Del x114 1990 I valet och kvalet
I februari 1990 så var jag en vecka i både Innsbruck för att hälsa på min mor och sedan så åkte jag med henne och min bror in till Prad i südtirolen. Där så hälsade vi på Mammas syskon ”Tante Ida” och även ”Tante Filomena”. Ida hon hade det svårt med hälsan men vi lyfte henne ned för trappan så att hon kunde åka med oss en sväng till ett värdshus och äta en bit mat. Det var roligt att möta både henne och hennes dotter Inge som är min favoritkusin på den kvinnliga sidan. Hennes bröder Werner och Kurt mötte vi samma dag. Ida bor numera hos Inge som är gift med en kille som äger en hel del verksamheter såsom grävmaskiner och bilverkstad samt att han sköter all slags bilbogsering i hela länet. Inge tar väl hand om sin mor. Werner bor fortfarande i sitt barndomshem där han har en egen lägenhet och det stora huset så har hans bror Kurt som är en känt och duktig arkitekt flyttat in sin verksamhet. Filomena äger byns största affär och hennes son Peppi är den som kommer att ta över tillsammans med sin fru. Efter en dag i Prad så är man glad att man har varit där och lika glad att man åker därifrån. Tänk om jag skulle ha hamnat där för alltid – det var nära en gång när min morskulle hämta mig hen 1952 så ville jag motvilligt flytta med henne tillbaka till Innsbruck efter mina år i Prad. Jag hade känt mig övergiven av henne. Efter ytterligare några dagar så var det dags att åka hem till Sverige men innan dess fick jag lova att snart återkomma till hennes åttionde födelsedag den 7 juli. Det gjorde jag gärna.
Åter på jobbet så gick jag på en tredagars kurs för att lära mig hur man gjorde en kostnadsberäkning för en filmproduktion med hjälp av en dator. Det var ett enormt intressant hjälpmedel men dessvärre så hängde jag inte med helt och hållet för att jag var inte så van med datoranvändning ännu. Men jag såg möjligheterna. På tisdag så fick jag besked att all personal på Sandell Film skulle infinna sig dagen efter vid nio på kontoret för att ta del av en viktigt kungörelse. Jag hade ingen aning vad det skulle handla om. Vi hade börjat med att en gång i veckan att gå på Centralbadet på Drottninggatan för att dels ta ett dopp och sedan äta frukost innan vi började jobba vid niotiden. När jag kom till badet den morgonen så fick jag höra att ingen visste riktigt vad det skulle handla om men det kändes lite spänt när vi sedan vandrade dom 100 meter upp för Drottninggatan till nummer 77. Väl på plats så kom det en av KREAB´s ägare in och meddelade att Sandell-Film AB skulle läggas ned på grund av att Thore Sandell hade begått ekonomiska oegentligheter gentemot sina uppdragsgivare och därför såg dom sig föranledd att lägga ned verksamheten. Han som höll talet hette Ander och han var nu på väg till Rådhuset för att inleda denna process. Inga vidare förklaringar vad som hade skedd. Visst hade vi märkt att det hade minskat med jobb den sista tiden men det skulle Thore fixa som vanligt tyckte vi, men dom dåliga tiderna inom ekonomin hade redan börjat för ett tag sedan och nu låg firman efter med sina betalningar. Men även det hade Thore varit med om många gånger och ordnat upp i sista sekund. Men nu var det also slut pang bom på en gång. Dagen efter så skulle en konkursförvaltare besöka oss och meddela vad som gällde framöver. Herr Direktör Ander tog adjö och sa att nu ska han anmäla firmans konkurs. Alla utbetalningar ställs in. Jag skulle börja tredje dagen på min datakursundervisning klockan tio och begav mig snabbt ifrån Sandell-Film för att inte komma allt försent till kursen. Idag så undrar jag hur jag mådde den dagen. Det kanske inte gick att begripa omedelbart att min sexton år långa anställning i detta företag skulle så plötsligen ta ett slut. Men jag satt sedan under resten av dagen i en studielokal på Sveavägen och fortsatte med att lära mig hur man gjorde kalkyl för en filmproduktion med hjälp av ett fyndigt dataprogram. Dagen efter så tog jag mig till Sandell-Film och var spännt över vad som skulle ske framöver på min arbetsplats. Det var lustigt för att samma dag så skulle min son Leon börja på ett företag som hette Demoskop och ingick i KREAB gruppen. Han skulle kontakta folk per telefon och fråga dom om saker som ligga till grund för statistiska sammanställningar som företaget utförde åt all slgs uppdragsgivare. Han tyckte det var lite jobbigt och jag tror att han blev inte speciellt gammal hos dom utan han la av ganska snart. Farsan fick sluta och Leon började hos ”KREAB”. Men åter till Sandell-Film där det nu samlats all personal för att denna dag skulle vi få besök av en konkursförvaltare. Vi hoppades alla att få lite mer reda på vad som gällde framöver och vi fick reda på en hel del. Han frågade om det fanns intresse bland oss anställda att försöka att driva företaget vidare på något sätt. Men det skulle innebära att man tog på sig mycket ekonomiska ansvar och bekymmer och omedelbart så kändes det som om ingen ville var med om sånt. Under dom följande dagarna så ändrades dok inställningen bland några och vi började diskutera en plan som handlade om att några av oss skulle våga steget och fortsätta att producera film men efter några dagar så visade det sig att det inte fanns en ledargestalt bland oss några utan att alla hoppades att dom andra skulle fixa det så det hela rann ut i sanden. Vi hade till och med ett namn för bolaget vi skulle arbeta under. ”Groundfloorproduktion” så skulle vi heta. Vi kom till och med så långt som till att alla vi fem eller sex som var med skrev sitt namn på en tiokronorssedel tillsammans med ”Groundfloorproduktion”. Vi efterappade also samma procedur som Thore Sandell och Odert von Schoultz gjorde när Thore hade letad efter Odert och hittad honom vid en berömd port i Jerusalem. Dom skrev sitt kontrakt på en pundsedel den gången. Jag hade kvar den sedeln sedan i många år som ett litet minne efter denna desperata period. Vidare så berättade kokursförvaltaren som var en duktig och trevlig advokat som enbart sysslade med konkurser att vi skulle avsluta alla arbeten som hade en möjlighet att inbringa pengar till konkursboet under en viss tid framöver som hängde ihop med våra uppsägningstider som varierade beroend epå hur länge man hade varit anställd. Vidare så tipsade han att vi kund få hjälp av en institution som hette ”Trygghetsrådet” och som hade som uppgift att hjälpa arbetslösa tjänstemän. Nu kändes det lite bättre när vi hade fått lite information om hur den närmaste tiden skulle gestalta sig. Detta var på en torsdag.
Dagen efter så kom jag att möta min gamla poolare MikkeLindgren. Vi hade inte sedds på länge men av någon anledning så sågs vi och som alltid när Mikke är involverad så händer det saker som inte går att förutse. Han hade en amerikansk chevrolet minibuss och föreslog att vi skulle ta oss ut i skärgården närmre bestämt så gick färden ut mot ett ställe som heter Sjösala och som är berömd genom att Evert Taube den gamle trubaduren och poeten tillika nationalklenod har sitt skärgårdsställe just på Sjösala. Det finns till och med en vals som har sjösala i i sin titel. Jag tror att Annika var bortrest med Maria kanske och det gjorde det lätt att bara hänga på Mikke som hade sin dotter med sig. Henne hade han fått tillsammans med Inger Gemzell som han hade mött när han jobbade under en längre period på Sandell-Film. Hon har slutat där för länge sedan och öppnat eget inom branschen och Mikke hjälpte dom. Så nu var vi på väg mot Sjösala i hans bil och såg fram mot en annorlunda helg. Det kunde man räkna med när man anslöt sig till Mikkes äventyr. På sjösala så skulle vi låna en stor gummibåt med en stark motor för att ta oss vidare ut i skärgården. Men först så tittade vi på det nygyggda huset som ersatte det nedbrunna gamla stället som Evert Taube hade som sitt. Det fanns en kvinna som hette Mona Wallén och hade brännt ned Sjösala 1969. Hon var schizofren och sa sig fått uppdraget av Evert att bränna ned hans fina ställe och det gjorde hon. Nu hade det byggts upp igen efter en av sönerna som var arkitekt och bor i Paris hade ställt upp och ritad ett nytt hus. De huset visste Mikke var det fanns nyckeln till och vi kunde gå in och titta oss omkring. Sen så monterade vi ut Mikkes bilbatteri ur hans Chevavan och begav oss till ett annat hus på tomten för att leta reda på gummibåten som var upplagt på land. Vi satte igång med att tanka upp och göra klart båten innan vi kunde ge oss därifrån. Det var mars och ganska varmt för den här årstiden när vi satte oss tillrätta i båten och for iväg men det dröjde inte länge innan det blåste kallt i ansiktet när vi hoppade över vågorna ut mot ytterskärgården. Vi skulle först mot Sandhamn och sedan besöka någon han kände på Bullerön. När vi kom fram till Bullerön så var enbart hustrun till killen som Mikke kände hemma men vi fick i alla fall lite kaffée och en smörgås av henne innan vi for vidare mot Mikkes hemö som hettet ”Käckskär”. Dit kom vi rätt sent på eftermiddagen. Vi var rätt kalla men tog oss snabbt upp till den berömda stugan. Den var berömd efter att jag var med om att transportera den ut till Käckskär för ett antal år sedan. Den hade köpts i Dalarna där någon hade monterat ned den och sålt billigt vidare. Jag var also med när den lastade om från lastbil till en båt innan vidarefärd mot Käkskär. Där tog det några timmar att släpa alla timmerstockar upp en bit på land där det fanns en tomt där den skulle så småningom byggas upp igen. Det hade tydligen hänt och nu så vart jag nyfiken på hur den såg ut. Helt OK tyckte jag och det var skönt att komma in i ”kylan” innan vi fick upp värmen en bit genom att elda. Sen drack vi lite tee och tog oss en vinare och tillbringade en skön kväll tillsammans utan elektricitet. Vi var rätt trötta dagen efter och tog det lugnt och Mikke berättade en lång story om sin fars lycka och olycka under sin storhetstid som framgångsrik filmregissör. Han hade gjort den berömda ”Änlar finns dom? med Christina Schollin och Jarl Kulle. Den var en riktigt hit och blev en klassiker dessutom. Med pengarna så köpte han sig ett flott hus på Käckskär. Han var gift med Mikkes mamma som hette Kerstin Lindgren. Kerstin var en vacker TV-halloa men blev sedanmera rätt så tschok och fick sadla om och hon försökte sig på att göra film och det var då jag mötte henne första gången uppe på Klippgatan där hon gick samtidigt med mig på Dokumentärfilmskolan. I alla fall så köpte sig farsan till Mikke en flott kåk men när det blev sämre tider så var han tvungen att sälja den tillsmmans med halva ön som han ägde. Han behöll enbart en liten tomt och det var den som huset nu hade hittad sin plats att stå på. Vi gjorde en skön långpromenad och Mikke öste på med mera fakta om denna ös historia. Den som hade köpt farsans kåk var en känt filmfotograf som heter Rune Eriksson och är fadern till ”Super16mm” filmremsan. Även en annan gammal filmkompis till mig som hette Börje Nyberg har hamnat på denna ö. Han fick väl köpa en bit mark av Lars Lagnus kan jag tänka mig men nog om detta. Vi stannade en natt till och sedan tog vi oss mot stan igen. Jag hade en tid att passa på söndage eftermiddag och skulle hämta Annika och Maria från tåget på Centralen och Mikke följde med mig dit och sedan så hängde han med oss hem till Lidingö och där satte vi oss vid köksbordet och fick i oss lite mat på söndagskvällen och vi pratade så länge tills allt var sagt och mer därtill och han ville aldrig gå hem. Jag sa att nu går jag och ta ett skönt bad och det tyckte han att jag gjorde rätt i att lägga mig i ett varmt bad. Men när jag kom ut ur badet efter en timme så var han fortfarande kvar med sin dotter och jag sa att nu går jag och lägger mig. Först då så fattade han att det var dags för honom att gå hem till sitt. Vi tog farväl av varandra och jag tyckte att nu få det dröja jävligt länge innan jag följer med honom igen. Faktum är att det var det sista jag såg av Mikke Lindgren för att nästa gång jag hörde talas om honom så fick jag höra att Mikke hade åkt på någon märkligt resa till Afrika och att krokodilerna hade käkat upp honom. Hur mycket som är sant när det gäller krokodilerna vet jag inte men det förvånar inte mig ett dugg att han har råkat ut för något speciellt. Fred vare med honom.
Dagen efter på måndag så var det ”business as usual” och vi fortsatte en liten inspelning för Electrolux som handlade om en dammsugare som hette F1 och vi byggde en racerbana på en liten studio som hette studio 73. Mycket trevliga killr som hjälpte till att bygga banan och sen så filmade vi dammsugaren som liknade en F1 racerbil. Vi var ett trevlig gäng med Tor Erik Flykt, Henry Alexandre, Uffe Eriksson, Staffan och Tompa. Alla kände att det var kanske sista gången vi skulle jobba tillsammans i alla fall under dom här omständigheterna. Så jag videofilmade delar av inspelningen för minnernas skull. Uffe Eriksson som var B foto skulle sluta redan några dagar senare och börjar en ny anställning som fotograf på en större firma. Han var orolig över om han skulle klara av uppgiften men alla vi peppade honom och sa vi trodde på honom. På fredag denna vecka så lämnade vi besked till konkursförvaltaren att ingen i personalen ville köpa eller hyra lokaler av konkursboet och därmed så var den ”pipdrömmen” slut. Samma dag så sa jag adjö till min gamle vän Henry Alexandre inne på Sandell-Fim och det började kännas läskigt. Han var ju en freelansare inom filmbranschen och skulle alltid få ett nytt jobb men sämre var det med mig och att förvänta sig att det bara var börja på en liknande firma som Sandell-Film var en omöjlighet för att Sandell-Film var unikt och det fanns inget desslike. Så började fundera över min framtid. Visserligen skulle jag möta Mikke Sandell några dagar senare för att äta en lunch och prata lite jobb med honom men det kändes mer som ett tidsfördriv tillsvidare. Vi sås och kände varandra lite på pulsen när det gällde framtida samarbete eller till och med anställning hos honom. Han hade bildat ett eget filmbolag och samarbetade med reklamfirmor för att serva dom med snabba reklamfilmproduktioner och det gick tydligen jättebra för honom så han kunde tänka sig att anställa mig visade det sig. Jag hade varit uppe på trygghetsrådet och diskuterad med dom mina eventuella framtidsplaner. Dom skulle hjälpa till ordentligt ekonomiskt för att få mig snabb tillbaka in i ett arbete som jag ville ha. Så jag visste om deras möjligheter till att subventionera mig med ett lönebidrag under ett antal månader. När Mikke hörde om detta så blev han eld och lågor och vi skulle hålla kontakt framöver vilket vi lovade varandra att göra. Vad jag inte sade till honom var att jag hade dessutom andra tankar i huvudet men jag ville inte stänga några dörrar innan jag själv var säkert på hur jag ville ha det i framtiden. Kanske skall tillägga att Mikke var ju Thore Sandells son och hade gjort sina läroår hos mig på Sandell-Film. Han var oke men jävligt envis och helst skulle allting gå på hans villkor. Sa man till honom att göra en sak på ett visst sätt så ville han hellre göra det på sitt sätt även om det tog honom dubbelt så lång tid att åstadkomma samma resultat. Men han hade lyckat rätt bra i sin nya roll som producent. Jag hade vissa farhågor hur det skulle gå att samarbeta med sin förra elev men den dagen den sorgen tänkte jag och vi skildes i samförstånd. Dom närmaste 14 dagar gick jag mest och funderade på om min framtid samtidigt som jag kunde gå in och ut på kontoret när och hur jag ville. Det fanns inga chefer längre att rapportera till och jag hade min lön kvar till början på september. Det var nu jag kom på idéen att eventuellt flytta ut till Mörkö och lämna stan bakom mig. Det fanns två motiv bakom detta tankesättet. Motiv ett var att Annika gärna hade velat att Maria skulle börja på antroposofernas waldorfskola i Järna. Motiv två var att jag kände mig färdigt med att jobba i filmbranschen. Jag hade varit med om allt det roliga man kan önska sig under alla dessa 16 år och jag hade fått nog av alla häftiga resor till olika världsdelar. Det räckte med det jag varit med om. Dessutom visste jag att jag aldrig skulle få ett lika bra jobb än det jag hade varit med om. Sedan så var det en ny tid på väg. Jag var nu 44 år gammal och för första gången kände jag att nya förmågor som var hungrigare än jag var på väg in branschen och dom skulle visa att dom var duktiga och smarta och hungriga och jag ville inte bli utsatt för den konkurrens under resten av mitt liv. Så jag var inne på att sätta mig bakom ratten på en buss och byta yrke totalt och bli busschofför såsom min fotografkompis Anders Bodin hade gjort för ett antal år sedan när han fick sparken på Sandell-Film. Så jag hade kollat upp med Trygghetsrådet om dom skulle sponsra mig till en kort körkortsurbildning på ca två månader. Jag hade till och med redan anmält till en kurs som skulle börja i början på juni. Så den 6 april så prövade jag på hur det var att bli busschaffiss. Jag hade dels kontaktad min kompis Anders som hade blivit chofför på ett bussföretag som frekventerade linjerna mellan Stockholm och Nyköping med Trosa som sin bas. Dels hade jag pratat med enchef på bussbolaget och kollat omjag kunde få jobb hos dom om jag flyttade till Mörkö. Inga problem sa mannen som jag mötte i Stockholm på Sandell-Film. Han var glad att han skulle få en ny chofför och det var bara att ta kortet för mig och sedan kunde jag börja hos dom. Men nu ville jag bara åka med en dag från morgon till kväll för att se vad jag gav mig in på. Så klockan 05.30 så väcktes jag på landet och sen tog jag mig till Trosa med bilen där jag mötte Anders 06.15 för att åka med honom från Trosa Busstorg till Södertälje tur och retur och sedan till Stockholm/Liljeholmen tur och retur och sedan till Nyköping tur och retur längs Kustvägen och klockan 19.30 befann jag mig åter på Mörkö där jag övernattade. Jag var trött den kvällen och hade fått se lite hur en dag kan gestalta sig. Det var lite skillnad på ett självständigt filmarbete och detta inrutade på minuten anpassade bussåkandet. Två dagar innan hade jag fått reda på att jag hade kommit med på busskursen i Västra Haninge. Den sjunde april så hade jag fått ett kostnadsförslag på vad det skulle kosta att bygga in den nuvarande verandan så att vardagsrummet skulle bli större. Priset var överkomligt och snickaren och jag kom överens om när han skulle börja jobbet. Det blev den sjunde maj och jag skulle göra vissa förarbeten tills dess. Jag måste ha tvivlat lite på det här med att bli busschofför för att i mina anteckningar så ser jag att jag sökte ytterligare två olika arbeten i Örkötrakten. Det ena var på Engsholmsslott som jag hade sedd en annons om att dom leta efter personal som skulle kunna arbeta med deras restaurang och festvånings- samt konferensverksamhet. Så jag mötte ägarinnan och det visade strax att hon tyckte att jag var för kvalificerad. Synd tyckte jag som redan hade sedd mig cyklandes eller med moped åkandes upp till norra ändan av Mörkö där det tjusiga slottet låg. Det andra arbete som jag sökte var på ett ställe som heter Christoffergården och är en antroposofisk institution som tar hand om förståndhandikppade barn och ungdomar som behöver vård dygnet runt. Dit åkte jag med min firmabil som jag fortfarande hade hand om en dag och hälsade på för att fråga om dom behövde mina tjänster, men ”ikke sa nikke” och det var det om det.
Nu till dagen den 26 april 1990. En mycket speciell dag Den dagen så delades det ut priser till det gångna årets bästa filmproduktioner på Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Den eftertraktade Guldklappan skulle delas ut till den bästa produktionen inom sju olika kategorier av beställningsfilm. Ovanpå alla kategorier så delas det ut ett Grand Prix för alla kategoriers bästa film. Grand Prix gick till ”Aroma” en film i regi av Hans Zetterström (Sandell-Film) för Jacob Suchard. Dessutom fick filmen Dagens Industris pris för bästa industrifilm för kategorierna A och B. Fotografen Henry Alexandre som hade gjort ett mästerverk i denna film fick Rune Erikssons fotopris ”för kreativt och fantasiful foto”. Det kändes tråkigt att sitta i salongen och få denna film ta emot alla dessa utmärkelser och samtidigt veta om att detta är svanesången jag bevittnar. Denna epok inom svensk beställningsfilm är samtidigt som den är som störst – slut. Dels är Sandell-Film inte mer vid liv och skulle inte heller kunna ersättas framöver och dels så väntade ett paradigskifte runt hörnan som innebar att framöver så var det reklamfilmens tid som skulle komma. Industrin skulle inte få råd att beställa dom stora dyra vackra filmerna på grund av ekonomin som var på väg att försämras under första hälften av nittiotalet. Nu skall man satsa på reklamfilmer till TV-mediet för att snabbt få valuta för sina pengar. Men visst var det samtidigt kul att vara med om att vinna detta prestigefyllda pris som ett sista handfast bevis på att vi har varit bäst i branschen under många år. Förutom denna film så fick Sandell-Film ett första pris i kategori ”Tjänste och servicesektorn” för sin film för ASG AB som hette ”Nya vägar” i regi av Mikael Agaton. Det var den filmen som vi var i Hongkong för under årskiftet. Mikke fick dessutom ett första pris inim teknologi och forsknings klassen för sin film ”Scania tekniskt centrum” beställt av Saab Scania.
Sandell-Film fanns inte mer denna dag trots att vi tog hem jackpotten med dessa tre filmer men framförallt så var ju Aroma filmen en produktion som alla kunde enas om att det var ett konstverk inom denna schangar. I pausen mellan dom olika klasserna så gick jag ut och skulle ringa ett samtal till busschofförsskolan i Västerhaninge. Jag hade kommit underfund med att jag inte var redo att redan nu i juni börja med den skolan. Jag angav personliga skäl till att jag tackade nej och det var oke. Jag kunde återkomma vid ett senare tillfälle tyckte dom och det var ju bra men jag trodde nog inte att det skulle bli aktuell men tänk så fel man kan ha men därom senare. Just nu föll det en sten från hjärtat efter att jag hade sagt upp min plats. Då återstod att välja mellan två filmjobb för nu hade det kommit en förfrågan till mig från min gamle kompis från Sandell-Film som hette Björn Ericstam. Han undrade om jag var intresserat av att arbeta för honom framöver med samma arbetsuppgifter som jag hade på Sandell-Film tillsammans med ytterligare två gamla medarbetare från Sandell-Film nämligen regissören Hasse Zetterström och kamrern Stefan Lindström. Det lät jävligt kul och det var det som var anledningen att jag tackade omedelbart nej till busskursen den dagen. Jag hade mött Björn någon timme innan telefonsamtalet och plötsligen kändes det som jag inte var färdigt med filmbranschen utan kanske skulle ge den en chans till. Det kändes hursomhelst befriande efter jag hade kommit fram till detta. Björn hade lockat med att hos honom på ”Video Sweden” så skulle fortsätta den traditionen som Sandell var så bra på nämligen göra dom stora drakerna inom branschen och att då jobba med Hasse som just hade korats till ”mästare” med sin Aroma var inte helt fel. Så jag gav honom ett halvt löfte om att jag var beredd att komma till honom. Hans bolag hade ungefär samma storlek som Sandell-Film och låg på Sturegatan i flotta lokaler och plötsligen så såg jag en framtid igen. Det passade bra för att nu var man på festhumör. Vi satt kvar några stycken efter visningarna innan vi sen sågs igen senare på kvällen för att en arbetskollega på Sandell-Film som hette Martin Jordan hade inbjudit några av vårt närmaste filmgäng att sitta med honom vid kvällens prisutdelning på Restaurant Berns Salonger vid hans bord. Han hade insedd att Thore Sandell var ur leken i samband med denna högtidsdag och att ingen av oss skulle komma på tankarna att själva betala kuvertavgiften på några hundra kronor för en festmåltid. Så han hade förutsedd detta och själv gått och beställt ett bord och betalat alla dessa kuvertavgifter åt oss och sedan inbjudit Hasse Zetterström, Mikke Agaton, Staffan, Lasse Regnfelt, Henry Alexandre och mig. Det kändes återigen mycket märkligt att ta emot hyllningarna och samtidigt veta att allt detta är bakom en. Men samtidigt var festen igång och jag vill tacka än en gång Martin för att han hade den generösa inställningen och lät oss alla vara med vid denna fest. Martin kom från Prag och var framförallt filmklippare men gjorde även egna filmer. Han gick bort några år senare och jag var med vid hans begravning och där satt jag och mindes hans gärningar. Frid över honom.
Efter vi reste oss från bordet var det dags för barbesöket på Berns och när vi var lagom på luren så tog vi oss ut till gatan. men innan dess så hade vi hittad nån flicka som var med på att följa på efterfest som vi hade bestämt skulle hållas nere i Sandell-Films källarlokaler. Vi kom dit och stämningen var hög och fortsatte att vara högre när vi hämtade en flaska av Thores gamla Svartvinbärs brännvin som vi visste var den fanns gömd. Sällan hade vi haft så roligt och alla som var med ända till slutet på denna kväll kommer inte att glömma denna tillställning. Vi hade ju lovat den flickan som ville gå på efterfest att hon fick vara med om en filminspelning eftersom vi kom ju från en filmfest. Hon ställde upp som en deltagare i en tävling som numera kallas för IDOL tävling där hon skulle sjunga upp med en låt från en James Bond film. Vi lossades att spela in hennes version och det gjorde vi men hon ville hela tiden förbättra hennes senaste version så det blev till slut en riktigt föreställning. Någon filmade en av hennes versioner och den finns visst kvar hos någon. Nu hade jag ett stort dillemma kvar för att jag hade ju lovat att flytta till landet för att bla Maria skulle kunna gå på Waldorfskolan i Ytterjärna. Vi hade redan varit där och pratat med en lärarinna och vi hade även testat hur det skulle vara på Solviksskolan som är en ännu radikalare version av en vanligt Waldorfskola. Men den kändes lite väl häftigt och vi skulle satsa på Örjanskolan i Ytterjärna hade vi bestämt. Nu skulle jag förmedla till familjen att jag hade ändrat mig och inte var redo ännu för att dra mig tillbaka från storstadslivet och filmlivet. Det skulle bli jättesvårt att förmedla detta till Annika och Maria. Leon var ju inte så aktuell längre att beröras av detta beslut. Jag fick en chans en viss helg när Annika var bortrest över helgen och Maria och jag och Leon var ensamma på landet. Det var den sjätte maj en söndag som jag fick ta mig samman och göra slag i saken. Dagen efter så skulle nämligen snickaren komma och bygga in verandan. Jag var osäkert om jag skulle genomföra den ganska stora tillbyggnaden eller helst strunta i den med tanke på att vi nu inte skulle flytta till landet. Under eftermiddagen så höll jag fortfarande på med att mäta upp och markera var fönstren skulle vara men så skärpte jag till mig och så berättade jag för både Mari och Leon hur jag resonerade om hela flyttprocessen. Maria hade ju blivit lovat en katt för att hon skulle flytta med till landet och nu så behövde katten bytas ut mot något annat när vi inte skulle flytta. Jag lovade Maria att hon och jag skulle om några dagar åka på en fjortondagars semester till Sousse i Tunisien. Det kunde hon godkänna som en ersättning för katten och den inställda flytten till landet. Sedan fick jag samla mig för att ringa samtalet till snickaren och ställa in tillbyggnaden. Jag var inställt på att betala en viss avbokningsavgift och när sedan enbart telefonsvararen var på hos snickaren talade jag in en lång historia som orsak för min avbokning och efter det så hörde jag aldrig mer någonting av denna snickare. Värre var det med att tala om för Annika efter hon hade kommit hem på söndag kväll att jag hade på egen hand varit tvungen att ändra hela vår framtid. Hon köpte mina argument och sedan så var hela den saken avklarat och det kändes oerhört befriande för min del. Sen åkte Maria och jag till Tunisien och hade en skön tid där tillsammans men efter en vecka upptäckte vi att i fortsättningen så gäller att enbart en vecka vara hemifrån. Det blir för tschatigt att stanna mer än en veckapå samma plats utomlands. Den 16 maj var jag hemma igen och Mikke Sandell kontaktade mig och ville att jag hjälpte honom med en en dags reklamfilminspelning på en gammal krog i frihamnen i Stockholm. Jag ställde upp för att få en inblick i hur han råddade en sådan inspelning som ”producent”. Det var rätt intressant att se och det gav mig att tänka över hur jag skulle ta ställning till hans erbjudande. Jag var fortfarande inte klart över vilket av dom två möjligheterna jag skulle satsa på. Än ville jag inte stänga dörren till Mikke. Nu hade jag lite tid över för att umgås med gamla kompisar. Jag käkade lunch med Tor Erik och jag hade Pelle Kjellberg med mig över en helg på landet där det bara var vi två som ogicks. Veckan efter träffade jag Sune Lund-Sörensen min gamle vapendragare från Sandel Films tidigare period. Han var sig lik och vi utbytte tankar om våra nuvarande situationer.
Sen var det dags att kolla med Trygghetsrådet igen hur dom ställde sig till att göra upp en deal med Mikke Sandell och mig. Jag hade lovat Mikke att kolla det och det kostade inte mig något så vi mötte min kontakt och kom fram till att om jag skulle börja hos Mikke den första augusti så skulle dom betala 14000 av min månadslön hos Mikke. Resterande upp till 19400 skulle Mikke betala till mig. Detta skulle gälla nästan ett år framåt. En fantastisk deal för oss båda. Vi tackade ja och sen tog vi adjö av varandra. Detta var ett erbjudande men jag hade fortfarande inte tackat helt ja till Mikkes inbjudan att jag skulle börja hos honom på Odengatan. Jag var inte redo med mitt beslut men det sa jag inte till honom utan vi skulle höras framöver. Han visste inte att jag hade ytterligare ett förslag att fundera över.
Den andra juli så hade Thore Sandell födelsedag och sin 70årsdag skulle han fira på sitt älskade lantställe ute på Rindö. Jag hade blivit inbjuden och tackat ja. Jag hade Maria med mig tror jag när vi åkte ut mot Vaxholm en vanlig sommardag och tog färjan över sundet till Rindö och därefter så tog det entio minuter tills vi anlände vid den strandtomten där Thore hade sitt älskade hus. Där fanns det redan en stor samling av hans kollegor och förra anställda samt en hel del frilansare. Vi var ca ett trettiotal personer och Uffe Holmstedt tog en gruppbild på oss alla innan vi åkte hem igen. Sedan slutet på februari så hade Thore inte visat sig och nu stod han där precis som vanligt trots det han måste gått igenom när KREAB anklagade för att ha använt företagets pengar för sina egna behov. Han blev avskedad på fläcken och lever nu utan lön. Hoppas att han stoppat undan lite pengar. Han håller på att processa mot KREAB om den saken och det lär dröja ett tag innan den saken ordnar upp sig. Men nu var det kalas. Även Björn och Hasse var här idag och Stefan så klart. Så Björn dök på mig och påminde om hans jobberbjudande och vi kom överens om att jag skulle höra av mig till honom när jag hade kommit i det klara med vad jag ville. Även Bosse Wanngård den förre detta samarbetspartnern var på plats vilket jag uppskattade. Han hade ju redan efter ett år lämnat Sandell-Film och börjat med eget film och videobolag och dit hade han lockat en del av mina gamla arbetskompisar sådana som Lasse Regnfeldt och Mikke Agaton. Jag var lite avundsjuk på dom som hade fått jobb hos Bosse W. Jag hade varit där nyligen och besökt dom och det såg trevligt ut där dom höll till.
Dagen efter så var jag på Sandell-Film för sista gången och mötte där Staffan. Jag berättade för honom om gårdagen och att jag hade blivit påmint av Björn om jobberbjudandet. Björn menade att det var en stor film som var på väg in till hans bolag. LM Eriksson ville ha en ny film och han skulle få besked i mitten av juli. Den dagen mötte jag även konkursförvaltaren för sista gången och jag fick besked att jag inte fick köpa den förredigeringsanläggningen för video som jag var intresserat i. Den hade jag använt flitigt den sista tiden för att kopiera dom flesta filmerna som jag hade varit med om att tillverka. Sedan så gick alla hem och jag var kvar sist. Nu så hämtade jag min egen bil som hade stått parkerat och ställde den närmare ingången. Sedan hämtade jag den gamla Siemens 16mm projektorn som hade stått undanställt i en vrå i källaren och den hade jag tänkt att jag skulle ta med mig hem för numera var det ingen som hade användning för den men jag tänkte att jag kunde köra mina gamla filmer upp vid vissa tillfällen framöver. Jag hade ju 16mm kopior på dom flesta filmer jag var intresserat i. När jag då smyger med projektorn i ena handen längs trottoaren på väg till min bil så ser jag plötsligen på andra sidan gatan en av KREAB`s delägare närma sig kontoret. Jag dukadde genast bakom nån bil och lät honom passera. Tänk om han hade sedd mig med projektorn i handen att lämna företaget det hade kunnat bli en katastrof med polisanmälning till följd. Mitt hjärta hoppade dubbelt och sällan vart jag mera glad än närjag sedan satt i min bil och pustade ut efter denna schock. Man skall ha lite tur ibland i livet annars kan det gå käpprätt åt skogen. Det var sista gången som jag hade lämnat Drottninggatan 77 och nästa gång jag skulle återvända efter många år så hade lokalen förvandlats till en möbelfirma i källaren där vi brukade sitta. Jag tog mig ned och tog en del bilder och berättade för en säljare hur det hade sedd ut här under Sandell-Film tiden på åttiotalet. Han lyssnade intresserat och jag tittade än en gång på dom olika ställen där tex biografen låg eller där mitt skrivbord hade stått eller där biljardbordet hade stått.
Men nu återvänder jag till juli 1990. Den femte juli flög jag till Österrike för att min mamma fyllde åttio år den sjunde juli och det blev fest. Hon var i fin form som vanligt och det blev att möta alla mina släktingar. Jag to en del bilder och några dagar senare så åkte mamma, min bror Hansi och jag in till Prad för att som vanligt hälsa på Tant Ida och möta mina kusiner Inge, Werner och hans bror Kurt och Peppi som Tante Filomenas son. Werner tog oss med på en utflykt till ett slott i Schluderns som heter Churburg.
Jag kände mig hemma i Prad med mina kusiner och det var alltid lika trvligt att umgås med dom alla. Den 15tonde flög jag hem igen och den 17tonde skulle jag möta Björn och prata jobb med honom. Vi höll fortfarande alla dörrar öppna på grund av att han inte hade fått diverse besked om kommande jobb som han räknade med att få. Påföljande helg så var vi på landet och tog segelbåten ned till Fifång och övernattade där.
Den 23 juli hade jag ett kort samtal med Mikke Sandell. Jag var nu tvungen att meddela honom mitt beslut att jag inte skulle ta en anställning hos honom trots alla förmånliga lönebidrag och diverse. Han var såklart besviken men det gick tyvärr inte att undvika. Hur hade nu mina tankar gått innan jag kom fram till detta beslut. Jag kan säga att jag gick åtskilliga promenader på Mörkö där jag vägde det ena mot det andra och det var inte lätt men en dag så kom jag på att jag skulle låta slumpen avgöra den saken. Så jag var ute och vandrade på den ”vita vägen” som förde mig en bra bit in i skogen som jag sedan tvärade för att komma fram till kalkberget och därefter ned till havet. Då tog jag fram min mobiltelefon och ringde till Björn. Jag sa att jag tog hans erbjudande under ett villkor. Han lyssnade spänt och sa ”Vad kan de vara ?” Jag sa att jag ville ha en tjänstemoped. Han undrade vad är det? Jag sa att jag hade blivit av med min gamla moped av märket Tschau och att jag ville ha en ny. Han skrattade och sa att det skulle inte vara något problem att jag fick ta ut en moped på firmans bekostnad. ”Lämna bara fakturan till Stefan som redan hade börjat hos honom och så säger vi att du börjar den 9 augusti om det är ok för dig. När jag hade avslutat samtalet så stannade jag upp och började skratta högt som en dåre och sen började jag skrika högt för att nu hade hela den här konkurssoppan äntligen löst upp sig och jag var nöjd med lösningen. Jag kunde nu äntligen koppla av dom återstående tre veckorna innan jag skulle börja hos Björn.
Samma dag så skulle Leon bege sig ut med sina kompisar på sin första tågluff som skulle föra dom genom delar av Europa och bla så skulle dom hälsa på och övernatta hemma hos min mamma i Österrike. Det visade sedan vid hans hemkomst att det inte hade varit särskilt lyckat av någon anledning. Även min mamma förklarade för mig i telefon lite kryptiskt att det hade hänt något men jag fick aldrig klarhet i vad som hade hänt. Sommar och sol och landet. Snart så var det dags att börja ett nytt arbete och den nionde augusti 1990 så började jag på Video Sweden på Sturegatan nära Valhallavägen.
Det skulle bli en intressant dag för mig. Vid niotiden så var jag på plats och någon visade mig ett rum som jag kunde disponera och så fort jag satte mig där så sammankallades till ett möte. All personal samlades på nedre botten och in kom Björn Erikstam som var verkställande direktör för Video Sweden och han började med sin lågmälda röst att tala om för oss alla att han under helgen hade varit i Helsingfors på inbjudan av företagets ägare som bestod av ett stort finsk mediaföretag motsvarande ”Bonniers” i sverige. Ägarna upplyste honom om att dom ville lägga ned vårt företag med omgående verkan. Om dom anställda ville överta företaget så kunde dom köpa det för en krona men då fick dom överta samtliga skulder och åtagande gentemot den nuvarande personalen. Det blev tyst i salen och sen började mumlet och folk undrade vad som var på gång. Hade dom hört rätt eller är det här ett så kallat practical joke från Björn. Nej dom hade hört rätt. Video Sweden skulle läggas ned det hade finnarna bestämt. Dom skulle betala alla sina skulder och göra rätt gentemot personalen genom att allas respektive uppsägningstider skulle respekteras. Jag hade ingen aning hur lång uppsägningstid som gällde för mig. Men jag trodde att det var två månader. Nu tänkte jag att det var synd att jag inte hade vald Mikke Sandells erbjudande men samtidigt så är det ingen idée att ångra sigför att gjort är gjort. Det tog en stund innan folk återgick till sina pågående arbeten och även jag tog mig tillbaka till rummet som jag hade blivit anvisad. Där fanns det flotta möbler och på skrivbordet stod en Apple Macintosh som arbetsverktyg. Jag satte igång datorn som jag aldrig hade sedd jobbat me förutom under den tre dagars kursen på våren där jag lärde mig att kalkylera en filmproduktion. Jag såg att det fanns samma programm installerat i denna dator och satte genast igång att testa mig fram. Då kom Björn in på rummet och sa att jag skulle följa med honom. Vi skulle besöka en storkund som hette SCA som var förkortningen för Svenska Cellulosa Aktiebolaget. Jag följde genast honom och han plockade med sig sin portfölj och sen gick vi ner mot Grevturegatan där SCA hade sin informationavdelning sittande. Deras huvudkontor låg då fortfarande kvar i Sundsvall och i Stockholm så hade dom en 10 rums våning för att det var lättare för dom att ta sig ut i världen från en huvudstan. Jag promenerade bredvid Björn och han upplyste mig om att han hade fått som uppgift att skriva ett manus till en film som handlade om SCA´s verksamhet. Det hade han gjort men han var inte nöjd med resultatet för att han hade haft så mycket annat att tänka under sista tiden. Men han trodde att om vi fick godkänd för manuset så var det självklart att vi skulle göra filmen på ett eller annat sätt endera inom ramen för Video Sweden eller så grunda vi ett eget bolag och sätter igång med egen produktion. Jag tyckte det lätt hoppfullt och sen så travade vi in på SCA´s stockholmskontor. Jag visste att min gamle väninna Lena Andersson arbetade här som assistent till informationschefen Sten Lindholm. Dom båda var ett gammalt samspelt ”paar”. För ett antal år innan Sten flyttade till Stockholm för att bli infochef för AGA så jobbade Lena och Sten tillsammans i Perstorp i Skåne för det stora företaget ”Perstorp”. Efter Aga perioden i Stockholm så jobbade Sten numera för SCA här i Stockholm och Lena hade även hon flyttad till Stockholm och börjat jobba som en av två sekreterare till Refaat el Said som då hade sin storhetstid med sitt företag ”Fermenta” innan han tappade allting på grund av sin påhittade doktorshatt. Efter Fermentatiden så hamnade Lena åter igen som assistent till Sten Lindholm på SCA. Jag hade ju mött Lna redan i mitten på åttiotalet i Perstorp när vi gjorde en film åt dom. Sen dess var vi poolare och höll tät kontakt. Sten hade jag mött när Sandell-Film gjorde film åt AGA och då hade Sten som uppdragsgivare. Så jag visste vad vilka som väntade på oss där i den flotta våningen. Vi placerades i en soffa och sen så kom Sten och hade med sig en farbror som hette Alf de Ruwo. Alf var den som var ansvarig för forskning och utveckling inom SCA. Han hade lite italiensk påbrå och var en klurig personlighet. Han var direkt på och ställde lite frågor till Björn och sen läste han manuset och det hela slutade med att vi fick bakläxa och fick gå hem igen och komma med något mer intressant att visa upp nästa gång. Det gjordes upp ett nytt datum en vecka senare och även vid detta möte så lyckades Björn inte att övertyga dom att han var rätt ute med sin idée. Så det blev ett nytt möte den 21 augusti kl. 14.00 så fick vi domen. Inte den gången var SCA nöjd med oss och det var då vi fick reda på att nu var det ingen idée att återkomma för att dom har nu bestämt sig för att ge filmjobbet till en konkurrent i branschen som hette Forsbergfilm. Vi kände till dom och det var bara att gratulera dom. När jag lämnade de rummet och den lägenheten så kunde jag ju inte veta att jag i januari 1993 skulle åter träda in i dessa rum och börja ett helt nytt arbete med Lena Andersson som min nya chef och sedan jobba för SCA ca tretton år ända fram tills jag skulle gå i en tidigt avtalspension så fort jag hade fyllt sextio år.
Men nu så gick vi tillbaka till Sturegatan och framöver så hade jag i princip inga som helst arbetsuppgifter så länge jag hankade mig kvar i företaget Video Sweden. Det var fortfarande oklart hur lång min uppsägningstid var och jag gick varje dag till arbetet och satte mig bakom mitt skrivbord och lärde mig att umgås med min MacIntosh och försökte lära mig kalkylprogrammet ”Movie”. Jag kunde be om hjälp någon kollega på platsen och där fick jag svar på vissa frågor. Runt omkring mig så fanns det olika avdelningar so sysslade med diverse projekt. Det var ett litet gäng med en flicka som jag blev lite närmare bekant med som hette Moa Herngren. Hon var syster till bröderna Herngren. Hon var assistent till en kille som producerade TV3´s boxningsgalor och dom reste ofta till London tillsammans för att på plats sätta ihop inspelningar av diverse galor. Sen var det en annan flicka som blev sedanmera en rätt så känd och duktig filmregissör med namnet Lisa Olhin. Ett annat gäng höll på att anpassa den internationella TV serien ”Fångarna på fortet” till svenska förhållanden. Det fanns en stor videoredigeringsstudio med duktig personal i företaget. En del frilansare med eget företag hyrde några rum i våra lokaler och en äldre kille höll på med egen videoinspelningsproduktion och han frågade mig om jag ville hjälpa honom ibland vid behov med att spela in ljudet medens han skötte kameran. Det ville jag gärna och då jobbade jag direkt för honom. Ett otroligt roligt jobb minns jag från tiden tillsammans med honom. Han berättade att han fått uppdraget av en finsk stor byggkoncern som skulle hålla en konferens här i Stockholm ute vid Saltsjöbaden och den skulle börja en fredag eftermiddag och hålla på tills söndag kväll och vi två skulle dokumentera varje mening som sades i denna konferens. Det visade sig bli en oerhörd spännande tillställning. Dom hade samlad sina halv- och helchefer till konferensen och inbjudit en amerikansk föreläsare som skulle lära personalen att agera helt annorlunda i fortsättningen. I Finland hade nämligen dom ”dåliga ekonomiska tiderna” börjat mycket tidigare än i Sverige visade det sig senare. Den här proffesorn som läxade upp hela personalen under fredag lördag och söndag tränade personalen för att dom skulle kunna klara av omställningen till sämre tider. Under denhär tiden så fick vi sova över på hotellet och vi fick ihop en hel arbetsvecka i timmar under dom här tre dagarna. Jag fick följa med mikrofonen dom som talade och efter 20 timmer så fick jag åka in med bilen till Sturegatan och hämta fler videokassetter för att det skulle räcka. Jag kom hem sent på söndagkväll efter hela finska gänget hade åkt samma kvöll till Helsingfors. Jag ombads att skriva en egen faktura direkt till det finska byggbolaget och det gjorde jag. Notan för min insats gick på 10 000 kr och det fick jag betalt tva dagar efter min insats. Då tog jag pengarna och beställde mig per postorder en Apple dator som kostade då exakt 10 000 kronor. Bra jobbat. Bästa extraknäcket för mig någonsin!! Tyvärr fick jag reda på att den fina killen xxxx dog ett antal år senare alldeles för tidigt. Varje dag så gick vi i samlat trupp och åt lunch vid någon av dom lunchrestaurangerna som fanns i närheten och resten av tiden så satt jag bakom min dator på jobbet och lät tiden passera. Månadslönen betalades ut till mig vid slutet av varje månad och fortfarande så visste inte jag när min sista dag på jobbet skull bli. Under tiden så funderade jag igen över min framtid efter ”VideoSweden”. Hur som helst så lyckades jag att hålla mig kvar ända fram tills hör och häpna den 14tonde december. Det var fem månader i mitt liv som nu var till ända. Den 16 december så gick jag till arbetsförmedlingen i Stockholm. Av någon anledning så kunde jag inte utnyttja Trygghetsrådets hjälp längre kanske för att jag tackade nej till deras förra erbjudande. Så nu mötte jag en förmedlare som hette Bert Berglund och han sa att han kund nog se till att jag fick arbetslöskassans hjälp framöver och dessutom så fick jag gå på busskursen ifall att jag ville. Så nu funderade jag igen och jag tänkte att nu kanska det var dags att ta mig ut till landet för gott och då ville jag köra buss och behövde den kursen. Så jag anmälde mig och de tidigaste datumet var den 18 februari 1991. Nu var det snart jul och jag var arbetslös. Men det hindrade mig inte att ta initiativet till att kontakta några gamla Sandell-Film medarbetare och höra med dom vad dom tycker om min idée. Jag menade att under dom senaste 15åren så hade Thore Sandell varje julinbjudit hela personalen till en stor julfest. Nu var den tiden över men kunde inte vi förredetta anställda hos honom bjuda in honom denna jul till en julfest som vi tillsamman skulle finansera. Det var ju enbart gesten som räknas och mötet med varandra. Responsen var positiv och jag åtog mig att administrera hela kalaset genom att kontakta alla ca 20 medarbetare och beställa en lokal på Hotell Reisen i festvåningen så träffades vi några dagar förre jul och Thore uppskattade verkligen att sitta bland sina gamla vänner. Han hade ju bara försvunnit från ena dagen till den andra. Vi hade det fint denna kväll och allla hade ju fått sina liv förändrat detta år. För somliga var det lättare att anpassa sig till det nya livet. Dom som var äldre hade det inte lika lätt. Vi var några som fortsatte ut på stan men sedan så stod det nog fast att denna epok på Sandell-Film var definitivt över för den här gången för inte kunde jag veta vad som stod skrivet i stjärnorna för 1991.
