MIN MORMOR

                                                           MIN MORMOR

       Jag vet inte så mycket om min mormor, Ester Klara Maria Charlotta Eng född 1893 i Horn. Mamma lärde heller aldrig känna henne eftersom hon togs in på mentalsjukhus när mamma bara var fyra år gammal. Där avled modern sju år senare. 

Eftersom det var skambelagt att vara ”sinnessjuk” som det hette på den tiden var det inget man talade öppet om. För att få veta mer har jag skickat efter Ester Engs sjukjournal vid Vadstena Hospital och asyl. Det var en skrämmande läsning. 

      Varför hamnade hon där?  I journalen står det: ”Inga ärftliga anlag påvisbara. Genomgått folkskola och konfirmerats. Varit arbetsam och skötsam, visat ett jämnt lynne, varit normalt begåvad. Gift sedan 1913. Har fem barn, det sista föddes i dec. 1925. Hon har alltid skött sitt hem på ett mönstergillt sätt och alltid varit frisk till 1925. Inga skadliga vanor. Från augusti 1926 till november samma år vårdades hon på Linköpings lasarett för luftrörskatarr och magkatarr. Hennes nuvarande sjukdom började i november 1926 under lasarettsvistelsen. Såsom orsak uppges sorg över att hon var sjuk samt längtan efter barnen. Hon blev nedstämd, fick gråtanfall, visade religiöst grubbel, ansåg sig vara fördömd, läste i bibeln och fick anfall av gråt och förtvivlan”.

     Enligt sjukjournalen blev Esters tillstånd ännu sämre när hon kom hem. Hon kände sig fördömd och tyckte att hon gjort sina närmaste illa. Jag vet inte vad som låg bakom dessa tankar. Kan det ha hänt något hemskt? Situationen blev ohållbar och hon togs in på Vadstena Hospital och Asyl 1927, 34 år gammal. 

     När jag nyligen var på besök i Vadstena Kloster som instiftats av Den Heliga Birgitta berättade guiden om platsens intressanta historia. Ursprungligen hade nunneklostret varit ett praktfullt palats men alla väggmålningar hade vitkalkats för att passa ett kloster. Under en lång period fram till 1952 hade det också varit mentalsjukhus. Det var där min mormor tillbringade de sju sista åren av sitt liv.     Denna kvinna som jag bara har ett par suddiga foton av. På de få fotografierna ser hon allvarlig men harmonisk ut. Hennes frisyr är lite märklig med tvärt avklippt hår.  Ögonen är mörka under ljusa ögonbryn. Ansiktet är en harmonisk oval. När jag forskat lite i släktens historia hittade jag en bild på Ester och hennes ursprungsfamilj. Framför torpet Hagalund i Horn står Ester tillsammans med sina vuxna syskon. Hennes far och mor sitter på farstukvisten med ett barn mellan sig. Det är troligen Esters son. Torpet var en idyllisk tvåvåningsbyggnad i skogen omgiven av hundratals körsbärsträd. Kanske var detta en fin period i hennes liv. Ester hade en tid arbetat som piga på Wäsby gård i närheten och där träffat Erik Eng som senare blev min morfar. Hans far var bonde och nämndeman men eftersom han hade tolv barn fick de tidigt hjälpa till hemma och sedan hitta något jobb. 1913 gifte sig Ester och Erik i Horn och fick snart två söner. 1920 flyttade familjen till Askeby utanför Linköping och där föddes först Birger som var utvecklingsstörd och sedan i tät följd min mamma Inga-May och hennes syster Ulla.  Fadern Erik Eng var ofta borta veckovis på olika jobb och Ester var ensam med barnen. Det var extra tungt eftersom hennes familj och vänner bodde i Horn. Ekonomin var dålig och Ester upplevde det som ett Guds straff att få ett utvecklingsstört barn. Hon var starkt påverkad av Östra Smålands Missionsförsamling, som verkade i hennes hemtrakter i södra Östergötland. Säkert var hon en känslig kvinna och omständigheterna och försvagad fysisk hälsa påverkade även hennes psyke. Tack och lov att vi har psykofarmaka numera och bättre mentalvård.

       Min mor var också en känslig och ömsint kvinna med stråk av vemod men också med en sällsam humor och styrka. Det var hon som mer eller mindre lämnades vind för våg och fick ta hand om sin bror Birger när de äldre syskonen flyttat. Ingen annan än hon förstod vad han sa. Det som hon tyckte var positivt var att hon var fri och självständig och att fadern var snäll. När Birger inte fick gå kvar i skolan utan togs om hand av myndigheterna splittrades familjen. Birger togs in på ett vårdhem, den yngsta flickan kom till fosterhem och mamma fick bo hos sin faster och farbror i Kisa under skoltiden. Fadern blev nu ensam och flyttade till Linköping. Han som egentligen var en glad person som tyckte om att spela fiol och berätta historier var nedtyngd av situationen. Ibland hälsade han på sin hustru i Vadstena men de fick ingen egentlig kontakt. Någon gång var barnen med. Ester kände sig först glad men blev efteråt väldigt nedstämd och orolig.

Det känns vemodigt att min mormor och morbror fick ett så sorgligt liv. Men sen inser jag att Ester faktiskt var frisk tills hon var 34 år gammal. Hoppas att den delen av hennes liv var någorlunda harmonisk. Sonen Birger levde hela sitt liv på institutioner och vården av utvecklingsstörda var inte lika bra som nu. Jag minns att mamma och pappa och jag ibland tog honom med på bilturer när han bodde på Schedevi vårdhem i närheten av Rimforsa.

     Mamma och hennes andra syskon Evert, Artur, och Ulla var alla varma, vänliga och humoristiska personer trots sin splittrade uppväxt. Artur var den gladaste och mest bohemiske av dem men när hans fru ville skiljas blev han deprimerad och begick slutligen självmord. 

     Nu vilar mamma tillsammans med mormor och morbror i en vacker grav i närheten av Linköpings domkyrka.

Hej Annika!

Min första känsla när jag läser din text är att kvinnor var så utsatta, så utlämnade åt sin roll som just kvinnor, som maka, som mor. Oerhört slitsamt.

Din berättelse redogör för det du fått veta om din mormor. Läsaren kan förstå genom dina kommentarer från idag, att Ester hade det bra i början av sitt liv och sitt äktenskap. Efter 34 års ålder blev hon grubblande och mådde dåligt; något som idag skulle ha hanterats på andra sätt. Att få ett barn med funktionshinder måste ha varit mycket traumatiserande. Delvis öppen text. Det finns mycket som skrivaren undrar över, som hon inte fått veta trots en del släktforskning.

Texten handlar om skrivarens(din) mormor och hennes familj som lever i början av nittonhundratalet i södra Östergötland.  Hon föder fem barn på 12 år, hennes make arbetar borta från hemmet, hon blir ensam med det mesta ansvaret. Hon tas in på mentalsjukhus och dör där sju år senare. Barnaskaran splittras men får ändå bra liv.

Temat uppfattar jag som kvinnans utsatthet för hundra år sedan.

Lättläst, flytande språk. Berättande, redogörande, ingen gestaltning. Adjektiv som beskriver mormodern ger läsaren en bild av henne: allvarlig, harmonisk, nedstämd, känslig. Hennes frisyr beskriver du som ”märklig och tvärt avklippt”. Jag får ett ljust intryck av syskonen, trots det sorgliga med Artur.

Karaktärer: Som jag skriver ovan: mormodern – det lilla du vet om henne – var en känslig person. Du ser att hon hade en svår situation som flerbarnsmor, oftast ensam om ansvaret. Hennes religiösa grubblerier är nog typiska för den tiden; människor trodde mer på straff från Gud, om något sorgligt och hemskt inträffade och tog på sig skuld själva.

Esters make, morfadern, får vi en bild av som en hårt arbetande man i yngre dagar. Han beskrivs som snäll av Inga May, men säkert fick hon ta det mesta ansvaret för sin bror. Att maken tog illa vid sig och säkert hade det väldigt jobbigt under Esters sjukdomstid, framgår.

Vi får snabba men talande beskrivningar av syskonen.

Miljöbeskrivning: Kort om Vadstena kloster som sedan blev mentalsjukhus.

Fördjupning och annat:

Din text är en inledning, en bas att stå på, om du skulle vilja berätta mer ingående om din mormor eller din släkt i övrigt!  Läsvärd, klargörande, gripande – tänk, vad förnedrande det var att vara ”labil” och känslig på den tiden! Vill hoppas att det är annorlunda idag.

Tack för att jag fick läsa!

Hälsningar Marie