Det dröjde tills jag var 28 år innan jag äntligen hade fått jobbet jag så gärna ville ha.
Redan som fjortonåring blev jag anställd som hisspojke på stadens flottaste hotell. Det var ett drömjobb men enbart ett steg på väg. Min mor övertalade mig att skaffa mig som hon sa ett riktigt yrke. Hon menade att om du väljar att bli servitör så kommer du kunna jobba nästan varsomhelst i världen. Jag tyckte det lät spännande och ett år senare flyttade jag från receptionen över till restaurangen på samma hotell. Under dom följande tre åren lärde jag mig servitörsyrket från grunden. Parallellt med arbetet på restaurangen besökte jag årligen under två månader en yrkeskola för kockar och servitörer som ledde till att jag kunde ta mitt gesällprov på våren 1964.
Nu var det dags för mitt första utlandsjobb som förde mig till Köpenhamn. Genom en kontakt fick jag ett servitörsjobb på stans mest exklusiva restaurang som låg inom Tivolis område.
Efter några oförglömliga sommarmånader stängde Tivolin sina portar och min plan var att ta mig till London via Oslo för att bättra på min skolengelska. Därefter tänkte jag mig något år i Paris och Rom för att lära mig även dessa språk. I Oslo förvandlades Londonresan på grund av pengabrist till en kortare tågresa som slutade i Stockholm. Ett tips av en kyparkompis blev början till en anställning som servitör på Grand hotel. Tanken var nu att samla ihop lite kapital innan jag skulle fortsätta med min gamla resplan. Men ödet ville annorlunda. Efter ett halvår på Grand så blev det fem sommarsäsonger på Restaurant Hasselbacken som ligger på Djurgården. Det svenska språket lärde jag mig på kort tid och redan skolåret 66/67 utbildade jag mig till Hotellsekreterare.
Samtidigt hade jag blivit mycket intresserat av fotografering och det tillhörande mörkrumsarbetet.
Det ledde till att jag satsade på en treårig utbildning på dokumentärfilmskolan. Sommaren 1970 så försökte jag att få ett arbete där jag kunde få användning för mina nya kunskaper. Det var lättare sagt än gjort. Ingen anställning väntade på en nyutexaminerad dokumentärfilmare och jag började istället läsa filmkunskap på universitetet ett par tre terminer. Sen var det återigen dags att leta efter filmjobb. Nu började det bli lite lite tungt när jag inte lyckades hitta något som passade. I en branschtidning fanns en liten annons från ett filmbolag som letade efter medarbetare. Jag kollade adressen och såg att bolaget höll till i Johanneshof som jag på den tiden förknippade med slakthusområdet. Jag skippade annonsen och brydde mig inte om att söka.
Det borde jag inte ha gjort.
Tiden gick och för att försörja mig fick jag arbeta som servitör på många av stans krogar. Det jobbet fanns alltid lätt att få och kändes som en trygghet men det var inte vad jag ville göra livet ut. De oregelbundna arbetstiderna med kvälls- och helgjobb passade inte mig nu när jag hade bildat familj. Jag hade nästan gett upp tanken på att hitta ett filmjobb efter att fått nobben vid ett antal försök. Sveriges Television sökte kameramän och när jag sökte till det upptäcktes min färgblindhet. En annan gång tog jag ett frilansuppdrag som filmklippare på Rapport och där blev jag inte heller gammal. Mina färdigheter som filmklippare räckte inte till för att klara av det krävande arbete. Det hade nu nästan gått fyra år när jag återigen hittade samma annons. Den här gången läste jag den lite noggrannare och upptäckte att jag hade läst fel på adressen. Johanneshov visade sig vara Johannesplan och det låg mitt i stan ett stenkast från Kungsgatan. Nu agerade jag snabbt. Jag tog min cykel, begav mig till Johannesplan 1, ringde på dörren till Sandell-Fim AB och blev omedelbart insläppt till ägaren Thore Sandell. Honom visade jag mitt diplom från dokumentärfilmskolan och erbjöd mina tjänster. Alla kursämnen var tydligen listade på diplomet. Jag hade fått en allroundutbildning men egentligen var det enbart en vag grund att stå på för att söka ett kvalificerat filmjobb.
-Vad är det du vill göra, vad kan du eller vad vill du helst göra frågade Thore.
Jag blev överraskad av frågan och tankarna ilade genom huvudet. Vad skall jag välja? Det var en konkret fråga och nu var jag tvungen att svara snabbt. Jag ansåg att jag kunde allt och inget men kom fram till att jag inte skall välja filmfotograf för att då skulle jag bli avslöjat direkt så fort man såg mina första bilder. Nej, jag ska inte heller satsa på att bli regissör, filmklippare eller manusförfattare. Det enda jag kom i all hast att tänka på var inspelningsledare. Då kanske hade jag en chans att klara mig eventuellt och inte få sparken första dagen. Jag visste att jag hade en ”fixartalang”.
Självsäkert svarade jag att min starka sida var produktions-och inspelningsledning. Jag märkte direkt att mannen mittemot mig såg nöjd ut med mitt svar och med ett litet leende förkunnade han att det var faktiskt så att hans bolag väntade på att få en order av en stor kund och om denna beställningsfilm blev av så behövde han anställa en inspelningsledare. Hoppet inom mig steg genast efter denna positiva respons och efter en kort stund ombads jag att tala med Göran som var hans produktionschef.
Göran skulle känna mig på pulsen och det klickade genast mellan honom och mig. Han kände till Dokumentärfilmskolan och flera av de lärare jag hade haft. Efter ett avspänt samtal så han att firman skulle höra av sig när dom hade fått klartecken för att sätta igång filminspelningen. Det var i början på hösten 1973. Under ett antal månader levde jag på hoppet men det minskade stadigt månad efter månad. Återigen fick jag gå i ovisshet om min framtid inom filmbranschen och hade i princip gett upp när det i mitten på mars 1974 kom ett samtal från Göran på Sandell-Film. Han frågade om jag kunde börja inom några dagar som inspelningsledare. Jag var välkommen att komma in genast och skriva kontrakt. Det blev ett bra kontrakt, en bra första film och en bra arbetsplats där jag sedan höll mig kvar i nitton år.
Redan efter några dagar på Sandell-Film kände jag att jag kommer att klara av de förväntningar som ställdes på mig. Jag minns den speciella känslan.
Nu har jag äntligen landat rätt i livet. Nu har jag fått ett jobb som är så otroligt roligt att gå till varje dag. Nu kan jag andas ut. Nu börjar livet om igen. Jag kunde stolt berätta för mina medmänniskor om mitt spännande jobb som jag älskade. Att det sen inkluderade resor genom ett trettiotal länder på fem kontinenter gjorde inte saken sämre. Jag kan numera med rent samvete påstå att jag var född till att få detta jobb och bättre kan det inte bli.
