Resan till Guatemala
Resan till Guatemala
Sommaren 1995 anmäler jag mig till en kombinerad språk- och vävresa till Guatemala. Jag har vävt bildväv en termin och sett filmen Pumans dotter som gjort stort intryck på mig. Jag har också fått veta mer om landet genom olika föredrag på Latinamerikabiblioteket. Det är ett vackert land med en rik hantverkskultur men det har drabbats hårt av krig och fattigdom.
Min vistelse i Guatemala börjar med en vecka på en språkskola i Quetzaltenango, Guatemalas näst största stad. Den ligger i en dal omgiven av tre enorma berg.
Skolan har en kringbyggd gård med ett delvis skuggande tak. Undervisningen bygger på att alla elever får en egen lärare. Vilken lyx! Vid alla de enkla träborden på gården sitter två personer; en lärare och en elev. Jag känner genast sympati för min lärare som heter Marleny. Hon är en yngre kvinna med spörjande gröna ögon och med en blandning av pondus och vänlighet. Våra samtal börjar trevande men flyter snart bättre. Hon tar upp det viktigaste i spanskans grammatik men ibland tar vi upp mer privata frågor. På kvällarna är det ofta föredrag om kulturen och samhällsförhållandena i landet. Skolan ordnar utflykter bla till grannbyn Zunil. Där får jag för första gången se en indiankvinna sitta och väva på en ryggbandsvävstol. Ena änden av varpen fästs runt midjan och den andra tex runt ett träd. Uråldriga symboler och vackra mönster framträder i väven. De små barnen bärs i ett knyte på ryggen. Man hör dem aldrig skrika. Så fort de knystar drar modern fram dem till bröstet och de får dia. Folket tillber många helgon bla San Simon som i form av en skyltdocka sitter i ett portvalv. Han röker cigarr och blir bjuden på cognac. Dalen nära Zunil är bördig. När vi är där skördar man lök. Det är många människor som arbetar på fälten utan hjälp av maskiner.
En kamrat och jag tar bussen ner till kusten under helgen. Jag vill se Stilla Havet när det ändå är inom räckhåll. Denna strand nära Champerico är långt ifrån resebroschyrernas glättade bilder.
Det är hett och kvalmigt. Stranden är snarare gråbrun än honungsgul. Det finns en plattform med tak där vi slår oss ner och tar en läsk och quesadillos. Vi vandrar utefter stranden. Där finns inga turister. Barnen leker i vattenbrynet och halvvilda hundar springer omkring på stranden på jakt efter nåt ätbart. Längre bort stöter vi på halvvilda grisar bland soporna.
Hela tiden hör vi dånet från oceanen. Vid en brygga lägger en fiskebåt till. Måsarna skriar. Männen ropar till varandra medan de bär hem fisken upphängda i en järnring.
Framåt kvällen blir plattformen med den enkla serveringen förvandlad till sovplats för familjen. Enkla hängmattor hängs upp utefter sidorna. Skymningen kommer snabbt. Vi lämnar stranden och tar in på ett enkelt hotell i byn. Det börjar regna och det droppar från taket. När vi påpekar det för hotellägaren ger han oss leende en röd plasthink.
Jag tar ensam bussen till bergsbyn Todos Santos där jag valt att läsa spanska en vecka innan vävkursen i Antigua börjar. Bagaget slängs upp på busstaket och jag hittar en plats längst bak i bussen bredvid en indiankvinna och hennes dotter. Så tålmodiga dessa barn är och så vackra kvinnorna i sina traditionella hemvävda kläder. Efter nån timme börjar stigningen uppåt bergen. Bussmotorn stånkar och vi kommer högre och högre upp utefter de lummiga bergssidorna. En gänglig amerikan hänger ömsom utanför och ovanpå bussen och är helt lyrisk inför det storslagna landskapet. Till slut ropas namnet Todos Santos ut och jag kränger mig ut ur bussen. Mitt bagage slängs ner från taket och jag sätter på mig ryggsäcken. En lärare vid språkskolan möter mig vid bussen och följer mig dit. Alla lärarna är tvåspråkiga indianer klädda i sina traditionella kläder. Jag skrivs in och sen följs jag till det enkla huset på sluttningen där jag ska bo. Två flickor i hemvävda kläder tar emot mig tillsammans med sin gamla mormor. Flickorna bor i byn där de går i skolan medan resten av familjen lever på andra sidan bergen med småsyskonen.
Vi sätter oss runt den öppna elden mitt i rummet. Röken slingrar sig ut genom ett hål i taket. Sen äter vi tortillas med en röra av svarta bönor och guacamole. Samtalet förs på enkel spanska. Sinsemellan talar folket i byn sitt lokala indianspråk. Jag visas till min sovplats i en utbyggnad till huset. Skönt att få sova ensam tänker jag. Jag somnar uttröttad på den gamla turistsängen. I gryningen vaknar jag av kalkonernas kacklande. Det kliar intensivt på halsen. Ser ett par röda bett i en trasig spegel. Finns det myggor här? När jag sitter med läraren på skolans takterass på förmiddagen visar jag upp mina bett och frågar vad det är. Loppbett, säger han. Det är inget att bry sig om. Efter några dar flyttar jag till ett enkelt pensionat. Det känns som att ha kommit till paradiset. Fint rum och utsikt ner mot byn, dalen och de höga bergen runtomkring.
Det finns en katolsk kyrka i byn men de amerikanska evangelisterna har blivit mer och mer påträngande. Mitt i natten dånar deras högljudda propaganda för deras religion ut genom byns högtalare. Samtidigt finns rester av den ursprungliga religionen kvar. Vår lärare tar oss med hem till en medicinkvinna som visar oss en ceremoni för att komma i kontakt med de gamla gudarna. Den lilla dotterdottern assisterar henne med stort allvar. De lägger väldoftande örter på elden och rabblar böner där vi inte förstår orden men andemeningen. Folket här kämpar för att behålla sin urgamla kultur och religion men också för att få drägligare levnadsvillkor. Jag upplever något av en kulturkrock när jag med en scarf runt halsen för att dölja loppbetten vid veckans slut träffar mina fräscha, svenska vävkamrater i den vackra staden Antigua.
Varje dag åker vi ut till en by där en mor och dotter lär oss väva på ryggbandsvävstolar. Sakta och mödosamt växer det fram olika mönster på den smala väven i tunt bomullsgarn. Småbarn tultar omkring på gården bland hundar och kalkoner. På kvällarna går vi på restaurang si den unika staden och lever avspänt turistliv.
När jag vid hemkomsten berättar om min resa och visar foton blir min dotter så intresserad att vi ett par år senare gör en rundresa i Mexico och Guatemala på egen hand. Vi läser båda spanska på min gamla språkskola och får bo hemma hos Marleny och hennes familj innan vi reser vidare.
