Språkresan till Bretagne och Paris sommaren 1962

 

                  Språkresan till Bretagne och Paris sommaren 1962

Inspirerad av Cora Sandels böcker om Alberte ville jag liksom hon resa till Paris och Bretagne. Jag hade lärt mig en del franska av vår engagerande fransklärarinna Bandolin under mitt första gymnasieår i Skövde och tyckte mycket om språket och allt franskt. 

 Full av förväntan satte jag mig på tåget till Malmö där hela franskgruppen skulle träffas. Där väntade också min fd. skolkamrat  Li från Östersund. Äntligen skulle vi få träffas igen, prata i all oändlighet, upptäcka nya saker och skratta tillsammans. 

     Jag inkvarterades i en stor herrgårdsliknande villa, Amélia, omgiven av en drömlik trädgård.

 Li bodde hos hennes dotter i grannhuset. Madame var vänlig och värdig. Hennes son Loic bohemisk och rolig. Huset vimlade av barn och barnbarn på beök. Något hav syntes ej. 

Tyvärr  fick jag en dunderförkylning med feber och inte blev det bättre av att det regnade och var kallt. Jag ville värma mig med en dusch och gick in i badrummet. Vattnet var iskallt. Invirad i min gröna morgonrock fick jag be Luic om hjälp. Han tände den invecklade gasanordningen ovanför duschen och sen fick jag vänta tills vattnet blivit varmt. Då gällde det att skynda på med tvagning och hårtvätt innan vattnet tog slut igen. Jag fick gå till sängs med en varmvattenflaska och en paket pappersnäsdukar.  När febern tilltog nästa dag gav Madame mig en skål het buljong och Luic kom med piller och vin chaud. Li tittade in ibland och snart blev jag bättre.

.

     Luncherna pågick i det oändliga vid det stora matbordet i salongen. Madame tronade vid kortändan och runt bordet satt hennes döttrar och söner med sina väluppfostrade barn och den sympatiske sonen Luic. Alla  talade frenetiskt på en franska jag hade svårt att förstå. Fraserna virvlade omkring i mitt huvud men jag fick dem inte på tungan. Efter lunchen spelade Luic piano för mig och barnaskaran en stund. Sen träffade jag Elisabet och vi gick till våra  fransklektioner. Konstigt nog köpte vi alltid  vaniljbullar på bageriet som vi mumsade på medan vi vandrade genm de gamla kvarteren till skolan. Då hade vi nyss ätit en trerätterslunch. Men det gjorde nog ingenting. Alla klagade ju på att jag var för smal. Det hjälpte inte att jag svepte in mig i bylsiga långkoftor av ull. 

     Varmt och soligt blev det bara några enstaka dagar. Då vandrade Elisabet och jag på stränderna runt sjörövarstaden. Havet var sidenblankt och det luktade starkt av tång och ginst. När det blev ebb gick barn och äldre kvinnor med svarta hucklen och plockade musslor på stranden. När floden kom   försvann alla som genom ett trollslag. 

Ett par kvällar tog Luic med oss  till stadens centrum där vi åt goda middagar med honom och hans vänner och nån kväll gick vi på disco. Ändå  kände vi oss lite udda bland gruppens blonda svenskor som var högvilt för de franska killarna. De gick på disco varje kväll, drack sprit och hade kul. 

Det lockade inte Li och mig men vi hade roligt på vårt eget stillsamma vis och kunde prata i all oändlighet. 

 

En dag mådde jag lite illa och ville inte äta lunch. 

• Je suis mal a l´aise, sa jag till madame och hon tittade undrande på mig.

• Det betyder ju att du känner dig illa till mods, förklarade Li. Det heter mal au caeur när man mår illa. 

Då förstod  madame och lät sin hjälpreda serverade mig buljong och en bit bröd  vid trädgårdsbordet. Jag slapp delta i den vanliga familjelunchen och magen blev lugn.

 En annan gång ville madame visa en matta hon vävt. Högtidligt höll hon upp dem framför oss och vi sneglade på varandra. Den hade ett gräsligt mönster i skrikiga färger och försökte  hålla oss för skratt

– Vilken vacker matta, fick vi fram.

           En dag följde Li och jag med med skolan på en intressant utflykt till Mont St. Michel.  

En liten väg gick till synes rakt genom havet till den lilla klippön dit det bara gick  att ta sig när det var ebb. Högst upp på den lilla ön fanns det ett kloster och längre ner klängde sig husen fast vid klippan.  På hemvägen stannade vi vid en restaurang och åt skaldjur som är typiska för Bretagne. De pinfärska men slemmiga ostronen avstod jag från. 

     På en kulle bland alla äppelodlingar stannade busschaffören och förkunnade högtidligt att detta var Bretagnes högsta punkt. Elisabet som bodde i fjällvärlden log i mjugg.

     Trots allt fann  jag inte  det Bretagne jag letat efter med klippor, oändliga stränder med gul sand, doftande ginst och enkla stenhus. Kanske reser jag tillbaka nån gång.

     Jag  tog farväl med kindpussar av madame och Luic som varit så sympatisk och delat med sig av sin livsvisdom till oss. ”Lev i stunden, bekymra er inte om framtiden, gör det bästa av livet!” Han var så sympatisk med sina blå ögon, sin blå pullover och sin filosofiska stil. 

     På hemvägen stannade vi några dagar i Paris och den vistelsen motsvarade mina förväntningar. Äntligen var det så varmt att mina  lemmar mjuknade och mitt sinne öppnades.  

 Jag fick ett rum med ett glänsande gult täcke i samma färg som gardinerna. Första dagen tog  vi en  rundtur i staden med vår lärare som guide. Vi beundrade Triumfbågen, såg Eiffeltornet och Invaliddomen med sin pompösa kista men jag föredrog Louvren och konstnärskvarteren kring Sacre Caeur och  S:t Germain de près. I skymningen stannade bussen till på en speciell gata och läraren förkunnade högtidligt att vi var i bordellkvartern.  Mycket riktigt stod det starkt målade kvinnor i varje port. 

Följande natt bänkade vi oss vid ett bord med rödrutig duk och åt löksoppa i Les Halles, hallarna.

På den tiden levererades kött och grönsaker till det området i Paris på nätterna för att köpas av affärsinnehavarna. Det var liv och rörelse. Mörka män lastade av kärror fullastade med grönsaker och potatis. Bilar fulla med kött lastades ur och bleka nattklubbsgäster slutade sin kväll på barerna. 

När vi sista kvällen kurade skymning  på en bänk i Tuillerierna ville en av killarna i gruppen ha Li för sig själv. De vandrade bort hand i hand. Jag kände mig lite snopen men som tur var fanns resten av gruppen i närheten. 

Läraren lotsade oss till vänstra stranden och kvarteren mellan ”Boul Mich” och kajerna mittemot Notre Dame. Jag kände mig plötsligt hemma. Allt stämde. Lukten på gatorna. De gamla husen, silverdiset över Seine. Bouquinisternas bokstånd på kajen. Jag och några kamrater gick  till en liten billig restaurang och åt den godaste biff vi någonsin ätit.  Sen gick vi på en universitetsklubb i en mörk källare.  Den hette La Huchette och låg nära Sorbonne. Röda lampor blinkade, människor rörde sig rytmiskt till jazzmusiken. I ett hörn stod en blond kille med ett vinglas i handen. Han kom fram till mig och frågade om han fick bjuda på ett glas. Vi slog oss ner vid ett bord. Han trodde jag var fransyska. Han hade blågrå ögon och ett varmt leende. Han var holländare och  på väg till Nice med sina kompisar. Vi började dansa. Det var trångt och varmt och musiken omvärvde oss. Allt kändes bra.  Hans kind var mot min och omvärlden försvann. 

Vi gick ut i den ljumma natten och och satte oss vid kajen. Det luktade unket vatten och bensin. Vi började krama varandra.. Hans mun sökte min och allt försvann i en sugande kyss. 

Morgonen därpå åkte hela vår grupp tillbaka till Sverige. I fickan hade jag en liten lapp med ett namn och en adress i Holland.