Efter mina försök för att komma in i den så kallade ”branchen” så låg jag lite lågt med att söka nya jobb och få nya motgångar. Jag ville avvakta och se hur det skulle utvecklas framöver. Så jag började arbeta på den Gyldene Freden som låg nära min bostad. Det tog mig ca tre minuter att ta mig till jobbet. Vägen dit gick från Sven Vintapparestorg via Västerlånggatan till Järntorget och det var nog den trevligaste vägen till en arbetsplats man kan tänka sig.
Klicka på kartan ovanför för att komma till Googlekartan.
Numera jobbade jag oftast på kvällarna och började kl sex och körde till tolv. På en restaurant så är det ofta väntetider för personalen innan kvällsserveringen kommer igång och under den tiden satt vi servitörer ute i det minimala diskrummet där det fanns ett litet bord med två stolar och spelade schack.
Vi betyder att det var huvudsakligen en kyparkompis som hade svårt med att förlora en match. Vi gick så långt som att vi började spela om pengar. Han hade fått vinna en del matcher för att jag ville inte ta hans spellust ifrån honom och när han ville utmana mig om att spela en match om en femtiolapp så nappade jag direkt. Femtiokronor motsvarade i dagens pengar värde ca 500 kr. Så jag vann den första matchen och han ville direkt revansch och jag vann även den andra matchen och han kunde fortfarande inte ge sig utan krävde återigen revansch. Han förlorade även den tredje matchen. Jag vann 150 kronor och dagen efter gick jag och köpte mig ett riktigt fint schakbräde på NK.
När det sedan kom till att betala mig och hade han inte så bråttom och jag blev tvungen att påminna honom några gånger för att spelskulder är hedersskulder. Men så småningom fick jag pengarna av honom och det hela löste det sig.
Min gamle vän Alfonso från Spanien jobbade fortfarande kvar på Freden och han lärde mig ett supertrick som gick ut på att man kunde använde sig av kassaapparatens inbyggda räkenmaskin för att kunna fuska fram ett riktigt matkvitto som var så perfekt så att den person i köket som tog emot det inte kunde se skillnad på falsk eller äkta vara. Det betydde att man på så sätt kunde få ut gratis mat från köket och att jag slapp betala maten till restaurangen. Detta var den ena delen av proceduren men det krävdes även att man sedan fick manipulera gästens räkning där det skulle vara en maskin stämplad rad som angav priset på den mat som gästen hade konsumerat. Även detta skulle manipuleras med hjälp av kassaapparaten. Det var en finurligt procedur och tog lite tid att åstadkomma med hjälp av kassaapparaten.
Den korta stunden fick inte någon annan, varken hofmästare eller annan i personalen komma i närheten av maskinen så man inte skulle bli avslöjat medans man fumlade med diverse fakturor och små pappersremsor. Det var ett stort förtroende jag fick av Alonso när han invigde mig i denna manöver och det var en utmaning att kunna utföra det klanderfri. Under själva ögonblicken när jag genomförde fakturafusket var jag på helspänn trots att vi hjälpte varandra stå vakt för att varna i fall någon snabbt skulle närma sig medans vi höll trixa med kassaapparaten. Det var rätt nervig i början innan jag fick upp farten. Det fanns en risk att man kunde göra fel när man stämplade in matraden på räkningen och då skulle det kunnas upptäckas av kontorspersonalen på krogen för att till varje räkning hörde en kopia som landade på kontoret efter arbetsdagens slut. Alfonso och jag kom överens om att inte mjölka restaurangen för mycket och delade upp dagarna mellan oss när vi körde tricket. Det var spännande och det var en lukrativ sysselsättning.
En vacker dag blev jag dok uppkallat till kontoret och skulle förklara en viss räkning. Då ringde kontoret från restaurangen mitt på eftermiddagen hem till mig och bad mig att komma in omedelbart om jag kunde för att förklara en händelse. Med ett dunkande hjärta gav jag mig iväg hemifrån Sven Vintapparesgränd och tog mig längs Västerlånggatan till den Gyldene Freden. Jag var säkert på att det var sista gången jag var på väg till den krogen och när jag kom fram tittade en hofmästare lite misstänksam på mig och jag förstod att till och med han var redan informerat om orsaken för mitt besök på krogen denna så ovanliga tid mitt på blanka eftermiddagen. Jag tog mig en trappa upp och där möttes jag av restaurangchefen och en dam som hade hand om ekonomin. Dom förhörde mig nu om några detaljer på en räkning som dom inte riktigt hade kunnat förstå sig på och jag lossades att inte heller förstå någonting av vad dom menade.
Det hela slutade med att i brist på bevis fick jag gå därifrån och det gjorde jag gärna. Det innebar att jag inte hade fått sparken utan att dom avvaktade och efter den dagen visste jag att jag hade ögonen på mig och jag slutade upp med fifflet. Detsamma gällde för min kompis Alfonso. Men det fanns ju fortfarande några andra småknep man kunde använda sig utav. Men visst känns det fortfarande läskigt när jag tänker på hur jag satt där och blev förhört. Konstigt nog hade jag på den tiden inga moraliska betänkligheter över mitt fuskande utan det var så pass allmänt utbredd att om man hittade en smart väg för att kunna göra sig lite extraförtjänster så försökte man sig på det. Det fick bära eller brista och under alla mina år i krogbranschen åkte jag aldrig fast. I mitt liv tog det lång tid innan mitt samvete vaknade till liv men så småningom kom jag till insikt att det jag gjorde var ingenting att vara stolt över utan det var ett brottsligt beteende som jag numera skäms över.
Celebra gäster minns jag en hel del. En kväll satt Luchino Visconti på krogen tillsammans med en ung svensk kille som hette Björn Andrésen.
Han hade valt honom till att spela huvudrollen i filmen Döden i Venedig med Dirk Bogarde i rollen som Gustav Mahler. En annan gång satt Milos Forman med Bibbi Andersson en hel kväll nere i källaren tittandes förtjust i varandras ögon och höll varandras händer.
På gatuplanet tjänstgjorde jag enbart då och då under lunchserveringen och då var det nästan alltid att Mäster Taube det vill säga Evert Taube kom in lite senare för att inta sin lunch. Personalen visste alltid när han var på väg för att då ringde hans fru och meddelade att nu var Evert snart framme och då skulle hans bord vara klar och drickan på bordet osv.
Även andra trubadurer hade Freden som sitt stamställe.
Dit hörde bla Cornelis Vreesvik och Fred Åkerström. Det var ingen dans på rosor att krångla sig ned från köket som låg på gatuplanet till källaren via en mörk stentrappa men man var ju ung och stark. Jag var 24 år gammal och hade bra fysik för att jag har sprungit sedan fjortonårsåldern med brickor i handen och på axeln och det höll mig smal och i bra form.
En vanlig arbetskväll på ”Freden” började med att jag kom i regel springande i sista sekunden för att kunna visa mig på jobbet kl 18.00. Jag gick alltid in personalingången som låg vid en sidogränd till Österlånggatan och där var det några trappsteg ned till källaren där jag tog fram min vita servitör rock och satte på mig en slips. Svarta byxor hade jag redan satt på mig hemma och likaså en vit skjorta. Sen hämtade man ut en speciell nyckel till kassaapparaten och den fick man av en spritkassörska som höll till nere i källaren. Efter det talade jag med hofmästaren som informerade mig om eventuella speciella reservationer var aktuella på någon av dom borden som jag fick ta hand om under kvällen. Vilka bord man blev tilldelat ändrade sig dag för dag så alla i serveringspersonalen skulle få rättvist tillgång till dom borden som var mer populära att sitta på än andra. Hofmästare Olson var en lång och smal äldre gentlemen i sextiofemårs åldern. Det tog en stund innan han accepterade mig så som jag var men sedan kom vi bra överens om. Han kompletterades av en kvinnlig hofmästare i femtioårs åldern som delade revir med honom i källaren. Det var sällan att gästerna fanns redan på plats utan dom började droppa in undan för undan men framåt halvåttatiden hade man i regel full station det vill säga att alla ens sex bord var upptagna med gäster. Ibland så satta man ihop borden för större sällskap och i mitten av källaren hade vi ett stående långbord där det fanns plats för ca trettio gäster om det så behövdes.
Där satte en gång ett gäng på ca tjugo personer som restaurangens ägare som hette Wedholm hade bjudit in och jag kommer aldrig att glömma denna kväll. Gästerna bestod av idel mannekänger och andra tjusiga
ungdomar som verkligen representerade det hippa unga Stockholm. Wedholm ville visa upp sig inför dom som generös och bjöd flott. Förrätten bestod av Blini som är en form av lite tjockare pannkakor och ovanpå och bredvid så läggar man löjrom och gräddfil samt gräslök. Wedholms ord var lag.
Så när han hade smakat och ätit lite av sina Blini så gav han mig tecken att ta ut alla tallrikar trots att gästerna fortfarande åt sina blinis. Jag tänkte först om jag hade hört rätt men det hade jag och med snabba rörelser började jag ta tallrikarna ifrån gästerna som var fullständigt överrumplad och inte var det någon som tordes protestera högt. Det var en överlagt handling från Wedholms sida. Han ville testa sina kompisar och se deras reaktioner när jag drog tallrikarna undan för dom medans dom var med gaffeln på väg in i munnen. Jag njöt enormt. Sedan fick dom vänta en kvart innan varmrätten serverades och när dom fick chansen att börja äta av den så slängde dom i sig den maten så fort dom kunde av rädsla att bli av med den innan dom blev mätt. Men nu så fick dom vänta istället ända tills Wedholm själv var färdigt med sin mat och det tog en lång stund för att han tog god tid på sig innan han gav tecken till att det var dags att av servera.
Bengt Wedholm var gift med en vacker fransyska och hade två barn med henne och ibland så åt han på Freden med henne men för det mesta så kom han bara in en kort stund på kvällen och ställde sig vid köket för att prata med kökschefen och en gammal fiskkokerska som hette Greta. Hon var så duktig på att marinera gravlaxen och då gav hon honom alltid en liten skiva som han doppade i gravlaxsaucen och sedan lät försvinna med fingrarnas hjälp in i munnen. Sen stack han igen. Han var själv gammal kock och hade arrenderat ”Freden” av Svenska Akademin på fem år i rad. Senare öppnade han Wedholms fisk vid Nybroplan och det vart Stockholms tjusigaste Fiskrestaurang under lång tid. Krogen finns fortfarande 2017.
Nu åter till en vanlig serveringskväll. Kring halvsju så hade jag dukat upp dom borden där det var reserverat och då satte man dit extra glas och bestick beroende på vad som skulle ätas och drickas. Sen var det dags att få i sig lite mat och då fanns det personalmat som jag hämtade på en tallrik i köket och sen satt man sig i disken och käkade. Ibland köpte jag mig en öl till maten och efteråt började gästerna droppa in. Hofmästaren anvisade platserna och tog upp beställningen av dryckor och mat. Sen fick jag ett papper i handen av honom och fick sköta om all slags servering ända tills dom lämnade restaurangen. Kring elva på kvällen lugnade det ned sig lite och man hann ta en dricka och få i sig lite mer mat. Då var det alltid sådant som jag hade ställt undan av den mat som vart över efter gästen hade fått sitt. Det var helt legitimt att vi satt och åt den maten för att den var helt ren och hade legat på en silverplatta som vi serverade ifrån. Det hände även att gästerna inte drack upp hela vinflaskan och då drack jag upp resterna.
Jag rökte periodvis och då var det gott med en cigarrcigarett efter maten. När alla gäster hade gått hem då räknade man ihop dagskassan och lämnade över dom pengarna som restaurangen skulle ha till spritkassörskan. Resten som blev över var drickspengar och pengar som man hade fuskat ihop på ett eller annat sätt. Det var dok aldrig gästarna som lurades. Under alla mina år så har jag alltid letad efter någon person inom serveringspersonalen som aldrig hade hållit på med någon sorts fusk och jag har aldrig hittad den personen utan det skiljde enbart på beloppens storlek. Man tyckte alltid att restaurangen hade råd att få lite mindre vinst i kassan. Så var traditionen på den tiden och jag tror att trots att redovisningssystemen är mycket mer säkra idag med datoriseringens hjälpmedel så är det mycket svårare att begå synderna men det finns garanterade sätt att kringgå även dessa nymodigheter. Klockan tolv ställde man bordsblommarna på en bricka och den skulle hamna i ett svalt källarrum under natten för att behålla fräschören till nästa dagen. Sen tackade man för sig och gick hem med fickan full med dricks och fuskpengar. Själva lönen betalades ut som månadslön och den bestod av en relativ låg garantilön och 12,5% serveringsavgift på allt man hade sålt under en hel månads tid. Så det skilde mellan månaderna en del men allt som allt var jag nöjd med lönen i synnerhet som det var enbart en del av min sammanlagda inkomst. Ibland så gick jag inte hem direkt utan besökte en Gamla Stan krog som hette Dubrovnik där det fanns god jugoslavisk mat och gott öl att få och där kunde man varva ned tillsammans med någon kyparkompis innan det var dags att ta sig hem på två minuter och läsa en god bok innan jag somnade in.
På ”Den Gyldene Freden” jobbade jag dels under hösten 1969 innan jag drog till Amerika och min andra period på Freden sträckte sig från slutet på Januari 1970 till September 1972.
Numera är krogen helt renoverat och jag var och tittade ned i katakomberna och kände knappt igen mig. I synnerhet så har utrymmen där personalen håller till ändrats och renoverats upp till dagens standart.
En kväll under min Fredentid så var min Mamma när hon var på besök i Stockholm nere i källaren där jag serverade henne och även Annikas mamma Ingamai med Annika var där en kväll som gäst. Där fick dom se en annan sida av sin son och svärson. Det var kul för mig att få dem att se mig in full aktion.
En sista anektot som jag minns med glädje med tanke på att minnet blir sämre med tiden.
En kväll kom jag hem efter jobbet och Annika undrade hur det hade gått ikväll och jag satte mig ned på soffan och berättade att kl. 18.15 kom dom första gästerna och beställde. Och sedan så räknade jag upp varje enskild dricka och matbeställning som jag hade tagit del av under hela kvällen. Jag kunde se fram för mig varenda liten detalj som hade serverats på varenda bord som jag hade haft gäster sittande. det var säkert ca tjugo bord under kvällens lopp med ca 90 gäster och jag imponerades själv över att jag kunde rabbla upp varenda öl, snaps, mineralvatten, vinsort, cognacssort med exakt antal centiliter i glasen, likörer, kafé, förrätter, varmrätter, dessert osv. Jag serverade i tankarna en gång till alla dessa saker. Allt fanns kvar i skallen ända in i sista detalj. Freden var en bra period i mitt liv och allt började med att jag mötte restaurangchefen på Hotell Forestas swimmingpool. Shit happens och livet går vidare.
