Relationer – George och Theo

George och Theo

Det finns människor som är som irrbloss i gråheten, som är inspiratörer och fauner. Sådana var för mig Theo och senare George. De är som vårsolen som visar sig första gången efter en lång, kall vinter. Jag inser nu att de båda liknar min karismatiske geografilärare Rosengren från realskolan.

Det började bli enformigt att under varje föreläsning på den konstvetenskapliga institutionen i Uppsala se på skioptikonbilder med forna tiders konst. Halvmörkret och lärarens sövande röst gjorde det svårt att hålla sig vaken. När det var dags för den moderna konsten vaknade vi upp. In kom Theo, en blond och livlig ung man som med hjälp av bilder, ord och gester levandegjorde konsten för oss.

Pennorna rasslade när vi antecknade allt han sa men han drog även in oss i diskussioner och samtal.

Under hans sista föreläsning blev jag lätt panikslagen. Skulle jag aldrig mer få lyssna på denne man som trollbundit mig i flera veckor. Jag som var lite blyg och försiktig dröjde mig ändå kvar efter att han blivit avtackad med blommor och applåder. Jag kände bara att det här inte fick vara sista gången jag såg honom.

Han såg lite undrande på mig där han stod och samlade ihop sina papper.

Din kurs har inspirerat mig, sa jag. Det finns så mycket jag vill prata med dig om. Kan du inte följa med mig till Alma och dricka the?

Han såg lite förvånad ut men efter en stunds tvekan sa han:

Ja, det skulle passa bra som avslutning på den här kursen.

Vi satt i valven under det gamla universitetet och samtalade länge med varandra. Sen följde han mig hem till mitt studentrum. Jag kanske trodde att det skulle leda till någon närmare kontakt men han frågade om jag hade några kompisar i närheten.

- Li är min bästa vän. Hon bor inte långt härifrån.
- Då går vi dit, sa han och tog min hand

Li såg förvånad ut när vi kom men fann sig snabbt och bjöd på ännu en kopp te ur sin vackra Denbykanna. Hon kunde samtala mycket ledigare med honom än jag.

Snart blev det jullov och jag åkte hem till Skövde. Mina föräldrar hade separerat och mamma bodde nu i en liten trivsam lägenhet. Pappa bodde med sin nya fru i en villa med storslagen utsikt på berget Billingen. Theo skulle hälsa på mig på väg till Göteborg.

Han som nästan blivit som en fantasibild för mig kom verkligen. Men han förblev bara ande för mig och inte kropp. Vi låg så snällt i var sitt rum medan mamma sov i sitt.

Dagen därpå gick vi ut och lekte i snön på Billingen. Vi fotograferade varandra.

- - - Det är bäst att ta spontana bilder, sa han. Arrangera inte. Fånga ögonblicket.

Efter jul tog jag mitt pick och pack och flyttade till Stockholm. Jag installerade mig i en minimal pigkammare på Nybrogatan. Jag hade berättat för Theo att jag målade akvarell. Han bjöd hem mig till sin lägenhet. Han hade ett enormt rum där han målade.

- - - - Du ska måla stort, sa han. Det är som att vandra på en äng.
      - Jag har ett så litet rum, sa jag. Ibland är det som om jag kvävs.
      - Ta med dig skissblocket överallt, sa han. Måla när du får möjlighet.

Han inspirerade mig och jag sökte till Nyckelviksskolan där jag började i augusti 1968.

Då hade jag nyligen mött George och vi hade blivit förälskade i varandra. En eftermiddag stötte jag ihop med Theo i Gamla Stan. Jag var på väg till Puben där George jobbade den sommaren. Theo följde med mig dit. George slog sig ned med oss på uteserveringen eftersom puben inte öppnat än. Jag presenterade dem hastigt för varandra.

Spännande att du går på dokumentärfilmskolan, sa Theo
Ja, men jag känner mig som en betraktare, sa George. Jag halkade in på ett bananskal.
Men du kan väl filma i alla fall?
Ja, vi har gjort flera dokumentärer.
Jag har några idéer för kortfilmer, sa Theo. Men jag känner ingen fotograf.

– Jag ställer upp. Är det för komplicerat frågar jag min kompis Hanno.

Själv sitter jag tyst och betraktar de mest karismatiska personer jag för tillfället känner.

- - Jag kan vara scripta, infogar jag
  - Bra. Jag vill göra ett filmreportage om några tjejer på Konstakademin som målar ett stort konstverk med politiskt budskap.
  - Vad heter de? Jag känner några elever på Konstakademin, säger George.
  - En av dem är Channa Bankier.

De kommer överens om att göra ett filmreportage tillsammans.

Ett par dar senare beger vi oss till konstakademien där fyra unga kvinnor står på stegar och målar en

jättelik politiskt gruppmålning. När den blir färdig hänger konstnärerna upp den i personalmatsalen på ett KF-ägt slakteri. Den togs snart bort men finns dokumenterad på film.

Det blir fler dokumentärfilmer bla om Hasior med sina brinnande hästar vid Södertälje kanal.

Theo har nu ännu ett projekt på gång. En filmatisering av Dagarnas skum av Boris Vian med vänner i alla roller. Han hyr en villa i Nacka och alla deltagarna bär vita kläder. Den kvinnliga huvudpersonen har blommor i håret och filmas en dag liggande fullt påklädd i ett badkar. Hon blev senare känd som sexrådgivare. Theo försöker regissera de flummiga skådespelarna och till slut klipps filmen ihop.

Firandet i vår minimala vindsvåning i Gamla Stan får oanade konsekvenser. Stämningen är hög. Vinet flödar. Rolling Stones dånar från skivspelaren.Den manlige huvudrollsinnehavaren i vår amatörfilm hänger ut genom fönstret och betraktar kvällshimlen.

Jag kan flyga, ropar han plötsligt och kastar sig ut genom fönstret.
Hjälp, vad är det som händer, skriker jag.
Han ligger på gatan under oss, ropar George.
Jag ringer efter en ambulans, säger Hanno som behållit fattningen.
Hoppas vid Gud att han lever, ropar filmens huvudkaraktär.

Några skyndar ner för trapporna och ut i gränden. Den skadade unge mannen jämrar sig och någon brer en filt över honom. Ambulansen kan inte köra in i den smala gränden men snart kommer personalen med en bår och hämtar den skadade.

Senare får vi veta att han mirakulöst nog bara fått mindre skador. Alla går hem till sitt och filmen blir aldrig färdigställd.

Sent på hösten ringer Theo till George igen.

Du har ju talat om att du vill resa till USA, säger han.
Javisst, svarar George
Jag har fått ett stipendium till New Yorks universitet så vi kan resa tillsammans om du vill.
Jag hänger på.
Vi kan bo första tiden hos vänner till mig.

Min vän har definitivt blivit Georges vän. Själv får jag hålla ställningarna hemma. Vi har kunnat byta den lilla vindslyan mot en lägenhet med två normala rum och ett litet kök på andra våningen. Värden skulle mer än gärna ta den tillbaka. Jag har en lugn tid med litteraturstudier på universitetet. Nyckelviksskolan har jag hoppat av. Jag inser att jag aldrig blir nån konstnär och teckningslärare vill jag inte bli.

En dag kommer en långhårig man gående på gränden nedanför mitt fönster. Han är solbränd och ser ut som en pälsjägare i sin skinnväst.

– Hej Babe! säger George Jag är hemma igen. Theo och hans kvinna är kvar i USA ännu en tid.