Åttio år gammal – en framtidsvision
Åttio år gammal – en framtidsvision
En enda tavla
har min mamma målat
En gammal gumma i blå sjalett
går lite böjd med en kratta
och samlar löv i sin trädgård
träden står nakna med skarpa konturer
bergen skymtar i fjärran
hon ler en aning
och verkar nöjd med sin lott
Kanske är det mig mamma målat
på min ålders höst
kanske i åttioårsåldern
måtte min man finnas kvar
vid komposten på baksidan av huset
där vissnande löv blir liv igen
ger näring åt nästa års odling
Vi bor ännu kvar i huset på landet
”Ska ni inte flytta till servicehus ?
Tänk så bekvämt det är”
säger familj och vänner
men här vill vi leva och här vill vi dö
två rotlösa själar som funnit ett hem.
Vår dotter och svärson fyrtio år gamla
bor utanför Järna ett par mil härifrån
Rodrigo är trädgårdsmästare
Maria specialpedagog
Båda har många strängar på sin lyra
Efter ett par år i Chile återvände de
och flyttade ut på landet.
Simon går i sexan på waldorfskolan
Han är vår åldersdoms glädje
Leon och Anna i femtioårsåldern
bor kvar i sitt radhus på Lidingö
med barnen som blivit vuxna
Petter luffar runt i världen med en kompis
en frihetslucka mellan skola och vuxenliv
Kanske har han en uppgift som fredsmäklare.
Irma blev student i våras med toppbetyg
i både bild, idrott och teoretiska ämnen
Kvinnor kan!
Anna är rektor och Leon utbildningschef
De reser till historiska platser på loven
men bäst trivs de hemomkring,
i Dalarna och på Mörkö.
Min far gick bort när han fyllt 96
Han bodde kvar livet ut
i sin vackra lägenhet med
inglasad veranda och sjöutsikt
Han lagade slälv sin mat
och odlade sina blommor
med lite hjälp av hemtjänst.
Min fars och mina rötter
finns i Kindatrakten
i södra Östergötland
Nu är ännu en rottråd borta
Jag inser att jag ärvt en del annat
än surt förvärvade pengar av honom
naturkänsla, fotointresse och skrivlust.
Båda har vi skrivit vår självbiografi
illustrerad med egna foton
men han har varit affärsmässig
och driftig
Jag lite flummig med intresse för
konst och litteratur
Min mor som målade en enda tavla
var en moder Teresa
som aldrig sa ett ont ord
som intuitivt förstod allas problem
men aldrig klagade över sina egna
som var varm och öm och inkännande
men som hade en skämtsam sida
Hennes sista år var så sorgliga
sinnet omtöcknat och kroppen klen
men hon log ibland och smekte min kind
och sa: ”jag tycker om dig”.
Min fasa är att bli dement som hon
bo på hem och inte ens komma ut
sitta framför TV:n som alltid mal på
äta mosad mat för tandlös mun
Lite glömska är vi allt
både min man och jag
men det spelar inte så stor roll
vi lagar vår mat och städar vårt hus
och gläder oss åt var solig dag
Är det mulet och kallt finns brasa och böcker
Din hand i min och en hastig kram
Egna intressen och egen tid
men ett liv tillsammans i frid
Din ande är fri och ditt ansikte
ett landskap som åldras
men behåller sin medfödda skönhet
skulpterat som Bohusläns klippor
Evigt omflutet av hav
