Runan

Runan över Ä.

Ä. ägde gåvan att kunna leva ett bra liv utan att anstränga sig det minsta.

Det sägs att han tillbringade åtskilliga år med att lista ut hur han på bästa sätt skulle ta sig genom livet.

Även om varje människa har sin egen personliga relation till en annan, är minnena av Ä samstämmiga. Han var en person som gjorde intryck och avtryck. Oavsett om man lärt känna honom tidigt i livet eller senare – är saknaden efter honom densamma.

Han önskade att kunna våga säga emot lite oftare och komma med egna synpunkter men faktum är att han själv inte någonsin kommit på en egen originell tanke. Nu tror någon kanske att han berikade andras liv genom att berätta sina gamla historier som han värmde upp så många gånger att det blev pinsamt på äldre dar – men tyvärr inte ens där gjorde han livet lättare för dom få medmänniskor som orkade höra på honom. Humor och värme visade han enbart mot sina barnbarn.

Med en svag ihopplockat värdegrund – nästan obefintlig – så hjälpte inte heller hans socialliberala patos och hans politiska engagemang präglades framförallt av frånvaron av några som helst ambitioner. Eftertänksamhet var inte hans starka sida utan ”hellre fort – men fel ”var hans motto livet igenom. Ändå klarade sig han hyfsat bra. Låt oss följa honom en stund.

Ä. föddes i Innsbruck 1946 där han växte upp och lämnades redan i treårsåldern av sin mor till hennes föräldrar på grund av dåliga tider efter kriget. Under dom tre åren han levde på en bondgård i Südtirol så växte det fram en stenhård övertygelse i hans inre – nämligen att inte kunna någonsin lita på en annan människa fullt ut. Här tvingades han lära ”att göra sig till” för att i bästa fall bli accepterat.

Den som kände honom kunde tydligen iaktta denna hans metod att alltid vilja bli omtyckt I sina relationer. Ett nästan tvångsmässigt beteende som han visade upp genom nästanhela livet. Visserligen subtilt hanterad genom tiderna men likväl så var det ett tvångsbeteende som han ej kunde bli av med.

Hela hans skolgång var ett enda misslyckande om man tänker sig att han aldrig under dom åtta åren begrep varför man lärde sig något utan först längre fram så hittade han till böckernas värld. Det var i denna värld som han sedan fann nyckeln till ett bra liv.

Tidigt insåg han att varje människa är tvungen att skapa sig ett eget liv och att man gör det inne i huvud. Utan att vara medveten om det då så var han redan inne på Sören Kirkegaards tankar – “Var och en måste hitta sin egen sanning”

Slalom blev en viktigt metafor och han betraktade sitt liv som ett slalomåk. Han fick till och med vara med om ett andra liv eller ett extraåk som han uttryckte det när han klarade livhanken vid en svår bilolycka i artonårsåldern. Livet därefter såg han som en present och genom att sedan hitta den absolut enklaste vägen genom alla hindren så lyckades han komma i mål utan att störta eller bli diskat och dessutom på en mycket bra tid.

Brydde han sig om att han inte hade bidragit med något revolutionerande under hela sitt liv?
Svaret är ett tydligt nej. Visst lämnar han ett par fina barn och barnbarn efter sig men vem gör inte det.
Jag är en av dom få om inte den enda som han anförtrodde att han medvetet inte ville lämna några avtryck efter sig. Varför? Svaret finns i en motfråga. Varför inte? Jag tror att han grubblade över såna frågor en hel del och han såg sig alltid som en högst tillfälligt gäst på jorden under en kort tid och hade inget behov av ett konventionellt tävlande för att bli rikast på kyrkogården. Låt oss nu titta närmare på hans livsväg.

Efter dom åtta åren i Folk- och Hauptschule så började han sin lärotid på Hotell Europa i Innsbruck. Tre år senare hade han skaffat sig ett första yrke som servitör och begav sig nu som sjuttonårig ut i världen. Orsaken var att han var nyfiken men framförallt såg han hur trångsynt det var i den lilla staden som inte var stor nog för honom.

Kopenhagen visade honom redan efter sommaren 64 att han var på rätt väg. Därefter gjorde han ett försök att ta sig till England och Frankrike men snubblade på denna väg när pengarna tog slut i Oslo där han skulle enbart mellanlanda inför båtresan till England. En gammal ungdomskärlek var orsaken till denna fadäs och räddningen blev Stockholm och ett arbete som servitör på Grandhotel som sedan följdes av en del inhopp på stadens olika restauranger under en längre tid framöver.

Året var 1966 och han var tjugo år gammal med en glupskt aptit på livet. Hans växande bildningshunger bidrog till hans val av en ettårig utbildning till hotellsekreterare, men men även efter den hade han ännu inte kommit fram till vad han verkligen ville göra. Han väntade på nästa svängen i slalombanan och den dök snart upp.

1967 så började hans väg in i filmens värld. Den gick via Foto- och Dokumentärfilmskolan där han under tre år lekte sig fram. Ytterligare studier I filmvetenskap följde under några terminer och sedan följde uppvaknandet efter en lång utbildning som inte gav ett arbete. Försöjrningen sköttes genom servitöryrket men var föga givande efter den stora investeringen I filmskolan. En bildningsresa till Amerika gav en hel del påfyllning till det intellektuella kontot men återigen väntade han på nästa svängen och nu tog det några år tills nästa port kunde passeras.

1970-74 var en period där familjelivet stod i förgrunden. Annika som blev hans livspartner mötte han redan 68 och hans son Leon som föddes 71 krävde hans uppmärksamhet och gav stor mening till livet samtidigt som hans yrkeskarriär inom filmbranschen fick vänta tills han en vacker dag vaknade upp, skärpte sig och cyklade målmedveten till ett filmbolag, sökte ett arbete och fick det. Där arbetade han som inspelningsledare i nästan tjugo år och var med om ett fantastiskt arbetsliv med resor jorden runt med trevliga arbetskamrater. Under den tiden så föddes 1983 en liten Maria och Lidingö hade blivit deras hemö efter fem år i Gamla Stan mellan 68 och 73.

I början på nittiotalet, I samband med ett paradigmskifte inom filmvärlden och ekonomin tog han steget över till en stabilare bransch och där verkade han inom kontorsadministration på huvudkontoret till en stor svensk koncern. Efter ca femton år så upphörde arbetslivet och vid sextio år fyllda så började det fria livet. Här kan vi tala om att Ä. aldrig tittade bakåt utan fann sig omedelbart tillrätta med nya situationer. Efter något år kvar på Lidingö flyttade han och Annika till deras älskade Fridal på Mörkö. Här hittade han hem för sista gången och här vid Mörkös kyrka strör vi nu ut hans aska så att han kan återgå till jorden.

Här på Mörkö deltog han under ett antal år i föreningsliv men när inte längre nyhetens behag lockade så isolerade han sig mer och mer från omvärlden och nöjde sig med dom nära och små tingen i livet efter devisen ”less is moore” och tog sin tillflykt mest till naturen och familjen som består av Annika, Leon och Maria samt barnbarnen Petter, Irma och Simon. Anna är gift med Leon och Rodrigo är ihop med Maria. Dom senare åren I hans liv ägnade han mycket tid åt att leta efter hemligheten och tyckte ofta att han var framme men fortsatte för säkerhets skull. Han hade ett enda litet bekymmer. Han insåg att han aldrig skulle hinna läsa alla dom fantastiska böcker som väntade I hans bibliotek. Men även detta kunde han förlika sig med. Vi som är kvar efter dig är trygga i vetskapen att du ligger här vid kyrkan nära oss och när vi passerar på väg mot eller ifrån Fridal så kan vi kasta ett öga åt ditt håll däruppe på kullen och skänka ibland en tanke åt ditt minne för att du lever numera vidare inom oss. Nu är det vår tur att fortsätta åka slalom genom livet.

Print Friendly, PDF & Email