Journalistpraktikant i Västervik hösten 1970
Journalistpraktikant i Västervik hösten 1970
25 år gammal med en föga matnyttig fil kandexamen i bagaget kändes det viktigt att hitta ett jobb eller åtminstone en väg till ett jobb. Vad ville jag bli? Det virvlade runt i mitt huvud av olika intressen och möjliga livsvägar. Skriva, måla, fotografera, skapa kläder eller arbeta med konsthantverk. Jag hade redan gått en termin på Nyckelviksskolan men dumt nog hoppat av. Det var år 1968 och många tyckte att konsthantverk var något fullkomligt onödigt. Det var bättre med skålar av plast eller rostfritt stål. Det enda viktiga var politik och frigörelse.
Nu ville jag pröva på journalistiken. Det gjorde mig ingenting att lämna Stockholm ett halvår, tvärtom det kom lägligt. Jag behövde få distans till mitt gamla liv.
Tåget rullade, dunk, dunk genom ett bedövande grönt Sverige. Jag som bott i Gamla Stan ett par år sög åt mig grönskan och de blå, stilla vattnen som en törstande i öknen.
Jag hade fått hyra ett rum och kök i en pittoresk men dragig ”kåk” på gångavstånd från Västerviks centrum. Sängen var snarast en tältsäng men det växte ett päronträd utanför fönstret. Det fanns ingen dusch utan jag fick gå till badhuset för att värma mig, hålla mig ren och simma i bassängen med utsikt mot havet.
Redaktionschefen gav mig ett kraftfullt handslag och hälsade mig välkommen när jag första gången kom in på den stora redaktionen med utsikt över Västerviks stenlagda torg. Det var ett vackert rum med flera stora skrivbord överbelamrade med papper och böcker. Det fanns inga datorer på den tiden utan där satt några journalister och knackade på sina otympliga skrivmaskiner.
Jag fick ett eget litet krypin i korridoren med utsikt mot bakgården.
Min första uppgift blev att förvandla en längre text till en slagkraftig notis med rubrik, ingress och brödtext. Sen fick jag andra uppgifter av den jovialiske redaktören för familjesidan. Han var ett inventarium på redaktionen och verkade känna varenda Västerviksbo. En morgon berättade han för mig att han vaknat mitt i natten och kommit på en signatur till mig; Hiawtha, den lilla indianflickan. Jag smålog och berättade för honom att jag själv kallat mig Paw eller Pawapontas i skolåldern för att jag känt mig besläktad med indianerna. Min signatur blev strots allt det diskretare Anice.
När jag blivit lite varm i kläderna fick jag göra egna reportage ofta tillsammans med en fotograf. En dag var det vernissage på en konsthantverksutställning av Västerviksgruppen i Folkets hus. Vilken härlig samling kvinnor, tänkte jag. Klädda i egendesignade och i vissa fall hemvävda och stickade kläder. Lite bohemiska och glada kvinnor med frisyrer som inte hade skapats av någon damfrisör. Väggarna var klädda med stora vävnader och tygtryck. På borden låg dukar och servietter i silk-screentryck och utsökta arbeten i skinn. Utmed väggarna fanns hyllor med keramik i intressanta färger och former. Även strukturerna var spännande. Jag lät fingrarna glida utefter några av muggarnas räfflade ytor. De kändes som ekbark och med en urtidslukt från svartbränningen. Den enda mannen i gruppen hade täljt fram skålar och bruksföremål av trä från fruktträd och gullregn.
Jag gick omkring på utställningen och sög i mig allt. Sen pratade jag med några av konsthantverkarna och fotografen tog en gruppbild. Jag kände mig säkrare och med större pondus tillsammans med en fotograf.
Det var roligt att följa med honom upp till fotoateljén efteråt. Endast upplysta av en lampa med svagt orange sken såg vi hur motivet långsamt växte fram i sitt stark luktande spad. I exakt rätt tid tog han upp bilden, doppade den i vatten och fixeringsblad. Sen hängdes den upp på ett klädstreck tillsammans med dagens övriga fotoskörd för att torka.
Det gick ganska lätt att skriva artikeln eftersom ämnet intresserade mig. Sen läste redaktören igenom den och gjorde några små ändringar. Så gick manuset ner till tryckeriet. År 1970 sattes sidorna manuellt med hjälp av blytyper med spegelvända bokstavstecken som sammanfogades till ord och meningar i en sätthake. När allt var klart sattes pressarna igång med ett väldigt muller. Det luktade trycksvärta, bly och färskt tidningspapper. Så spännande det var att få ett ex av den nya tidningen. Roligt att se något man själv skrivit i tryck.
– Du skriver bra, sa chefredaktören. Du får vara med på våra redaktionsmöten i fortsättningen.
Varje måndagsmorgon var jag sen med på redaktionsmötena i chefens rum med glänsande skrivbord och skinnfåtöljer. Vi diskuterade veckans små och stora händelser och uppdragen fördelades.
Bäst trivdes jag på söndagskvällarna då hela redaktionen förvandlades till ett livligt vardagsrum. Sportreportrarna kom in med sina resultat, TV:n stor på i ett hörn, folk kom och gick. Repliker kastades genom rummet och några satt och diskuterade i ett hörn. Positiv stress uppe i fotoateljén.
– Vilket jobb jag har, tänkte jag. Konstigt att man får betalt för att ha så roligt.
