Eken
Eken
Jag heter Ekberg i efternamn och ekar är de träd jag har starkast känsla för. Inte för att jag identifierar mig med dem ifråga om styrka och utstrålning men för att jag tycker att de är kraftfulla och vackra. De fanns i överföd i mitt barnsoms landska i södra Östergötland. Ekdungar fanns runt de små sjöarna och runt herrgårdar men även små torp. Det första träd jag planterade när vi köpt ett fritidshus var en ekplanta. Den fick växa framför en liten kulle som fick vara ett substitut för ett berg. Eken har vuxit år från år och har nu blivit ett kraftfullt träd. Vid dess fot har vi ett vitt trädgårdsbord och några stolar där jag ibland sitter och målar eller skriver. Andra gånger blir det en testund med familj eller vänner. Dess knotiga stam har något uråldrigt över sig men bladen kommer mjuka och ljusgröna tillbaka varje år. De tar god tid på sig för att veckla ut sina blad men när hela trädet står grönt är det praktfullast i trädgården. Nu får det också spegla sig i en liten damm med ett porlande vattenfall. Bakom huset finns ett berg och när jag första gången klättrade upp där upptäckte jag en stor mäktig ek i en liten sänka bland bergen. Det är mycket större än min trädgårdsek och ibland sätter jag mig där uppe med ryggen mor stammen för att meditera en stund. Jag fylls av kraft och ett stoiskt lugn. Grenarna är så långa och kraftfulla att de når ända fram till nästa klippformation. På den grenen hängde för några år sen en enkel gunga som min dotter satte sig på en gång. Jag tog fram min kamera för att föreviga den idylliska tavlan. Då kom mannen som hyrde torpet i närheten och sa att det var hans gunga. Slokörade men lätt irriterade gick vi därifrån. Nu är gungan för länge sen borttagen och jag har inte haft nån kontakt med den mannen mera. Hans torp är omgärdat av ett stängsel så jag tror att eken står på fri mark. Det känns ändå tryggare med eken på vår egen tomt.
När vi nyss flyttat till Mörkö, som ön där vi bor heter, visade oss grannen runt på ön. Det fanns ett naturreservat på södra delen fullt av ekar och andra ädla lövträd. Det var vår och i lundarna blommade liljekonvaljer och vårlök. Det kändes som att komma hem till södra Östergötland efter alla flyttningar runt om i Sverige. På våren brukar vi cykla dit på smala grusvägar. Naturligtsvis finns det också granskog och talldungar, fält och havsvikar men det är ekarna jag känner starkast för. Kraft, styrka och knotig skönhet. En känsla av urtid eller snarare en kontakt med forna tider. Vilka människor vandrade omkring här på den tiden? Vad använde de ekens fina virke till? Tillsammans kunde männen kanske fälla träden, barka av dem och bygga båtar och skepp av dem. Fara med dem genom den då mycket bredare viken norrut mot Södertälje och Birka eller söderut mot haven på vikingatåg och härjningar i södra Europa. Min ek är fridfull och jag känner mig mest som en kvinnlig upplaga av tjuren Ferdinand där jag sitter och njuter under min ek.
