En del av mitt liv
Sitter vid mitt skrivbord och tittar ut över landskapet. Det snöar lite lätt och hela trädgården är inbäddad i ett generöst snötäcke. Det är riktig vinter i år och jag har fått uppleva den i en stuga på landet med min man. Vi har båda lämnat vårt yrkesverksamma liv bakom oss och kan ägna oss åt vad vi vill så långt ekonomin och hälsan tillåter.
Bläddrar lite i mina första dagböcker som jag skrev när jag var 11-14 år gammal Hur såg jag på livet då? Vad ville jag förverkliga? Vad kan jag fortfarande känna igen?
På sätt och vis tog min sorgfria barndom slut när vi flyttade från Kisa i Östergötland när jag var nio år gammal. Vi bodde vid torget i centrum av samhället men det var bara några steg till en liten å, ett väldigt berg och en halvö i Kisasjön. Farfar och farmor, släkt och vänner fanns i närheten liksom en omväxlande natur. Pappas enda möjlighet att få ett bättre arbete var dock att flytta och sedan fortsatte flyttkarusellen i många år.
Min första dagbok fick jag från klass 5 F i Finspång när jag flyttade därifrån till Skoghall.
Naturen betyder som alltid mycket för mig men jag känner mig ensam och rotlös och skriver ner mina tankar och känslor i dagboken.
”Jag är född år 1945 efter Kr. och döpt till Annika. Jag bodde i Kisa. Därefter flyttade vi till Finspång. Där hade jag en olycklig tid. Det skulle varit skillnad om vi ej flyttat till den hålan. Äntligen i november 1957 flyttade vi därifrån. Jag måste ha gått i en dimma där eller så är jag omtöcknad här. Tänk dig att alla människor har olika själar. Tänk ifall jag vore en annan? Tänk så många av dessa varelser som kallas människor det finns. De har fötts, levt och dött. Likaledes kommer jag att göra, så är ödet bestämt. Allt är mystiskt.” Sedan har jag gjort en skiss som föreställer livet före födelsen, jordavandringen och tiden efter döden.
En annan dag längtar jag ut i världen och skriver:
”Rymma, fly, vildmark du sköna och orörda, snöklädda toppar, milsvida skogar, skummande forsar och porlande bäckar.”
Glädjen när jag äntligen får en själsfrände får nästan religiösa övertoner. Flickans pappa var också pastor och hon och jag var med i juniorerna.
”Tack gode Gud, tack käre Jesus! Nu förstår jag daggren glädje över vänskap. Min bön blev hörd! Det är nog för mig att känna mig så upplyft och lycklig, att känna kärleken och tacksamheten och förstå Gud, den rena.
Efter två år var det dags att flytta igen, denna gång till Östersund. Där gick jag de två första åren i realskolan innan vi flyttade till Borås.Naturen i Jämtland med skogar, fjäll och sjöar gjorde stort intryck på mig men jag saknade lövskogarna och vårblommorna i Kisatrakten. Fortfarande funderar jag över livsfrågorna.
” Gud, ska jag finna dig? Jag vill uträtta något innan jag dör. Då vill jag ha funnit livets sanning och med frid dö men nu kan jag det inte. Jag vill kämpa mig genom livets glädje, sorg, kärlek och besvikelser”
Så här lyriskt beskriver jag en vinterdag när jag är 13 år gammal:
”Det är blickstilla, ej ett snökorn röres, inte en gren vaggar. Solen sjunker i väster och hela horisonten är ljust rosa och gult som alltmera kallnar i tonen. Fjällen avtecknar sig med rena, enkla linjer mot den skimrande himlen. Allt är överhöljt av ett tjockt täcke vit, ren, kall snö. I den rena, kristallklara luften känns att det lider mot kväll. Dagarna är korta men vackra som pärlor. Nu är det bara en en svag violett skiftning kvar av den glödande solen som tidigare smekte landskapet med sina röda strålar som gav snön ett purpurskimmer så starkt att det bländade ögonen.”
Ibland saknar jag äventyr och romantik i mitt liv: ” Jag är där jag är på jorden. Allt går i sina vanliga spår. Det går att ha trevligt men ingen hänsysnlös glädje, det längtar jag efter, en frisk fläkt av äventyr. Det är kanske så man känner om man är vansinnigt kär och föremålet älskar en själv.
Jag tycker inte om trött resignation! Fy katten! Man ska vara intressant, personlig och sätta färg på vardagen. Om man är det då kan man vara lycklig utan särskilda äventyr. Men det skulle vara kul…
Jag kan få känslor av obehag om jag t ex måste följa med på en middag jag inte vill gå på.
”Mamma kom in och sa att jag inte behöver gå. Det är en lättnad. Hon vet hur jag känner mig. Hon är som plåster på såren. Hon gör så att de läker. Någon annan kunde kasta sten eller riva upp det utan att förstå att det gör ont.”
Böcker i olika genrer betyder mycket för mig. När jag är 13 år upptäcker jag Jack London:
”Jack London har plötsligt dykt upp över min horisont. Ett fantastiskt givande möte!Skriet från vildmarken och Varghunden fångade mig helt och fullt. Vilka ord! Vilken beskrivning! Vilken dramatik och äkthet!
Jag trivs med att odla stämningar i mitt eget rum och störs ibland av min lillasyster.
” Mitt rum är mitt. Så litet, personligt och ombonat det sträcker ut sig för mina ögon när jag ligger här på det mjuka, i solen guldglänsande täcket. Och se hur vackert solen målar hela min vägg!
-Asch nu kom min syster in och bröt stämningen som vanligt! För övrigt är himlen helblå ( en genomskinlig, vårblå ton) och allt är vackert och fräscht.
När jag fyllt 14 år skriver jag om mitt växlande humör:
”Hej Hopp! Nu är jag pigg som ett fullblod! Mitt humör växlar snabbt som morgonrodnaden, ena sekunden svart och mörkt, nästa sekund flödande ljus, hett rött skimmer eller eller spröd violett skiftning. I andra sekunden kallt effektivt ljus som lysrören över en duktig sekreterares skrivbord.”
Jag blir fascinerad av en karismatisk lärare i geografi och skriver om honom i dagboken:
Skimret kring Rosengren bleknade när jag fick höra att han varit otrogen mot sin fru med elever på gymnasiet. När jag var med familjen på en fjällvecka i Härjedalen och gjorde lå”Varför tycker jag om Rosengren och varför måste jag dölja det? Det är inte han som fängslar mig, det är en annan sorts människor i andra länder. Jag ser en skymt av den lockande, underbara världen i honom.Inga vanliga banala ord som vacker, stilig, snygg och trevlig passar. Han har blågrå ögon som likt radium har en så stark lyskraft att de liksom går rakt igenom en. Jag älskar dessa människor som har detta något. Det är sådana där intensiva personligheter. Man vill för dem. Man blir framåt, energisk och allt känns meningsfullt. De är oftast glada med personliga, vackra ansikten. De är beresta och har många vänner och fiender. Min största önskan är att bli gift med en sådan. Vilket meningsfullt, underbart liv fastän ingen dans på rosor.nga skidturer med min pappa fick jag veta att hans fru frusit ihjäl ensam på fjället.
” Det ligger som en tyngd över oss. Vi har det så ombonat och tryggt här. Hon har frusit ihjäl, ensam på fjället.”Varför, varför ”säger min syster med tårar i sina frågande ögon.Mamma svarar och förklarar med sin vänliga röst. Det är så lugnt och fridfullt här på kvällarna. Elden som sprakar, fotogenlampornas gammeldags varma sken, men det är sorg i hjärtat.
Livet fortsätter och på midsommaraftonen när jag fortfarande är fjorton år sammanfattar jag mina önskningar inför framtiden:
Jag önskar;
Någon att älska, leva intensivt,
en blommande, gammal, romantisk trädgård med syrenbuskar, kaprifolomväxt lusthus och rosor.
Havet. Jag vill uppleva havet. Jag vill segla med honom. Dansa. Jag vill höra musik.
Få ut något av mitt liv. Göra något av det. Försöka ”leva riktigt och riktigt dö en gång ”såsom solen försvinner i havet och en blomma böjer sin kalk.
Jag vill uppleva människor, miljöer, dofter, syner, allt och lära mig tolerans och komma till källådern, det rena därunder. Lära mig att ej förtvivla.
Gode Gud! Så mycket är ofattbart!
Hjälp! Tack! Förlåt!
