Karlviksgatan tre trappor upp..
I början på 1968 bodde jag fortfarande på Karlviksgatan nära Fridhemsplan på Kungsholmen och hade fått en inneboende. Min gamle vän Beatle-Peter hade behov av att bo någonstans så jag ställde in en säng i mitt kök och han hade köket som sin sovplats. Ibland kom hans flickvän Lena och hälsade på honom och då kunde det gå hett till i köket.
Vi sågs inte så ofta för vi hade lite olika tider men de lilla vi sågs var det alltid trevligt att umgås med varandra. Tyvärr har jag tappat kontakten med Peter. Sist vi sågs var en blöt kväll i Göteborg på 1980-talet. Han var restaurangägare och mitt filmgäng på 4 personer var gäster hos honom redan på eftermiddagen och sedan skulle vi gå ut allesammans inclusive Peter. Han vår då tillsammans med en flicka och behövde komma lite hemifrån en kväll så han passade på att följ med oss ut på kvällen. Vi tappade bort varandra under kvällens lopp och sedan träffades vi aldrig mer.
Beatl-Peter och hans Lena i köket på Karlviksgatan..obs. båda rökandes sin morgoncigarett..
Annars så minns jag att när jag skulle torka mina bilder efter kopieringen så använde jag en elektrisk torkapparat för att få dem snabbt torra. I samband med torkningen så behövde det vara rätt så fuktigt iluften i köket så att dom böjda fotopappren snabbt skulle lägga sig platt igen. Då satt jag alltid en stor balja vatten på gasspisen som jag matade med gaspolletter.
Gasmätare krävde polletter..
Efter en stund började vattnet att koka och all vattenånga spred sig i köket. En gång så hade jag satt ett lock på kastrullen och sen gick jag in det andra rummet och glömde bort att vattnet kokade och efter en längre stund hörde jag plötsligt ett stort konstig ljud från köket och sprang dit för att se vad det var och upptäckte att kastrull locket hade kastats med sådan fart upp i taket så att det hade gjort ett stort märke där. Jag förstog inte vad som hade hänt men tack och lov så var inte Peter hemma just då. Efter några veckor flyttade Peter ihop med Lena och ut till Långbro-sjukhus och jag bodde åter igen ensam på Karlviksgatan.
Enskilda gymnasiet ligger vid Tegnerlunden och är exclusiv.
Något senare på våren flyttade till Riddargatan 42. Där fick jag gå till bakgården för att komma till det gårdshus som hängde ihop med fyrtiotvåan. Här bodde jag på bottenvåningen i en liten lägenhet. Jag hade fått lov att bo där av min kompis Hubert som var en långväxt, blond, tysk kille i min ålder.
Hubert var ambitiös och studerade på Enskilda Gymnasiet på Östermalm för han ville ta studenten och sen studera till läkare för det ville hans flickvän som kom från en god borgerlig familj. Han var väldigt förtjust i flickan och hade fått ett bättre ställe att bo på så han lät mig hyra sin gamla lägenhet om man nu överhuvudtaget kunde kalla det för lägenhet. Jag skall försöka ge en bild av hur det såg ut där. När man kom in så fanns det ett litet förrum som var ca tre meter långt och en och en halv meter bred. Därifrån gick det en dörr in till en liten toalett och en annan dörr till det lilla rum där jag hade en säng på vänster sida som hade precis plats och på den andra sidan i rummet fanns det plats för en liten byrå för att lägga kläder i. Däremellan fanns det ett fönster som vette ut mot en liten mörk bakgård. Ute i den så kallade hallen fanns det ett tre kvadratmeter stort utrymme med plats för ett tvättställe och ett litet bord där jag hade en kokplatta för att ibland göra mig en kopp te eller i ytterst sällsynta nödfall kunde koka spagetti som jag kryddade med ketchup.
Porrtidningar var mycket efterfrågad speciellt i Tyskland och Huberts business finanserade hans studier.
Hubert använde fortfarande adressen till denna lägenhet för sina porraffärer som han skötte genom att annonsera i tyska tidningar och på så sätt få beställningar till de porrtidningarna som han sedan skickade till Tyskland. Han var tvungen att hemlighålla sin verksamhet inför sin fina svenska östermalmska familjeflicka och därför så löpte en del av hans försändelseverksamhet via min adress. Detta märktes knappast utan Hubert hämtade då och då sin post och i samband med det så betalade jag min hyra till honom och han fortsatte att ha kontakten med sin hyresvärd som fanns på andra sidan av en vägg som delade av deras stora flotta Östermalmslägenhet med den delen där jag bodde. Det fina med det hela var att jag hade egen ingång och märkte aldrig lägenhetsägaren och de märkte knappt att jag hade flyttat in där tillfälligt. Så hade nämligen Hubert lagt upp det för dem. Så allt var frid och fröjd åtminstone tills vidare.
Riddargatan 43
En spark i baken fick jag av min hyresvärd på Karviksgatan..
Till Riddargatan flyttade jag någon gång på våren 1968 från Karlviksgatan där jag hade blivit uppsagd för att min gamle hyresvärd hade fått för sig att jag eventuellt kunde få ett hyreskontrakt för den lägenhet som han i princip hade hyrt ut olagligt till mig under en lång period. Det ville han definitivt förhindra och jag åkte ut ur lägenheten snabbare än jag kunde räkna till tio.
Just då så kom det som en oerhörd fin överraskning att Hubert tänkte hyra ut sitt lilla krypin för att få in lite hyra. Han gjorde det framförallt för att tillfälligt hjälpa mig ur min bostadsknipa och det var jag väldigt glad över. Så när hans hyresvärd hade gått med på att jag tillfälligt skulle bo där så flyttade jag in och trivdes från första stund oerhört bra. Det kändes bra att jag nu inte bodde så nära Toves hem på St.Eriksgatan. Dels bodde jag numera så centralt man kunde i Stockholm och dels så hade jag jättenära till både Strandvägen och Djurgården samt enbart 10 minuters gångväg till Stureplan som på den tiden hade blivit Stockholms verkliga centrum.
På Stureplan fanns det en restaurang som hade förvandlat en del av sin yta till någonting som liknade en engelsk pub. Det kändes oerhört modernt att man kunde besöka en ”engelsk pub” mitt i Stockholm och stället blev på kort tid mycket populärt och även jag blev en ofta sedd gäst där. Jag lärde känna en hel del nytt folk genom att man kunde ta sig en öl i denna trevliga miljö. Här träffade jag även en del av mina gamla kompisar. Men det var roligare att träffa nya bekantskaper. Så denna period så blev Sturehof min stamkrog och det var ju bekvämt att gående ta sig hem därifrån efter att krogen stängt sina portar kring tolvtiden på natten.
Det var oftast skönt med en promenad efter att man suttit en hel kväll och haft trevligt. Dagen efter så började jag dagen för det mesta med att ta mig till ett kafé som låg någon minut från där jag numera bodde. Frukost intåg jag dom dagarna där jag inte behövde ta mig till skolan redan på förmiddagen och den bestod i regel av lite kaffe och en ostsmörgås samt ett wienerbröd. Tidningsläsning så klart och därefter kunde dagen börja på riktigt.
Dokumentärfilmskolan tog ju inte upp hela min tid utan det var mest upp till en själv hur mycket man ville lägga ned på den. Jag tog det ganska lugnt och överansträngde mig på intet sätt. Okej det kunde vara perioder där man la ned lite mer tid på vissa saker som till exempel när man hjälpte någon annan med en inspelning eller när jag själv höll på med mitt lilla projekt som krävde att man behövde utnyttja viss apparatur på dokumentärfilmskolan. Klipprummen behövde i regel bokas i förväg och även kameran och Nagrabandspelaren behövde bokas i tid.
Hur såg det ut med mina skolkamrater?
Där fanns en del original. En av dom var Erik Eriksson som kom från Norrland och var en gammal farbror i mina ögon som kände sig lite främmande i storstan dit han hade sänts för omskolning av någon myndighet.
Erik ville absolut göra dokumentärfilmer om sånt som låg honom varmt om hjärtat. Jag tog honom aldrig på allvar förrän flera år senare när hans filmer började visas på Svensk Television och fick mycket bra kritik. Han gjorde filmer om dom sista flottarna och kolmilorna. Han hade ett härligt klurigt leende som jag minns och han tänkte säkert att ni får gärna anse mig som en bondtölp men jag vet vad jag vill och jag skall visa er allesammans och det gjorde han med besked. Han hade egna arbetslivserfarenheter från ungdomsåren som skogshuggare och kolare, timmerkörare och hästkarl innan han skadade ryggen och blev friställd, varpå han omskolade sig av en slump till fotograf och filmare i Stockholm och blev en av landets märkligaste dokumentärfilmare.
För historiekunskapen och forskningen kommer Erik Erikssons filmer att vara ovärderliga dokument. Hans verk visar oss hur det en gång såg ut i skogarna – och vi får träffa många av dem som varit med. Säkert har de flesta nu hunnit gå ur tiden och blivit glömda.
Erik ville hålla kvar dessa människor och deras minnen, kunskaper, bilder, röster, musik. Det var som om han ville ropa ut att dessa arbetsmänniskor – skogsbygdernas arbetsfolk – inte får glömmas!
Här är klipprummet och den utrustning som Erik Eriksson trivdes bäst med. Video blev han aldrig riktigt vän med.
Erik Eriksson, född 14 augusti 1933 i Hudiksvall, död 14 oktober 2005, var en svensk dokumentärfilmare stod det i hans dödsruna.
Eriksson gick dokumentärfilmskola 1968–69. I sina filmer skildrade han framförallt livet för vanliga människor i södra Norrland, både i samtiden och historiskt, som till exempel flottare, skogsarbetare, kolare, fäbodsjäntor, forbönder, och vattenrallare. Ja det var Erik. Han visade sig vara mycket intresserad av vad jag höll på mig och jag vet nu precis vad han ansåg om mig på den tiden. Mot slutet av sin yrkesbana som skogsarbetare var han timmerkörare och blev som så många andra ”övertalig” när den stora mekaniseringen av skogsbruket skedde vid mitten av 60-talet. I samma veva fick Erik syn på en annons om lediga platser till den nya Foto- och Dokumentärfilmskolan i Stockholm. Han sökte och blev antagen. Senare i livet talade Erik ofta nedsättande om utbildningen – en lekstuga för bohemer och något lärde man sig väl men det mesta fick man lära sig själv. Trots allt sådant prat lärde han sig filmhantverket och under de tre år utbildningen pågick bestämde han sig för att bli filmare ”på riktigt”. Innan han var klar med studierna hade två av hans filmer visats i TV – Bland flottare på Ljusnan och Vinter i timmerskogen.
Erik Eriksson filmar 1986 höhässjning i byn Stocksbo, Färila, för sitt ”livs film”, I Kolarskogen,
Jo, det var som han sa den gode Erik. Det fanns en hel del bohemer på skolan men det var så på den tiden. Det fanns möjligheter för en annan livsstil att klara sig undan det vanliga ”trallet” med jobb direkt efter plugget osv. Det är jag fortfarande tacksam att jag fick uppleva. Visst var Dokumentärfilmskolan en lekskola men so what? Det är väl bara bra att det fanns en sådan för att ta reda på om man ville satsa på det yrket eller så ville man få reda på att man kanske inte dög till det. Jag tyckte att det var en viss livsstil när jag valde att pröva på om jag dög till det här. Visst var det många som föll bort efter skolan och man har aldrig mer hört nåt om dom i den så kallade filmbranschen men de fick väl hålla på med nåt annat så småningom.
Hanno Fuchs här sitter han på Fridalverandan ca 2013 när han behövde min flytthjälp tre gånger.
Min kompis Hanno som var den som gjorde mig uppmärksam på att fotoskolan fanns gick vidare efter dokumentärfilm skolan och sökte in på Dramatiska Instititutet som hade tagit hand om den ”riktiga filmskoleundervisningen”. Han lyckades komma in på den och utbildade sig till filmfotograf. Redan innan skolan var slut fick han erbjudande om att vara med på en relativ ofarlig porrfilminspelning som skulle föra inspelningsteamet jorden runt under några månader. Bingo!!!
Själv hade jag senare också sökt till Dramatiska Institutet men rent medvetet hade jag inte anpassat min ansökan till dåtidens krav på politisk korrekthet och troligen därför inte kommit med. Jag borde ha talat om i min ansökan hur viktigt det var att förändra världen genom min skolgång och så vidare… men jag tyckte att den motiveringen kändes falskt och onödig utan jag skrev att jag behövde få en bra yrkesutbildning för att Dokumentärfilmskolan enbart hade visat mig att det fanns mycket kvar att lära sig. Tyvärr dög inte detta enkla och ärliga motiv och jag kom inte med. Men retrospektivt så kan jag säga att det var lika bra det för att jag skulle nog aldrig ha velat bli produktionsledare på en långfilm. Det kan jag skriva under på efter jag har sett hur mycket slit och nerver detta yrke innebär. Själv lyckades efter några år komma in i beställningsfilmbranschen och jobbade där först som inspelningsledare och senare som produktionsledare i ca femton år innan denna del av filmbranschen försvann totalt och på 90-talet ersattes av reklamfilmproduktion ägnad mest att visas på TV.
1968 var även det året där det bröt ut en studentrevolution först i Frankrike och Tyskland och även en lite fånig revolution i Sverige.
Jag fattade ingenting av all denna så kallade revolution. Jag tyckte studenterna speciellt i Sverige hade det skitbra och det fanns inget att gnälla över. När någon på skolan hade kallat in en journalist för att närvara i en spontan uppmaning till att hänga på den internationella situationen så kändes det bara fånigt att lyssna på detta snack och jag gick istället och drack några öl på krogen. Denna enstaka sammankomst på skolan var nog det enda som jag minns som hände innan vi gick på sommarsemester.
Däremot så minns jag den så kallade kårhusockupationen som orsakade en hel del rabalder och uppmärksamhet i pressen och var av en helt annan dignitet än den lilla incidenten som jag hade upplevt på Klippgatan.
Det var en supersolig dag och jag hade hört på radion att några hundra studenter hade ockuperat Studenternas kårhus och dom vägrade att lämna byggnaden. Kulturminister Olof Palme hade varit där kvällen innan och talat till studenterna och mer eller mindre läxat upp dom. Det fick jag se mycket senare på TV bilder som fortfarande är historiska. Hur som helst så tyckte jag denna soliga dag att det vore kul att kunna slinka in bakvägen till studenterna i Kårhuset för att bilda mig en egen uppfattning om vad det hela verkligen handlade om. Sagt och gjort så närmade jag mig byggnaden nedifrån Sveavägen och lyckades närma mig kårhuset innan polisen plockade ned mig från ett tak. Jag fick genast hoppa in i polisbilen och kördes till Kungsholmen där polisen hade sitt högkvarter. Jag blev förhörd och sa som det var att jag endast på grund av nyfikenhet ville vara med inne i lokalen hos studenterna. Jag gjorde tydligen ett rätt så naivt och ärligt intryck som gjorde att jag inte togs tillräckligt på allvar för att sättas i finkan utan jag fick efter nån timme lämna polishuset och ta mig tillbaka in till stan igen. Samma kväll avbröts ockupationen och det hela var över.
Jag tyckt själv att det var en fars det som hade hänt i Stockholm i synnerhet när jag jämförde det med de rapporter jag läst om i tidningarna som skildrade vad som hade hänt i Paris och Berlin.
På skolan fortsatte allt sin vanliga lunk och snart blev det sommar.
Summertime 1968
