgiften att leda arbetet och teamet och K.G. har inget att göra med detta. Det ville jag tala om för honom och sätta ett exempel för framtiden så att han begrep att hans roll var att hålla sig utanför den typ av diskussioner. Det förklarade jag för honom tydligt och det tålde inte han visade det sig senare för att när vi kom hem efter Englandresan så klagade han hos min chef Thore och jag fick höra att han hade snackat skit om mig. Jag förklarade för Thore hur det hade gått till och mer kunde jag inte göra. Thore förstod och sa att K.G. ville inte jobba ihop med mig i framtiden och eftersom kunden ”alltid har rätt” även om han har fel så får vi lösa det genom att jag får jobba med andra filmer dom gånger som K.G. vill vara med vid inspelningen. Jag hade inget att emot det snarare skulle det bli skönt att slippa honom och så blev det i fortsättningen. Det var ju inte varje gång vi filmade för Scania som han var med så det fungerade för alla. Men tex. när filmteamet skulle åka till Australien ville han vara med och då så fick vi plocka in en annan inspelningsledare för den resan. Så kan det gå när man står på sig. Det fanns inget alternativ för mig att agera annorlunda för att om jag avsäger mig ledningen av inspelningsarbetet då är det slut på min auktoritet och arbetet fungerar inte efter dom premisserna. Efter Brighton fick vi följa ett lokalt Rugbylag som spelade en match en söndag förmiddag och efteråt så åkte de i en flott Scaniabuss till en pub och firade sin seger. Det var en upplevelse att vara med gänget och se hur tuff de var mot varandra på planet och hur trevligt de var efteråt när de satt på puben och kopplade av. Vi tog oss åter hem med Englandsfärjan och hade en tuff båtresa till Göteborg. Jag låg i fören på båten och kände verkligen av naturens makter. Enbart med nöd och näppe lyckades jag hålla mig kvar i sängen. Vi övernattade i Göteborg och sen var det över för mig. Jag behövde aldrig mer se Scanias K.G.
