Min tvillingsjäl  

Min tvillingsjäl                                           Annika Ekberg Ortler

Det finns så många paralleller mellan oss och våra liv att det ibland känns skrämmande.

När Lia fick bröstcancer räckte det inte med oron för  henne utan jag väntade mig att själv drabbas. Men den gången hade jag tur och hon blev frisk igen.

Vi har båda sömnproblem och utstrålande värk från exakt samma ryggkota. 

 När vi  var13 år gamla och började realskolan i Östersund dit vi båda nyss flyttat

frågade Lia mig:

-Vem tycker du bäst om Elvis eller Tommy Steele?

-Egentligen tycker jag inte om nån av dem, svarade jag.

-Det gör inte jag heller, sa Lia och så var isen bruten. Vi satt båda hemma och läste dikter medan andra ungdomar gick på ”skutt” Inte ens vår fnösketorra svensklärarinna kunde dissekera sönder dikterna för oss. Däremot dissekerade vi vår omgivning och tävlade om att vara kvicka och ironiska.

    Jag flyttade snart från Östersund men vår brev- och på senare år- mailkontakt har varit obruten i 52 år.  Slumpen(?) sammanförde oss sen i Uppsala där vi båda studerade franska och samtalade i timmar på café Alma. Vi drack mängder med te med honung för vi hade alltid ont i halsen. Snart skildes våra vägar igen. 

     En dag kom ett samtal från Linköping:

• Vet du vad! Jag av alla har börjat på en utbildning till lågstadielärare!

• Oj, det har jag faktiskt också gjort, men här i Stockholm, fick jag fram.

Jag trivdes inte med arbetet på lågstadiet utan började i stället undervisa lågutbildade invandrare på Grundvux.

• Jag har en nyhet, skrev Lia i ett brev. Det har kommit en hel grupp invandrare hit till Ljusdal och jag har blivit huvudlärare för dem.

Konstigt nog gifte vi oss båda i juni 1976 utan att berätta det för varandra i förväg. 

Våra män är i grunden fotografer men har utvecklats åt olika håll.

• Nu har vi äntligen flyttat in i vårt  hus mitt i naturen, sa Lia i telefon för en tid sen.  Härifrån får de bära ut mig med fötterna före!

• Samma här, säger jag i min stuga mitt i naturen.