Min födelseort Kisa

                                             Min födelseort Kisa

Jag föddes i det lilla samhället Kisa i södra Östergötland fredsåret 1945. Mamma, pappa och jag bodde i en lägenhet i anslutning till tobaksaffären där mamma var föreståndare. Den första tiden fick mamma hjälp av en barnflicka att ta hand om mig. Huset som hette Eriksborg var ett vitkalkat stenhus i tre våningar byggt 1903. Framför huset hade Storgatan utvidgats till ett torg där folk ofta samlades. Det kallades för Skvallertorget. Folk hade inte så bråttom på den tiden. Kvinnorna var mest hemmafruar och de kunde gå till Centralcaféet vid torget eller till Richts konditori och prata med nån väninna över en kopp kaffe innan de uträttade sina ärenden.

Min farfars far, Carl Ekberg, föredrog att dricka en pilsner på bryggeriet som låg bredvid Eriksborg. Sen tog han rälsbussen hem till Slätmon. Han kände sig lite ensam när hans hustru dött och de elva barnen flyttat hemifrån. Han hade lärt upp sina fem söner till att bli lika bra målare som han själv. 

När jag blev lite äldre lekte jag på baksidan av huset i sällskap med vår vita samojedspets Lottie. Förutom en länga med torrdass och förråd fanns där ett par gungor och en trapets där jag kunde hänga i kväveck. Bakom en grind fanns en lockande trädgård men den var privat. Det bodde många barn i kvarteret som lekte tillsammans. Ibland tog vi med oss våra hemgjorda metspön och gick över tågrälsen till bron över Lillån. Där satte vi mask på krokarna och metade mört. Nu för tiden finns ett kraftigt stängsel framför järnvägsspåret. På andra sidan bron låg ett garveri som luktade illa och en lantlig halvö i Kisasjön dit jag och mina kamrater gick när vi blivit lite äldre.

I affären luktade det starkt av piptobak och cigarrer men godare från lakritsremmarna och tvåöreskolorna. Ibland läste mamma serierna för mig ur Allers eller Kinda Posten. Jag tyckte om Prins Valiant och Tarzan som svingade sig bland lianerna i djungeln tillsammans med Jane.

Jag och min kamrat Margaret som bodde i huset mittemot lyssnade varje torsdag på Barnens brevlåda uppkrupna på en hög ottoman. Soliga eftermiddagar gick vi och andra barn utefter Storgatan förbi Bryggeriet, det tornprydda huset Svea och tegelhuset där författaren Walter Ljungqvist vuxit upp. Sen vek vi av mot Kärleksstigen, en smal, slingrande väg mellan små låga hus bredvid en brusande fors. Ett högt berg tornade upp sig på vänster sida och grönskan blev allt frodigare. Innan vi kom fram till kyrkogården klättrade vi upp för det branta berget. Därifrån såg vi ner mot samhället, Kisasjön och de blånande berget där bakom. Ibland lekte vi röda och vita rosen eller cowboys och indianer uppe på berget. 

Pappa kom hem under sin middagsrast från Konsum där han var charketurist. Då brukade han laga mat till oss tre. Det luktade gott i köket när han stekte raggmunk med fläsk eller kåldolmar som mamma förberett. På helgerna kunde det bli nån god köttbit eller vitling från fiskaffären. Det hände också att vi tog med oss matsäck och cyklade till Råsö bro eller Glimmingen och stannade där hela dagen. Vi hälsade ofta på hos farfar och farmor. Det gick snabbt med vår första bil, en Fiat 500 med taklucka. Det var två mil till Rimforsa på krokiga vägar. Nu har vägen dragits annorlunda, breddats och asfalterats men jag vill fortfarande ta den gamla vägen. Den följer naturen så organiskt förbi platser jag har minnen ifrån. Karlsnäs är ett litet rött hus på en sluttning ner mot Åsunden där min farfar och hans många syskon växte upp. Där bodde också pappa och hans syster ett par år i barndomen med farmor och farfar. Farfar var periodsvis inkallad och farmor var rädd att de skulle träffa luffare på vägen till bondgården där de hämtade mjölk i kvällningen.  Hon var lättad när de kunde flytta till Rimforsa där hon och farfar kom att bo resten av livet. 

I närheten av Karlsnäs finns också bondgården Krågedal där Signe Ekberg, farfars mor, vuxit upp. Farfar berättade en gång för mig den sorgliga historien om hur Signes far Carl Petter Carlsson och grannfrun Johanna farit iväg till kvarnen med hästskjuts och aldrig kommit tillbaka igen. Troligen emigrerade de till Amerika. Signe saknade sin far resten av livet. Det gjorde nog Johannas man och de nio barnen också. Mysteriet runt Carl Petter har fått mig att börja släktforska. 

När jag var sju år föddes min lillasyster Gunilla. Då flyttade vi till en stor lägenhet i grannhuset Svea och mamma slutade arbeta. Jag började skolan och fick nya kamrater men mamma förlorade sitt jobb och sin yrkesidentitet. Huset Svea byggt 1902 var Kisas stolthet med sina tinnar och torn och butiker i gatuplanet men det behövde renoveras. Vi fick inte gå ut på balkongen där det faktiskt växte en björk på det murkna golvet. Pappa bar säckar med koks två trappor upp till den fina Agaspisen. Från salongen hade vi utsikt mot Skvallertorget och Borgarberget där det fanns en biograf.  Där såg jag min första film; Annie get your gun. Ibland fick jag passa min lillasyster när mamma och pappa var på bio. Högre upp på gatan låg Frälsningsarmen där jag gått i söndagsskolan. Sen dess har jag aldrig svurit för då fick man en svart prick i hjärtat hade söndagsskollärarinnan sagt. Jag ville inte ha ett svartfläckat hjärta. Sommaren då jag skulle fylla sju år gick jag i simskolan vid Karlbergsdammen. Eftersom jag var smal flöt jag inte så bra. Det gick åt flera simdynor av kork för att hålla mig uppe. Vattnet i dammen var mörkt och luktade unket och jag fick många kallsupar innan jag lärde mig simma. Jag frös så jag skakade och det smakade bra med varm choklad efteråt. 

Jag trivdes så bra i Kisa och blev mycket ledsen då pappa berättade för mig att han fått ett bättre jobb i Finspång och att vi skulle flytta därifrån. Detta blev den första och sorgligaste i en lång rad flyttningar under min uppväxt och mina studieår.

Jag fick i alla fall stanna en extra vecka hos min kamrat Margaret och hennes föräldrar i deras sommarstuga utanför Kisa medan mamma, pappa och Gunilla installerade sig i Finspång. Det var total solförmörkelse den sista dagen i stugan. Allt mörknade omkring oss där Margaret och jag satt uppe på ett berg med sotade glasögon. Det var en stor lättnad när ljuset till slut återvände.

Under min sista natt i Kisa väcktes jag och min kamratß av ett alltför starkt ljussken utanför fönstret. Det brann i Sveahuset mittemot. Flammorna slog upp från taket och gastuberna i källaren exploderade. Till slut lyckades brandmännen släcka elden. Min tid i Kisa var över.