Är det viktigt med barn och barnbarn?
Ja det är en bra fråga.
Önskar att jag hade det rätta svaret när jag nu funderar över vilken värld vi lämnar efter oss.
Annorlunda var det när jag på sjuttiotalet i mitt 24de levnadsår överraskades av ett telefonmeddelande att jag nu skulle bli far. Då tog jag det för självklart, blev glad och såg fram mot denna nya del i mitt liv. Jag tyckte det var spännande att få ett barn som Annika och jag skulle ta hand om och försöka att få leda genom livet. Vi bodde just denna höst på olika håll på grund av arbetsituationen. Telefonsamtalet väckte mig till liv och jag insåg genast allvaret i budskapet. Nu gällde det att tillsammans ta emot vårt blivande barn.
En relativ normal graviditet följdes av en trygg förlossning och sedan var sig livet inte lik längre.
Det blev en frisk liten pojke som vi kallade för Leon och som sedan dess har enbart varit oss kär. Han kommer att fylla femtio nästa år. Han i sin tur har i sitt äktenskap med sin ungdomskärlek Anna fått två barn. Petter som är 15 och Irma som är tretton år gammal är två av våra tre barnbarn.
Vårt tredje barnbarn tillhör vår dotter Maria som är vårt sladdbarn. Hon kom till oss lika oplanerat tolv år efter Leons födelse. Jag minns väl både platsen och tidpunkt när Annika berättade för mig vad som var på gång. Det var en fredagskväll sommaren 1982 när hon hämtade mig från bussen vid Kyrkan. Under den korta promenaden på den lilla grusvägen som leder fram till vårt sommarhus som ligger på Mörkö berättade hon nyheten som vi båda två blev glada över för nu kände vi oss rätt säker med hur det var att ha barn att ta hand om. Återigen vart det en normal havandeskap och våran lilla Maria såg världens ljus på Danderyd BB. Det blev alltså 12 år mellan våra två barn.
Jag hade lovat Annika att vara med vid förlossningen men befann mig på en viktigt filminspelning utomlands den natten då Annika fördes av hennes far till BB.n. Jag fick hennes telefonsamtal tidigt en måndag morgon på mitt hotellrum i Köpenhamn. Denna dag skulle vi spela in superviktiga scener med ett stort filmteam. Som produktionsledare hade jag ansvaret att allt skulle löpa klanderfritt. Nu fick jag snabbt tänka om. Lovat är lovat. Jag ringde genast och beställde flygbillet till Stockholm och meddelade Annika att hon skulle hålla sig tills jag kunde vara hos henne. Nu började en kapplöpning med tiden. Vid tiotiden skulle mitt flyg lämna Kastrup. Tills dess så skulle jag delegera dagens arbete till mina kollegor som var väldigt förstående och sedan ta mig i ilfart till flygplatsen. I sista sekunden stängdes flygplansdörren bakom mig. På den tiden fanns inga mobiltelefoner så när jag åkte med Taxi från Arlander till Danderyds sjukhus så visste jag inte om jag skulle hinna fram i tid. Taxichauffören var rutinerat och förstod situationens allvar. Han visste precis vart han skulle ta vägen och när vi bankade på rätt dörr så kom det förlossningspersonal som faktiskt hade väntat på min ankomst och i ilmarsch sprang vi genom korridoren fram och rakt in i den sal där Annika låg på sängen och hade väntat så innerligt på mig. Det första jag såg att ett huvud stack fram ur hennes sköte och sedan så sa det plupps och hon vart född framför mina ögon. Mirakulöst. Jag hade hunnit och kunde andas ut innan jag sedan ombads att klippa navelsträngan. Personalen gratulerade oss och alla vart lite euforiskt i detta ögonblick. Våran lilla solstråle hade kommit till oss på ett dramatiskt sätt.
Efter en timmes samvaro med Annika och dottern så vart det dags att vända och åter ta mig till flygplatsen och återvända till Köpenhamn. Den kvällen så firade jag med mina arbetskamrater på en en bra krog och jag bjöd på champagne och cigarrer. Vi skålade alla för mor och barnet och först efter en vecka så fick jag se min dotter på nära håll.
Nu så har Maria ett eget barn tillsammans med sin Rodrigo. Det är allas vår lilla Simon som numera är fem år.Hans har en liten bokstavskombination att tampas med men är en underbar individ och min bästa kompis när vi tillsammans hand i hand utforskar landskapet kring vårt hem på Mörkö.
Visst gör jag mig tankar över hur det skall gå för barnen och barnbarnen framöver.
Vi föräldrar kan fortfarande hjälpa till när det behövs men grunden är lagt.
Nu är det deras tur att leva sitt eget liv på egen hand. Livet kan fortsätta.
