Innsbruck ligger i Tirolen på nästan 600 meters höjd. Staden med sina runt 130 000 invånare ligger inklämt mellan Karwendelbergen i norr och Brennerpasset i söder.
Järnvägsstationen är en viktig knutpunkt och en av de mest trafikerade i Österrike.
Min mor kommer från en liten by i Südtirol som ligger i norra Italien. Genom en politiskt kohandel 1939 mellan Mussolini och Hitler flyttades stora delar av den tyskspråkiga befolkningen från Südtirol till Nordtirol. Min mors familj är bland dom som flyttar och hamnar i en liten byhåla i Nordtirol. Samtidigt som de blir tyska medborgare blir hennes man omedelbart inkallat som soldat till Hitlers armé. Tre år senare dör han i fälttåget mot Ryssland. Som kompensation för sin makes död får min mor tillgång till en lägenhet i Innsbruck där den tyska staten har byggt en helt ny stadsdel för utvandrarna från Südtirol. Där föddes jag efter kriget 1946.
Fyravåningshuset där jag tillsammans med min mor och två halvsyskon växer upp ligger bredvid en stor rangerbangård. På nätterna hör jag hur vagnarna stöter mot varandras buffertar med ordentliga smällar. Under den varma årstiden är alltid fönstren öppna i vår lilla trerumslägenhet. Mellan vårt bostadshus och rangerbangården ligger en gata som är livligt trafikerad. Alla som ska ta sig till och från Italien passerar här.
På söndagseftermiddagarna tittar min mor och jag ut från vårt sovrumsfönster som ligger på tredje våningen. Det är vårt lilla söndagsnöje. Vi ser upp mot dom vackra bergen och tittar på trafiken nedanför. Det skulle kännas otäckt om den ständigt pågående biltrafiken skulle tystna en dag. På nätterna är det persontågen och godstrafiken som ingår i ljudbilden som vi knappt längre lägger märke till.
Staden Innsbruck utsattes under andra världskriget mycket hård av det allierades bombflyg pga dess krigsstrategiska läget. Här möts all tågtrafik från fyra väderstreck. När jag är ca tio år gammal berättar min mor hur hon under kriget nattetid fick ta sig till närmaste luftskyddsrum som var insprängd i ett berg som ligger på andra sidan av rangerbangården. Så fort flyglarmet dånade fick hon ta sina två barn och en liten koffert med det nödvändigaste och springa det fortaste hon kunde över ett trettiotal räls för att nå den flera hundra meter långa tunneln som gav en viss säkerhet under bombningarna. Mina halvsyskon var då två och sju år gamla och under kalla vintrar var det hårt att ta sig fram genom is och snö. I mörkret var det lätt att ramla och slå sig. Ofta fick hon och barnen sova påklädda för att hinna snabbt iväg. Det var strängt förbjudet att ta genvägen via tågrälsen men samtidigt den enda möjligheten om man ville rädda sig undan dom fallande bomberna.
Väl inne i i tunneln var det sedan bara att vänta och hoppas på att hennes hus skulle finnas kvar att återvända till. Jag ser tydligt framför mig hur glad hon måste ha varit varje gång huset hade överlevt bombangreppen. Vårt grannhus hade inte samma tur och det tog många år innan det huset åter byggdes upp efter kriget.
När min mor under min uppväxt berättade sina minnen från krigstiden var det lätt att tycka synd om människorna som fick vara med om den tiden men man får inte glömma bort allt elände som Nationalsocialismen har åstadkommit på vår jord.
När jag blir lite äldre tar jag själv reda på vad som hade hänt och upptäcker hur entusiastiskt min hemstad välkomnade Adolf Hitler i samband med att Tyskland annekterade Österrike. Jag ser på bilder hur folket i Innsbruck jublar när ”Der Führer” ståendes i sin flotta Mercedes med handen utsträckt besöker staden. Jag tycker mig höra ”Heil Hitler” ropen. Det förändrar synen på min hemstad för alltid.
Redan som tolvåring får jag en liten bok i mina händer som skildrar judeutrotningen i ord och bild. Jag får reda på att det i Innsbruck fanns ett koncentrationsläger under Hitlertiden och känner starkt att jag vill distansera mig från denna historiska katastrof. Jag vill inte förknippas med dessa fruktansvärda illdåd och bestämmer mig för att lämna hemstaden så fort som möjligt. Det är inte helt enkelt men fem år senare sätter jag min plan i verket och lämnar stan för alltid.
Visst finns det även en del fina minnen när jag nu som sjuttioåring försöker erinra mig min uppväxt i Innsbruck. Jag måste ha förträngt det mesta och det tar emot att krysta fram en miljöskildring om min hemstad. Jag har försökt i en veckas tid men kan inte förmå mig att skriva om att fåglarna även kvittrar i Innsbruck. Det går inte att få fram en vanlig miljöbeskrivning.
Minnet är blockerat av alla historiska fakta som ligger som en kall våt filt mellan mig och min hemstad.
Jag har aldrig längtat tillbaka. Dom gånger jag besökt min mor och mina syskon så var det enbart för deras skull.
Ett psykiskt trauma är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse och kan bli svårt att hantera. Det är det som jag har fått med mig i min relation till Innsbruck.
Trots allt så kallar jag stan för min hemstad. Det är för att min vagga har stått där och där växte jag upp. Jag kunde ha skrivit om andra städer som jag har bodd i men samtidigt tycker jag att det är viktigare att skildra den mentala miljön som jag har upplevt i min hemstad.
