Den första oktober var det dags att flytta för Göran och mig ned till en källarlokal som låg i samma hus som Johannesplan 1 men hade en egen ingång från gatan. En svart dörr ledde in till ett förrum och där tog man hissen en trappa ned. Lågt i tak och många pelare som höll upp taket. Man hade lagt in en ny filtmatta och lokalen behövde målas vit för ljusets skull. Det hade vi bestämt skulle göras en helg framöver av hela personalen. Vi hade fått en del skrivbord och lite hyllor och i ena ändan så skulle vi placera ett 16mm Stenbäck klippbord som vi hyrde in. Där skulle Pelle Berglund börja klippa ”Bolero” filmen samtidigt som Göran och jag satt i samma lokal. Det blev en utmaning. Musiken tillfilmen spelas fram och tillbaks i klippbordet när man klipper scenerna i takt till musiken och när man har hört den några hundra gånger på en och samma dag så räcker det för att man skall tröttna på den ordentligt. Göran var inte så glad åt det hela men vi vande oss så småningom. Nu hade jag äntligen ett eget skrivbord och kunde inrätta mig så jag trivdes bra. Jag lärde mig hela tiden av Göran nu när vi satt i samma rum och jag hörde hur han hanterade sina kontakter och resonerade med folk för att dom skulle ställa upp för en viss sak. En mycket lärorik period för mig. Vi trivdes bra med varandra och han verkade nöjd med mina insatser hittills.
Under septembermånaden så hade det hållits den årliga beställningsfilmfestivalen i Helsingfors i Finland. Den här gången så var det en dansk film som hade vunnit och Thore Sandell som känner igen när någon är duktig hade genast kontaktad regissören till denna film och föreslagit honom att komma till Stockholm och börja jobba för honom som fast anställd regissör och klippare. Killen som var kring trettio hade nappat och tagit med sin flickvän Lärke och flyttat till Stockholm. Han hette Sune Lund Sörensen var bosatt i Köpenhamn och redan en fullt etablerat duktig filmmakare som nu hade börjat på Sandell Film. Även han skulle hamna hos oss i källaren. dessutom så hade videogänget från Lund nu installerat sig i dom lokalerna som blev lediga efter Görans flytt till källarn och även Tage Blom skulle flytta sin arbetsplats ned till källaren. Det började hända saker i huset. Vi expanderade ordentligt och jag var inte längre den sist anställde utan kände mig redan riktigt varmt i kläderna. Vid en av dom närmaste fredagsmöten som vi alltid har i biografrummet med det runda bordet så var vi plötsligen så många så att vi med nöd och näppe hade plats i rummet. Stämningen i huset var på topp och ingenting verkade vara omöjligt att genomföra. Det var dags att hålla en förbrödringsfest med dom nya medarbetarna från Köpenhamn och från Lund. Så Thore kom på att vi skulle samlas nere i källaren en lördag efter lunch och gemensamt måla ut lokalen och ställa i ordning så att det såg propert ut. Efteråt så skulle vi ha en stor fest på kvällen i dom lokalerna och alla var med på det. Stefan fixade färg och penslar och sen var vi alla igång. Det var trevligt att lära känna varandra på detta sätt och det hela blev en stor succé. I dagens läge när ett företag gör något liknande så får man betala dyra pengar till ett eventföretag och effekten blir säkert inte densamma. Så Thore var en föregångare även när det gällde personalpolitik.
Denna Sune Lund Sörensen som Thore hade bedd att flytta från Köpenhamn till Stockholm var en mycket intressant person. Han hade alltid en pipa endera i handen eller i munnen och gjorde ett lite mystisk intryck när jag såg honom då och då på kontoret. Han hälsade alltid vänligt och jag tyckte om honom. Jag visste att han skulle vara jätteduktig. Nu kom han ner till oss i källaren och här verkade han trivas bra. Han pratade en del med Pelle Berglund och satt bredvid honom när han visade upp lite tagninger som han hade klippt ihop till Bolerofilmen och efter någon vecka så förslog Thore honom att han skulle fortsätta med att färdigställa Bolerofilmen för att Pelle Berglund skulle vilja påbörja ett annat arbete. Sune som hittils inte hade fått några arbetsuppgifter var glad att han kunde göra sig nyttigt och visa vad han gick för. Så nu spolade han igenom allt material som hade spelats in under året och sen så lämnade Pelle den filmen. Nu satt Sune några dagar och började klippa filmen och sen sa han att det fattades lite maffiga bilder som kunde förhöja kvaliteten på filmen. Då bestämde Thore att Sune fick fria händer för att snabbt spela in dessa scener som saknades. Thore förslog att vi skulle kalla in en gammal garvat farbror som hette Albert Ruding som filmfotograf som skulle hjälpa oss att åstadkomma dessa bilder i Södertälje på Scanias provbana. Vi bestämde en dag och jag kontaktade Scanias Kåge Larsson som ordnade fram en passande lastbil och sedan så åkte Sune, Albert och jag till Scania. På den tiden så hade dom en liten snudd väg inne på fabriksområdet och där höll vi till. När vi kom fram till platsen så tittade vi på lastbilen och sen sa Sune att han vill ha följande bilder tagna. Han bad Albert att montera en kamera ca en och en halv meter framför och även bakom lastbilen och den skall fästas ca en halv meter ovanför marken.
Jag var helt frågande hur det skall kunna göras. Dels med den här farbrorn som hade en overall på sig och en skärmmössa. Han var lite roligt och han pratade lite danska med Sune medens han började se sig omkring för att hitta lite plank som han behövde. Sen kröp han in under lastbilen en bit på framsidan och kollade vart han kunde tvinga fast dessa plank som han fortfarande letade efter. Nu sa han till mig och Kåge som var med oss på plats att vi skulle fixa fram några trädplank med en viss längd och dimension så att han kunde fästa dom enligt Sunes krav. Kåge och jag tog bilen och åkte till närmaste fabrikshall och med hjälp av verkmästaren så återvände vi snart med lite byggmaterial och dom beställda plank. Sune stod och rökte sin pipa och jag var nyfiken hur Albert skulle kunna lösa denna svåra uppgift. Med lite hjälp av oss så tvingade Albert nu fast plankorna på ett finurligt sätt och nu bildades ett triangel som i rätt höjd och rätt längd framför bilen och där satte vi nu kameran på prov och Sune tittade genom kameraluppen för att se om han kunde få rätt bildutsnitt på lastbilsfronten. Med lite justeringar så var det klart att fästa kameran ordentligt och även det medföljande extrabatteriet och sen var det dags att åka med lastbilen en vända varpå vi sedan gjorde om samma procedur med kameraplaceringen men denna gång bakom lastbilen. Vi höll på en två timmer med alltsammans innan det var dags att uppsöka cafeterian och få i oss en god kopp kaffé och en mazarin. Sen tog vi lite närbilder inne i lastbilshytten innan vi gav oss iväg mot Stockholm igen. Det var första gången jag hade den äran att möta bekantskap med Albert Ryding som var känt för i branschen som killen som kunde lösa alla special effekts krav i filmsammanhang. Han var mycket trevlig att prata med och vi lovade honom att höra av oss när vi hade fått se resultatet. Redan två dagar senare så tittade vi tillsammans på dom här bilderna och vi var alla nöjda med vad vi hade fått me d oss hem.
Sedan så fortsatte Sune att klippa filmen och i och med att han satt i i samma rum som jag när han klippte så kunde jag ofta hänga bredvid honom och titta på hur han gjorde. Han gillade att jag kommenterade friskt de jag såg och vi började bli goda vänner rätt snart som ofta tog en öl på vägen hem efter en arbetsdag. Då slinkade vi in på en liten restaurang som hette Boheme och låg vid hörnan Sveavägen och Tunnelgatan bara några meter ifrån där Olof Palme skulle skjutas på åttiotalet.
En annorlunda inspelning var på gång och den sköttes mest av de gänget som hade kommit från Lund. Barbro hette den flickan som var tjugofemårsåldern och rätt sympatisk som fungerade som produktionsledare för den inspelningen och jag skulle hjälpa henne med inspelningsledningen och dessutom så skulle jag ta fram en hel del rekvisita som behövdes på plats i samband med inspelningen som skedde vid en studio som kallades ”Husmorsateljéer” och låg en bra bit norr om Stockholm. Bland en massa annat så skulle jag ragga upp en stor bastant fabriksgrind som jag fick låna på ett företag och sedan transporterade jag denna grind i tvådelar med bil från södra delen av stan mot norr. Jag minns inspelningen som intensiva två helgdagar för att skådespelarna Börje Ahlstedt och John Harrysson bara var tillgängligt på denna helg. Mycket folk på plats och allt förlöpte smärtfritt ända fram tills vi sent på söndagkvällen när alla skådespelare redan hade gått hem skulle spela in en liten scen där vi skulle sätta en tråd med en sprängkapsel på en frigolitbit som skulle föreställa en stor granitsten. Den skulle sprängas och därför så hade vi en specialeffektskille på plats som var ökänt och gick under namnet Åsbäck. Han älskade sitt jobb och ju mer det sprängdes ju bättre var det tyckte han. Även denna gång skulle det smälla mer än nödvändigt och sen hände följande. Vi hade redan packat ihop nästan all utrustning och atljée dörren stod redan öppen ut mot en bakgård och där utanför stod en del från teamet som väntade på att Åsbäck skulle bli klar med sin lilla effekt och såfort kamaramannen gav sitt tecken att han var nöjd så började vi packa ihop det sista för alla ville snabbt hem en sen söndagkväll efter en lång helginspelning. Men plötsligt så började det brinna i den frigolitstenen som hade ”sprängts” och elden blev strax starkare och en kille som var anställt på ”Husmorsatljéer”som ”Passare” tog fram en av brandsläckarna och satt igång den riktad mot stenen för att få elden släckt. Det var en pulversläckare och den gick sedan inte att få stopp på. Nu blev det panik för att den sprutade pulver ifrån sig så att det började ryka pulver vida omkring och det tog inte alls lång stund innan han hade sprutad ned hela ateljéen me det vita pulvret. Vi i teamet sa nu snabbt adjö till honom för alla utanför började bli otålig. Alla hoppade in den volkabussen som skulle ta oss in till stan och sen var det bara att gasa på in till stan. I bussen garvade alla åt dels den där Åsbäck som än en gång hade sprängt lite väl häftigt så att det började brinna och dels åt malören med släckningen. När jag dagen efter kom ut till Husmorsateljéer för att hämta mina stålgrinder så fick jag en chock när jag såg hur det fortfarande såg ut i lokalen trots att tre mann hade städat hela dagen. Dom var inte glada men det var deras brandsläckare och deras personal som hade åstadkommit denna cirkus.
Några dagar senare så skulle jag få vara med på en mycket trevligt båtresa på en finlandsfärja som hette Svea Regina och gick mellan Stockholm och Helsingfors. Björn Ericstam var med som producent och så var det en duktig stillbilsfotograf som hette Håkan xxxx och jobbade fast anställt på Dagens Nyheter. Vi skulle intervjua olika yrkeskategorier som jobbade ombord till en stillfilmsproduktion somingicki samma paket som ”Ombordfilmen”. Håkan och jag skulle dela hytt och det var inga problem för mig. Det var ju bara två nätter. Annars så har man alltid rätt till enkelrum när man reser. Vi gick ombord i Stockholms frihamn kring sextiden och under kvällens lopp så avverkade vi en hel del personer och till sist så skulle vi upp till kaptenen och få honom att prata ut. Efter vi hade tagit lite bilder på honom när han stod på bryggan så bjöd han oss på en vickning till sina kvarter och där så tog jag ljudet när Björn frågade honom varför han blev kapitän på denna båt. På sin breda finlandsvenska så drog han igång med ”Jag heter Gerard Juriado och jag är kapitän på denna båt” Egentligen ville jag bli cowboy men det jag jag inte utan jag blev sjökapitän!” Dess ord minns jag som om han sagt det just nu. Vissa människor efterlämna ett outplånligt intryck efter sig. Han var en av dom. Efter samtalet som blev mycket trevligt så drog vi oss tillbaka till våra hytter och la oss att sova. Innan dess så laddar han sina batterier till sit blixtaggregat. När jag vaknar först på morgonen så går jag in på den kombinerade dusch och toaletten och öppnar lokett till toastolen och få där se att det sticker en stor svart korv upp ur vattnet och jag blir lätt förskräckt. Min första tanke är att det är ju tråkigt att min rumskamrat inte ha lärt sig att spola efter sig innan jag är precis på väg att spola ner hans korv. Men då ser jag i sista sekunden att det är något konstigt med denna korv och det visar sig vid närmare påseende att det är något annat. Då minns jag att Håkan har ju ett blixtaggregat av märket Braun som liknar denna korv och mycket riktigt så har det gått till så att när han hade att det på laddning ovanpå en liten vägghylla bredvid tvättstället och nära toaletten så måste det ha trillat ned i toalettkålen där locket var öppen. Stackars Håkan som nu har blivit av med sitt fina aggregat. Han tog det hård för att han hade köpt det dagen innan och inte hunnit få med det i sin utrustningsförsäkring. Hans extraknäck gick nog på minus den här gången i och med denna olyckliga händelse. Förutom denna incident så minns jag att det gick åt en hel del flytande näring och att vi var alla rätt så fnittriga efter den första kvällens sena inspelning hos kaptenen som helst hade velat bli cowboy.
Scania hade fått en ny chef för sin filmavdelning som. Mannen hette Torbjörn Flykt och det första han gjorde var att han av misstag satte fel datum för premiären för ”Bolerofilmen”. Han trodde att den skulle vara klart för visning en viss dag men det var den ikke. Så nu blev det panik hos oss på Sandellfilm. Egentligen så var Thore Sandells bror Kai den som var högst ansvarig för filmdetaljen men eftersom det var lite känsligt med ”svågerpolitik” så ville han ha en buffert emellan sig och sin bror och denna buffert var den nye filmchefen Torbörn Flykt. En relativ ung och ganska snäll kille. Så nu ville man från Scanias sida rädda hans ansikte och därför bad Kai sin bror Thore i all hemlighet att SandellFilm skulle se till att vi kunde rädda den inplanerade filmvisningen av Boleron. Det var så att man hade bjudit in lastbilschaufförer från hela Europa till en träff iSödertälje och som en av höjdpunkterna på denna träff hade Torbjörn föreslagit i programbladet att dom skulle få se på den nyinspelade ”Bolerofilmen”. Så nu fick Sune den otacksamma uppgiften att panikklippa denna film så man åtminstone kunde visa upp en något så när färdig film. Vi bestämde att vi skulle ha en tvåbandsvisning den söndagkväll i slutet på oktober månad i Södertälje. Sune fick uppgiften att se till att filmen var visningsbar för detta tillfälle. Efter denna visning fickhan sedan jobba vidare tills han var nöjd med sitt klippjobb. När det sedan var dags för en provisorisk filmpremiär denna söndagkväll så hade programmet blivit så försenat så att dom flesta inbjudna hade avstått från att gå på bio för att titta på lastbilar och dom som var villiga att se på filmen hade blivit så pass bra påverkat av alkoholintaget att dom inte brydde sig så värst mycket för vad dom skulle se på. Ändå så höll den här filmchefen ett ”långt” tal om hur det var tyvärr så att filmen inte var riktigt färdigt men att man hade gjort allt för att få den så pass visbar så att dom nu kunde få njuta av den. Med andra ord så var allt detta enorma extraarbete och alla extrakostnader som Sandellfilm hade lagt ned för att det överhuvudtaget var möjligt att kunna visa upp den en onödig ansträngning. Förutom att vi hade räddat filmchefens ansikte och det var det viktigaste och i fortsättningen så var den mannen på vår sida och det skulle bli en hel del filmbeställningar framöver bland annat så skulle vi få komma i kontakt med en mycket intressant uppgift under dom närmaste dagarna efter den berömda Boleropremiären.
Via Scania kom vi i kontakt med ”The Fordfoundation” som hade sitt säte i New York. Dom finansierade ett project som handlade om sex amerikanska arbetare som kom från Detroit och jobbade där på Fords bilfabrik vid det löpande bandet. Cornell University of New York hade satt igång med detta project som skulle ge dom här sex biljobbarna en möjlighet att studera skillnaden med att jobba vid ett löpande band vid bilmonteringen eller vara indelat i olika små arbetslag som stod vid en station och där man turades om att byta arbetsuppgifter i samband med att man monterade ihop tex en hel lastbilsmotor. Dessa amerikaner skulle få komma till Scanias lastbilsfabrik i Södertälje och där få bo och arbeta under ett antal månader. Ford foundation skulle bekosta en filmdokumentation av hela detta project och Sandellfilm hade fått jobbet att dokumentera till och börja den svenska delen av inspelnigen. Senare skulle vi även få åka till Detroit och fortsätta där tills filmen var klart. Så den 16 november åkte ett inspelningsgäng till Arlandar flygplats för att ta emot dom sex amerikaner som vi sedan följde ner till deras inkvartering i Södertälje. Dom som var med i teamet var Kalle Bergholm som vi redan känner från ”Ombord” inspelningen och hans assistent Fritz Trapp en mycket trevligt dansk ung kille som brukade jobba med Kalle och så var det ett filmproffs som hette Bosse Ahlgren som hade hand om lamporna och elen. Jag tog ljudet och skötte inspelningsledningen samt var det vid alla inspelningar jag som körde inspelningsbilen. Med oss följde Björn Ericstam som fungerade som producent i detta stora project. Vi filmade två dagar i Södertäljefabriken där dom började installera sig på sin nya arbetsplats och lärde sig det svenska systemet där man arbetar vid en fast monteringsstation och byter monteringsuppgifter med varandra så att arbetet inte skall bli så monoton. Sedan fick vi order från Amerika att avbryta inspelningent tills vidare.
Det var tydligen lite strul någonstans och Fordfoundation ville försäkra sig att dom fick en så bra produkt som möjligt för sina pengar. Thore var en mästare att blidka kunden när det behövdes och han kallade nu genast in en mycket känd regissör nämligen Peter Goldman. Han var känd som ”Beatlesregissören” och jobbade på Sveriges TV som producent. Hans namn skulle garantera att vi visste vad vi höll på med gentemot Ford som ju betalade kalaset. Nu började den andra december en ny inspelningsperiod i Södertälje och nu så blev det lite mer fart på inspelningen. Bland dom sex amerikanerna fanns det dels två negresser och två latinamerikanare samt två ”vanliga amerikanare. Nu blev det strax lite krångligt för att Peter Goldman bestämde att vi skulle filma på kvällarna där amerikanerna bodde i sina rum i närheten av fabriken. Han blev dessutom betuttat i en av dom mörka tjejerna och det innebar att han själv ville ha ett rum i samma hus som hon bodde. Jag tyckte att det var oetiskt att hålla på som han gjorde med att blanda ihop det privata med uppdraget och lät honom veta det varpå han ansåg mig som en fiende och försökte jävlasmed mig genom att sprida negativa åsikter om mig ända uppåt mot producenten Björn och även Thore. Jag insåg att här var det frågan om politik och vidhöll att Peter inte skötte sitt jobb korrekt. Hela incidenten grävdes snabbt ned då nya moln hade uppstådd efter några dagar och nu så skulle det anlända en kille i trettioårsåldern som Fordfoundation hade sänt över till Södertälje enbart för att övervaka filminspelningen och ingripaom han så tyckte att det behövdes för att styra upp det hela.
Den sjätte december så hämtade jag David Hancock från Arlander flygplatsen och informerade honom under bilfärden till Södertälje om inspelningen som hade pågått nu i ett antal dagar. Han verkade trevligt och berättade att han själv var dokumentärfilmare och att hade blivit utsedd att övervaka inspelningen samt att han ville gärna bidra med sitt kunnande för att resultatet skall bli så som kunden förväntade sig det hela. Samma dag så noterade jag att vi hade dels möten och inspelning i Södertälje och att jag inte kom hem före midnatt. David Hancock fick ett rum på samma ställe som amerikanerna och Peter Goldman. Dagen efter fortsatte filmningen med David på plats. Min gamle vän Mikke Lindgren som jag lärde känna via Carina från Gamla Stan hade tagit min plats som ljudtekniker för att jag skulle kunna ha händerna fria att koncentrera mig om allt runt omkring inspelningen. Vi var nu åtta personer i teamet och det var mycket transporter varje dag båda till och från Södertälje och filmen skulle varje dag till labbet och dagstagningarna skulle tittas igenom och ljudläggas så fort som möjligt. Efter en vecka så bröt vi den inspelningen och David var kavar några dagar i Stockholm för att titta på all material som hade spelats in hittintills. Mikke Lindgren ordnade med ljudläggningen av allt inspelat material och efter den genomtitten så kunde David börja analysera hur vi skulle gå vidare hädanefter. Thore och David trivdes med varandra och det var viktigt för det fortsatta arbete så att även Fordfoundation fick förtroende för hela inspelningen.Några dagar innan jul så flög David till New York för att rapportera innan han skulle återkomma till Sverige den 20 de januari 1975. Jag glömde nämna att redan andra dagen efter David hade anlänt i Södertälje så hade han tagit hand om ytterligare en kamera och filmade själv mer och mer av händelserna och interviewerna med amerikanerna. Thore var nöjd med att han hade fått en executiv producent som samtidigt ersatte mer och mer vår fotograf. Kalle insåg att han inte var rätt person för den här typen av snabb handkameraarbete och hade inget emot att lämna över till David.
Innan det var dags att avsluta året med den sedvanliga julfesten som Thore hade som årets höjdpunkt så tittade hela personalen vid ett fredagsmöte på den färdiga ”Ombordfilmen” som hade haft sin kundvisning och som blev mycket bra enligt alla som hade sedd på den. I synnerhet så muntrade kocken upp hela filmen och det var viktigt för en film som framförallt skall visas upp i skolorna. Även alla i personalen på Sandellfilm tyckte det var kul att se denna annorlunda värld. Torgny var med och tog emot folketsjubel innan han drog några snabba anektoder bland annat den om ”pratkvarnen” Stig som efter den tionde tagningen inte kunde komma ihåg sitt eget efternamn när han skulle presentera sig själv. Shit happens.
