Del x109 1986 Fridalrenovering, Sol över Arla, SE-Banksfilmen, Natianal Geographicfilmer,

Del x109 1986 Fridalrenovering, Sol över Arla, SE-Banksfilmen, Natianal Geographicfilmer,
Den andra januari 1986 började med att vi visade upp den färdiga Perstorpfilmen i klippbordet för beställaren. Kunden var nöjd och sedan så dröjde det ca fyra veckor innan filmen var visningsbar som en A kopia vilket betyder att det är den första färdiga filmkopian och den visade vi upp nere i Perstorp för direktionen. I samband med den Perstorpvistelsen så blev det ett kort besök i Köpenhamn och sedan så var Perstorpshistorien helt avklarat förutom att Lena Anderssons vägar och mina skulle snart mötas igen och hon skulle komma att ha stort inflytande på mitt framtida liv men därom senare i min berättelse. Jag kommer just på en sista anekdot från den filmen som handlar om den dagen då vi var färdig med inspelningen i själva Perstorp efter två veckors fabriksgenomgång. Då så bad Lena oss att följa med in i den Perstorpaffären som är enbart till för deras anställda. Där kan dom handla billigt dom flesta av Perstorps produkter till ett mycket rabatterat pris. Nusa hon till oss att vi kunde ta med oss som present från företaget så mycket prylar som vi kunde bära med oss genom kassan. Julafton för oss och jag tog två stora plastkorgar som jag sedan använde hemma som tvättkorgar i åratal och fyllde dom med allt sånt som jag kunde ha nytta av. Jag har fortfarande en del saker kvar bland annat en termos som är den bästa termosen i hela världen. Hela teamet fyllde upp vår Toyotabuss till bristningsgränsen innan vi sedan tog adjö från Lena för att bege oss hem till Stockholm. Enastående Lena. Den bästa ciceronen någonsin i samband med alla filminspelningar som jag någonsin varit med om och bättre skulle det bli….
Veckan därpå så var jag med om Jokkmokksmarknaden som är en vintermarknad som hålls första torsdag till lördag i februari varje år i Jokkmokk. Marknaden tillkom år 1605 efter ett påbud år 1602 av dåvarande Hertig Karl som senare kröntes till Karl IX att inrätta marknadsplatser i Lappmarken. Marknaden är en samlingsplats för samer från hela Sápmi, och har utvecklats till att bli en folkfest med kulturaktiviteter. Nu för tiden blandas de vanliga marknadsknallarna med försäljare av lokalt konsthantverk och samiska produkter. Jokkmokks marknad firade 400-årsjubileum 2005.Det året hade marknaden över 76 000 besökare. Eftersom marknaden hålls i februari och Jokkmokk ligger i Lappland, är det inte ovanligt att genomsnittstemperaturen är 25 minusgrader eller lägre under marknadsdagarna. Det var svårt att få hotellrum men vi klarade det och tog en hel del filmbilder till en ny Sverigefilm som var på gång efter den förra hade blivit en sån stor succé så ville Turistrådet ha en ny sådan. Så Roland Lundin och jag var i Jokkmokk och jobbade första gången tillsammans. Han var en hygglig fotograf och vi hade trevligt under den resan som förde oss till denna landsända och bland annat Åretrakten. Vi sov över påunderligaställen och gav oss ut i naturen för att få ”riktiga”vinterbilder och det var vackert och det var kall. Bland annat var vi med om en renskiljning på vintern. Häftig upplevelse.
I mars så kom min gamle vän från USA Carlo på besök till Stockholm. Han var i Europa för ett kortare jobb och ville kolla hur det såg ut i Sverige för att eventuellt arbeta här ett tag men just då så var det inte läge för det. En dag så upplevde jag den legendariske gamle industriledaren Curt Nicolin på sitt kontor när jag var där med Bosse Wanngård för att intervjua honom. Han hade ett brutet ben under skrivbordet men i huvudet var det inget fel på honom. I slutet på mars var jag privat en vecka i Österrike och efter hemkomsten så började jag ta itu med en renovering av grunden under huset i Fridal. Det var dags att riva ut hela golvet i hela huset och få ut vattnet som hade samlats under huset samt att sedan återställa golvet med isolering under och slipa alla golv. Dessutom så bytte vi ut en vägg mellan dom små sovrummen som jag själv hade byggt lite provisorisk. Diverse stolpar som håller upp verandataket byttes ut och allt detta gjordes på två veckor av två trevliga finnländare och mig. Jag hade tagit ledig för detta ändamål och bodde på landet ensam under hela reparationstiden. Jag åt inte ett varmt mål utan mest bröd och salami för att all tid gick åt för mig med att serva grabbarna. Det var en tid som jag aldrig kommer att glömma. Dom två veckor som dom hjälpte mig kostade mig tiotusenkronor svart och det var dom bäst placerade pengar nånsin. Efter denna reparation så saknades det enbart att göra en dränering kring huset och det anställde jag en kille som hette Håkan som bodde på Håga för att åstadkomma det med sin grävmaskin. Det gick på en helg och min granne Hasse Davidsson hade hjälpt mig med att göra lite kopplingar av dräneringsslangen. Dessutom så bytte vi den gamla varmvattensbehållaren mot en begagnad som fortfarande efter trettio år fungerar. Även mitt lilla sovrum tapetserades om och i duschrummet så la vi in ett nytt golv och väggbeklädnad av linoleum. Någonstans kring den tiden så bytte vi taktegel som hade blivit så porösa att varje år så trampade sotaren genom några förutom att dom började släppa igenom regnvatten lite här oh där. Det var en kraftansträngning utan like från min sida att åtgärda allt detta så att när jag fick återvända till mitt ordinarie jobb så kändes det som rena semestern. Förspelet till hela denna renovering började när jag hade kontaktad en yrkesman från Södertälje för att han skulle undersöka huset och ge mig upplysningar om vad och hur det skulle behöva göras efter jag under en kväll mitt i vintern hade fått stopp i avloppet och för att komma åt stoppet behövde jag såga upp golvet kring röret som gick från diskbänken i köket ned under huset. När jag kunde stoppa huvudet ned i hålet och med ficklampans hjälp såg hur isoleringen låg på marken och delvis i vattenpölar så förstod jag att det liknade katastrof. Det var då jag kontaktade en specialist och under en långlunch så körde jag från jobbet ned till Södertälje och hämtade upp honom och vi åkte ut till Fridal för att se på huset tillsammans. När vi kom fram så tog han på sig sin overall och sedan så ”tvingade” jag honom att krypa ned genom det uppsågade hålet under diskbänken för att han skulle få sig en riktigt bild över situationen under husgolvet. Det var enda sättet att kunna ta sig ned under huset. Han var lite större än jag och att vi tog oss ned denna dag och upp igen är rena miraklet. Efter vi hade kollat in huset så körde jag honom tillbaka och fortsatte mot jobbet. Sen så väntade jag en vecka och då kom det ett brev av honom. Han hade redan fått betalt 250 kronor för sitt utlåtande. Ny så kom domen och även förhållningsorder nedskriven med en vacker handstil med blyerts på en liten lapp. När jag hade läst igenom hans tankar så började jag titta efter hantverkare och läste annonserna och tog kontakt med två killar som var dom två finländare varav den ene hette Timo och en andre hette Raimo. Jag mötte dom en dag vid en bensinmack vid Hallundaavfarten på motorvägen söderut och tog med dom i min bil till Fridal för att visa dom lappen med vad som skulle göras och dom tittade på husets undersida. Nu hade jag redan gjort en ingång genom grundmuren så vi kunde krypa in där. Dom sa bara två veckors jobb och priset för det och sen var vi överens och började några dagar därpå. Dom tog sig själv till Fridal varje dag med egen bil och dom var duktiga och trevliga. Jag bjöd varje dag på två fikor där jag alltid lagade tee och bjöd på salamismörgåsar av den salamin som jag hade tagit med från min Österrikeresa några veckor innan. Under arbetets gång så råkade jag trampa på en balk som håller uppe golvet och det var dessutom den viktiga längsgående säkert 8 meter långa mittbalken och den bröts av. Det var kort inann vi skulle lägga tillbaka alla golvbrädor efter isoleringen hade kommit på plats. Det var bara att ringa till Järna Trä och beställa en ny för omedelbar leverans. Under hela dom två veckor som vi höll på så spelades alltid samma band från bandspelaren under dygnets alla timmar förutom när jag sov och det var ABBAS musikalens musik till föreställningen ”CHESS”. Den är för all framtid förknippat med husrenoveringen i april 1986. Mitt mandomsprovet.
I maj så började jag med en ny film som hette ”Sol över Arla” och skrvs, regisserades och klipptes av Bosse Kindberg och filmades av den lilla fransmannen Henry Alexandre som jag hade jobbat tillsammans med under Morafilmens inspelning. Vi tog oss omkring i Arlas mejerivärld och det enda som är värd att berätta om den inspelningen är att vi filmade bland annat på Grödingelandet i en gammal folkskola med en skolklass som firade skolavlutning genom att sjunga lite Astrid Lindgrenlåtar. Det var riktigt tjusigt. Och det andra som jag minns är inspelningen på Mörkö och på Oaxen. Varför blev det Mörkö? Det var roligt för att regissören själv var ute och letade platser och han hade hittad en bondgård som hette Harburen som låg på en liten ö som heter Eriksö och gränsar mot Mörkö enbart delad av en liten kanal där det leder en bro över. Vid bron så ligger det en båtplats som heter Klubben och där så hade jag min segelbåt CHAOS liggande. Bondgården hade valts för att den låg här ute i skärgården beläget vid vattnet och det krävdes av filmens handling. Så regissören bad mig om att jag skulle förhandla med bonden om att vi ville filma hos dem. Det var enkelt för mig som hade mitt sommarboende på Mörkö och snart var vi överens med Harburenbonden om att kunna vara där några dagar och disponera honom som en konsult och engagera hans fru för att laga lite mat åt oss under inspelningen. Det fanns även en liten stuga vid vattnet som vi kunde använda för att Bosse och Harry kunde ligga över där under några dagar. Filmens handling är som följer. Jag citerar: I en berättelse anpassad till skolan får vi red på hur mjölken tas om hand, hur olika mjölkprodukter framställs, tex. hur  smör- och osttillverkning går till. Vi får följa en stadsgrabb som tillbringar sommaren på landet och genom en bondes försorg blir insatt i hela förloppet – från solens livgivande strålar i kohagarna fram till färdiga produkter.
Så vi letade efter en kille som kunde axla rollen som stadsgrabb och han fick även kunna bredsegla. Vidare fick vi leta efter en bonde och där så hade vi tur genom att Bosse hittade en äldre farbror som var en känd skådespelare och hette Göte Grevbo samt bodde dessutom på Mörkö.  Vi tillbringade några trevliga dagar på bondgården och hade tur med vädret. Solen lyste inte bara över Arla utan även över inspelningen. En perfekt sommarinspelning. Det blev en bra film som var omtyckt i skolorna landet runt under ett anta år och jag har även visat upp filmen här på Mörkö bygdegård för olika pensionärsföreningar efter jag har gått i pension. I filmen syns även när vi filmar inne på en liten lanthandel och då vald vi affären på Oaxen som sedan dess är nedlagt för länge sedan. När vi skulle ha en liten fest efter avslutad inspelning på Harburen så tog vi oss med två bilar från Harburen mot Fridal och när vi passerade bron från Eriksö mot Mörkö så stannade jag bilarna och hämtade en liten Whiskyflaska som låg i min segelbåt. När jag återvänder till bilarna så står alla utanför bilen och jag visar upp den lilla flaskan som en trofé för Göte Grefbo som hade önskat sig en Whisky till den lilla festen som vi var på väg till. Jag visste att han var väldigt sugen på en slurk redan nu och ville skoja lite med honom. Flaskan jag hade i handen var gjort av plast och det var nytt på den tiden så jag tog flaskan och kastade den några gånger högt upp i luften och omgicks vårdlöst med den. Det skrämde Göte ordentligt för att han trodde ju att jag inte var klok som riskerade denna dyra dryck genom mitt jonglerande med flaskan. Till slut så kastade jag upp den högt och lät den ramla ned på en större sten vid vägkanten och jag hörde Göthe skrika ”För helvete pojk vad gör du? Skall du döda mig??” Jag hade ställt mig framför flaskans nedslagsplats och dolde den för Göthe som nu var livrädd att hans efterlängtadeWhisky hade gott till spillo. Jag skrek Ai,aj,aj och uppgivande och skrämde honom ännu mer innan jag böjde mig ned och tog upp flaskan och öppnade den och gav honom en klunk så att han återfick sin fattning och vi kunde fortsätta till Fridal där vi sedan alla skrattade gott åt denna episod. PS. Det blev en mycket trevligt fest i trädgården och Göthe hade nära hem till sig för att han bodde i Sorunda och hans fru som  var med på festen och körde hem både sig och honom kring midnatt. Bondparet på Harburen finns inte längre i livet men deras son Björn som har övertagit och friköpt gården av Domänverket har jag fin kontakt med och Annika har skrivit ett fint reportage om honom i nutid för Hölö Mörkö Hembygdsföreningen. Så vart det med ARLA inspelningen sommaren 86.
Sista veckan i maj så var jag med om en fantastiskt liten annorlunda inspelning som handlade om hur olika fabrikanterna testar sina bromsar och vi fick uppdrag att dokumentera hur det går till. Det var Saab som ville att vi var på plats i Österrike vid det höga berget Grossglockner. Vägen är 47,8 km lång och löper till mer än 25 km på över 2 000 meters höjd. Vi höll till i Fuschl som ligger vid början av vägen upp till högsta punkten  och dit up och åter så kör under vissa tider på året en rad av mätbilar som innehåller avancerade mätinstrument för att ta reda på hur bromsklossarna förhåller sig. Det är förare som åker efter speciella körschema upp och ned ett antal gånger om dygnet och sedan så undersöks mätresultaten inför varje körning så att man kan justera viss bitar. Det var trevligt att filma detta gäng och lära känna dom och vi var där ett antal dagar och varje kväll så bjöd representanter för dom olika bromsfirmorna dom bilfirmornas representanter som dom ville göra affärer med. Så det vart en enorm bjudning på gång på det hotellet vi bodde och fotografen och jag fick äta oss igenom dom mest utsökta middagarna på kvällarna och i regel så blev det ett efterspel i baren innan vi släpade oss upp på våra rum efter en nödvändig kvällspromenad innan det var sängdags. Vi fick höra på många historier från den branschen och hela tiden så hade vi fint väder denna sista vecka i månaden maj. Jag skulle återkomma till samma hotell när vi gjorde en bussfilm för Scania och uppleva lite andra saker den gången.
Mellan den femte och femtonde juni hade jag semester och sedanhade jag en vecka att förbereda en film som skildrade banklivet och bankaffärer för SE-bankens räkning. Vi skulle spela in en hel rad scener med många olika skådespelare i Trosa på SE bankens lokalkontor. Vi valde att filma där under två varandra följande helger och det gick bra istort sätt. Det bodde en del skådisar över på Stadshotellets annex och vi åt även på stadshotellet. Vi hade en del udda typer med bland skådisarna. Dels så hade vi Lena Dahlman med oss som var en riktigt sexbomb och föreställde en sådan i filmen så när hon promenerade på torget utanför bankkontoret så vände sig halva Trosa om  efter henne och för att få en glimt av hennes kropp som befann sig i ett röd fodral som kallades klänning. Hon väckte uppseende och under en inspelningspaus så kom det fram en herre till henne och frågade henne rakt ut om han kunde få köpa hennes trosor så att han kunde lukta på dom lite senare och han bjöd henne 5000 kronor på stående fot. Hon sa till mig att hon blev faktiskt frestad men avstod frestelsen. Jag sa synd för att det hade kunnat bli en bra fest för hela gänget men det tyckte inte hon var så kul. En annan sak som hände på sista inspelningsdagen som råkade vara en söndag började när jag såg en av våra skådespelare som var en äldre gentleman visade sig på inspelningsplatsen med ett ansikte som såg definitivt annorlunda ut än dagen innan. Han hade varit ute på lördagkväll och rumlat och fått i sig för mycket dricka och ramlat och slagit sig i ansiktet så han behövde plåstras om. För kontinuitetens skull så blev det jättesvårt att visa upp honom framför kameran i närbild. Först fick vi söka upp apoteket och sedan så fick vi sätta på honom en hel del makeup och dessutom ändra bildinställningarna där han var med. Men även det löste sig och den inspelningen vid Trosatorg  tänker jag ofta på eftersom jag besöker min älsklingsbibliotek rätt så regelbundet numera och det ligger mittemot banklokalen. Vi uppsökte även börsen i Stockholm som då fortfarande låg uppe vid Stortorget och gubbarna sprang omkring i lokalen och bjöd över varandra. Det kändes lite historisk att vara med och upplev det innan handeln övergick till att bli helt elektronisk. I trosa så var vi ett stort team med ljudtekniker och passare och assistenter och makeup och klädpersonal och när vi sedan besökte diverse ställen i landet så var vi enbart fyra personer. Återigen var vi nere i Lund och inne på forskarbyn IDEON för att där få se det senaste inom bankvärldens utveckling. Efter den inspelningen så tog jag ytterligare en vecka mellan den 22 och 27 juni då jag var på Fridal med familjen.
Veckan därpå så planerade jag en del inspelningar för den nya Sverigefilmen och en av kvällarna så spelade vi in en riktig svensk kräftskiva ute på Rindön vid Thores lanthus. Många från Sandell Films personal var med som gäster och statister. Det blev en sen kväll innan alla vart återtransporterad till Stockholm mitt i natten. Dagen efter var det meningen Hasse Zetterström som regisserade den nya Sverigefilmen och Tony Forsberg samt lilla jag skulle ta ut oss till Utö i Stockholm södra skärgård där Hasses familj hade en egen liten ö som sitt paradis på jorden. Det hade man läst om många gånger i Svenska Dagbladet där hans mor under signaturen Viola skrev om sitt liv med barn och barnbarn på deras sommarö. Hon var gift med Kar de Mumma eller Erik Zetterström som han hette.
Hasse blev tyvärr sjuk just denna dag och kunde inte vara med men hans syster tog hand om Tony och mig när vi anlände med båten på Utö och hon visade oss runt till alla ställen som Hasse hade instruerat henne att vi skulle filma på. Så vi satt igång och bland annat så visae hon oss ett ställe där det var en trång passage mellan Utö och en annan liten ö och där så passerade en militär snabbåt i en rätt så hög fart en viss tid som var uppgjort i förväg. Så Tony ställde sig rätt så djärvt nära vattenspegeln och satte upp sitt stativ och jag stod en bit längre upp och skulle spela in ljudet av den snabbt passerande båten. Plötsligt så hände det att båten dök upp och fort gick det och efterlämnade en svallvåg som dränkte nästan Tony som hade räknat fel och hade fått upp vattnet till midjan. Det var lite pinsamt för en sådan erfaren och rutinerad kille som Tony att han skulle ertappas med vatten upp till halva han men ”nobody is perfect”. Därefter så tog oss hem till Zetterströms lilla ö och där var det idylliskt med små barnbarn som sprang omkring och med farfar Erik som hälsade på oss nere vid en av bryggarna. Även Viola skymde vi nära huset och hela ön skrek högt och tydligt IDYLL. Det var ett litet historisk ögonblick och Tony passade på att torka sina byxor och vi fick ett glas saft och sen så sa vi adjö till idyllen och fortsatte en stund till för att kunna kryssa av Hasses lista. Det blev bra bilder även utan Hasse den dagen.
Första veckan i augusti så kompletterade vi med en del inspelningsdagar för Arla filmen och sedan så började en helt ny historia för mig som skulle föra mig till USA och till Virginia. Jag hade fått uppgift att planera för en inspelning som krävde att vi skulle samla in filmbilder till fem halvtimmesfilmer. Beställaren var National Geographic i Washington. Sandell Film producerade och samarbetspartner med oss var den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Hans filmbilder som togs på insidan av människokroppen skulle illustreras med en ramhandling. Så någon hade hittad på att vi skulle ha ett yngre par som från Amerika som skulle vara studenter på någon av Amerikas universiteter och låta dom uppleva och utföra en hel del händelser som gav oss sedan anledning att se vad som händer insides människokroppen med dom olika organen och systemen. Dessutom så skulle vi följa några cirkusartister för att även där följa upp med Nilssonbilder. Vi var ett team som filma tillsammans allt detta som bestod av Lars Thelestam som regisserade och Roland Lundin som filmade och mig som stod för hela inspelningsledningen och ljudinspelningen. Vissa filmningar krävde en specialkamera som man kunde spela in film med extra snabb hastigheter så att an efteråt kunde se på bilderna i slow motion. Så vi hyrde in en sådan kamera förutom vår egen och satte igång inspelningen i Stockholm genom att be om filmtillstånd hos cirkus Scott närmare bestämt hos cirkusdirektören Francois Bronett. Det tog med ett antal dagar att komma i kontakt med honom innan jag fick möta honom på plats i Stockholm där dom alltid satte upp sitt tält vid Lidingövägen bakom Tennisstadion. Så där så satt jag med honom och framförde våra önskemål och vilka artister som vi var intresserade i att filma. Han ville veta allt om vem som finansierade och han var supersmart och ville få ut så stort arvode som möjligt för att han insåg att vi hade bråttom med att få det hela avklarat. Så när han ställde omöjliga krav så lämnade jag förhandlingarna över till Thore Sandell och han åstadkom en deal som handlade om en summa svarta pengar direkt in i Bronnets egen fick och inte till artisternas gagn. Sen var det dags för oss att under två kvällar följa artisterna och få dom bilder vi önskade oss. Under planeringsveckan så läste jag manuset noggrant och fick en överblick över vad som skulle krävas av vårt team i USA. Så den trettionde augusti så gick planet via New York till Washington där vi hyrde oss en bil och sedan tog oss till National Geographic för att möta åter igen Sidney Platt som var beställaren. Vi mötte även hans sekreterare en rödhårig flicka som säkerligen undrade över vårt lilla team som skulle ta sig an deras jätteproduktion av fem filmer med den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Men vi skulle nog visa dom att vi kunde. Så efter en stund så fick vi ett tips på att titta på tre olika universitet i Virginia och sedan välja ett av dem för att ha som bas för filminspelningarna under den kommande månaden. Studentparet fick vi fria händer att välja men det vore intressant om dom fick se vårt val innan vi börjar filma med dom menade Sidney. Sedan så fick vi titta lite omkring i deras stora hus och se på utställningshallen i foajén där det alltid brukade finnas en intressant utställning. Även utanför huset på gården så var det en häftigt miljö att skåda. Efter någon timma gav vi oss iväg med ett litet brev i fickan som öppnade en hel del dörrar för oss framöver som visade att vi hade valts som filmproduktionsbolag av National Geographic att filma deras superproduktion och bla bla bla. Vi hade även fått uppgiften att låta skådespelarna och statister låta skriva på diverse avtal där dom frånsa sig eventuella krav på Nationl Geographic och där dom var införstådd med det arvodet som vi betalade aktörerna. Det var jätteviktigt för NS så att dom inte kunde ställas tillsvar för något oegentligt som skulle kunna hända i samband med filmens produktion. Jag lovade och dom var nöjda. Sen spenderade vi natten i Washington och dagen efter så tog vi oss bilandes ned till Virginia Beach och till Williamsburg där vi sökte oss till den berömda collegen William & Mary. Vår uppgift var det att söka en plats där vi skulle kunna spela in alla scener med dom två studenterna som vi letade efter. Så vi såg oss lite omkring och tog kontakt med någon från skolan som gav oss tillstånd att leta efter studenter som ville vara med i filmen. Vi fick ett bra mottagandet och kunde sedan under dagen titta på ett antal elever som gick på college för att se efter om kunde tänkas att passa för den rollen som manuset krävde. Dels gick vi efter utseendet och utstrålning och dessutom så borde dom kunna utöva vissa fysiska krävande uppgifter, förutom att ha en del skådespelartalanger. Det kunde vara en fördel att hitta ett par som kände varandra men var inte helt nödvändigt. Vi hade tur och hittade en kille som hette Jim som hade det mesta i sig och vi tog bilder på honom och kontaktuppgifter och s att vi skulle återkomma efter vi hade letat vidare på ytterligare två universitet. Vi övernattade i Williamsburg och morgonen därpå så tog vi oss med den flotta hyrbilen till Richmond. Lasse Thelestam hade en liten bok med sig och läste upp för oss under bilfärden en hel del om den amerikanska historien och vi förstod att vi verkligen befann oss på historisk mark när det gällde det amerikanska inbördeskriget mellan nord och südstaterna som höll på i fyra år från 1861 till 1865 och kostade 700000 människor livet. Så vi fick oss en liten historiaelektion på vägen till Richmond. Man får inte åka för fort på motorvägarna för att polisen är mycket sträng när det gäller att bötfälla för snabbkörning. Det skulle jag uppleva senare. Men nu så var vi framme vid University of Richmond och uppsökte en kontaktperson som hjälpte oss hitta det vi letade efter och efter lite kringelikrokar så hamnade vi i en lite studio där vi mötte Julia Rankin som studerade i Arts&Sciencedepartement och hon var med i en liten teatergrupp som repeterade en pjäs när vi hittade henne. Hon var jättesöt och väldigt behagligt att prata med. Hon utstrålade ödmjukhet och vi insåg direkt att det skulle bli hon om allt annat stämde in på henne och det gjorde det. Hon var duktig på att spela tennis och det var ett av kriterierna bland en hel del andra. Vi tog hennes telefonnummer och skulle återkomma till henne om vidare detaljer efter vi hade varit och tittat på University of Virginia som befann sig i Charlottesville. Vi hade hört att det kanske var det bästa stället att vara på under inspelningen och det stämde. Vi såg direkt att vi hade kommit till rätta stället. Här fanns det en fin omgivning och en mycket trevlig liten stan och på universitetet fanns det en kille som kunde hjälpa oss under inspelningens gång. Han hette Seth Graves och arbetade deltid på universitetet. Så vi bestämde strax att här skulle vi slå upp våra tält och stanna så vi tog in på ett trevligt hotell som Seth rekommenderade och pustade ut. Nu hade vi vad vi behövde och det redan efter några dagars letande. Så samma kväll så ringde jag upp våra två aktörer och bad dom att komma  till Charlottesville för en provfilmning så vi kunde avgöra om dom passade ihop och om dom fungerade i  bild. Så den fjärde september så dök båda upp på vårt hotell och vi bekantade oss med varandra lite bättre och sedan så gick vi till en tennisbana och en park och lät dom agera. Vi tog en del bilder med en liten videokamera och resultatet såg bra ut förutom att det hade hänt en smärre olycka i samband med att spelade lite tennis. Julie stukade sin fot ordentligt så att plötsligen så var hennes medverkan inte så säkert längre innan vi hade tagit reda på mera fakta om foten för att det kunde handla om ett litet brott eller liknande istället för en enkel stykning. Vi fick avbryta dagens övningar och hålla överläggningar på mitt hotellrum. Vi hade en reserv till Julie som vi kunde i nödfall kalla in för att titta närmare på men både Lasse och fotografen Roland ville ogärna ge upp hoppet att Julies fot skulle återhämta sig snarast. Jag var lite mer tveksamt för att om det visade sig vara brutet något så kunde vi tappa några dagar innan vi var på banan igen med en ny aktör. Vi kom överens att satsa på Julie och avvakta utvecklingen några dagar. En läkare konstaterade dagen efter att det var inget allvarligt men det krävde lite försiktighet så vi började planera inspelningen och satte igång med sådana scener som inte krävde någon större ansträngning av hennes fot. Så nu så gjorde jag upp med både Jim och Julie som båda var jätteglada över att dom fått rollen. Vi kom överens om arvodet och den tid som vi skulle behöva ha dom på plats här i Charlottesville. Dom fick en dag på sig att ordna det praktiska och hämta diverse kläder och böcker från sina universitet och sedan så flyttade dom in för ca tre veckors tid på samma hotel där vi bodde. Nu så satte jag igång med en grovplanering av hela inspelningsperioden här i Charlottesville. Jag satte upp små postislappar på en spegel i mitt rum och sedan så flyttade jag dom runt omkring tills det stämde och sedan så involverade jag Seth från universitetet som hade lovat att hjälpa oss som assistent under inspelningen. Han och jag tittade på min grovplanering och eftersom han visste allt om möjligheterna för tillgång till universitetens lokaler för filmning och även kände till området kring Charlottesville så justerade vi en del av dom scenerna och la om tiderna för dom tills vi var nöjda. Seth bodde en bit utanför stan i en mindre by och hade ett fint litet hus med trädgård och till och med en liten studio på tomten där han repade med sitt eget band regelbunden. När Jim och Julia återkom så kunde vi sätta igång och snart kom vi in i våra rutiner och allting gick enligt planer. Vi följde paret när dom gick och hade en picknick i det gröna bredvid en sjö och matade varandra med ett hallon som försvann in i munnen och i den färdiga filmen så fortsatte publiken att följa detta hallon när det slank ned genom strupen och tog sig ned genom magen osv. Det filmades senare i Stockholm av Lennart Nilsson och på så sätt så blev vi upplysta om vad som sker inuti kroppen vid olika tillfällen. Vi var med när dom cyklade och ansträngda sina kroppar till bristningsgränsen och vi var med i klassrummen när dom fick undervisning. Vi var med när Julie fick dansa tillsammans med en dansklass som fanns på universiteten. Dom fick flyga varmluftsballong och vi åkte en dag ned till Virginia Beach som ligger vid Atlantkusten och där fick dom leka på stranden. Jim var bra att gå på händer och Julie solade sig. En dag så åkte vi upp till Blue Ridge Mountains där dom skulle klättra i bergen. Vi improviserade och när vi kom fram till ett lämpligt ställe så mötte vi ett par som just hade avslutad sin klättring i den branta väggen som tornade sig upp framför oss. Ingen av oss var klättrare eller hade någon aning om vad vi gav oss in på men med hjälp av det paret som vi engagerade på stuts så fick vi ihop en hel del filmscener som visar upp både Julie och Jim klättrandes mitt uppe i den branta väggen såsom dom aldrig hade gjort något annat än klättrat tillsammans. Verkligheten såg annorlunda ut där Julie var livrädd men ändå lät sig med hjälp av vår instruktörs rep baxas ut i den farliga bergväggen och där så fick hon kliva några korta steg så att det såg ut som riktigt. Det var en ansträngande eftermiddag och såhär efteråt så blir jag rädd om jag funderar över allt som kunde ha hänt vid detta tillfälle. Men med gemensamma krafter så lyckades vi att åstadkomma allt vi behövde för att komma hem med bilder som fungerade och blev den grundstory som behövdes för att kunna integrera Lennart Nilssons filmbilder fån deras insidor. Det hände en tråkig sak den dagen som vi hade tänkt att spela in dom tennisscenerna med våra två aktörer. Vi hade sparat den inspelningen ända till dom sista dagarna i vår schema för att Julies fot skulle ha återhämtad sig helt och hållet. För dessa scener så behövde vi ta fram den specialkamera som vi hade tagit med oss från Sverige för att filma i high speed under tennismatchen mellan Jim och Julie. Den kameran behövde extra starka batterier och när vi var framme vid tennisbanan så visade det sig att batterierna inte var laddad utan efter en kort stund så var det stopp. Fotografen Rolle hade slarvat och misskött sitt jobb och nu så stod vi där och kunde få dessa viktiga bilder. Jag hade slitit som en hund under inspelningens gång för att planera och leda hela detta enorma företag och dessutom så skulle jag ta ljudet till varje scen så jag ansåg mig som dubbelarbetande medens Rolle kunde ta det ganska lungnt och så gick han och missade denna enkla sak att se till att hans verktyg fungerar vid rätt tillfälle. Jag kunde inte tro att det skedde och jag blev förbannat och gav honom en utskällning som han inte kom att glömma för resten av sin  fotografkarriär. Vi stannad upp inspelningen och överlägde och kom överens om att vi skulle åtminstone ta scenerna med den vanliga 16mm kameran som vi använde till alla vanliga bilder. Nu så fick dom fortsätta att spela tennis och vi kom igång igen då så säger Rolle till Julie att hon skall försöka att skjuta tennisbollen rakt mot kameran. Julie tar bollen och skjuter den rakt in i kameraobjektivet och bollen skadar objektivet så att det skadas och inte går att använda efter det. Nu var det bara att packa ihop och ta sig hem till hotellet. Jag var sur men jag behövde inte säga något för att alla fattade att det var den korkade fotografens fel när han instruerar Julie att måtta rakt mot kameran och han inte har ett skyddsglas framför objektivet. Rolle skämdes ordentligt och insåg att det inte var hans dag. Den kvällen var stämningen inte den bästa. Jag hade fullt att göra med att ragga upp en ny kamera som vi kunde använda dom dagar som vi hade kvar här i Charlottesville. Jag fick also efter kvällsmålet dra mig tillbaka och ringa åtskilliga telefonsamtal till Stockholm och väcka en del för att få hjälp med hur jag skall få tag i en ny kamera. Det var ju en tidsskillnad på en sex timmar så folk låg och sov när jag ringde och väckte dom mitt i natten men efter ett tagså lyckades jag få ett namn på en fotograf här i staterna som höll till i Carolina och efter att jag kontaktade honom fick jag löfte att kunna hyra hans egen kamera för några dagar. Så dagen efter så körde jag ned till hans hem och det tog mig några timmar att komma dit och eftersom jag åkte fast för fortkörning på nedvägen så fick jag ta det lugnare på vägen hem.Den killen som ägde kameran var vänligt och vi kom överens om ett pris och jag lovade att komma tillbaka med kameran om några dagar. Polisen som stoppade mig för fortkörning skrämde mig med att säga att jag inte fick lämna landet innan jag hade betalat böterna så jag var rädd att jag skulle få problem vid hemresan för att myndigheterna verkade ha rätt bra koll på  folk. Men jag chansade och struntade i att betala böterna och det fungerade. Men sedan så vart jag rädd vid nästa inresa till Amerika för att dom hade nåt på mig för att jag inte hade betalat böterna innan jag smet ut ur landet förra gången men det löste sig utan problem den gången också.
Så när jag nu kom tillbaka med kameran så var det bara att fortsätta och vi hade en inspelning kvar dels med tennisspelarna och dagen efter så fick vi komma in på en föreläsning och filma vårt paar bland alla andra skolelever och professorn som undervisade ställde vänligen upp på våra önskemål och yttrade några rubriker som hade med filmens handling att göra. Den inspelningen kolliderade lite med den avskedsfest som vi skulle få vara med om hemma hos Seth i hans fina hus och det uppstod lite knorr i teamet men planerna hade kommit lite i otakt i och med malören med kameran. Men lite senare än tänkt så hamnade vi hemma hos Seth och tillbringade en riktigt trevlig kväll med honom. Han blev en god vän till mig under inspelningens gång och vi har hållit kontakt framöver. Han hade skrivit ett intressant manuskript om elektricitetens historia som jag lämnade över till Thore Sandell vid ett senare tillfälle och det var nära att det hade blivit av att göra film av det men vi nådde inte hela vägen fram som det heter.
Dagen efter så tog hela gänget farväl av varandra och vi lovade alla att hålla kontakt med varandra innan vi skildes åt. Jim och Julie skulle tillbaka till sina studier och försöka att komma ikapp sina kamrater med studierna. Jag lämnade över kameran till en kille som hade hjälpt oss en del vid filmningarna och han åtog sig för en liten penning att köra tillbaka den till Carolina. Sedan så fick jag gå till banken dit Stefan på Stockholmskontoret hade överfört en del pengar efter mina anvisningar så att jag kunde betala hotellet och skådespelarna samt Seth som hade hjälpt oss en hel månad. Sedan så var det bara att sätta sig i hyrbilen och åka till Washington och titta in hos National Geographic för att möta Sidney och rapportera lite om inspelningen. Jag överlämnade diverse kontrakt som jag hade fått underskrivna av dom medverkande i filmen och sedan så drog vi vidare till New York för att där ta flyget hem till Stockholm dit vi anlände lördagen den 29 september.
Jag hade varit borta hemifrån exakt en månad och det är alltid lika roligt att komma hem och möta familjen.
Måndagen gick åt att lämna tillbaka utrustning som vart inhyrd och lämna in filmen till laboratoriet för framkallning och kopiering. Det skulle bli kul att se vad vi hade åstadkommit. På tisdagen så mötte jag min gamle kompis Pelle Kjellberg för tt vi skulle ta lite bilder för Sverigefilmen som var igång och vi höll till på Arlanda och vid Sheratonhotel samt vid Operan. Det var alltid lika trevligt att jobba med Pelle.
I slutet på november och in på december fram till jul så var jag med på en ny film som vi skulle göra åt Elektrolux. Det blev resor till Nyköping, Västervik och Mariestad där Electrolux hade sina fabriker för dammsugare och spisar och kylskåp och sen så vart det julfest som vanligt den 16 december på det vanliga stället och det var säkerligen lika roligt som vanligt. Året var i stort sedd över. Det har varit ett bra år när det gäller mitt yrke med många fina resor och inte skulle det bli sämre nästa år för ……att redan den nionde januari så flög vi till Paris för att där övernatta innan vi skulle vidare till Tokyo. Vi kom till Paris på eftermiddagen och vi var tre killar varav en fransman. Det var Henry som skulle visa oss sin restaurang den kvällen där han hade suttit så många gånger under sina studieår i Paris. Henry och jag gillade varandra och den tredje killen var Lars Thelestam som skulle regissera denna film som höll på med. Filmen var beställt av Electrolux och skulle slå ett slag för sin dammsugar -försäljning som var mycket speciellt. Dammsugarna såldes vid hembesök av speciellt skolade försäljare som fanns i alla länder där E-lux höll till. Varje år så hölls det en tävling inom E-lux som gick ut på att det landet som sålde mest dammsugare fick ett stort pris i form av 25000 dollar. Detta gjorde att alla ansträngde sig till maxgränsen och vår film skulle dels visa hur det gick till i fyra länder när man sålde maskinerna och dels så skulle vi vara med i Lima Peru när det gänget skulle ta emot det årliga priset. Så vi skulle dels till Tokyo, Peru och på hemvägen jordenrunt till Frankrike för att skildra försäljarnas vardag. Sverige hade vi klarat av under decembermånaden. Så nu skulle vi ut på restaurang och äta gott innan vi skulle sätta oss dagen efter på planet som förde oss till Tokyo i Japan. Henry och Lasse skulle äta seafood det vill säga olika fiskar, krabba, ostron och så vidare. Jag tänkte att jag vill inte riskera att bli dåligt av att äta den typ av mat utan ville ta något enkelt och jag tog in Eisbein med Sauerkraut. Vi tillbringade en trevlig kväll och såg framåt morgondagen. Redan när vi kom hem till hotellrummet så blev jag dåligt och fick tillbringa större delen av natten på toalletten för att töma mig både här och där och på vägen till flyget så mådde jag inget bra als. Resan till Tokya skulle ta lååååång tid det visste jag och jag satt i planet och kunde inte få i mig någonting. I Moskva så blev det mellanlandning och vi lämnade planet och fick vänta någon timme i transit. Det var så mörkt i den hallen så det kändes mycket annorlunda än man var van vid från andra flygplatser. Jag mådde fortfarande dåligt men kände att jag behövde en kopp Tee för att inte torka ut men hade inga småpengar på mig varken ryska eller i en annan valuta men det var en barkille som erbarmade sig när han såg hur jag såg ut och han bjöd på en kopp innan jag begav mig åter till planet för vidarefärd. Jag fick inte i mig någonting före dagen efter framåt kvällen när vi gick ut för att äta på en restaurang där dom kom in med köttet och vi fick själv lägga det på en het platta vid bordet för att få lite färg på det. Först då så kunde ta till mig mat igen. Henry och Lasse tyckte visserligen synd om mig men samtidigt skrattade dom åt mig som inte ville äta seafoodsplattan med dom i Paris. Så kan det gå!! Det kunde likaväl ha gått tvärtom. ”Nobody knows the trouble I have seen”!!!!
När vi kom till Tokyo so kostade Taxin som vi klämde in oss i från flygplatsen till vårt hotel i city 2000 svk. Så när vi anlände vid hotellet så sprang jag in och gick fram till receptionen och frågade om det var normalt att ta så mycket betalt och dom bara bekräftade att det var helt rätt pris. Ett minne från det hotellet vi bodde i och som var enormt stort var att hotellets trädgård var helt underbar med många små dammar och guldfiskar och små broar över dammarna och det var en söndag och flera bröllop firades på hotellet och alla använde dom sig av trädgården som kuliss för sina bröllopsbilder. Det råkade vara fint väder och Henry och jag tog en del fotos av människorna. Vi anlända en lördag vilade ut på söndan och började med att möta vår E-lux kontakt på måndag morron. Han hämtade oss på hotellet med en liten buss och det kändes bekvämt att bli hämtad och lämnat av honom varje dag under dom närmaste dagarna. Han var en mycket trevlig och beläst person. Vi kom mycket bra överens och la upp en liten inspelningsplan som vi försökte att hålla oss efter. Meningen var att vi dels skulle vara med på en av deras morgonmöten där alla säljare möttes på kontoret och skulle peppas innan dom sedan lämnade och gav sig ut till sina respektive distrikt för att sälja sina medhavda dammsugare. Vid dessa morgonsamlingarna så stod dom i givakt framför en väggtavla där man hade satt upp gårdagens vinnare med diverse siffror över sålda apparater. Dom berömdes och dom andra som inte hade nådd till toppen fick sig en peptalk så att dom kände pressen på sig att komma hem med ett hyfsat resultat. Det hela avslutades med lite hejaramsor innan dom försvann blixtsnabbt ut i vimlet. Vi fick vara med på ett sådant möte som kändes lite främmande för oss men samtidigt spännande. Vi filmade rätt så dokumentärt och då vi inte kände till i förväg hur det hela skulle avlöpa så var vi tvungenatt vara på hugget men Henry och jag var samspelta så vi hängde på och fick dom bilder vi ville ha.Som vanligt så kändes det onödigt att ha med sig en regissör så Lasse kändes som femte hjulet på vagnen. Sedan så hängde vi på dom olika säljarna underr ett antal dagar. Vitsen var att vi skulle i varje land få vara med säljarna hem till olika samhällsklasser. Så vi började med att hänga med en kille som hade det ”fina” distriktet som sin arbetsplats. Vi fick also följa med honom när han ringde på i ett superflott hus och bad nästan på sina knä för att kunna visa upp sin E-lux dammsugare i en demonstration för frun i huset. Även filmteamet fick vara med för att det hade man kommit överens om med denna familj. Så vi hängde på killen som började visa upp sin maskin genom att börja suga i vardagsrummet. Han körde med ett trick och satte en vit pappersnäsduk inne i röret så att allt damm satte sedan kvar på den vita näsduken som nu inte var så vit längre utan gav hustrun i huset en stark överraskningskänsla att det fanns så mycket damm i hennes hus. Nu förstod hon ju att hon var tvungen att skaffa sig en sådan maskin med yanke på hur mycket skit det fanns i hennes hus fullt synligt på den vita pappersnäsduken. Vi hade sedd det tricket några gånger innan och visste precis hur folk reagerade så vi kunde visa hennes ansikte när hon nästan schokades. Hon ropade efter en anställd flicka och visade henne hur det såg ut med städningen i detta hus. Flickan skämdes och gick baklänges ut ur rummet för att aldrig återkomma. Det är klart att frun i huset omedelbart slog till och köpte en dammsugare. Huset var ungefär så som vi hade sedd på film hur det kunde se ut i flotta hus i Japan. Vi kollade in vad som fanns under dom låga borden där japanerna värmde sina fötter vid några varma manikker. Men det vi mest överraskades var trädgården eller bättre sagt storleken på tomten. Den var minimal och det berodde på att det fanns ont om plats i Tokyo. Det var visserligen lite spartanskt med mycket små kiselstenar som vart kammade i olika mönster men man kände sig instängd i denna trädgård med höga staket kring tomten. Men visst var det en upplevelse att kunna besöka detta överklasshem.
Vi var hemma i ytterligare två hem och det var lika intressant att se hur vanligt folk hade det. En kväll när vi anlände i hotellets garage där vår kontakt släppte av oss efter dagens arbete så rasslade det till i hela garaget och vi undrade vad som var på gång. Vi fick en förklaring och den kändes helt otroligt. När vi såg oss sen omkring i detta jättestora hotellgarage så såg vi manga av choförerna till dessa svarta limousiner att sätta på snökedjor på deras bilar. Vi undrade för att det var ju ingen snö ute på Tokyos gator. Då fick vi höra att det skulle kunna komma några centimeter under natten och det var anledningen till detta skådespel. Vi blev verkligen nyfikna om det skulle bli snö överhuvudtaget och fick svaret nästa morgon när vi åter åkte ut för att vara med en säljare. Ja det hade snöat säkerligen nån centimeter för att det var vit åtminstone några timmar innan den försvann igen. På kvällen som skulle bli vår sista innan vi skulle flyga vidare till Peru via Los Angeles så fick vi vara med om veckans personalfest för denna E-lux enhet i Tokyo. Klockan sju efter arbetsdagen vart slut så samlades samtliga anställde ca 25 stycken på en  restaurang för att äta en måltid tillsammans. Vi filmade under måltiden och det var mycket skålandet mellan varandra. Så vi fick vår mat lite senare och var mitt i maten när det plötsligen reste sig alla samtidigt och nästan sprang mot utgången för att festen var över. Även vi sprang efter för att eventuellt kunna se vad som nu skulle hända. Men ute på gatan så hade nästan alla redan spritt sig åt olika håll. Men där vid hörnan så stod det en kvinna som tydligen väntade på oss lite försynt och Henry gick fram till henne för att fråga henne om en date. Då så kom hennes chef förbi och hon drog sig snabbt undan och gav tecken på att det inte var värd att följa henne. Henry var lite besviken men så är det ”Andra länder – andra seder”!!! Dagen efter så körde os vår kontakt till en del ställen där vi fick se bland annat en kyrka och en gammal fin bokhandel. Jag hade berättat om en bok som jag höll på med just då som handlade om hur japanerna tog in sig på Amerikas bilmarknad och hur det hade gått till och hittade den boken och köpte den till vår kompis. Han var himlaglad och sen körde han oss till flygplatsen och sa adjö.

 

Print Friendly, PDF & Email