Lena Anderson mötte jag för första gången i Perstorp i mitten av 80-talet. Sandell-Film gjorde en industrifilm om det stora företaget på orten och en måndag morgon så hälsades filmteamet välkommen av Lena. En sympatisk kvinna i 25 års åldern med ett vackert yttre informerade oss om hur hon hade tänkt sig samarbetet.
Långt senare under den två månader långa filminspelningen sa hon till mig
Jag är glad att ert filmbolag fick uppdraget för ni hade ett mycket bra manuskript.
Nu blev jag nyfiken. Vi hade blivit vänner under vårt samarbete genom att vi tillsammans planerat hela inspelningen i detalj.
- Berätta om vad du tycker är så bra med vårt manus.
- Det känns tryggt med er. Ni verkar ha förstått vad vi på Perstorp håller på med.Jag nickade. Lena hade under de sista veckorna blivit kär i vår fotograf Pelle och det kom att få vissa konsekvenser så småningom.
Det tog ett halvt år att få filmen färdig och vid premiären i Stockholm sa Lena
- Det blev ju en riktigt bra film ni lyckades få ihop.
- Men vi skulle nog inte ha lyckats utan din enorma hjälp – den saken är helt klar.
- Förresten, jag skall jag flytta till Stockholm om en månad. Det är mest för Pelles skull. Jag har fått jobb hos Refaat El-Sayed .
- Va, är det sant? Hur gick det till?
1986 började Lenas nya liv i Stockholm. Nu fick hon vara med om när Refaats framgångssaga med Fermenta förvandlades till en lång och utdragen resa till ett svenskt fängelse. Det var den berömda ”Doktorshatten” som var början till att hela Fermenta koncernen upplöstes som ett luftslott.
Nu vrider jag långsam fram klockan från 1986 till 1992. Lena A. och jag hade blivit riktig goda vänner. Hon fortsatte sin karriär och efter något år erbjöds hon en position som hon inte kunde tacka nej till. Lena blev sekreterare och assistent på ett stort företags informationsavdelning med en lön som gjorde henne mycket glad. Svenska Cellulosa hade sitt huvudkontor i Sundsvall men deras Informationsavdelning fanns i Stockholm. Det var i längden ohållbart och den tredje december 1992 ringde Lena till mig.
Då hade jag arbetat med industrifilm under 18 år och varit med om både uppgång, framgång och nedgång. Men hela den branschen ändrade karaktär när 90-talets finanskris skakade världen och i synnerhet Sverige.
Lena och jag hade inte setts på några månader när hon bjöd mig till en lunch på Prinsen dagen efter. Jag blev glad när jag hörde hennes röst.
Det blev ett kärt återseende mellan oss med kram och värme.
Vi satte vid ett bord som låg lite diskret.
- Hur har du det nu förtiden i den goda gamla filmbranschen?
- Jo tack. Fast jag är ganska trött på det hela för tiderna har ändrats och vi gör inte längre dom stiliga och stora produktionerna som på den goda gamla tiden.
Vi skålade med varandra och det påminde oss om den tid när vi hade rest tillsammans och suttit många kvällar på finkrogarna. Lena hade varit med på alla inspelningsresor.
Prinsens ”Wallenbergare” smakade lika bra som alltid. Desserten hoppade vi över och under kaffet så klämde Lena fram med dagens överraskning.
- Har du lust att komma över till oss och jobba med mig?Det fanns inte en sekunds tvekan i mitt svar.
- Ja det är klart att jag har!
Jag kände Lena alldeles för bra för att tro att hon skojade om en sån viktig sak. Hon lutade sig närmare.
- Jag har sett hur du jobbar och jag behöver hjälp av en sån som dig framöver. Vi har stora grejer på gång. SCA flyttar huvudkontoret med 200 anställda från Sundsvall till Stockholm och jag är ansvarig för hela projektet.
- Vad glad jag blir och ditt erbjudande kommer vid helt rätt tidpunkt.
Senare på eftermiddagen ringde Lena och meddelade att allt var klart.
- Imorgon skall du träffa vår VD Sverker Martin-Löf. Han vill känna dig på pulsen och se vem du är. Personkemin måste stämma för den position du kommer att ha.
- OK, jag skall ta på mig vita skjortan och göra mitt bästa.
Intervjun med VD´n som under många år var rankad som den svenska industrins enskilt mäktigaste person gick bra. När det visade sig att han hade bodd på samma gata på Lidingö där jag bodde, bröts isen bruten och efter ett kort men trevligt samtal i hans besökssoffa så bad han mig att göra upp resten med Lena.
Leende tog jag mig in till Lenas rum.
- Ingångslönen är lite mindre än du har nu men du kommer inte bli besviken vid nästa löneförhandling om du sköter dig det kan jag lova dig.
- Och jag kommer inte heller göra dig besviken, det lovar jag dig.
Jag började arbetet som kontorsadministratör på SCA januari 1993 och älskade jobbet ända fram till 2006 då jag fyllde sextio år. Ett fantastiskt förmånligt erbjudande om förtidspension gjorde att jag kunde avsluta mitt arbetsliv och börja njuta av pensionärslivet. Jag har sen dess ofta tänkt på Lena som trodde på mig när jag behövde det som mest.
– Tack Lena, bättre vän och chef än dig kunde jag inte önska mig.
