Uppsala – Stockholm 1967 – 1968. 22 – 23 år gammal.

Uppsala – Stockholm 1967 – 1968. 22 – 23 år gammal.

Det var nu ett år sen jag kom till Uppsala. Li och jag hade fortfarande bra kontakt men den var annorlunda eftersom hon nu hade en pojkvän.

Mamma lät ibland nedstämd när jag talade med henne i telefon. Det berodde på problem både i äktenskapet och med Gunilla. Det bekymrade mig och jag hoppades de skulle hitta en lösning.

På måndagsklubben träffade jag en charmig, filosofiskt lagd ung man som distraherade och inspirerade mig några veckor. Han hade de blåaste ögon jag någonsin sett och ljust ostyrigt hår. Jag tyckte att han liknade den lille prinsen i boken med samma namn av st. Exupéry och var lika filosofisk som han. Ibland kunde jag inte svara på hans kluriga frågor och det blev stumt mellan oss.

Under påsken reste jag hem till Skövde igen. Kunde inte tänka mig att stanna kvar i lägenheten som jag börjat tröttna på. Längtade efter träden, mitt rum, familjen och Claes. Han var tyvärr sjuk och vi sågs inte mycket. Jag gick ner till stan och köpte tyg och mamma och jag hjälptes åt att sy kläder. Trots att det var problematiskt mellan mamma och pappa bestämde vi att hela familjen skulle åka till till Italien via Paris kommande sommar. Mamma, pappa och Gunilla hade varit där flera gånger tidigare eftersom Konsumfolk fick rabatt på semesteranläggningen i Riva del Sole och de hade tyckt mycket om platsen. Nu skulle det bli vår sista semester tillsammans. Det var inte längre någon hemlighet att pappa träffat en annan kvinna, frun i den familj som de räknat som sina bästa vänner.

Före Valborg var det tentamen i fransk litteratur och på valborgsmässoafton träffade jag Claes som var på besök i Uppsala. Vi vandrade utefter Fyrisån och helt spontant kastade jag min studentmössa i vattnet. En omedveten protest både mot det akademiska livet i Uppsala och vår konstiga relation. ”Nu kastar jag in handduken”.

Jag sa också upp rummet i kollektivet och flyttade in i en dublett i ett nybyggt studenthus. Där fick jag ett eget trivsamt rum men delade kök och toalett med en annan student, i själva verket ett par. Kanske skulle jag inte ha gjort det. Allt hade varit mera glatt och lekfullt i kollektivet men jag hade ju behov av en lugn vrå.

Under pingsten, kärlekshelgen, blev det definitivt slut mellan Claes och mig. Han berättade att han träffat en flicka som han tyckte mycket om. När jag fick se henne förstod jag varför. Jag tog det förvånansvärt lugnt och kände mig närmast lättad. Orkade inte med denna ”fram-och-tillbakarelation” längre. Samtidigt bröt kriget ut mellan Israel och Palestina.

Jag fortsatte en tid med studierna och fick godkänt på sluttentamen i franska. Oviss om framtiden for jag hem till Skövde där jag fått tillbaka mitt gamla sommarjobb på lokaltidningen. Det upptog största delen av min tid i början av sommaren.

Sen bilade vi ner till Italien med pappa vid ratten. Det var trevligt att bo på Hotell Esmeralda på vänstra stranden och jag kunde visa familjen mina favoritplatser i Paris. Målet för resan, Riva del Sole, låg vid Toscanas kust och hade en lång, ganska orörd strand vid ett blågrönt hav. Jag föll in i ett ungflicksbeteende tillsammans med min femtonåriga syster. För första gången kunde vi umgås som jämlikar. Vi träffade ett gäng svenska och italienska ungdomar, badade och gick på beachparty. När det kändes för ytligt åkte pappa och jag till Florens och såg på konst. Jag blev förälskad i Italien och köpte en blommig porslinshäst i Grosseto som fortfarande symboliserar det färgstarka och sensuella landet för mig.

Det var bra för mig att upptäcka att jag kunde ha roligt utan Claes men i dagboken skrev jag: ”Han är som klart vatten för mig, som Bohusläns klippor, som sommar och idyll, som renhet, ljuvhet och strävhet. Någon jag aldrig kan glömma, som är beständig som urberg”. Vi bröt heller aldrig kontakten helt utan lyckades vara vänner. Han började läsa juridik i Uppsala på höstterminen och vi träffades ibland. Vi tyckte om att sitta och prata över en kopp te i hans ombonade lägenhet. Konstigt nog hade Claes och hans syster fått en lägenhet på Drottninggatan mellan Fyrisån och Carolina rediviva. Var han född med guldsked i mun? Visst saknade jag vår närkontakt från förr men jag hade fått sinnesro.

Hemma i Skövde var skilsmässan klar och mamma flyttade in i en liten lägenhet. De hade bestämt att min syster Gunilla skulle bo kvar i huset hos pappa och hans nya kärlek.

Jag läste nu konsthistoria och en grundläggande kurs i italienska medan jag försökte komma underfund med vad jag ville i mitt liv. Studierna var givande men jag kände mig ändå inte helt tillfreds. ”Saknar något, ett organiskt liv. Varför hittar jag inte i en myriad av möjligheter dit jag vill? Vill passa in nånstans, höra ihop med någon, något. Kan jag ägna mig åt barn? Psykologi? Konst? Kläder? Film? Kanske är det skriva jag vill men då blir det väl bara fåniga kåserier.”

Jag funderade också över om jag skulle bo kvar i Uppsala eller undersöka om jag kunde fortsätta mina studier i franska i Paris. Jag hade träffat en flicka som skulle dit följande termin och hon tipsade om studentrum på Cité universitaire. Jag skickade in en ansökan dit. Så fick jag plötsligt en en ny impuls. Flytta till Stockholm och skicka in ansökningar både till Journalistinstitutet och Nyckelviksskolan som hade en ettårig kurs i konst och hantverk.

Claes berättade att hans flickvän skulle komma till Uppsala och det stärkte mig i min önskan att flytta. Jag måste bara skaffa någonstans att bo. Konstigt nog trivdes jag mycket bra i Uppsala under senhösten och undrade om jag verkligen skulle lämna Uppsala. Jag umgicks med Elisabet, mina nya studiekamrater och grannarna i studenthuset där jag bodde.

En dag fick vi en ny lärare på institutionen för konsthistoria i kvarteren vid Domkyrkan. Den förre hade lagt på den ena skioptikonbilden efter den andra på projektorn och vi hade analyserat sönder konsthistoriens mästerverk i halvmörkret. Thomas H. var som en faun eller en Peer Gynt som svepte in i klassrummet. Med hans hjälp blev konsthistorien fängslande. När han log drog som tusen solar över hans ansikte. Jag blev helt fascinerad av honom och började teckna hans ansikte i smyg. Efter sista lektionen fick jag nästan panik. Skulle jag aldrig mer se denne inspirerande människa som var mycket nära mitt ideal? Jag som brukade vara tillbakadragen dröjde mig kvar efter föreläsningen och frågade om han ville gå på café med mig. Han svarade ja och vi gick och satte oss i Almas djupa valv. Det blev inledningen till några givande möten och han besökte mig också i Skövde på väg till Göteborg. Jag minns en dag då vi sprang omkring i snön och fotograferade varandra.

– Det är bättre att ta spontana bilder istället för stela porträtt, sa han. Jag visade honom några akvareller jag gjort och han berättade att han själv tyckte om att måla i stort format.

– Att måla stort är som att gå på en blommande äng, sa han. När snövidderna hade förvandlats till blommande ängar runt huset i Skövde tänkte jag på det han sagt. Snart skildes våra vägar men de skulle korsas igen på ett oväntat vis. Han var ett intellektuellt irrbloss som inspirerade mig och många andra.

Julen 1967 kändes allt annorlunda eftersom pappa bodde nu bodde tillsammans med sin nya kärlek, Majlis. Hemmet var inte riktigt mitt hem längre. Inte en kopp fick stå framme i det kliniskt rena köket. Men mitt rum var en fredad zon. Det var mer avspänt att hälsa på mamma i hennes trevliga tvåa. Hon verkade må efter omständigheterna bra och vi hade förtroliga samtal som vanligt. Även Gunilla och jag hade mycket att prata om.

För mig kändes det konstigt att inte höra ihop med familjen Heijbel längre även om Claes och jag träffades ibland.

Tillbaka i Uppsala träffade jag en trevlig ung man. Jag kände mig lugn och avspänd i hans sällskap men jag var inte förälskad. Han bodde högt uppe i ett tornhus bland kajorna i Uppsalas gamla kvarter. Med honom upplevde jag ett slags lugn under denna turbulenta tid.

Genom pappa fick jag kontakt med modejournalisten Christina Palmgren på tidningen Vi och hade ett bra samtal med henne. Jag kunde skicka in teckningar och artiklar till henne för bedömning och eventuell publicering. Tyvärr rann det hela ut i sanden.

Jag bestämde mig till slut för att flytta till Stockholm och läsa teaterhistoria. Jag minns inte vad som fick mig att läsa det ämnet. När jag bodde i Skövde åkte jag på teaterresor till Göteborg med klassen och vi hade läst många dramer under studierna i franska men inte var jag någon teaterkännare. Jag kunde lika gärna ha valt sociologi eller psykologi som jag också var intresserad av.

När jag precis hade skrivit på kontraktet för en liten jungfrukammare i hörnet Nybrogatan Riddargatan kom ett meddelande att jag fått ett studentrum i Paris. Det kändes som ödets ironi men jag orkade inte bryta upp igen.

”Undrar om jag tillhör de hemlösa, rotlösa, flackande” tänkte jag när jag lämnade Uppsala och tog tåget till Stockholm med mina koffertar. Mitt hyresrum var så litet att jag måste gå ut för att tänka. Men det var bara att gå ner för trappan så var jag ute i den myllrande staden och det var inte mycket längre till Strandvägen som ledde ut till naturen på Djurgården. Den eleganta våningen tillhörde en tandläkare som blivit änka. Det kändes befriande att lämna rummet och bländas av ljuset på gatan. Det var nära till allt och jag slapp att ta bussen eller cykla som i Skövde och Uppsala. Allt väntade mig utanför dörren. Jag behövde bara gå några steg för att upptäcka något nytt. Men det var inte roligt att vandra ensam längst Strandvägen bland alla förälskade par en söndag förmiddag. Som tur var fick jag nya kamrater genom studierna i teaterhistoria i en gammal patriciervåning på Linnégatan. Flera kvällar i veckan gick vi på Dramaten som låg om hörnet från mitt krypin. Vi läste om dramer och föreställningar från antiken och framåt. Själva dramerna fanns ju kvar men inte föreställningarna. Men de levandegjordes på teatern. Flera av kamraterna kom från Stockholm och var uppväxta med teater. De flesta var mer intellektuella än mig men jag träffade också en flicka i min stil som hade fått jobb i Paris under påsklovet 1968. Hon tipsade mig om att söka jobb på samma reseföretag och det gick bra.

För femte gången kom jag nu till Paris där jag hittade bättre än i Stockholm. Jag njöt av språket, maten och gatulivet men det var pressande att lära sig så många fakta om Paris att det räckte för en timslång guidetur med buss. En gång fick jag också hoppa in som vikare för guiden till Versailleutflykten. Snuvig och febrig låg jag på hotellrummet och slog in alla fakta om slottet och trädgården. Jag fick ha fusklapp under guidningen som var en utmaning. Efteråt strosade jag omkring i parken i timmar med en amerikansk student och tänkte på Alberte i Cora Sandels bok. Hon och hennes själsfrände blev inlåsta i Versaille en magisk sommarnatt. Man får ta de smulor av lycka man kan få.

Tillbaka i Stockholm fortsatte jag med teaterhistorian parallellt med en kortutbildning för ett sommarjobb som guide för båtturer i Stockholm. Jag fick det eftersom jag hade hyfsade språkkunskaper men det var en utmaning för mig att ta ett så utåtriktat jobb.

Li kom och hälsade på mig en helg. Vi var tvillingsjälar men med olika stil. Jag var klädd i en rödrandig klänning med röd väst inköpta i Paris och hon i en engelskinspirerad klassisk dräkt med veckad kjol. Tillsammans strosade vi omkring i Gamla Stan. Vid slottet hamnade vi mitt i ett filmteam. De filmade Monte Carlorallyt. Några statister började prata med oss och en fotograf ville ta bilder på mig och Li. Vi poserade glatt, han tog vår adress och skickade senare bilderna till oss.

Under pingsten åkte jag ”hem” till Skövde igen. Jag älskade fortfarande mitt rum på Sommarvägen och vandringarna på ängarna däromkring med Pontus, vår hund. Min syster Gunilla hade flyttat hem till mamma eftersom det blivit bråk mellan henne och Majlis, pappas nya fru.

– Du får välja mellan Gunilla och mig, hade Majlis sagt till pappa en gång. Och han valde Majlis. Märkligt nog hade mamma och Majlis före detta man sökt tröst hos varandra och umgåtts en hel del efter separationen. De hade liknande temperament och mycket att prata om. Nu hade han ställt ett ultimatum:

– Antingen gifter vi oss och flyttar med mig till Östersund eller så blir det slut mellan oss.

Mamma hade ingen lust att gifta sig igen men samtidigt kände hon sig ensam och övergiven.

Vi funderade på om vi skulle leta efter ett ställe att bo på tillsammans i Stockholm både mamma, Gunilla och jag. Tills vidare stannade det vid vaga planer.

Sommaren kom och jag började jobba som guide på båtturer runt Djurgården och på Stockholms vattenvägar. Jag kände mig väl inte ”som fisken i vattnet” men det fungerade hyfsat. Jag tyckte att jag spelade en roll som inte passade mig. ”Jag tar mig inte på allvar i den här rollen. Jag frågar mig var jag egentligen passar in. Jag undrar hur det är att spela många roller. Gömma sig i dem. Blåsa liv i dem. Allt är ju ändå bara roller men det blir inget bestående av skådespel men kanske inte heller i det verkliga livet.” Arbetskamraterna var trevliga och vi gjorde en del utflykter tillsammans bland annat till en skärgårdsö på företagets bekostnad. Jag upptäckte att Stockholm inte bara var stenstaden och City utan också alla vattenvägar och skärgården där utanför.

Jag stod inte längre ut i min lilla pigkammare utan flyttade till ett rum i bottenvåningen på Tjeckiska ambassadens rivningshus på Floragatan. Jag skulle dela lägenhet med en ung kvinna som verkade lite märklig men rummet var stort och ljust och det fanns en liten trädgård utanför. Däremot fanns det ingen dusch.

Första kvällen hörde jag hammarslag från hennes rum och gick in dit. Hon höll på att spika fast en mörkläggningsgardin för sitt fönster.

Jag vill inte att nån ska krypa in genom mitt fönster på natten, sa hon. Dessutom kan jag inte sova om det inte är kolsvart.

Lätt konfunderad försökte jag somna i min breda men hårda säng.

En ledig dag tog jag Saltsjöbanan ut till Erstaviksbadet för att bada och sola. Mittemot mig satt en ung kvinna med enorma gröna ögon. Vi började prata med varandra och det kom fram att hon gick på konstfack men att hon hade sommarlov. Tillsammans vandrade vi ner till badplatsen. Hon var loj och på något sätt frånvarande men fängslande.

Jag har hyrt ett hus på Ibiza från nästa vecka, sa hon. Min kille och jag skulle åka dit men nu är det trassligt mellan oss. Vill inte du följa med istället?
Vill du verkligen åka med mig som du inte känner?
Jag kan se genom människor, sa hon. Dig kan jag lita på.

Jag funderade lite på erbjudandet och tyckte det lät vansinnigt men lockande. Jag hade rätt till tre veckors ledighet från jobbet och hade inte bestämt vad jag skulle göra. Varför inte slå till?

– Det låter spännande, sa jag. Kan vi inte träffas imorgon och prata om saken?

Dagen därpå var det midsommarafton och ingen av oss hade några planer för kvällen. När alla andra var ute i skärgården eller tillsammans med familj och vänner på lövade verandor gick vi till en mörk klubb i Gamla Stan. Vi bestämde att vi skulle resa tillsammans med tåg till Barcelona så snart jag fick ledigt. Därifrån skulle vi ta båten till Ibiza. På den tiden gick det inga charterresor dit.

”Här är så gudomligt när eftermiddagen stillnar mot kväll vid vårt hus”, skrev jag när vi äntligen kommit fram. ”Långt, långt borta ligger staden Ibiza med vita snäckbildningar av hus mellan bergen, sen det dimmiga blå som är havet och i förgrunden brunbränt gräs och klungor av träd.”

Jag tyckte mycket om vårt, vita asketiskt vackra hus med takterass, men relationen till Carin var besvärlig. När vi äntligen kom fram efter en ansträngande resa med övernattning i Barcelona visade det sig att hennes pengar redan var slut. Vi fick leva på min magra reskassa. Förhoppningsvis skulle hon få pengar så småningom. Vi köpte massor av grönsaker och frukt men bara lite ost, bröd och ägg. I grannhuset bodde en kvinnlig keramiker från Sverige. Hon och hennes femårige son hälsade på oss ibland och gav normalitet till vår tillvaro. Bredvid oss låg en liten lantgård och på de på de krydddoftande markerna runt husen sprang små getter omkring Ibland tog vi bussen till den vita staden Ibiza och strosade runt i gränderna eller gick och badade. Däremot kunde vi bara titta på alla kläder som lockade utanför butikerna och läsa restaurangernas menyer utan att gå in.

En kväll skramlade vi ihop till inträdet på diskoteket Black sheep. Där fick jag syn på en blond spanjor med en skarpskuren profil. Han bjöd upp mig men sa efteråt: ”Tu dances très mal, Anique.” Du dansar väldigt dåligt. Och det stämde. Det hindrade honom i alla fall inte att följa med oss hem till det vita huset. Egentligen hade han tänkt ta båten tillbaka till Valencia morgonen därpå för även hans pengar var slut. Vi sov några nätter tillsammans på takterassen under stjärnorna. Månen speglade sig i havet i fjärran och syrsorna spelade. På dagarna åkte vi till stranden eller strövade omkring i byn. Carin och jag försökte åstadkomma små måltider men en gång fanns det bara lite förtorkad camenbère som han värmde upp i en stekpanna. Efter några dagar följde jag honom till båten. Han hade på sig min indiska skjorta som han blivit förtjust i . Långa band symboliserade banden mellan människorna på kajen och de som färdades vidare med fartyget. Till slut brast banden.

Delvis som tröst ville jag göra en utflykt till Formentera, ön som länge hägrat i min fantasi. Carin följde med trots att det var henne jag ville komma ifrån. Helt oväntat blev det ett par fina dagar på den vita ön. Vi hamnade i en liten by invaderad av hippies. Efter en enkel lunch vandrade vi hela dagen utefter stranden mellan det gröna havet och strandskogen. Vi mötte nästan inga människor. Framåt kvällen kröp vi in i våra sovsäckar i strandskogen men väcktes av några vakter. Det var tydligen förbjudet att sova i det fria. Ett par flickor i tält märkte oväsendet och lät oss sova hos dem resten av natten. Tiden på Formentera var som ett reningsbad men sen var det skönt att resa hem igen.

Även i Stockholm fanns det nu människor som sökte alternativa livsformer. Några var influerade av flower power andra var politiskt engagerade och motståndare till Vietnamkriget. Jag var själv emot allt våld och starkt emot kriget men jag engagerade mig inte på det sättet att jag stencilerade flygblad och gick på möten på yttersta vänsterkanten. Däremot gick jag med i demonstrationståg ett par gånger. En alternativ livsstil tilltalade mig också men jag var helt emot droger. ”Make love not war” lät tilltalande. Ibland tog jag en kopp te på Tetley under almarna på väg hem från arbetet men jag kände mig lite malplacerad där i min röda guidedräkt.

Mamma och Gunilla kom och hälsade på mig ett par dagar i augusti. De fick låna min kamrats rum eftersom hon var bortrest. Vi tittade på en lägenhet i bottenvåningen på en villa på Lidingö. Den var trevlig men dyr. Vi funderade men vågade inte ta steget att flytta ihop. På kvällen ville min syster gå ut på något trevligt ställe i Stockholm. Jag kände mig inte hemma på det området men i DN stod det att en känd jazzsångare skulle uppträde på Cecil inte så långt från min bostad. Där finns också diskotek för danslystna. Först åt vi middag med mamma på en restaurang i Gamla Stan och sen promenerade vi genom Kungsan och över Stureplan till Cecil. Mamma fortsatte genom Humlegården till Floragatan.

I foajén fick jag syn på en ung man i lejongul manchesterkavaj. Han strök luggen som föll ner över pannan och jag mötte hans blick. Jag tyckte mig känna igen honom fast jag aldrig sett honom förut. De blå ögonen, de höga kindknotorna, den smidiga kroppen och den lite nonchalanta stilen. Kanske var han en blandning av de unga män jag intresserat mig för. Men med en helt egen stil. Gunilla och jag satte oss på ett par karmstolar långt fram i salongen. Den fylldes snabbt och snart fanns det inga sittplatser kvar. Plötsligt stod den unge mannen i manchesterkavajen bakom min stol och frågade om det gjorde något om han satte sig på mitt armstöd. Om det gjorde något? Jag vill inget hellre men jag fick svårt att koncentrera mig på musiken. Dessutom stod den flicka han hade väntat på i foajén bredvid honom och det störde mig.

När musiken tonat ut frågade han om jag ville följa med honom en trappa upp till diskot. Hans väninna och min syster följde också med. Väninnan var tydligen bara en bekant och hon hittade snart andra kompisar. Den unge mannen som presenterade sig som George bjöd upp mig. Det var magiskt att vara nära honom och han sa att han tyckte om min gula sidenblus som jag köpt samma dag. Den kändes skön att ta på sa han och smekte min rygg. Han var lättsam och rolig och rörde sig rytmiskt till musiken. Gunilla hade träffat en kille med sportbil som skulle köra henne hem. George och jag föredrog att promenera. Vi tittade in i Georges lilla lägenhet på vägen hem. Han bjöd på sitt specialte som innehöll så mycket socker och pressad apelsin att tesmaken var helt borta. I hans bokhylla fanns flera böcker på tyska bland annat ”das Glasperlenspiel” av Herman Hesse. Han berättade att han kommit till Sverige från Österrike via Danmark några år tidigare och att han stortrivdes i Stockholm. George följde mig hem till Floragatan och vi bestämde att gå på bio på Sibyllegatan följande kväll. Där gick en film av Antonioni som vi båda ville se.

Han kom ganska sent, springande i regnet. Jag hade redan börjat gå hemåt. Senare fick jag veta orsaken. Det var en hårsmån från att vi aldrig mer hade träffats. En kompis hade ringt till honom och sagt att en mycket vacker kvinna som George var intresserad av absolut ville träffa honom. Hon hade precis gjort slut med sin kille och ville att han skulle komma till baren där hon satt med några vänner.

Men jag är upptagen ikväll..
Varför då?
Jag ska gå på bio med en flicka jag gillar.
Kan du inte ringa till henne och säga att det kommit nåt emellan.
Nej, hon har ingen telefon. Förresten är hon nog redan på väg till bion.
Men ska du missa ett sånt här tillfälle?
Ja, nej, jag måste tänka. Nu vet jag. Jag väljer bion.
Skyll dig själv!

Han kom sent och med andan i halsen. Lätt upprörda satte vi oss i salongen. När ljuset släcktes tog han min hand.

Sen följde en vecka av idel lycka. ”Vi sprang genom Humlegården hand i hand bubblande av skratt. Vi gick genom stan och den verkade helt annorlunda. En hel vecka utan trassel bara skratt, ömhet och lycka.Vi tog taxi hit och dit, åt på restauranger och vandrade på Djurgården.”

Ibland jobbade han på en Pub i Gamla Stan. Där var han en annan. Säker och suverän i sin roll. Men den sensuella glädjen dominerade när vi träffades på tu man hand.

En dag ringde Claes och sa att han ville träffa mig. Vi satte oss på ett café och han berättade att funderade på att flytta till Stockholm. På kvällen gick vi till puben där George jobbade och tog en öl. När puben stängde slog han sig ner hos oss. George och Claes såg ut som två bröder och pratade som om de alltid känt varandra. Claes hade mognat och fått nya intressen. Vid sidan av studierna hade han arbetat med narkomanvård på Ulleråkers sjukhus. Nu insåg han att det var den typen av arbete han ville ha.

Det blev allt besvärligare att dela lägenhet med Ann. Hon var helt neurotisk och jag fick knappt lyssna på radio. En dag träffade George en kompis, Odd, som var fotograf och skulle flytta till Frankrike.

Vill du hyra min lägenhet i Gamla Stan när jag är borta? frågade Odd.
Det skulle passa perfekt. Min hyresvärd vill ha tillbaka min lägenhet! Vad är hyran?
Två hundra kronor. Men det är omodernt med kallt vatten i farstun.
Det spelar ingen roll, sa George. Jag tar den.

George hade klart för sig hur jobbigt det hade blivit för mig att bo med Ann på Floragatan och frågade om jag ville dela lägenheten med honom. Jag blev glad men också lite orolig. Vi hade ju bara känt varandra någon månad. Men jag kände starkt att jag ville vara tillsammans med honom.

I slutet av september skrev jag följande rader i dagboken: ”Jag bor nu på Sven Vintappares gränd 3. Det är en slags lycka att komma ut på morgonen och befinna sig i gränden i den gamla staden. Hastigt och lustigt hände allting. George köpte en blommig soffgrupp i en bod på söder och fraktade hit. Den såg precis ut som soffgruppen vi hade när jag var barn i Kisa.

Jag är lycklig, så där runt omkring och inuti. Av honom, av livet av hösten. Vår samhörighet och grunden för vår tillvaro som är solskimmer och självklarhet. Jag hinner inte skriva, lever bara.”

Jag hade nu äntligen börjat på Nyckelviksskolan som jag längtat efter så länge. Konstigt nog hände det så mycket i mitt liv just då att jag inte kunde engagera mig helt för det vi sysslade med på skolan. Dessutom låg det i tiden att inte uppskatta konsthantverk. Skålar kunde ju lika gärna göras i plast som i keramik. Konst var något onödigt. Det var smahällsförändring som var det viktiga. Där satt jag och drejade krukor och kände mig onyttig.

Jag lämnade gärna den mörka gränden på morgnarna för att färdas över vattnet till grönskan vid de gamla husen på Lidingö. Därifrån såg man kullen med hyreshus där jag senare skulle bo i många år. Jag tyckte om att arbeta med mina händer, måla stora tavlor i akryl, trycka mönster som jag själv skurit ut i linoleum och skapa kläder av dem. Arbeta med lera och smide.

Parallellt med det konstnärliga arbetet hade jag några tentor att klara av. Det var svårt att koncentrera sig i den lilla primitiva lägenheten. Vi har bara två små rum med en kokplatta och vatten i farstun. Innan värden installerade vattentoalett i källaren fanns det bara ett torrdass på vinden. Ändå var det med glädje jag kom hem och öppnade den tunga porten. Gick uppför de urgamla nötta stentrapporna med inmurade helgonbilder och låste upp vår dörr högst upp. Där fanns det avlånga vardagsrummet med en kakelugn i ett hörn och en stor skivspelare i det andra. Genom fönstret kunde vi se ett litet stenlagt torg och en glimt av Västerlånggatan. I det andra rummet fanns bara en inbyggd säng, en kokplatta och ett litet kombinerat mat och skrivbord. Genom de båda fönstren med djupa fönsternicher såg vi ner mot gränden och mot torget. Det fanns ingen dusch i huset utan vi gick och badade i Gamla Stans badhus där det fanns små nedsänkta badkar och en minimal simbassäng. Ibland gick vi ner och badade källaren till Dokumentärfilmskolan på söder där George studerade film.

Utsikten mot det lilla torget var pittoresk men det kom aldrig in en solstråle i rummen. När George var hemma kom det en jämn ström av bekanta och hälsade på och det snurrade alltid en nyköpt skiva på skivtallriken. Det var bland annat Doors, Loving spoonful och Bob Dylan.

Ibland arbetade George extra på restauranger i Gamla Stan. Han hade en gedigen servitörsutbildning från Österrike. Det var inte direkt något nio till femjobb och en ordnad tillvaro. Ibland blev jag orolig över att jag inte riktigt visste var han var eller när han skulle komma hem men oftast var jag intensivt lycklig och vi sov tätt omslingrade på nätterna.

Att träffa Claes var ett viktigt komplement till mitt nya liv med George. Vi kunde prata om allt från daghem och samhälle till kärlek och relationer och vi kände till varandras bakgrund.Han flyttade in i ett rum på nedre botten i vårt hus. Det blev ledigt samtidigt som han tröttnade på Uppsala och fick jobb i Stockholm.

Jag hoppade av Nyckelviksskolan efter höstterminen. Det var så mycket som distraherade mig och jag insåg att jag aldrig skulle bli nån riktig konstnär. Kanske kunde jag ha konst och konsthantverk som en hobby men inte konkurrera med andra om en plats på konstfack och sedan kämpa om de fåtaliga jobben.

Jag började läsa litteraturhistoria i stället men hade svårt att koncentrera mig i den trånga lägenheten. Det var mycket annat som lockade också. Ibland följde jag med George på hans och kamraternas filmprojekt och vi gick ofta på bio eller till Moderna muséet. Där träffade vi Thomas H. som jag ju lärt känna i Uppsala. Vi satte oss i restaurangen och när han fick veta att George gick på dokumentärfilmskolan bestämde de att göra nåt projekt ihop. Det blev en dokumentärfilm om den polske konstnären Hasior bland annat. Moderna museet blev ett vanligt utflyktsmål för oss och gav mig en liten nödvändig dos natur i kombination med kultur.