Vår och värme innebär att allt fler tar fram cykeln ur sin vinterdvala. Men det innebär också julafton för de allt aktivare cykeltjuvarna. Under 2012 anmäldes nästan 13 000 cykelstölder i Stockholm, en ökning med 27 procent mot förra året. Inte alla hittar åter till sin ägare.!!
Nu tänker jag berätta en historia som är mycket märkligt och jag skulle vara glad om jag slapp att berätta den men den här historien är ett typexempel på att man skall tänka sig för innan man ger sig lättsinnigt in i någonting olagligt och framförallt omoraliskt. Saker som ser ut att inte vara så märkvärdig kan bli det och de kan bli till en tankeställare för livet.
Sent en kväll var jag på väg hem till Karlviksgatan och kanske en fem minuters gångväg hemifrån så ser jag en cykel som ser ganska fräsch ut ståendes på gatan lutad mot husväggen. En tanke dyker. Det vore kul att ha en sådan cykel nu på våren och jag såg mig redan i fantasin cykla omkring på stan och njuta i fulla drag av min nya cykel.
Som en sömngångare slår jag till och trots att jag ser att cykeln är låst tar jag tag i den och lyfter upp bakhjulet lite diskret och går sedan med cykel därifrån. Jag funderar redan på hur jag skulle kunna fila upp låset eller om jag behövde en rejäl tång. Det är visserligen mörkt men det känns ändå lite tokig att gå på det här sättet med en stulen cykel men nu är det bara runt hörnan kvar och sen uppför backen tills jag är hemma hos mig. 
Precis innan jag krånglar mig in i min port med cykeln i händerna så ser jag längre ned på gatan två mörka skuggor ganska snabbt gående mot mig så jag skyndar in genom dörren som låsas automatiskt efter mig och jag springer raskt 5 trappsteg upp fram till hissen.
Jag tar dok inte hissen för jag känner att om dom här skuggorna som var efter mig skulle stå nu kunna stå fram för min ingångsdörr och kunna se mig genom glasrutan i dörren. Jag tar och lyfter cykeln och springer med dåligt samvete snabbt upp till tredje våningen där jag öppnar min dörr och sedan tar fort in cykeln i lägenheten.
Efter det låser jag dörren och andas ut. På en gång har det hela utvecklat sig till en hemskt tråkigt historia. Med tanke på att det stjäls bra många cyklar varje dag hade jag känslan att det var väl inte precis ett kapitalbrott som jag åstadkommit. just nu men började redan ångra mig och all lust till denna cykel försvann direkt. Innan jag tände ljuset i lägenheten tog jag mig långsamt fram till fönstret för att titta försiktigt ned mot gatan och därnere står en kille och en tjej och stirrar rakt mot huset och kanske ser på mig. Det var så så jag tolkade situationen.
Dom tycktes frenetiskt läsa av hela husfasaden och jag gömde mig direkt bakom gardinen och väggen och nu började mitt hjärta slå snabbare. Va fan tänkte jag. Vad fan har jag gjort? Här står jag och får gömma mig som en simpel cykeltjuv. Vad har hänt med mig? Det är inte klokt. kan det vara att jag hade druckit några öl under kvällen som hade utlöst detta lättsinniga beteende. Jag skämdes och tyckte synd om dom två individer som stod där nere och letade efter den tjuv som dom hade sett försvinna in i min port. Helst ville jag lämna tillbaka cykeln direkt i deras händer men konsekvenserna kunde bli för stora för vad som jag var villig att utsätta mig för. Istället tänkte jag att om dom gav sig fan på att genom sitt envisa detektivarbete leta reda på mig så låg jag illa till. Jag kände det som om jag redan satt i fängelset.
Nu tog jag och öppnade dörren till mitt lilla mörkrum som ju egentligen var enbart ett större garderobsrum och ställde in cykeln på sitt bakhjul och med framhjulet uppe i taket.
Därefter stängde jag den dörren och gömde nyckeln.
Min plan var följande. Skulle det komma så långt som till att de tog sig in i huset på något sätt och kanske hade sett min skugga i fönstret och ville kolla hos mig om jag hade en cykel här i lägenheten så skulle jag kunna släppa in dom och visa upp den tomma lägenheten. Och om dom ville titta in i mörkrummet så skulle jag säga att min hyresvärd använde Garderoben för sina privata grejer och att jag inte hade tillgång till nyckeln. Så nu pustade jag ut och kände mig lite säkrare när inte cykeln stod längre framme i lägenheten. Nu gick jag åter i den mörka lägenheten fram till fönstret men denna gång i sovrummet och smygtittade ned på andra sidan gatan och fick en smärre chock.
Det kändes som om dom två personerna bara hade väntat på att jag skulle dyka upp en gång till i ett fönster på tredje våningen. Jag ryckte genast tillbaka och blev nu ordentligt oroligt. Att dom hade sett mig första och kanske en andra gång berodde troligen på att utanför mitt hus låg det en T-korsning och mitt ovanför denna hängde en gatlampa strategiskt utplacerat framför mitt köksfönster och det bidrog till att dom kunde se mig .
Karlviksgatan Köksfönster till vänster och vardagsrummet till höger. Därbakom tryckte jag.
Det hade jag inte riktigt räknat med. Nu kände jag att det var enbart en fråga om tid innan något nytt skulle hända. Jag satte mig på sängen och var oroligt. Där låg jag efter ett tag i mörkret och kände mig som ett svin samtidigt så blev jag mer och mer arg på dom där nere. Nu var jag säker på att dom inte skulle ge sig så lätt. Cykeln måste ha varit mycket värdefull för dom. Det var nu inte längre läge att smygkika ned på gatan utan jag låg kvar på sängen och vågade inte ens tända en liten läslampa. Efter en längre stund hörde jag höga stämmor i trappuppgången och jag började oroligt smyga mig fram till min ingångsdörr för att lyssna om jag kunde uppfatta vad som sades. Någon granne måste ha släppt in dom i huset och nu låg jag illa till.
Rösterna närmade sig mer och mer och jag drog mig från ytterdörren och hallen in till vardagsrummet. Vad skall jag göra om dom ringer på hos mig. Jag kände plötsligt att jag inte skulle orka möta dom öga för öga och neka om dom frågade mig om jag visste eller hade sett någon med en cykel släpandes in i huset. Dom kunde ju motivera sin fråga genom att dom hade sett mig titta ned från min lägenhets fönster med släckta lampor. Kalla det för paranoia men det kändes fullt logiskt för mig att det skulle kunna hända.
I samma ögonblick så hände det i verkligheten. Det ringde högt ovanför min dörr och jag vågade inte öppna. Efter några ihärdiga ringsignaler hörde jag hur brevlådan öppnades hos mig och jag kunde höra deras upphetsade andningar och även hur dom resonerade om att det måste ju ha varit denna lägenhet. Efter vad som tycktes mig vara en lång stund avlägsnade de sig och jag kunde pusta ut för tillfället.
Det tog mig en lång stund att komma så långt tills jag kunde somna. Men innan dess gick jag igenom all slags scenarier om vad som skulle kunna hända hädanefter. Dom kanske är kvar imorgon bitti och stå fortfarande där nere och spanar på mig. Ser dom mig lämna lägenheten kan dom misstänka varför jag inte öppnade dörren under natten. Eller så går dom med sina misstankar till polisen och begär en husrannsakning. Då är jag fast osv. Det måste jag undvika under alla omständigheter.
Det tog bra lång tid innan jag somnade och sedan sov jag dåligt och drömde att någon tog strupgrepp på mig och halva natten låg jag vaken och oroade mig och jag led all slags kval och först mot morgontimmarna fick jag några timmars sömn och kunde sen tack och lov sova fram till tiotiden. Nyvaken gick jag upp och försökte rekapitulera vad som hade hänt, gick ut till köket, satte på lite tevatten och sen tog det en stund innan jag vågade närma mig fönstret. Nu höll jag på att få ett hjärtslag. Där på andra sidan gatan stod en tjej och spanade. Det var mycket trolig att det var samma person som hade utlöst min mardröm och nu blev jag rädd för att nu visste jag att hon skulle inte ge sig i första taget. Men det skulle inte heller jag. Nu gick jag under jorden. Jag höll mig totalt stilla i lägenheten utan att visa mig i fönstren eller göra något annat väsen av mig för att hennes kille kunde i denna stund stå utanför min lägenhetsdörr och lyssna genom brevlådan om jag var hemma.
Jag var säkert på att jag inte blev sedd när jag var framme vid fönstret nu på förmiddagen. Nu höll jag mig stilla i mitt rum under hela dagen och först på kvällen när det var mörkt tog jag chansen och smygkikade åter ut genom fönstergardinerna. Det var nu som jag för första gången inte såg någon på andra sidan. Jag slappnade av men enbart lite. Eller var det fortfarande en skugga som smög därnere? Vid det här laget började jag se spöken och fick gå och tvätta mig för att äntligen vakna upp ur denna pågående mardröm.
Det kunde vara en fälla för att få mig ut mig ur min lägenhet och kunna konfrontera mig. Paranoian fanns kvar eller kalla det för försiktighet. Jag tänkte ta det lugnt. Jag kunde bestämma över min egen tid. Jag höll mig hemma och gömd hela dagen och smidde planer. Det viktigaste var att jag skulle göra mig av med cykeln. Så senare den kvällen satte jag min plan i verket. Jag drog fram cykeln ur garderoben och tvättade bort möjliga fingeravtryck i lugn och ro. Sen drog jag på mig ett par handskar och när klockan hade blivit efter tolv på kvällen gick jag ut genom lägenheten och tog mig en halv trappa upp för att öppna ett fönster som vätte mot bakgården. När jag var säkert på att kusten var klar hämtade cykeln sprang upp med den till det öppnade fönstret och langade den ut så långt som möjligt på bakgården. Jag stängde snabbt fönstret och sprang ned några trappsteg och in i min lägenhet och låste dörren. Det kändes som om jag hade haft glödande järn i mina händer och det tog en stund innan jag kunde pusta ut en aning efter som nu ingenting kunde längre binda mig vid brottet. Visserligen skulle det ligga en helt kraschad cykel nere vid vår bakgård men det var inte mitt problem längre. Dagen efter begav jag mig till skolan och livet fortsatte som vanligt. Har jag lärt mig någonting av detta. Svaret är otvetydig ja det har jag. Shit happens och never, never, ever again.
