Alla dessa dagar
Alla dessa dagar
Sitter vid mitt gamla, vita skrivbord och skriver mitt på blanka förmiddan. Sedan tio år är jag pensionär och kan bestämma helt över min tid. Ägid, min man, kunde också få pension 2008 och vi beslöt oss för att bo permanent på vårt lantställe på Mörkö. Dottern med sambo och ett litet barn hyrde sedan vår lägenhet på Lidingö några år innan vi sålde den. Nu bor de i Järna ett par mil från oss så vi kan träffas ganska ofta. Vår son med familj bor i ett radhus på Lidingö och kommer aldrig att lämna sin hemö.
Idag är marken inbäddad i ett mjukt snötäcke och alla grenar på körsbärsträdet, lönnen och pilen är glaserade av lätt fuktig snö. Den enorma granen ser ut som ett julkort. Odlingslådorna och växthuset sover sin vintersömn. Ingen sol lyser idag. Även kalhygget utanför vardagsrumsfönstret har fått ett försonande snötäcke över ris och stubbar. De bulliga bergen framträder tydligare nu när en del buskar och träd är borta. Det snöar sakta.
Jag brukar alltid vakna före min man och han lägger sig också mycket senare.Vi har olika rytm och olika temperament men vi kompletterar varandra. Vissa saker förenar oss. Vi trivs båda med den lantliga ron och de olika göromålen som följer med lantlivet. Könsrollerna blir tydligare här på landet men de har sin funktion. Jag är inte så bra på att skotta snö, gräva om land och hugga ved. Städningen sköter vi tillsammans när andan faller på eller det blir nödvändigt. Ägid tycker inte om att laga mat men diskar gärna för hand. Han tycker det är meditativt. Tvätten torkar ute på sommaren men på klädstreck i taket på vintern. Primitivt men funktionellt.
Det är framförallt middagsmålet framåt kvällen som vi äter tillsammans. Vi sitter vid matbordet i storstugan med utsikt över vår trädgård och den gula stamfastigheten i vår lilla by Fridal. Namnet kom till på 30-talet när arrendebonden åberopade den sk ensittarlagen och friköpte gården som då hette Harlöt från greve Bonde på Hörningsholms slott. Lagen innebar att den som brukat jorden i 49 år hade rätt att friköpa marken. Den nu självägande bonden styckade så av ägorna i sju delar och skänkte tomterna till sina barn. De flesta bebyggdes med rejäla fritidshus som så småningom såldes vidare. Nu bor vi och de flesta grannarna permanent i husen.Jag såg en pytteliten annons om ett fritidshus till salu när jag var på en kurs på Steinerseminariet 1981. Vi tittade på huset och slog till utan nån längre betänketid. Mamma hjälpte oss med insatsen och byggde en friggebod åt sig själv på tomten. Det var den bästa affär vi någonsin gjort. Orsaken till att Ägid var positiv till köpet var att han då slapp att planera årliga semestrar. Han reste så mycket i jobbet att han föredrog att ta det lugnt på sommaren. Själv hade jag långa sommarlov som lärare.
För att återgå till middagen förgyller vi den ofta med ett glas vin. Jag äter inte kött så det blir mest fisk och vegetariskt eller en köttbit till Ägid. Vi tänder ljus, småpratar och lyssnar på musik under måltiden. På kvällarna sitter vi ofta en stund framför teven men sen brukar vi läsa tills vi somnar.
Våra aktiviteter skiftar med årstiderna. På sommaren blir det båtturer, bad och trädgårdsarbete. En del resor gör vi också. Några av dem har gått till Östergötland där jag har mina rötter. Genom de mörka vinterkvällarnas släktforskning har jag hittat platser där mina förfäder bott och fått veta mer om deras liv.
Tidigare var jag överentusiastisk när det gällde trädgården. Jag hade saknat en plats på landet under uppväxten. När vi kom hit hackade jag upp flera odlingsland ur den hårda lerjorden. Tyvärr trivdes inte grönsakerna där utan ogräset tog över. Sen kom jag på att det var lättare att odla i pallkragar och köpte inte mindre än 20 stycken. Det gick åt många säckar planteringsjord också. Ägid såg inte glad ut när vi för fjärde gången åkte till Plantagen och köpte jord och fröer. Kompost gör vi själva genom att blanda förmultnat köksavfall, gräs och lite gammal jord. I år åt rådjuren och hararna tyvärr upp de flesta av mina grönsaksplantor och torkan tog resten. Det ser i alla fall ganska trevligt ut i rabatterna utefter den länga trädgårdsgången och i min doftande örtagård. Jag hade en period i somras då jag tog fram mina akvarellfärger och målade av en blomma i rabatten varje dag. Ibland cyklade jag också ner till stranden eller klipporna och målade eller tog ett dopp.
Under den långa hösten och vintern brukar livet vara lugnare. Det har känts stimulerande för mig att åka in till ”stan” ett par gånger i veckan den här hösten och gå på skrivarkurs. Jag behöver motivation för att komma igång att skriva även om jag har stoff att hämta ur en kartong med ett femtiotal dagböcker från nioårsåldern och framåt. Som tur är fortsätter kursen under våren.
Andra höstar har besöken på Trosa filmstudio med filmvänner varit roliga inslag i vårt liv och kommer väl att bli det igen. Den enda gång då Ägid och jag studerat tillsamman förutom i höst under skrivarkursen är när vi läste filmkunskap i Stockholm 1971. I vår måste han ägna sig mer åt Kulturcentrum Hölö Kyrkskola och deras hemsida. Han kommer säkert att skriva vidare på egen hand. Jag är också lite aktiv i kyrkskolan. Jag är med i en grupp där vi målar och sysslar med konsthantverk tillsammans. Precis som när det gäller skrivandet behöver jag en viss stimulans för att komma igång.
Vi har inga sysselsättningsproblem här på landet. Ägid åker ibland till simhallen med barnbarnet Simon som är tre år och jag läser ibland sagor för honom. Sonen med familj hälsar också på ibland.
.Vi har en del vänner som vi träffar ibland. Det känns bra att följa naturen och livet i trädgården på nära håll året runt. Genom datorn och TV:n har vi koll på omvärlden. Det är ju heller inte omöjligt men lite motigt att ta sig till Stockholm för att gå på bio, teater eller museum.
Varje morgon i ur och skur går jag ut till brevlådan vid vändplanen och hämtar morgontidningen. När jag sen sitter och läser den i älsklingsfåtöljen och dricker thé ur min stora turkosfärgade kopp och äter en god smörgås tycker jag att jag befinner mig i den bästa av världar – även om världsnyheterna inte styrker mig i den uppfattningen.
