Del x109 1986 Fridalrenovering, Sol över Arla, SE-Banksfilmen, National Geographicfilmer,
Den andra januari 1986 började arbetsåret med att vi visade upp den färdiga Perstorpfilmen i klippbordet för beställaren. Kunden var nöjd och sedan dröjde det ca fyra veckor innan filmen var visningsbar som en A kopia vilket betyder att det är den första färdiga filmkopian och den visade vi upp nere i Perstorp för direktionen. I samband med den Perstorpvistelsen blev det ett kort besök i Köpenhamn och sedan så var Perstorpshistorien helt avklarat förutom att Lena Anderssons vägar och mina skulle snart mötas igen och hon skulle komma att ha stort inflytande på mitt framtida liv men därom senare i min berättelse. Jag kommer just på en sista anekdot från den filmen som handlar om den dagen då vi var färdig med inspelningen i själva Perstorp efter två veckors fabriksgenomgång. Då bad Lena hela teamet att följa med in i den Perstorpaffären som är enbart till för deras anställda. Där kan de handla billigt av de flesta av Perstorps produkter till ett mycket rabatterat pris. Lena sa till oss att vi kunde ta med oss som en present från företaget så mycket prylar som vi kunde bära med oss genom kassan. Det blev som en andra julafton för oss och jag tog två stora plastkorgar som jag sedan använde hemma som tvättkorgar i åratal och fyllde dem med allt sånt som jag kunde ha nytta av. Jag har fortfarande en del saker kvar bland annat en termos som är den bästa termosen i hela världen. Hela teamet fyllde upp vår Toyotabuss till bristningsgränsen innan vi sedan en sista gång tog adjö från Lena för att bege oss hem till Stockholm. Enastående Lena. Den bästa ciceronen någonsin i samband med alla filminspelningar som jag någonsin varit med om och bättre skulle det bli….
Veckan därpå så var jag med om Jokkmokksmarknaden som är en vintermarknad som hålls första torsdag till lördag i februari varje år i Jokkmokk. Marknaden tillkom år 1605 efter ett påbud år 1602 av dåvarande Hertig Karl som senare kröntes till Karl IX att inrätta marknadsplatser i Lappmarken. Marknaden är en samlingsplats för samer från hela Sápmi, och har utvecklats till att bli en årligt folkfest med kulturaktiviteter. Nu för tiden blandas de vanliga marknadsknallarna med försäljare av lokalt konsthantverk och samiska produkter. Jokkmokks marknad firade 400-årsjubileum 2005. Det året hade marknaden över 76 000 besökare. Eftersom marknaden hålls i februari och Jokkmokk ligger i Lappland, är det inte ovanligt att genomsnittstemperaturen är 25 minusgrader eller lägre under marknadsdagarna. Det var svårt att få hotellrum men vi klarade det och tog en hel del filmbilder till en ny Sverigefilm som var på gång. Den förra hade blivit en sån stor succé så nu ville Turistrådet ha en ny sådan. Så fotografen Roland Lundin och jag var i Jokkmokk och jobbade första gången tillsammans. Han var en hygglig fotograf och vi hade trevligt under den resan som förde oss till denna landsända och bland annat Åretrakten. Vi sov över på underliga ställen och gav oss ut i naturen för att få ”riktiga”vinterbilder och det var vackert och det var kall. Bland annat var vi med om en renskiljning på vintern. Häftig upplevelse.
I mars så kom min gamle vän från USA Carlo på besök till Stockholm. Han var i Europa för ett kortare jobb och ville kolla hur det såg ut i Sverige för att eventuellt arbeta här ett tag men just då så var det inte läge för det. En dag så upplevde jag den legendariske gamle industriledaren Curt Nicolin på sitt kontor när jag var där med Bosse Wanngård för att intervjua honom. Han hade ett brutet ben under skrivbordet men i huvudet var det inget fel på honom. I slutet på mars var jag privat en vecka i Österrike och efter hemkomsten började jag ta itu med en renovering av husgrunden i Fridal. Det var dags att riva ut hela golvet i hela huset och få ut vattnet som hade samlats under huset samt att sedan återställa golvet med isolering under och slipa alla golv. Dessutom bytte vi ut en vägg mellan de små sovrummen som jag själv hade byggt lite provisorisk. Diverse stolpar som håller upp verandataket byttes ut och allt detta gjordes på två veckor av två trevliga finnländare och mig. Jag hade tagit ledig för detta ändamål och bodde på landet ensam under hela reparationstiden. Jag åt inte ett varmt mål på 14 dagar utan mest bröd och salami för att all tid gick åt för mig med att serva grabbarna. Det var en tid som jag aldrig kommer att glömma. De två veckor som de hjälpte mig kostade mig tiotusenkronor svart och det var de bäst placerade pengar nånsin. Efter denna reparation så saknades det enbart att göra en dränering kring huset och till det jobbet anställde jag en kille som hette Håkan. Han bodde på Hågagården som ligger nära Fridal. Han åstadkom underverk med sin grävmaskin. Det gick på en helg och min granne Hasse Davidsson hjälpte mig med att göra lite kopplingar av dräneringsslangen. Dessutom så bytte vi den gamla varmvattensbehållaren mot en begagnad som fortfarande efter trettiosex år fungerar. Hasse hade hittat en begagnat och sagt att den kan nog hålla i några år. Även mitt lilla sovrum tapetserades om och i duschrummet så la några av Hasses vänner in ett nytt golv och väggbeklädnad av linoleum. Hassee hade hand om alla VVS jobb i huset och gjorde som vanligt ett mycket bra jobb. Någon månad efteråt bytte vi taktegel som hade blivit så porösa att varje år så trampade sotaren genom några takpannor förutom att de började släppa igenom regnvatten lite här oh där. Det var en kraftansträngning utan like från min sida att åtgärda allt detta så att när jag fick återvända till mitt ordinarie jobb kändes resten av året som rena semestern. Förspelet till hela denna renovering började när jag hade kontaktad en yrkesman från Södertälje för att han skulle undersöka huset och ge mig upplysningar om vad och hur det skulle behöva göras efter jag under en kväll mitt i vintern hade fått stopp i avloppet. För att komma åt stoppet behövde jag såga upp golvet kring röret som gick från diskbänken i köket ned under huset. När jag kunde stoppa huvudet ned i hålet och med ficklampans hjälp såg hur isoleringen låg på marken och delvis i vattenpölar så förstod jag att det liknade katastrof. Det var då jag kontaktade en specialist och under en långlunch så körde jag från jobbet ned till Södertälje och hämtade upp honom och vi åkte ut till Fridal för att se på huset tillsammans. När vi kom fram så tog han på sig sin overall och sedan så ”tvingade” jag honom att krypa ned genom det uppsågade hålet under diskbänken för att han skulle få sig en riktigt bild över situationen under husgolvet. Det var enda sättet att kunna ta sig ned under huset. Han var lite större än jag och att vi tog oss ned denna dag och upp igen är rena miraklet. Efter vi hade kollat in huset körde jag honom tillbaka till Södertälje och fortsatte sedan mot jobbet på Sandell Film. Sen väntade jag en vecka och då kom det ett brev av honom. Han hade redan fått betalt 250 kronor för sitt utlåtande. Ny så kom domen över husets tillstånd och även förhållningsorder nedskriven med en vacker handstil med blyerts på en liten lapp. När jag hade läst igenom hans tankar så började jag titta efter hantverkare och läste annonserna och tog kontakt med två killar som var två finländare varav den ene hette Timo och en andre hette Raimo. Jag mötte dem en dag vid en bensinmack vid Hallunda avfarten på motorvägen söderut och tog med dem i min bil till Fridal för att visa dem lappen med vad som skulle göras och de tittade på husets undersida. Nu hade jag redan gjort en ingång genom grundmuren så vi kunde krypa in där. De räknade med två veckors jobb och priset för det blev sammanlagt 10 000 kronor i handen för båda två och sen var vi överens och började med jobbet några dagar därpå. De tog sig själv till Fridal varje dag med egen bil och de var duktiga och trevliga. Jag bjöd varje dag på två fikat där jag alltid lagade tee och bjöd på stora salamismörgåsar av den salamin som jag hade tagit med från min Österrikeresa några veckor innan. Under arbetets gång råkade jag trampa på en balk som håller uppe golvet och det var dessutom den viktiga längsgående säkert 8 meter långa mittbalken och den bröts av. Det var kort innan vi skulle lägga tillbaka alla golvbrädor efter isoleringen hade kommit på plats. Det var bara att ringa till Järna Trä och beställa en ny för omedelbar leverans. Under hela de två veckor som vi höll på så spelades alltid samma band från bandspelaren under dygnets alla timmar förutom när jag sov och det var ABBAS musikalens musik till föreställningen ”CHESS”. Den är för all framtid förknippat med husrenoveringen i april 1986. Mitt mandomsprov.
Det kändes otroligt bra när allt var avklarat. Grabbarna hade till och med slipat alla golvbrädor efter de hade lagt dem tillbaka. Jag högaktar de här människor som gjorde ett så bra och gediget arbete under den korta tiden. Hoppas det har gått bra för dem i deras fortsatta liv!
I maj började jag med en ny film som hette ”Sol över Arla” och skrevs, regisserades och klipptes av Bosse Kindberg och filmades av den lilla fransmannen Henry Alexandre som jag hade jobbat tillsammans med under Morafilmens inspelning. Vi tog oss omkring i Arlas mejerivärld och det enda som är värd att berätta om den inspelningen är att vi filmade bland annat på Grödingelandet i en gammal folkskola med en skolklass som firade skolavlutning och sjöng lite Astrid Lindgren låtar. Det var riktigt tjusigt. Och det andra som jag minns är inspelningen på Mörkö och på Oaxen. Varför blev det Mörkö? Det var roligt för att regissören själv var ute och letade platser och han hade hittad en bondgård som hette Harburen som låg på en liten ö som heter Eriksö och gränsar mot Mörkö. En liten gammal träbro sammanlänkar Mörkö med Eriksö och vid bron så ligger det en båtplats som heter Klubben och där så hade jag min segelbåt CHAOS liggande. Bondgården hade valts för att den låg här ute i skärgården beläget vid vattnet och det krävdes av filmens handling. Så regissören bad mig om att jag skulle förhandla med bonden om att vi ville filma hos dem. Det var enkelt för mig som hade mitt sommarboende på Mörkö och snart var jag överens med Harburenbonden om att kunna vara några dagar för att filma på hans bondgård och disponera honom som en konsult och engagera hans fru för att laga lite mat åt oss under inspelningen. Det fanns även en liten stuga vid vattnet som vi kunde använda för att Bosse och Harry kunde ligga över där under några dagar. Filmens handling är som följer. Jag citerar: I en berättelse anpassad till skolan får vi red på hur mjölken tas om hand, hur olika mjölkprodukter framställs, tex. hur smör- och osttillverkning går till. Vi får följa en stadsgrabb som tillbringar sommaren på landet och genom en bondes försorg blir insatt i hela förloppet – från solens livgivande strålar i kohagarna fram till färdiga produkter.
Så vi letade efter en kille som kunde axla rollen som stadsgrabb och han fick även kunna bredsegla. Vidare fick vi leta efter en bonde och där så hade vi tur genom att Bosse hittade en äldre farbror som var en känd skådespelare och hette Göte Grevbo samt bodde dessutom på Mörkö. Vi tillbringade några trevliga dagar på bondgården och hade tur med vädret. Solen lyste inte bara över Arla utan även över inspelningen. En perfekt sommarinspelning. Det blev en bra film som var omtyckt i skolorna landet runt under ett antal år och jag har även visat upp filmen här på Mörkö bygdegård för olika pensionärsföreningar efter jag har gått i pension. I filmen syns även när vi filmar inne på en liten lanthandel och då valde vi affären på Oaxen som sedan dess är nedlagt för länge sedan. Numera är det en gammal kompis till Annika som har köpt huset där Konsumaffären har legat. När vi skulle ha en liten fest efter avslutad inspelning på Harburen så tog vi oss med två bilar från Harburen mot Fridal och när vi passerade bron från Eriksö mot Mörkö så stannade jag bilarna och hämtade en liten Whiskyflaska som låg i min segelbåt. När jag återvänder till bilarna så står alla utanför bilen och jag visar upp den lilla flaskan som en trofé för Göte Grefbo som hade önskat sig en Whisky till den lilla festen som vi var på väg till. Jag visste att han var väldigt sugen på en slurk redan nu och ville skoja lite med honom. Flaskan jag hade i handen var gjort av plast och det var nytt på den tiden så jag tog flaskan och kastade den några gånger högt upp i luften och hanterade den vårdlöst. Det skrämde Göte ordentligt för att han trodde ju att jag inte var klok som riskerade denna dyra dryck genom mitt jonglerande med flaskan. Till slut så kastade jag upp den högt och lät den ramla ned på en större sten vid vägkanten och jag hörde Göthe skrika ”För helvete pojk vad gör du? Skall du döda mig??” Jag hade ställt mig framför flaskans nedslagsplats och dolde den för Göthe som nu var livrädd att hans efterlängtade Whisky hade gott till spillo. Jag skrek uppgivande Ai aj aj och skrämde honom ännu mer innan jag böjde mig ned och tog upp flaskan och öppnade den och gav honom en klunk så att han återfick sin fattning och vi kunde fortsätta till Fridal där vi sedan alla skrattade gott åt denna episod. PS. Det blev en mycket trevligt fest i trädgården och Göthe hade nära hem till sig för att han bodde i Sorunda och hans fru som var med på festen och körde hem både sig och honom kring midnatt. Bondparet på Harburen finns inte längre i livet men deras son Björn som har övertagit och friköpt gården av Domänverket har jag fin kontakt med och Annika har skrivit ett fint reportage om honom i nutid för Hölö Mörkö Hembygdsföreningen. Så gick det till när vi hade trevligt och roligt under ARLA inspelningen sommaren 86.
Sista veckan i maj var jag med om en fantastiskt liten annorlunda inspelning som handlade om hur de olika bilfabrikanterna testar sina bromsar och vi fick uppdrag att dokumentera hur det går till. Det var Saab som ville att vi var på plats i Österrike vid det höga berget Grossglockner. Vägen dit upp är 47,8 km lång och löper till mer än 25 km på över 2 000 meters höjd. Vi höll till i Fuschl som ligger vid början av vägen som leder upp till högsta punkten på berget Grossglockner. Dit up och ner kör under vissa tider på året en rad av mätbilar som innehåller avancerade mätinstrument för att ta reda på hur bromsklossarna förhåller sig. Det är förare som åker efter speciella körschema upp och ned ett antal gånger om dygnet och sedan undersöks mätresultaten inför varje körning så att man kan justera vissa bitar. Det var trevligt att filma detta gäng förare och lära känna dem. Vi var där ett antal dagar och varje kväll så bjöd representanter för de olika brombacksfirmorna de representanter från bilfirmorna som de ville göra affärer med. Så det vart enorma bjudningar på gång på det hotellet vi bodde och fotografen och jag fick äta oss igenom de mest utsökta middagarna på kvällarna och i regel så blev det ett efterspel i baren innan vi släpade oss upp på våra rum efter en nödvändig kvällspromenad innan det var sängdags. Vi fick höra på många historier från den branschen och hela tiden så hade vi fint väder denna sista vecka i månaden maj. Jag skulle återkomma till samma hotell när vi gjorde en bussfilm för Scania och uppleva lite andra saker den gången.
Mellan den femte och femtonde juni hade jag semester och sedan hade jag en veckas jobb för att förbereda en film som skildrade banklivet och bankaffärer för SE-bankens räkning. Vi skulle spela in en hel rad scener med många olika skådespelare i den lilla stadenTrosa på SE bankens lokalkontor. Vi valde att filma där under två varandra följande helger och det gick i stort sätt bra. En del av våra skådespelare bodde över på Stadshotellets annex och vi åt även på stadshotellet. Det fanns en del udda typer med bland skådisarna. Dels så hade vi Lena Dahlman med oss som var en riktigt sexbomb och föreställde en sådan i filmen så när hon promenerade på torget utanför bankkontoret så vände sig halva Trosa om efter henne och för att få en glimt av hennes kropp som befann sig i ett rött fodral som kallades klänning. Hon väckte uppseende och under en inspelningspaus kom det fram en herre till henne och frågade henne rakt ut om han kunde få köpa hennes trosor så att han kunde lukta på dom lite senare och han bjöd henne 5000 kronor på stående fot. Hon sa till mig att hon blev faktiskt frestad men avstod. Jag sa synd för att det hade kunnat bli en bra fest för hela gänget men det tyckte inte hon var så kul. En annan sak som hände på sista inspelningsdagen som råkade vara en söndag började när jag såg en av våra skådespelare. Det var en äldre gentleman som visade sig på inspelningsplatsen med ett ansikte som såg definitivt annorlunda ut än dagen innan. Han hade varit ute på lördagkväll och rumlat och fått i sig för mycket dricka och ramlat och slagit sig i ansiktet så han behövde plåstras om. För kontinuitetens skull så blev det jättesvårt att visa upp honom framför kameran i närbild. Först fick vi söka upp apoteket och sedan fick vi sätta på honom en hel del makeup och dessutom ändra bildinställningarna där han var med. Men även det löste sig och den inspelningen vid Trosa torget tänker jag ofta på eftersom jag besöker mitt älsklingsbibliotek rätt så regelbundet numera och det råkar ligga mittemot SE banklokalen. Vi uppsökte även börsen i Stockholm som då fortfarande låg uppe vid Stortorget och finansgubbarna sprang omkring i lokalen och bjöd över varandra. Det kändes lite historisk att vara med och uppleva det innan handeln övergick till att bli helt elektronisk. I Trosa var vi ett stort team med ljudtekniker och passare och assistenter och makeup och klädpersonal och när vi sedan besökte diverse ställen i landet så var vi enbart fyra personer. Återigen var vi nere i Lund och inne på forskarbyn IDEON för att där få se det senaste inom bankvärldens utveckling. Efter den inspelningen så tog jag ytterligare en vecka semester mellan den 22 och 27 juni då jag var på Fridal med familjen.
Veckan därpå så planerade jag en del inspelningar för den nya Sverigefilmen och en av kvällarna spelade vi till denna film in en riktig svensk kräftskiva ute på Rindön vid Thores lanthus. Många från Sandell Films personal var med som gäster och statister. Det blev en sen kväll innan alla vart återtransporterad till Stockholm mitt i natten. Dagen efter var det meningen Hasse Zetterström som regisserade den nya Sverigefilmen och Tony Forsberg samt lilla jag skulle ta ut oss till Utö i Stockholm södra skärgård där Hasses kända familj hade en egen liten ö som sitt paradis på jorden. Det hade man läst om många gånger i Svenska Dagbladet där hans mor under signaturen Viola skrev om sitt liv med barnen och barnbarnen på deras sommarö. Hon var gift med Kar de Mumma eller Erik Zetterström som han hette.
Hasse blev tyvärr sjuk just denna dag och kunde inte vara med men hans syster tog hand om Tony och mig när vi anlände med båten till Utö och hon visade oss runt till alla ställen som Hasse hade instruerat henne att vi skulle filma på. Så vi satt igång och bland annat så visade hon oss ett ställe där det var en trång passage mellan Utö och en annan liten ö och där passerade en militär snabbåt i rätt så hög fart en viss tid som var uppgjort i förväg. Så Tony ställde sig rätt så djärvt nära vattenspegeln och satte upp sitt stativ och jag stod en bit längre upp och skulle spela in ljudet av den snabbt passerande båten. Plötsligt så hände det att båten dök upp och fort gick det och efterlämnade en svallvåg som dränkte nästan Tony som hade räknat fel och hade fått upp vattnet till midjan. Det var lite pinsamt för en sådan erfaren och rutinerad kille som Tony att han skulle ertappas med vatten upp till halva han men ”nobody is perfect”. Därefter så tog oss hem till Zetterströms lilla ö och där var det idylliskt med små barnbarn som sprang omkring och med farfar Erik som hälsade på oss nere vid en av bryggarna. Även Viola skymde vi nära huset och hela ön skrek högt och tydligt IDYLL. Det var ett litet historisk ögonblick och Tony passade på att torka sina byxor och vi fick ett glas saft och sen så sa vi adjö till idyllen och fortsatte en stund till för att kunna kryssa av Hasses lista. Det blev bra bilder även utan Hasse den dagen.
Första veckan i augusti kompletterade vi med en del inspelningsdagar för Arla filmen och sedan började en helt ny historia för mig som skulle föra mig till USA och till Virginia. Jag hade fått uppgiften att planera för en inspelning som krävde att vi skulle samla in filmbilder till fem halvtimmesfilmer. Beställaren var återigen National Geographic i Washington. Sandell Film producerade och vår samarbetspartner var den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Hans filmbilder som togs på insidan av människokroppen skulle illustreras med en ramhandling. Så någon hade hittad på att vi skulle ha ett yngre par från Amerika som skulle studera på någon av Amerikas universiteter och låta dom uppleva och utföra en hel del händelser som gav oss sedan anledning att se vad som händer insides människokroppen med de olika organen och systemen. Dessutom skulle vi följa några cirkusartister för att även där följa upp med Nilssons bilder. Vi var ett team som tillsammans skulle filma allt detta och teamet bestod av Lars Thelestam som regisserade och Roland Lundin som filmade och jag som stod för hela inspelningsledningen och ljudinspelningen. Vissa filmningar krävde en specialkamera som vi kunde spela in filmen med extra snabba hastigheter så att man efteråt kunde se på bilderna i slow motion. Vi hyrde in en sådan kamera förutom vår egen och satte igång inspelningen i Stockholm genom att be om filmtillstånd hos cirkus Scott närmare bestämt hos den legendariska cirkusdirektören Francois Bronett. Det tog ett antal dagar att komma i kontakt med honom innan jag fick möta honom på plats i Stockholm där cirkusen alltid satte upp sitt tält vid Lidingövägen bakom Tennisstadion. Så där satt jag med honom och framförde våra önskemål och vilka av hans artister som vi var intresserade av att filma. Han ville veta allt om vem som finansierade och han var supersmart och ville få ut så stort arvode som möjligt för att han insåg att vi hade bråttom med att få det hela avklarat. Så när han ställde omöjliga krav lämnade jag förhandlingarna över till Thore Sandell och han åstadkom en deal som handlade om en summa svarta pengar direkt in i Bronnets egen fick och inte till artisternas gagn. Sen var det dags för oss att under två kvällar följa artisterna och få de bilder vi önskade oss. Under planeringsveckan inför dessa fem filmer läste jag manuset noggrant och skaffade mig en överblick över vad som skulle krävas av vårt team i USA. Den trettionde augusti gick planet via New York till Washington där vi hyrde oss en bil och sedan tog oss till National Geographic för att möta åter igen vår gamle bekant Sidney Platt som var dessa filmers beställare. Vi mötte även hans sekreterare en rödhårig flicka som säkerligen undrade över vårt lilla team som skulle ta sig an deras jätteproduktion av fem filmer med den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Men vi skulle nog visa dem att vi kunde. Så efter en stund så fick vi ett tips på att titta på tre olika universitet i Virginia och sedan välja ett av dem för att ha som bas för filminspelningarna under den kommande månaden. Studentparet fick vi fria händer att välja men det vore intressant om de fick se vårt val innan vi börjar filma med dem menade Sidney. Efter de mötet fick vi titta lite omkring i deras stora hus och se på utställningshallen i foajén där det alltid brukade finnas en intressant utställning. Även utanför huset på gården var det en häftigt miljö att skåda. Efter någon timma gav vi oss iväg med ett litet brev i fickan som öppnade en hel del dörrar för oss framöver som visade att vi hade valts som filmproduktionsbolag av National Geographic att filma deras superproduktion och bla bla bla. Vi hade även fått uppgiften att låta skådespelarna och statister låta skriva på diverse avtal där dom frånsäger sig alla eventuella krav på National Geographic och där dom var införstådd med det arvodet som vi betalade aktörerna. Det var jätteviktigt för NS så att dom inte kunde ställas tillsvar för något oegentligt som skulle kunna hända i samband med filmens produktion. Jag lovade och de var nöjda. Sen spenderade vi natten i Washington och dagen efter tog vi oss bilandes ned till Virginia Beach och till Williamsburg där vi sökte oss till den berömda collegen William & Mary. Vår uppgift bestod i att söka en plats där vi skulle kunna spela in alla scener med de två studenterna som vi letade efter. Så vi såg oss lite omkring och tog kontakt med någon från skolan som gav oss tillstånd att leta efter studenter som ville vara med i filmen. Vi fick ett bra mottagandet och kunde sedan under dagen titta på ett antal college elever för att se efter om de kunde tänkas passa för den roll som filmens manus krävde. Dels gick vi efter utseendet och utstrålning och dessutom borde dom kunna utöva vissa fysiska krävande uppgifter, förutom att ha en del skådespelartalanger. Det kunde vara en fördel att hitta ett par som kände varandra men var inte helt nödvändigt. Vi hade tur och hittade en kille som hette Jim som hade det mesta i sig och vi tog bilder på honom och kontaktuppgifter och sa att vi skulle återkomma efter vi hade letat vidare på ytterligare två universitet. Vi övernattade i Williamsburg och morgonen därpå tog vi oss med den flotta hyrbilen till Richmond. Lasse Thelestam hade en liten bok med sig och läste upp för oss under bilfärden. En hel del handlade om den amerikanska historien och vi förstod att vi verkligen befann oss på historisk mark när det gällde det amerikanska inbördeskriget mellan nord och südstaterna som höll på i fyra år från 1861 till 1865 och kostade 700 000 människors liv. Så vi fick oss en liten historia lektion på vägen till Richmond. Man får inte åka för fort på motorvägarna för att polisen är mycket sträng när det gäller att bötfälla för snabbkörning. Det skulle jag uppleva senare. Men nu så var vi framme vid University of Richmond och uppsökte en kontaktperson som hjälpte oss hitta det vi letade efter och efter lite kringelikrokar så hamnade vi i en liten studio där vi mötte Julia Rankin som studerade i Arts&Sciencedepartement och hon var med i en liten teatergrupp som repeterade en pjäs när vi hittade henne. Hon var jättesöt och väldigt behagligt att prata med. Hon utstrålade ödmjukhet och vi insåg direkt att det skulle bli hon om allt annat stämde in på henne och det gjorde det. Hon var duktig på att spela tennis och det var ett av kriterierna bland en hel del andra. Vi tog hennes telefonnummer och skulle återkomma till henne om vidare detaljer efter vi hade varit och tittat på the University of Virginia som befann sig i Charlottesville. Vi hade hört att det kanske var det bästa stället att vara på under inspelningen och det stämde. Vi såg direkt att vi hade kommit till rätta stället. Här fanns det en fin omgivning och en mycket trevlig liten stan och på universitetet fanns det en kille som kunde hjälpa oss under inspelningens gång. Han hette Seth Graves och arbetade deltid på universitetet. Så vi bestämde strax att här skulle vi slå upp våra tält och stanna. Vi tog in på ett trevligt hotell som Seth rekommenderade och pustade ut. Nu hade vi vad vi behövde och det redan efter några dagars letande. Så samma kväll ringde jag upp våra två aktörer och bad dem att komma till Charlottesville för en provfilmning så vi kunde avgöra om de passade ihop och om de fungerade tillsammans i filmen. Så den fjärde september dök båda upp på vårt hotell och vi bekantade oss med varandra lite bättre och sedan så gick vi till en tennisbana och en park och lät dem agera. Vi tog en del bilder med en liten videokamera och resultatet såg bra ut förutom att det hade hänt en smärre olycka i samband med att de spelade lite tennis. Julie stukade sin fot ordentligt så att plötsligen var hennes medverkan inte så säkert längre innan vi hade tagit reda på mera fakta om foten för att det kunde handla om ett litet brott eller liknande istället för en enkel stykning. Vi fick avbryta dagens övningar och hålla överläggningar på mitt hotellrum. Vi hade en reserv till Julie som vi kunde i nödfall kalla in för att titta närmare på men både Lasse och fotografen Roland ville ogärna ge upp hoppet att Julies fot skulle återhämta sig snarast. Jag var lite mer tveksamt för att om det visade sig vara brutet något så kunde vi tappa några dagar innan vi var på banan igen med en ny aktör. Vi kom överens att satsa på Julie och avvakta utvecklingen några dagar. En läkare konstaterade dagen efter att det var inget allvarligt men det krävde lite försiktighet så vi började planera inspelningen och satte igång med sådana scener som inte krävde någon större ansträngning av hennes fot. Så nu så gjorde jag upp med både Jim och Julie som båda var jätteglada över att de fått rollen. Vi kom överens om arvodet och den tid som vi skulle behöva ha dem på plats här i Charlottesville. Dom fick en dag på sig att ordna det praktiska och hämta diverse kläder och böcker från sina universitet och sedan flyttade de in för ca tre veckors tid på samma hotel där vi bodde.
Dagen därpå åkte jag upp till Washington med bilen och tog mig till National Geographics lokaler för att visa upp för Sidney Platt bilder på vara skådespelare. De godkändes på stående fot och jag återvände samma dag till Charlottesville för att sätta igång med en grovplanering av hela inspelningsperioden. Jag satte upp små gula postislappar på en spegel i mitt rum och sedan så flyttade jag dem runt omkring tills det stämde och därefter involverade jag vår blivande assistent Seth Graves från universitetet som hade lovat att hjälpa oss under inspelningen. Han och jag tittade på min grovplanering och eftersom han visste allt om möjligheterna för att få tillgång till universitetens lokaler för filmning och även kände till området kring Charlottesville så justerade vi en del av de scenerna och la om tiderna för dem tills vi var nöjda. Seth bodde en bit utanför stan i en mindre by och hade ett fint litet hus med trädgård och till och med en liten studio på tomten där han repade med sitt eget band regelbundet. När Jim och Julia återkom så kunde vi sätta igång och snart kom vi in i våra rutiner och allting gick enligt planer. Vi följde paret när de gick och hade en picknick i det gröna bredvid en sjö och matade varandra med ett hallon som försvann in i munnen och i den färdiga filmen så fortsatte publiken att följa detta hallon när det slank ned genom strupen och tog sig ned genom magen osv. Det filmades senare i Stockholm av Lennart Nilsson och på så sätt så blev filmpubliken upplyst om vad som sker inuti kroppen vid olika tillfällen. Vi var med när de cyklade och ansträngda sina kroppar till bristningsgränsen och vi var med i klassrummen när de fick undervisning. Vi var med när Julie fick dansa tillsammans med en dansklass som fanns på universitet. Dom fick flyga varmluftsballong och vi åkte en dag ned till Virginia Beach som ligger vid atlantkusten och där fick dom leka på stranden. Jim var bra på att gå på händerna och Julie solade sig. En dag åkte vi upp till Blue Ridge Mountains där de skulle klättra i bergen. Vi improviserade och när vi kom fram till ett lämpligt ställe mötte vi ett par som just hade avslutad sin klättring i den branta väggen som tornade sig upp framför oss. Ingen av oss var klättrare eller hade någon aning om vad vi gav oss in på men med hjälp av det paret som jag engagerade på stuts så fick vi ihop en hel del filmscener som visar upp både Julie och Jim klättrandes mitt uppe i den branta väggen såsom de aldrig hade gjort något annat än klättrat tillsammans. Verkligheten såg annorlunda ut där Julie var livrädd men ändå lät sig med hjälp av vår instruktörs rep baxas ut i den farliga bergväggen och där så fick hon kliva några korta steg så att det såg ut som riktigt. Det var en ansträngande eftermiddag och så här efteråt så blir jag rädd om jag funderar över allt som kunde ha hänt vid detta tillfälle. Men med gemensamma krafter lyckades vi åstadkomma allt vi behövde för att komma hem med bilder som fungerade och som blev den grundstory som behövdes för att kunna integrera Lennart Nilssons filmbilder fån deras insidor. Det hände en tråkig sak den dagen som vi hade tänkt att spela in dom tennisscenerna med våra två aktörer. Vi hade sparat den inspelningen ända till de sista dagarna i vår schema för att Julies fot skulle ha återhämtat sig helt och hållet. För dessa scener behövde vi ta fram den specialkamera som vi hade tagit med oss från Sverige för dyra pengar och för att filma i high speed under tennismatchen mellan Jim och Julie. Den kameran behövde extra starka batterier och när vi var framme vid tennisbanan visade det sig att batterierna inte var laddade utan efter en kort stunds filmning så var det stopp. Fotografen Rolle hade slarvat och misskött sitt jobb och nu så stod vi där och kunde inte få dessa viktiga bilder. Jag hade slitit som en hund under inspelningens gång för att planera och leda hela detta enorma företag och dessutom så skulle jag ta ljudet till varje scen så jag ansåg mig som dubbelarbetande medan Rolle kunde ta det ganska lugnt och så gick han och missade denna enkla sak att se till att hans verktyg fungerar vid rätt tillfälle. Jag kunde inte tro att det skedde och jag blev förbannat och gav honom en utskällning som han inte kommer att glömma under resten av sin fotografkarriär. Vi avbröt inspelningen, funderade och kom sedan överens om att vi skulle åtminstone ta scenerna med den vanliga 16mm kameran som vi använde till alla vanliga bilder. Nu fick Jim och Julia fortsätta att spela tennis och vi kom igång igen då så säger Rolle till Julie att hon skall försöka att skjuta tennisbollen rakt mot kameran. Julie tar bollen och servar den hårt och rakt in i kameraobjektivet och bollen skadar objektivet så att det inte går att använda efter det. Nu var det bara att packa ihop och ta sig hem till hotellet. Jag var sur men jag behövde inte säga något för att alla fattade att det var den korkade fotografens fel när han instruerar Julie att måtta rakt mot kameran och han inte ens har ett skyddsglas framför objektivet. Rolle skämdes ordentligt och insåg att det inte var hans dag. Den kvällen var stämningen inte den bästa. Jag hade fullt att göra med att ragga upp en ny kamera som vi kunde använda de dagar som vi hade kvar här i Charlottesville. Jag fick efter kvällsmålet dra mig tillbaka och ringa åtskilliga telefonsamtal till Stockholm och väcka en del folk för att få hjälp med hur jag skall få tag i en ny kamera. Det var ju en tidsskillnad på en sex timmar så folk låg och sov när jag ringde och väckte dem mitt i natten men efter ett tag lyckades jag få ett namn på en fotograf här i staterna som höll till i delstaten Carolina som ligger söder om Virginia och efter att jag hade fått tag i honom fick jag lovade han att att jag kunde hyra hans egen kamera för några dagar. Så dagen efter så körde jag ned till hans hem och det tog mig några timmar att komma dit och eftersom jag åkte fast för fortkörning på vägen dit så fick jag ta det lugnare på vägen hem. Den killen som ägde kameran var vänligt och vi kom överens om ett pris och jag lovade att komma tillbaka med kameran om några dagar. Polisen som stoppade mig för fortkörning skrämde mig med att säga att jag inte fick lämna landet innan jag hade betalat böterna så jag var rädd att jag skulle få problem vid hemresan för att myndigheterna verkade ha rätt bra koll på folk. Men jag chansade och struntade i att betala böterna och det fungerade. Men sedan så vart jag rädd vid nästa inresa till Amerika för att de hade nåt på mig för att jag inte hade betalat böterna innan jag smet ut ur landet förra gången men det löste sig utan problem den gången också.
Så när jag nu kom tillbaka med kameran till Charlottesville så var det bara att fortsätta. Vi hade en inspelning kvar dels med tennisspelarna och dagen efter fick vi komma in på en föreläsning och filma vårt par bland alla andra skolelever och professorn som undervisade den klassen ställde vänligen upp på våra önskemål och yttrade några rubriker som hade med filmens handling att göra. Den inspelningen kolliderade lite med den avskedsfest som vi skulle få vara med om hemma hos Seth i hans fina hus och det uppstod lite knorr i teamet men planerna hade kommit lite i otakt i och med malören med kameran. Men lite senare än tänkt hamnade vi hemma hos Seth och tillbringade en riktigt trevlig kväll med honom. Han blev en god vän till mig under inspelningens gång och vi har hållit kontakt framöver. Han hade skrivit ett intressant manuskript om elektricitetens historia som jag lämnade över till Thore Sandell vid ett senare tillfälle och det var nära att det hade blivit av att göra film av det men vi nådde inte hela vägen fram som det heter.
Dagen efter tog hela gänget farväl av varandra och vi lovade alla att hålla kontakt med varandra innan vi skildes åt. Jim och Julie skulle tillbaka till sina studier och försöka komma ikapp sina kamrater med studierna. Jag lämnade över kameran till en kille som hade hjälpt oss en del vid filmningarna och han åtog sig för en liten penning att köra tillbaka den till ägaren i Carolina. Sedan så gick jag gå till banken dit Stefan på Stockholmskontoret hade överfört en del pengar efter mina anvisningar så att jag kunde betala hotellet och skådespelarna samt Seth som hade hjälpt oss en hel månad. Äntligen var det bara att sätta sig i hyrbilen och åka till Washington och titta in hos National Geographic för att möta Sidney och rapportera lite om inspelningen. Jag överlämnade diverse kontrakt som jag hade fått underskrivna av de medverkande i filmen och sedan så drog vi vidare till New York för att där ta flyget hem till Stockholm dit vi anlände lördagen den 29 september.
Jag hade varit borta hemifrån exakt en månad och det är alltid lika roligt att komma hem och möta familjen.
Måndagen gick åt att lämna tillbaka utrustning som vi hade hyrd och lämna in filmen till laboratoriet för framkallning och kopiering. Det skulle bli kul att se vad vi hade åstadkommit. På tisdagen mötte jag min gamle kompis Pelle Kjellberg för vi skulle ta lite bilder för Sverigefilmen som var igång och vi höll till på Arlanda och vid Hotel Sheraton samt vid Operan. Det var alltid lika trevligt att jobba med Pelle.
I slutet på november och in på december fram till jul så var jag med på en ny film som vi skulle göra åt Elektrolux. Det blev resor till Nyköping, Västervik och Mariestad där Electrolux hade sina fabriker för dammsugare och spisar och kylskåp och sen vart det den årliga julfesten den 16 december på det vanliga stället och det var säkerligen lika roligt som vanligt. Året var i stort sedd över. Det har varit ett bra år när det gäller mitt yrke med många fina resor och inte skulle det bli sämre nästa år för ……att redan den nionde januari så flög vi till Paris för att där övernatta innan vi skulle vidare till Tokyo. Vi kom till Paris på eftermiddagen och vi var tre killar varav en fransman. Det var Henry som skulle visa oss sin restaurang den kvällen där han hade suttit så många gånger under sina studieår i Paris. Henry och jag gillade varandra och den tredje killen var Lars Thelestam som skulle regissera denna film som vi höll på med. Filmen var beställt av Electrolux och skulle slå ett slag för deras dammsugar -försäljning som var mycket unikt. Dammsugarna såldes vid hembesök av speciellt skolade försäljare som fanns i alla länder där E-lux höll till. Varje år så hölls det en tävling inom E-lux som gick ut på att det land som sålde mest dammsugare fick ett stort pris i form av 25 000 US dollar. Detta gjorde att alla säljare ansträngde sig till maxgränsen och vår film skulle dels visa hur det gick till i fyra länder när man sålde maskinerna och dels skulle vi vara med i Lima Peru när det vinnande gänget skulle få ta emot det årliga priset. Så vi skulle dels till Tokyo, Peru och på hemvägen runt jorden till Frankrike för att skildra dammsugarsäljarnas vardag. Sverige hade vi redan klarat av under decembermånaden. Denna kväll i Paris skulle vi ut på restaurang och äta gott innan vi dagen efter gick på planet som förde oss till Tokyo i Japan. Henry och Lasse skulle äta seafood det vill säga en stor platta med olika fiskar, krabba, ostron och så vidare. Jag tänkte att jag vill inte riskera att bli dåligt i magen av att äta den typ av mat utan ville ta något enkelt och jag tog in Eisbein med Sauerkraut. Vi tillbringade en trevlig kväll och såg gladde oss åt morgondagen. Redan när vi kom hem till hotellrummet blev jag dåligt och fick tillbringa större delen av natten på toaletten för att tömma mig både här och där och på vägen till flyget mådde jag inget bra als. Resan till Tokya skulle ta lååååång tid och under hela resan kunde jag inte få i mig någonting. I Moskva så blev det mellanlandning och vi fick lämna planet och vänta någon timme i transit. Det var så mörkt i den hallen så det kändes mycket annorlunda än man var van vid från andra flygplatser. Jag mådde fortfarande dåligt men kände att jag behövde en kopp Tee för att inte torka ut men hade inga småpengar på mig varken ryska eller i en annan valuta men det var en barkille som förbarmade sig när han såg hur jag såg ut och han bjöd på en gratiskopp innan jag åter begav mig till planet för vidarefärd. Jag fick inte i mig någonting på trettiosex timmar. Först framåt kvällen den andra dagen när vi gick ut för att äta på en restaurang i Tokyo kom in de in med köttet till vårt bord och vi fick själv lägga det på en het platta. Först då så kunde jag få i mig lite mat igen. Henry och Lasse tyckte visserligen synd om mig men samtidigt skrattade de åt mig som inte ville äta seafoodsplattan med dom i Paris. Så kan det gå!! Det kunde likaväl ha gått tvärtom. ”Nobody knows the trouble I have seen”!!!!
När vi kom till Tokyo kostade Taxin som vi klämde in oss i från flygplatsen till vårt hotel i city 2000 svk. När vi anlände vid hotellet sprang jag snabbt in och gick fram till receptionen och frågade om det var normalt att ta så mycket betalt men de bara bekräftade att det var helt rätt pris. Ett minne från det hotellet vi bodde i och som var enormt stort var att hotellets trädgård var helt underbar med många små dammar och guldfiskar och små broar över dammarna och det var en söndag och flera bröllop firades på hotellet och alla använde de sig av trädgården som en kuliss för bröllopsbilderna. Det råkade vara fint väder och Henry och jag tog en del fotos av människorna. Vi anlända en lördag vilade ut på söndag och började med att möta vår E-lux kontakt på måndag morgon. Han hämtade oss på hotellet med en liten buss och det kändes bekvämt att bli hämtad och lämnat av honom varje dag under de närmaste dagarna. Han var en mycket trevlig och beläst person. Vi kom mycket bra överens och la upp en liten inspelningsplan som vi försökte hålla oss efter. Meningen var att vi dels skulle vara med på en av deras morgonmöten där alla säljare möttes på kontoret och skulle peppas innan de gav sig ut till sina respektive distrikt för att sälja sina medhavda dammsugare. Vid dessa morgonsamlingarna stod de i givakt framför en väggtavla där man hade satt upp gårdagens vinnare med respektive siffror över sålda apparater. Vinnaren berömdes och de andra som inte hade nått till toppen fick sig en extra peptalk så att de kände pressen på sig att komma hem med ett hyfsat resultat. Det hela avslutades med lite hejaramsor innan de försvann blixtsnabbt ut i Tokyovimlet. Vi fick vara med på ett sådant möte som kändes lite främmande för oss men samtidigt spännande. Vi filmade rätt så dokumentärt och då vi inte kände till i förväg hur det hela skulle avlöpa så var vi tvungna att vara på hugget men Henry och jag var samspelta så vi hängde på och fick de bilder vi ville ha. Som vanligt så kändes det onödigt att ha med sig en regissör så Lasse kändes som femte hjulet på vagnen. Sedan hängde vi på de olika säljarna under ett antal dagar. Vitsen var att vi skulle i varje land få vara med säljarna när de besökte hemmen hos olika samhällsklasser.Vi började med att följa en kille som hade det ”fina” distriktet som sin arbetsplats. Vi fick vara med honom när han ringde på i ett superflott hus och bad nästan på sina knä för att kunna visa upp sin E-lux dammsugare i en demonstration för frun i huset. Även filmteamet fick vara med för att det hade E-lux kommit överens om i förväg med denna familj. Så vi filmade killen som började visa upp sin maskin genom att börja suga i vardagsrummet. Han körde med det vanliga tricket genom att sätta en vit pappersnäsduk inne i röret så att allt damm satte sedan kvar på den vita näsduken som nu inte var så vit längre utan gav hustrun i huset en stark överraskning och en känsla att det fanns ovanligt mycket damm i hennes hus. Nu förstod hon ju att hon var tvungen att skaffa sig en sådan maskin med tanke på hur mycket skit det fanns i hennes hus fullt synligt på den vita pappersnäsduken. Vi hade sett hur man använde sig av det tricket några gånger innan och visste precis hur folk skulle reagera så vi kunde visa hennes ansikte när hon nästan chokades. Hon ropade efter en anställd flicka och visade henne hur det såg ut med städningen i detta hus. Flickan skämdes och gick baklänges ut ur rummet för att aldrig återkomma. Det är klart att frun i huset omedelbart slog till och köpte en dammsugare. Huset var ungefär så som vi hade sett på film hur det kunde se ut i flotta hus i Japan. Vi kollade in vad som fanns under de låga borden där japanerna värmde sina fötter vid några varma manikker. Men det vi mest överraskades var trädgården eller bättre sagt storleken på trädgårdstomten. Den var minimal och det berodde på att det fanns ont om plats i Tokyo. Det var visserligen lite spartanskt med mycket små kiselstenar som var krattade i olika mönster men man kände sig instängd i denna trädgård med höga staket kring tomten. Men visst var det en upplevelse att få en inblick i detta överklasshem.
Vi var hemma i ytterligare två hem och det var lika intressant att se hur vanligt folk hade det. En kväll när vi anlände i hotellets garage där vår kontakt släppte av oss efter dagens arbete så rasslade det till i hela garaget och vi undrade vad som var på gång. Vi fick en förklaring och den kändes helt otroligt. När vi såg oss omkring i detta jättestora hotellgarage så såg vi manga av chofförerna till dessa svarta limousiner sätta på snökedjor på sina bilar. Vi undrade för att det var ju ingen snö ute på Tokyos gator. Då fick vi höra att det skulle kunna komma några centimeter under natten och det var anledningen till detta skådespel. Vi blev verkligen nyfikna om det skulle bli snö överhuvudtaget och fick svaret nästa morgon när vi åter åkte ut för att vara med en säljare. Ja det hade snöat säkerligen nån centimeter för att det var vit åtminstone några timmar innan den försvann igen. På kvällen som skulle bli vår sista innan vi skulle flyga vidare till Peru via Los Angeles fick vi vara med om veckans personalfest för denna E-lux enhet i Tokyo. Klockan sju efter arbetsdagens slut samlades samtliga anställde ca 25 stycken på en restaurang för att äta en måltid tillsammans. Vi filmade under måltiden och det var mycket skålandet mellan varandra och hög stämning i lokalen. Vi i filmteamet fick vår mat lite senare och var mitt i maten när det plötsligen reste sig alla samtidigt och nästan sprang mot utgången för att festen var över. Även vi sprang efter för att eventuellt kunna se vad som nu skulle hända. Men ute på gatan hade nästan alla redan spritt sig åt olika håll. Men där vid hörnan stod det en kvinna som tydligen väntade på oss lite försynt och Henry gick fram till henne för att fråga henne om en date. Då så kom hennes chef förbi och hon drog sig snabbt undan och gav tecken på att det inte var värt att följa henne. Henry var lite besviken men så är det ”Andra länder – andra seder”!!! Dagen efter så körde oss vår kontakt till en del ställen där vi fick se bland annat en kyrka och en gammal fin bokhandel. Jag hade berättat om en bok som jag höll på med just då som handlade om hur japanerna tog in sig på Amerikas bilmarknad och hur det hade gått till och hittade den boken och köpte den till vår kompis. Han var himlaglad och sen körde han oss till flygplatsen och sa adjö.
Det blev ett långt flyg till Lima i Peru. Vi mellanlandade i Los Angeles men uppfattade enbart att det var fint väder innan vi flög sedan söderut och landade sent på kvällen i Lima och det var på den tiden där Peru hade sina problem med Sendero Luminoso. Vi märkte det redan vid taxiresan från flygplatsen in till stan där vi bodde på ett stort hotel. Det fanns några vägspärrar där vi blev kontrollerade. Morgonen därpå kom det en företrädare för E-lux och även han hade en liten volkabuss med sig som vi sedan förfogade över under de närmaste dagarna. Vi lärde känna säljargänget på deras kontor och fick vara med när dom enskilda försäljarna kördes ut till sina distrikt på morgonen och hämtades hem igen på kvällen efter de hade varit på gång under hela dagen med att knacka dörr hos folk som var hemma för att sälja sina dammsugare. De lyckades till och med sälja där ganska fattigt folk bodde med jordgolv vilket kan likställas med att sälja sand i Sahara. Vi var sedan med på prisutdelningen där hela E-lux säljgänget hade sin stora dag och vid ett litet torg så hölls en ceremoni där checken på 25 000 US dollar överlämnades till deras företrädare. Det var hög stämning bland alla dessa oerhörd trevliga personer som vi hade lärt känna en hel del. Vi hade fått vara med dem under deras idoga arbete ute på fältet. Sista dagen vi var kvar i Peru åkte vi med ett gäng och begav oss en bit söderut från stan till en fin strand och badade i den pacifiska oceanen. Det påminde mig om hur jag var nära att drunkna i den utåtgående strömmen när jag var i Mazatlan i Mexiko 1969 men här var det ingen fara med att ta sig ett dopp och vi hade en fin stund tillsammans med killarna och även med en del tjejer som hade följt med. Kvällen innan hade jag suttit på hotellet på kvällen och pratat med en tjej som satt i receptionen och efter ett tag berättade hon att hon bodde nära hotellet och det ena gav det andra och jag frågade om jag inte kunde få se hur hon hade det hemma och det var okej så jag följde med henne till hennes lägenhet som hon delade med två andra flickor. Vi drack lite vin och konverserade och när jag skulle ge mig av tittade hon på klockan och sa att nu var det utegångsförbud eftersom klockan hade blivit tio och det innebar att jag riskerade livet om jag ville ta mig tillbaka till hotellet. Så jag hade inget annat att välj än att tillbringa natten hos henne. Men vi ställde klockan till sex på morgonen och bestämde att då fick hon följa med mig tillbaka till hotellet och så åt vi en ordentligt fin hotellfrukost tillsammans. Det var en annorlunda liten utflykt jag fickvara med om tack vare Sendero Luminoso.
Vi åkte ifrån våra nyvunna vänner bland säljarna och vid flygplatsen köpte jag som vanligt lite literatur om landet och dess långa historia som handlade mycket om inkariket och spanjorerna och sen var det åter dags att sjunka ned i flygplanens trygga säten och lämna hela denna nya värld som jag hade upplevt under ett antal dagar åt sitt öde. Jag fantiserade om hur det gick till när spanjorerna hade erövrat halva sydamerika och hur de hade lurat och jävlats med urinvånarna och som alltid i historien så var det den starkare som hade vunnit. Här satt jag som vanligt med en Gin och tonic som var min favoritdryck under flygningarna och läste om den tiden. Fortfarande har de här människorna inte kommit ifatt det ekonomiska försprunget som ”västvärlden” har sedan dessa tider. Nu var vi på väg till Paris och det skulle bli det sista av de länderna vi skulle skildra ur säljarnas synvinkel. Minns att vi från Paris begav oss direkt till Rouen och att vi hamnade i ett hotell som var inhyst i en gammal byggnad så att man nästan kunde ta på den ¨gamla tiden” medean man glodde i taket när jag låg i sängen. Vi hade fått en bra kontaktperson som hjälpte oss med det mesta och efter två dygn så flög vi hem till Stockholm. Vi hade flygit jorden runt och nu kändes det bra att åter vara hemma. Vi anlände den 24 januari och efter ca två veckor åkte jag med lilla Maria som nu var fyra år gammal en hel vecka till Österrike. Vi fick ett billigt flyg till Innsbruck och det var kul att kunna visa henne hur det såg ut hemma hos min mor ¨Frau Wegleiter¨. Jag hade tagit kompensationsledig från jobbet och det kändes bra att ha en vecka för oss själva tillsammans med min mor. Vi mötte även min syster som ju var gudmor till Maria och hon köpte en del presenter och gav oss lite kläder som hon hade var kvar från hennes egna barn när dom var små. Tiden går fort och vi bodde hemma hos min mamma och dit kom både Hertas barn och även min bror Hansi och hans fru Annelise samt deras dotter Claudia kom dit för att dricka kafé och nångång gick vi hem till dem och sen var veckan över och Herta körde oss åter till Flygpltatsen i Kranebitten och sen var det lilla äventyret över för den här gången..
Den 18 februari flög vi till Nice i Frankrike och hyrde en bil för att bege oss till Draguinon där Vin och Spritcentralen hade en kursgård som låg vid en vingård som de hade inköpt för att vara lite närmare sin marknad och för att kunna lära sina anställda inom alla systembolag i Sverige hur vin tillverkningen fungerar. Det var ett underbart uppdrag vi hade fått och Tor Erik Flykt hade fått förtroendet att göra en film om ”Vinåret” och skildra vad som händer under ett helt år inom vinproduktionen. Vi skulle under fyra dagar bekanta oss med vingården ”Rabiega” som Vin och Sprit ägde. Gården hade ägts av en känd fransyska som var en TV personlighet och det var hennes namn som hade getts till vingården. Här fanns en svensk som hette Torstensson som hade fått uppgiften att leda verksamheten på den. Honom mötte vi och han gav oss en hel del tips om hur vi skulle kunna gå tillväga för att få med de olika moment under ett år som kunde ge en bra bild över hur arbetet gick till. Med på resan följde en kvinna från Vin och Sprit som var ansvarig för deras information och det var hon som var beställaren till filmen. Hon var lite svår att komma in på livet för hon ville hålla lite avstånd till oss men i det stora hela funkade samarbetet med henne. Hon hade alla kontakter till de olika platserna dit vi skulle och det kändes tryggt att ha med henne. Förutom henne så var vår fotograf Henry med som ju var fransman och han skulle filma denna historia. Vi hade tagit med kameran och jag hade med ljudinspelningsmaskinen som vid det här laget hade krymt från en relativ stor ¨Nagra” bandspelare till en liten Sony kassetbandspelare. Så vi passade på att ta några sekvenser när man rensade och klippte av grenar från vinstockarna och eldade upp dem på marken ute på fälten. Det var inte särskilt varm precis när Carlos den portugisiska farbrorn som var anställd för att se efter godset på vintern var ute på fälten med sin sax och ansade grenarna. Han berättade för oss hur det gick till och vad man skulle ta hänsyn till om man ville ha ett bra vin. Sedan såg vi oss omkring på gården och blev inhysta i en pensionatsliknande byggnad i egna rum med balkong. En stor swimmingpool fanns på plats men den skulle vi först nyttja när vi kom senare på året tillbaka hit. Andra dagen åket vi till ett annat vingods och mötte ägarna där och tittade på deras källare och sedan bjöds vi på en lunch som jag aldrig kommer glömma på en herrgård förvandlat till restaurang ute mitt bland vinfälten. Vi inträdde i huset och där brann det en eld i en öppen spis och framför fanns det två soffor och en del fåtöljer och krögaren kom och välkomnade vårt sällskap som bestod av fem personer. Genast bjöds vi på några kanapé- en slags små läckerbitar som ska locka fram apetiten och en liten drink innan vi efter en kvart leddes in i matsalen där det var fullt med folk som satt och njöt av sin lunch. Gästerna bestod mest av lite finare vinfolk som så här mitt i vintern har råd att på sin ¨lediga tid¨ gå på krogen det vill säga det är lågsäsong för dem och den utnyttjar de genom att ta sig runt bland sina kolleger i branschen och äta lunch med och hos varandra. Vi hade beställt ett bord i förväg så vi blev ompysslat av personalen och sedan beställde vi mat och vår värd beställde vinet till oss. Och när vi sedan satt och skålade med varandra vinkade han till sig en av gästerna på ett annat bord i närheten och talade om för honom att vi hade valt en av hans viner och att vi var här för att filma vinåret. Den mannen blev glad och kände sig hedrad att vi hade valt just hans vin och bad oss sen att följa med honom till hans gods som låg i närheten. Vi avböjde på grund av tidsbrist men lovade att besöka honom en annan gång. Vin och Sprit är bland de största kunderna i Vinfrankrike för att när dom satsar på en viss sort så köper de inte bara flaskvis utan till och med hela tågvagn med vin för att de försörjer ju hela svenska marknaden på grund av monopolet de innehar. Dagen efter tog vi oss ned till medelhavskusten. Dit är det inte långt men på sommaren så lär det vara enorma köar som tar timmar att avverka innan mantar sig till sådana populära orter som St. Tropez och St. Maxime. Där åt vi gott och promenerade omkring och jag återupplevde tiden från 1961 där jag var här på min ”liftarresa” . Vi hade fått en långlift med amerikanen Bob som hade fört oss hit till hamnen i St. Tropez en fredag eftermiddag. Nu var det inte lika varmt utan vi små huddrade när vi tittade på hur några farbröder spelade boule i den lilla stadsparken under några träd. Vi hamnade på en liten pizzeria och där var det en liten kille som gjorde sina hemläxor medan hans mamma som serverade oss hade koll på honom. Vi hade fått bra kontakter de här dagarna och Tor Erik hade fått kött på benen för att nu efter hemkomsten kunna skriva ett manuskript som vi kunde visa upp för ¨kunden Margareta”. Dagen efter tog vi oss med flyg åter hem till Stockholm efter denna fina lilla trip till vinlandet Fankrike.
Under mars månad höll jag på med diverse inspelningar för Scania bussar och sedan blev det en liten inspelning till ytterligare en E-luxfilm som gick ut på att göra fyra filmporträtt över fyra duktiga dammsugarförsäljare i Sverige. Vi började med en kille i Borlänge och fortsatte med en kille i Ludvika. Den killen var i fyrtioårsåldern och han hade beskrivits i Dagens Nyheter som ¨världsmästaren¨ bland försäljarna av dammsugare. Den mannen var unik. Vi mötte honom i hans hem och fick träffa hans ¨blonda¨ fru som gjorde ett filmstjärnaliknande intryck. Hon skulle följa med på en liten lunch som vi intog på en av Ludvikas två chinesrestauranger. Vi pratade lite om inspelningen med honom som skulle ske dagen efter. Vi hade fått hans tillstånd att följa honom under en arbetsdag. Han berättade för oss hur noggrant han förberedde sina arbetsdagar med att välja vilka kunder som han skulle besöka för att avyttra sina eminenta Electrolux dammsugare. Han var alltid prydligt klädd i kostym och vit skjorta samt slips för att göra ett klanderfritt intryck hos sina kunder. Dessutom så körde han alltid den senaste bilmodellen från Volvo och hans hår var så perfekt kammat så man trodde att han var på väg in i en kyrka för att gifta sig. Han var själv från Dalarna och pratade en varmt klingande dalmasdialekt. Hans årsinkomst låg så ofantligt högt på grund av hans provisioner och den volym av sålda apparater som han kom up i. Vi mötte honom dagen efter på morgonen vid sextiden hemma hos honom. Han var redan på hugget och redo att ge sig genast ut till sin första kund och vi hängde på hela vägen och fick uppleva hela processen från att han knackade på hos en bonde och blev insläppt ända tills han gjorde ”avslutet¨ – som är det sista han gör vid en affär. Det är när kunden till sist har övertalats att köpa dammsugaren och är villigt att skriva på och gör det. Först då är processen avslutad. Allt innan dess är bara förspelet och ofta förgäves om inte säljaren kan sätta in den avgörande stöten i exakt rätt ögonblick under denna långa process. Det påminner om tjurfäktningens ädla och råa konst. Den här mannen hade allt under total kontroll med sin skicklighet och sin charm så trollband han kunden och lirkade honom hela vägen till ett ”avslut”. Det var konst på hög nivå som vi fick följa och det var det som filmen var till för -att förmedla denna kunskap vidare till alla blivande försäljare. Den här Ludvika mannen var ökänd inom Electroluxvärlden och vi fick höra historier om honom. En kollega till honom som även han var duktig på att sälja berättade att varje år så belönar firman sina mest framgångsrika säljare med diverse lyxresor. Till exempel så åkte de ett år till Las Vegas. Där är det lyx från och med de landar tills dom åker hem igen under en hel vecka. Och vid de tillfällen sköter sig den här Ludvikasäljaren exemplariskt. Han nämnde att ”Till och med när han tar sig ett dop i en swimmingpool och sedan dyker up med sitt huvud ur vattnet så ligger varje hårstrå på exakt rätt ställe om mittbenan. Han är en riktigt svärmorsdröm”. Ett annat år var det åter dags att slåss om världsmästartiteln och det var under de sista skälvande dagarna innan racet avgjordes. Då fick Ludvikamannen besked via en av sina kontakter att det var en annan säljare på Mallorca som låg tre dammsugare framför honom. Då klev Ludvikamannen upp klockan fyra på natten efter att han hade ringt sina stamkunder och bett dem om att få komma till dem och försöka övertyga dem om att de behövde årets modell. Han var sedan hemma hos dem tidigt på morgonen innan bönderna gav sig ut på sina fält och han lyckades att gå om mannen från Mallorca och åter knipa världsmästartiteln. Han var helt enkelt oemotståndligt. Vi visade honom vår fulla respekt innan vi tog adjö från honom glad över att ha fått umgås med en sann världsmästare. Snacka om viljestyrka.
Nu fick vi göra ytterligare en liten ¨reklamfilm” för Elektrolux. Det var mycket uppdrag därifrån för närvarande. Det gällde att visa upp en ny modell och visa alla finesser i denna modell som enbart skulle säljas på hemmarknaden. Vi klurade att tag på en bra idé och efter en stund kom jag på att vi behövde en riktigt trollkarl som kunde göra denna dammsugare full rättvisa. Sagt och gjort. Jag kom ihåg att jag hade mött en trollkarl som gjorde stort intryck på mig för att jag hade mött honom i en ovanlig miljö när vi 1975 gjorde en film för LM Ericsson. Vid de tillfället så fick jag ett helt häfte med inträdesbiljetter till dåtidens mest exclusiva porrklubb som låg på Döbelnsgatan. Biljetterna var i första hand tänkt att ges i present till viss utvalda VIPgäster men hade hamnat i mina fickor av någon anledning. Jag hade ofta åkt förbi den där natt/porrklubben och undrad över hur det såg ut därinne. Lokalen låg inte mer än några hundra meter från Sandell Films lokaler och en kväll tog jag mig dit och kollade in programmet som var rätt så avancerat. Mellan akterna så dök det upp en trollkarl som hette Johnny Lonn och han var duktigt på att trolla och charmig och jag tänkte att det måste vara lite speciell för honom att jobba i denna miljö omgiven av alla dessa porraktriser. Han blev senare välkänt och honom hade jag nu i åtanke för att få liv i denna ”reklamfilm” för den nya E-lux dammsugarmodellen ”Royal”. Dessutom kom jag på att Grand Hotel Royal i Stockholm hade en häftig lokal som hette Spegelsalen. Där fanns en liten scen i ena kortändan. Förutom detta kom jag på att jag kände en flicka som såg rätt tjusig ut och hade ett utseende som en vamp. Hon var blond , kurvig och attraktiv och hon skulle kunna tänkas att sitta vid ett bord i denna spegelsal och titta på en demonstration av dammsugaren som denne trollkarl skulle ha enbart för henne i denna lyxiga miljö. Den ena idén gav den andra och sedan så blev det så att vi fick fria händer att utan manus gå in i Grand Hotels spegelsal och med flickan och trollkarlen försöka få fram en underhållande och undervisande liten film om hur man hanterade denna dammsugare som skulle bli framtidens heta modell för E-luxhemmarknaden. Lars G. Thelestam skulle få uppdraget att regissera, Pelle Kjällberg skulle fotografera och jag ledde inspelningen samt tog upp ljudet. Trollkarlen Johnny tyckte det skulle bli kul och han bads att komma upp med en massa idéer som vi kunde använda i samband med inspelningen. Han var mycket kreativ och bland annat kom han på att till och med suga av klänningen från våran aktris för att visa att han kunde använda sig av utblåsningseffekten på maskinen för att få klänningen fram ur dammsugaren. I samma ögonblick hamnade klänningen som i ett trolleritrick på henne igen. Vi såg en del av flickans nakna överkropp en kort stund men tricket blev en succé. Vi började att rigga all utrustning och satte ljuset i den stora spegelsalen och sedan började vi med inspelningen . Klockan var nio på morgonen den 21första april och när vi lämnade inspelningsplatsen efter 29 timmars arbete i sträck så var klockan 14.30 dagen efter. Vi var tvungen att lämna lokalen för att det hade skedd en dubbelbokning och kunde sedan först fortsätta dagen efter på kvällen vid femtiden. Sedan höll vi på i ytterligare 23 timmar tills vi var klara dagen efter. Det var en mycket trevlig inspelning och filmfotografen Pelle åstadkom ett mycket bra foto för denna lilla fem-minutersfilm. Alla blev nöjda och glada inte minst kunden som tyckte att det var lite vågad att visa klädtricket men gick sedan ändå med på att godkänna filmen. Det är ett exempel på att reklam kan göras mycket underhållande och att man dessutom kan lära sig en del på kuppen. Jag minns den lilla pärlan för att det var mina kreativa idéer som låg bakom denna produkt. Johnny bidrog med alla sina kunskaper och trick för att få det hela att fungera bra och flickan var som skapt för denna roll. Hon hette Alexandra Reutersvärd och henne skulle vi använda i en kommande film som hette ”Den mänskliga faktorn” och handlade om att den mänskliga faktorn spelar en stor roll i samband med dom flesta olyckorna i trafiken.
Den femte maj så bar det av till Tyskland till en liten stan där man gjorde bra vin. Vi var åter på gång att spela in ett avsnitt till vinfilmen och nu var det en känt vinproducent i Rhenlandet som vi besökte och här fanns det även ett institut med en professor som kunde allt om vin och hemma hos honom hamnade vi en eftermiddag när han berättade historia efter historia inte enbart om vin utan om tiderna då kriget härskade mellan Frankrike och Tyskland. Han bjöd på diverse olika sorters vitvin och utsikten från hans vardagsrums fönster över vinbergen kommer jag aldrig att glömma. Vi lärde oss mycket på denna resa och vi bodde i små trevliga hotell och åt mycket gott. Vi tog bilder på druvorna som precis visar sig på vinstocken. Vi var en vecka i Tyskland och sen åkte vi hem och tog lite bilder i den lilla studion i källaren på Sandell Film på Drottningggatan. Den sista maj flög vi åter till Nice och sen höll vi på en hel vecka i södra Frankrike med att kuska kring från vingård till vingård och vi var nere i vinkällare och inne i fabrikerna där man pressar druvorna och gör vinet och vi besökte även den producent som sålde sina viner i så stora mängder till Sverige så att vinet transporterades i järnvägsvagnar till Stockholm för att först där hamna i flaskor. Vi tillbringade många kvällar med att äta god fransk mat och hade det trevlig med varandra i teamet. Det var åter igen Tor Erik, Henry som skötte kameran och Margaretha från Vin och Sprit som utgjorde teamet tillsammans med mig. Vi bodde på vingården Rabiega och tog oss därifrån till de olika ställen och flög sedan hem igen den 6 juni. Åter hemma tog jag en lång semester. Ända fram till den nionde juli skulle jag vara ledig. Det blev återigen Fridal där jag tillbringade semestern med familjen. Det blev lite båtutflykter med Chaos och en hel del jobb i trädgården kan jag tänka mig. Leon var nu sexton år gammal och Maria var fyra år. Tiden går när man har roligt.
Efter semestern blev det lite små inspelningar under juli och under nästan hela augusti så spelade vi in ”Den mänskliga faktorn” Det var en relativ kort film som beställdes av Försäkringsbranchens Trafiksäkerhetskommitté som en present till Trafiksäkerhetsverket. Det har funnits en föregångare till denna film som vi skulle mäta hos med. Den filmen gjordes på femtiotalet av Gösta Werner efter ett manus av Stig Dagerman och hette ”Att döda ett barn”. Det tog lång tid att komma fram till någon story som vi kunde spela in och åtskilliga idéer förkastades innan Hans Viksten blandades in i spånandet och han lyckades med att komma på några metaforer som komplettteras, fördjupas och förklaras – och får en ytterligare dimension – av speakarlösa bildsekvenser som vädjar till åskådarens egen fantasi och känslor. Den kände aktören Max von Sydow med sin säregna röst lästa upp Vikstens text och det fungerade rätt bra men alla som har sett Gösta Werners film inser att det inte går att ens jämföra dessa två filmer utan var och en är ett barn av sin tid. Syftet med vår film var att genom nya infallsvinklar väcka eftertanke när det gäller eget beteende i trafiken och engagemang i fråga om behovet av åtgärder för ökad trafiksäkerhet. Målgruppen är personer som är redan engagerade i trafiksäkerhetsfrågor men också allmän publik med någon dragning åt ungdomar. Lars G Thelestam regisserade, Pelle Kjällberg filmade en del och även Henry Alexander filmade en del till denna intressanta film. Vi började med att rekonstruera en del av historien och började med människans ursprung i Afrika och för att bildsätta detta så lät vi en färgad kille från Afrika gå barfota genom högt gräs i Lilljans skogen. Sedan så tillverkade en bror till en projektledare på Sandell Film ett hjul av trä och det förde oss fram i historien till hjulets uppfinning. Vidare filmade vi en del vilda djur och då åkte vi ner till Kolmårdens djurpark och filmade allt vi kunde inclusive en tiger som jag höll på att slå ihjäl. Tigern sov nämligen på andra sidan av vattengraven och jag beordrades som inspelningsledare att få lite liv i den. Så jag såg mig omkring och hittade ett vedträ och slängde det mot tigern men meningen var ju inte att träffa honom utan att enbart få honom att reagera så vi fick lite rörelse i honom. Men olyckligtvis så träffade jag honom i skallen och han ryckte till och sedan la han sig platt på marken som om han vore död och vi började tro att han hade avlidit genom att han hade fått sig en riktigt smäll mot pannbenet. Vi trodde på allvar att vi kunde ha lyckats att döda honom och beslöt att omedelbart ta oss därifrån och åka hem igen. Dagen efter läste vi Nyköpingstidningen för att se om det hade rapporterats om en avliden tiger på Kolmården. På vägen hem fick vi motorhaveri innan vi kom till Stockholm och fick ta hjälp av bilbärgningen. På denna resa hade vi med två flickor som ville se Kolmårdens djurpark och en av dem var Lena Andersson som ju hade flyttad från Perstorp till Stockholm efter vi hade mött henne i samband med Perstorpsinspelningen. Hon hade ju haft en liten affär ihop med fotografen Pelle och vi var väldigt goda vänner så hon och en väninna till henne hade fått följa med i vår inspelningsbuss. När vi fick motorstopp så stannade vi en tysk bil och bad dem att ta med Lena och kompisen i sin Husvagn och så tog de sig tillbaka till stan. Det var en roligt dag vi hade och den slutade med att vi senare på kvällen återsågs på en krog i Stockhlolm för att fira att vi hade kommit hem allihopa.
Vidare minns jag att vi hade hyrt en dag en fyrhjuling så att vi kunde ta filmbilder från den när vi åkte genom stans tunnlar och Pelle satte på baksätet medan jag körde detta fordon. Vi filmade även en årlig sammankomst av olika raggarbilar när de körde upp och ned på Sveavägen för att få lite specialbilder till den mänskliga faktor-filmen.
Den 10 september flög Lars G Thelestam, Henry och Alexandra Reutersvärd till Basel i Schweiz. Där fick vi låna en vit Saab Turbo Cabriolet för att kunna använda den vid filmningen av en speciell scen som vi kallade Helikopterscenen på en av de schweiziska alpvägarna. Vi tog oss till Interlaken där jag köpte mig en riktigt fin schweizisk Armékniv med mitt namn ingraverad. Dagen efter började vi rekognoscera den alpvägen och de kurvorna där vi skulle filma den scenen som var tänkt att avsluta filmen. Vi hittade ett ställe och sedan kontaktade vi en helikopterfirma för att be dem att möta oss vid ett visst ställe en viss tid. Vi mötte dem och gick igenom vår plan och sedan så flög Henry i helikoptern och filmade medan Alexandra körde Saaben på den kurviga bergsvägen. Slutet på det vi ser av hennes färd låter oss bli i ovisshet om hon klarar sig eller om hon kör av vägen. Allt gick som smort och efter denna eftermiddags filmningen så körde vi Lasse G. till flygplatsen i Zürich för att han skulle ta sig till Helsingfors till sin fars begravning. På vägen till Zürich hade vi bråttom och jag gav järnet och på vägen nedför efter ett passkrön så släppte bromsarna för att de hade överhetttats och ett ögonblick så vart jag utan bromsar och jag fick nästan panik men i sista ögonblicket började de att fungera igen och vi klarade oss men sen fick jag slå av på tempot ett tag. Det var ett kuslig ögonblick när jag kände att nu går det rakt ut i luften precis som på den scen som vi hade spelat in någon timme tidigare. Efter vi hade lämnat av Lasse G. så tog vi oss med Alexandra i baksätet till Basel. Minns att det var en magisk färd med öppen bil i solnedgången på väg mot Basel. Hennes hår fladdrade i färdvinden och musiken i bilstereon gick på full volym. Vi var lyckliga alla tre. Övernattade i Basel och sen så var det söndag och då hälsade vi på kompisar till Henry i Elsass och åt en underbar måltid tillsammans med dom. Dagen efter hade vi en tid bokat på ett museum i Basel där vi skulle filma av en originaltavla av Rousseau på ett exotisk motiv som vi skulle ha som först scen i vår film. På kvällen reste vi hem till Stockholm. Helgen därpå var det dags att ta min segelbåt från Mörkö till Lidingö för att jag hade inte tillgång till båtupptagning på min båtplats ”Klubben” som ligger vid kanalen mellan Mörkö och Eriksö.
Tio dagar senare var det åter dags att ta sig till Frankrike för att nu var det skördetider för vinet.Den 28 september landade vi i Nice och tog oss till en kille uppe i bergen en bit utanför stan för att hyra en hel del lamputrustning. Den här omgången skulle vi filma en hel del inomhus och nere i vinkällare. Sen tog vi oss till Cole de Lange. Vi tog in på vingården Rabiega som ligger nära Draguignan. Det pågick en del pressning av vindruvor men det var inte så spektakulär som vi hade hoppats. Så vi drog till Castel Roubine där vi fick de bilder som vi var ute efter samt tog en hel del andra interiörer. Dagen efter åkte vi till Chateau du Pape som ju är ett mycket känt vinmärke. Där filmade vi hur man plockar vindruvor med en maskin och det var mycket intressant att se hur specialkonstruerade fordon åker med de stora traktorhjulen på vars sin sida av vinstockarna och föraren sitter högt ovanför och styr samtidigt som han ruskar om vinstocken så att druvorna landar nedanför och via en liten liftanordning lastas sedan i en container som töms efter ett tag i en väntande släpvagn som en traktor sedan kör till gården där druvorna gås igenom innan pressningen. Vi övernattade i en motell och dagen efter var vi åter på Chateau Nerte där vi filmade druvmottagningen innan sorteringen. Vi filmade cisternpressningen och sedan tog vi oss till Col de Auge. Vi hade en ledig lördag och söndag framför oss och passade på att ta oss till Borch Verdun där vi fick gå ned i tunnlarna där champagnen lagras och där den gömdes undan för tyskarna under andra världskriget. Vi tog in liten sightseeingtrip i underjorden och åkte med de små tågen som tar sig kilometerlånga sträckor in i berget. På söndagen tog vi en utflykt till kusten och besökte åter St.Tropaiz som är lite lugnare så här års. De närmaste dagarna gick åt till att filma åter på La Nerte och i Sorgues filmade vi omtappningen av vinet. Vi hade dåligt väder när vi skulle filma vinplockning för hand i Logis d’Armare men dagen efter så fick vi in en fullträff när vi filmade den sista timmen av druvplockningen innan allt var klart för säsongen. Då avslutas den sista plockningen med att man kastar vinmästaren som är chefen för alla plockare in i en vattendamm och alla jublar och är glada att jobbet äntligen är klart. Den åttonde och nionde oktober var vi åter på Rabiega och filmade hur en Ökolog tar reda på om det är dags att skörda och samma eftermiddag tog vi oss åter till Nice och lämnade utrustningen åter innan vi flög hem samma kväll. Det var det sista vi spelade in för vinfilmen ”Noas art”. Nu hoppades vi att Tor Erik skulle få ihop en bra film i klippbordet. Under november så var jag med när en kompositör tittade på filmen och fick i uppdrag att komponera lite musik till filmen. Vi lät till och med poliskören sjunga in lite sånger som kunde ledsaga en del bilder i filmen. Det blev ingen höjdarfilm men den vann ett tredjepris i kategorin för produkter vid den internationella filmfestivalen i Dublin där det deltog 170 filmer, så alltid är det något om inte annat så var det en fantastisk resa att vara med under ett helt vinår i denna värld. Jag kommer alltid att minnas hur en av dessa vingårdsägare kom fram med vars en låda vin åt oss i teamet när vi tog adjö av honom efter vi hade haft nöjet att filma på hans gård. Det vinet smakade extra bra med tanke på att jag visste var det kom ifrån och var med när det skördades. Viva ”Chateau La Nerthe”
November och december var det lite lugnare som vanligt och den 17 december hölls åter den årliga julfesten för Sandell Film på Stallmästargården. Sen var det året över.
