Östersund 1958 – 60  Tretton till femton år 

Östersund 1958 – 60  Tretton till femton år 

Flytten till Östersund innebar ett eget rum med soluppgångsutsikt över en äng och en skogskant men också mötet med en god vän och själsfrände som på olika sätt funnits kvar i resten av mitt liv. Det innebar också att vi flyttade in i ett radhus med uteplats och utsikt mot de avlägsna Oviksfjällen från vardagsrummet på övervåningen. Fjällen fick jag sen uppleva på nära håll under flera sportlov. Jag uppskattade  iskylan, vårsolen, den glittrande snön och evighetskänslan. Även i Östersund  fick jag starka naturupplevelser när jag vandrade med min nyfunna vän Elisabet i sol och ljus på Storsjöns is i eller tog långa skidturer i skogen bakom radhuset.

 Naturen spelade som alltid en stor roll i mitt liv. Jag upplever den fortfarande både som en känsla och som färg och form.  Ensam i vardagsrummet skrev jag ner följande rader i min dagbok en vinterkväll 1958: ”Det är blickstilla, ej ett snökorn röres, inte en gren vaggar. Solen sjunker i väster och hela horisonten är målad i ljust rosa och gult som alltmera kallnar i tonen. Fjällen avtecknar sig med rena, enkla linjer mot den skimrande himlen. Allt är överhöljt av ett tjockt täcke vit, ren, kall snö. Nu är det bara en en svag violett skiftning kvar av av den glödande solen som tidigare smekte landskapet med sina röda strålar som gav snön ett purpurskimmer så starkt att det bländade ögonen.” 

      Jag var väldigt glad över att ha fått ett eget rum där jag kunde läsa, skriva och odla mina stämningar. Ibland blev jag irriterad när min syster Gunilla, sex år, kom in och störde mina seanser men samtidigt fick jag dåligt samvete för det. I min dagbok fredagen den 13 mars 1959 skrev jag:

      ”Mitt rum är mitt. Så litet, personligt och ombonat det sträcker ut sig för mina ögon när jag ligger här på det mjuka, i solen guldglänsande täcket! Och se hur vackert solen målar hela min vägg. Över toalettbordet lyser solstrålar som silats genom linnegardinen. Det är en mild, behaglig luft härinne. Jag har haft fönstret öppet i natt men nu bränner solen på glasrutorna. Resultatet blir friskt och varmt. Solen övergår allt med sin skönhet och värme. Se bara hur den blossar i sydost. Man får associationer till ett väldigt tomtebloss som stannat när den blossar som mest.

 Asch, nu kom Gunilla in och bröt stämningen som vanligt.”

      Allt var inte idyll. Vi flyttade till Östersund i juli 1958 flera veckor innan skolan började och jag kände mig ensam. Mamma fick bekanta i radhuslängan och Gunilla lekte med grannbarnen. Pappa hade fullt upp med sitt jobb. När han kom hem  frågade han oroligt om jag inte fått någon kamrat än. Men hur hittar man en kamrat bland mopedkillarna, småbarnen och hemmafruarna på Galoppstigen 5? 

Vid uppropet till klass ¼ i realskolan fick jag inte bara en kamrat utan en vän för livet. Lite stel och orolig stod jag utanför porten till det ärevördiga läroverket.  En hel grupp av mina blivande klasskamrater väntade på att det skulle ringa in. Bredvid mig stod en flicka som liknade mig själv lite grann. Vi var lika långa och hade samma hårfärg. Plötsligt vände hon sig mot mig och jag såg in i ett par grönbruna spörjande ögon. 

Hej, vem tycker du bäst om, Elvis eller Tommy ? frågade hon

Jag vet inte. Egentligen tycker jag inte om nån av dem

Det gör inte jag heller, sa hon.

Tillsammans gick vi uppför stentrapporna och in i skolsalen.

Hon hette Elisabet. Senare visade det sig att vi båda skrev dagbok, läste mycket och nyligen hade flyttat till Östersund. Vi var både känsliga och lite kaxiga på en gång. Både underlägsna våra mer utåtriktade och säkra kamrater men också lite överlägsna dem när det gällde poesi och litteratur. Vi var ironiska när det gällde att beskriva lärare och olika företeelser i omgivningen. 

  Där fanns Sjöblom som kunde dissekera sönder alla dikter och Aronsson som aldrig lät oss säga ett ord på engelska utan bara malde på med grammatiken. Där fanns biologiläraren som vi döpte till ”kottefjäll” och den oljige charmören till mattelärare. Fröken Gråberger beundrade vi för hennes förmåga att gjuta liv i de tyska verben  och hennes  jumperset i alla regnbågens färger. 

      Läraren i geografi, Sune Rosengren, gjorde ett outplånligt intryck särskilt på mig.

Han berättade inte bara om de länder vi studerade så att de blev levande för oss. Han berättade också livfullt om sina egna upplevelser och sin livsfilosofi. 

     –  Jag blev hedersmedborgare i New Orleans när jag bodde där en period, sa han.  

Det var som om vi fick smaka på den stora, fascinerade världen och av livet utanför vårt klassrum i en svensk småstad. Jag skriver senare om honom i min dagbok:
”Jag inbillade mig en tid att jag var den enda som var hemligt förälskad i vår karismatiske geografilärare men på julfesten försvann den illusionen . Flickkören sjöng unisont: Är du kär i mig ännu du Sune?”
      Sedan fick jag höra rykten om att han haft ett förhållande med en flicka på gymnasiet och att han kanske skulle skiljas från sin fru. I dagboken undrade jag:

 ”Är du verkligen något? ”En intressant, hyperintelligent och charmfull människa eller en ”dålig” karl som överger en vacker hustru och två barn för en omogen men lockande tonåring? Jag älskar den intensitet med vilken du kunde levandegöra länder och händelser av alla slag. Själen fick näring under dina timmar och även kvinnan i oss tonårsflickor. Ditt ansikte med den böjda näsan och de  intensiva  blågrå ögonen har jag försökt fånga med min penna utan att lyckas.”

       Aldrig hade väl Elisabet och jag läst så mycket inför ett prov som till det om USA’s geografi. Resultatet blev lilla a för oss båda.
      Sportlovet 1960 var det inte bara Elisabet och våra kamrater Marion och Lillemor som åkte till fjällen utan också jag och min familj. Vi hyrde en stuga i Vemdalen och jag njöt av skidfärder och kvällar framför brasan. Pappa var avspänd och alla i familjen mådde bra. 

    ”Milt, varmt stilla eldsljus som stämmer väl ihop med timmerväggarnas bruna glans”skrev jag i dagboken. ”Vid det grovt snidade träbordet sitter mamma och stickar sockor i blått svenskullsgarn i skenet av en fotogenlampa. Det är kväll och värmen står som bomull kring oss. I den öppna spisen glimmar endast några få eldkorn. På spishyllan torkar vantar sockor och mössor från dagens skidtur och utanför stugan finns bara köld och mörker.”  

      Jag tog fram Östersundsposten som vi köpt i byn och såg en bild på en vacker kvinna med mörka ögon och en svart rubrik: ”Kvinna funnen död i Lappmarken”.  Jag läste vidare. ” Den 32-åriga sjuksköterskan vid Östersunds lasarett, fru Elisabet Rosengren, hittades igår död, ihjälfrusen i en grotta mellan Lappland och Norge.” 

Jag stelnade till och visade tidningen för mamma.

Det måste vara Rosengrens fru. Är det inte hemskt!

Det är ju förfärligt, sa mamma och kramade om mig.

Vem är denne Rosengren, undrade pappa.

Min lärare i geografi. Jag vet att han är gift med en sjuksköterska. De har två barn.

Varför, varför dog hon? snyftade Gunilla

Mamma tog henne i knät och strök henne över håret.

Hon var väl ute på en skidtur och åkte vilse. 

  Vi satt trygga i stugvärmen och insåg med förfäran hur det skulle vara om någon i familjen försvunnit eller skadats. Inom mig undrade jag om Elisabet Rosengren hade begått självmord ensam i iskylan i fjällvärlden eller om det var en olyckshändelse. Hur skulle barnen och Sune Rosengren klara av sorgen och saknaden? Var det han som gjort henne så olycklig? Det gick ju rykten om att de  låg i skilsmässa. 

       Ännu en tid blev han kvar som lärare. Sammanbiten och grå i ansiktet fortsatte han  att undervisa. Men han hade tappat gnistan. Jag mindes hur han en gång  hade  sagt att den enskilda människan, en misslyckad skrivning eller döden inte hade någon betydelse i det stora hela. Vårt liv var ändå bara ett dammkorn i oändligheten. Gällde det fortfarande för honom? Den sista gången jag såg honom var  han på väg bort från Östersund i sin gamla Rolls Roice med sufflett.
      Elisabet och jag träffades ibland hemma hos varandra. Att vi inte hade samma bakgrund märktes när jag kom hem till henne. Fru Nyberg öppnade dörren till den stora villan med ett litet leende som jag uppfattade som kyligt. Vi satte oss i en av de eleganta blommiga sofforna i salongen och drack bryggt te ur en engelsk tekanna och åt nygräddade scones. Det var första men verkligen inte sista gången jag drack sådant te. Där började våra långa samtal som skulle bli ett återkommande tema genom årens lopp. Nästan aldrig kom vi att bo på samma plats men genom brev och besök har vi hållit kontakten genom åren. 

      Vi umgicks också med  Lillemor och Marianne från de avlägsna fjällbyarna Hotagen och Rörvattnet. De var inackorderade i ett rum nära skolan fyllt av afrikanska tyger och masker. Värden hade gjort flera resor till Afrika. Deras berättelser om livet i deras fjällbyar var lika exotiska som Afrika för mig. Där talades ett eget språk och där fanns samer och kåtor och alla fiskade och jagade. 

 Så mogna och självständiga dessa 13-14-åriga flickor var! De lagade sin egen mat och skötte skolan exemplariskt. Dessutom hade de roligt. 

      Jag gick och läste under våren och gick ofta i kyrkan. Det jag minns bäst från min konfirmationsdag är inte den högtidliga ceremonin i kyrkan och den lilla mottagningen efteråt. Det bästa var att jag och mina vänner Marion, Lillemor och Elisabet gick ut i den vårliga skogen och bildade ”Skogsnymfernas idrottsförening” med valspråket ” en sund själ i en sund kropp. Vilken paradox. Jag var nog mer skogsnymf än idrottare så den föreningen levde bara en dag. Men det var en speciell dag. 

      En annan gång när vi träffades hemma hos Elisabet kändes det inte lika bra. Elisabet och Marion dansade till en ny EP som Elisabet köpt. De föjde rytmen, skrattade och hade kul. Jag satt stel som en pinne och tittade på i sällskap med Lillemor. Varför kunde inte jag släppa loss och ha roligt? 

     Elisabet och jag brukade gå på kondis när skolveckan var slut efter lunch på lördagarna. Den sista timmen var välskrivning med pennor som vi doppade i bläck. Om det blev en enda liten bläckplump fick vi skriva om hela sidan.  Efter  te och bakelser strosade vi omkring i stan. Det fanns två affärsgator och ett torg med utsikt mot Storsjön och fjällen. Vi tittade på kläder, böcker och pappersvaror. Framåt jul gick vi till hemslöjdsaffären där jag köpte broderigarn och linnetyg. Jag tänkte sy lavendelpåsar till julklapp åt mamma och farmor. 

       Vintertid var helgerna i Östersund sportbetonade. Vi gick ibland till skridskobanan när det var tävlingar där. Det var så kallt att vi fick stoppa tidningspapper i våra lapptossar, ett slags kängor av renskinn. Men vi åkte också skridskor själva eller skidor i skogen.  Hela klassen lärde sig grunderna i slalom av gymnastikläraren i Frösö slalombacke och en gång åkte vi till Storlien. Jag var nog lite sportig trots allt men på ett meditativt sätt. Jag åkte skidor för att uppleva naturen inte för att komma fort fram.  

      När jag inte hade något att göra gick jag till biblioteket. En period lånade jag böcker om Fridtjof Nansen, Peter Freuchen och andra Grönlandsfarare. Sen låg jag med öppet fönster på vinternätterna och längtade till vildmarken. Jag läste också ungdomsböckerna om Åskmolnet och Juvelen av Mary O´Hara och drömde om att rida ut över vidderna i Wyoming. Upptäckte att det fanns ett ridhus ett par kilometer genom skogen och började rida. Hästarna var stora och skräckinjagande men jag lyckades i alla fall komma upp på Lothar. Vi lunkade runt i stallet som inte alls liknade den vilda prärien och jag kom aldrig längre än dit. När jag började bli säkrare blev Lothar mer opålitlig. En gång tvärstannade han när jag fått honom i galopp och jag flög som i ultrarapid över hans huvud ner i sågspånet. Sedan red jag aldrig mer. 

     Sommarlovet 1960 hade just börjat.  Mina vänner var i sina hembyar eller sommarstugor men det gjorde ingenting för ett par veckor senare skulle jag och Lillemor åka och hälsa på Elisabet en vecka på Gammelgården. I detta hus i Hälsingland  tillbringade hon alla sina sommarlov.

 Sen väntade en  bilsemester till Österrike med familjen. Jag skrev ner några önskningar om framtiden i min dagbok och flera av dem kom senare att slå in: ”Någon att älska, leva intensivt. En blommande, gammal, romantisk trädgård med syrenbuskar, kaprifolomväxt lusthus, rosor. Havet, jag vill uppleva havet. Få ut något av mitt liv, göra något av det.  Jag vill uppleva människor, miljöer, dofter, syner, allt och lära mig tolerans och komma till källådern, till det rena därunder.”

      På midsommarafton kom farfar och farmor och hälsade på oss i Östersund. 

De  betraktade småleende hur vi dansade kring midsommarstången med grannarna  bakom  radhuslängan. Då skar plötsligt  en telefonsignal genom dragspelsmusiken. Det var affärschefen i Borås som erbjöd  pappa ett jobb där. Tankfull men lite stolt kom han ut till oss igen. 

Vi ska väl inte flytta igen, frågade jag.

Det är egentligen för tidigt att flytta men det jobbet jag har nu är bara ett genomgångsjobb, sa pappa

Vi trivs ju så bra här, sa mamma.

Jag vill bo här, sa Gunilla som just gått ut första klass.

Ni bara flyttar och flyttar, sa farmor som bott i Rimforsa nästan hela sitt liv.

     Pappa fick migrän och farmor och farfars besök blir misslyckat. 

Den här gången blev det svårt för pappa att bestämma att vi skulle flytta eftersom hela  familjen trivdes så bra i Östersund. Men han kunde inte tacka nej till ett bra jobberbjudande med framtidsutsikter och mamma protesterade inte. Men hon var inte glad. Här hade hon umgåtts med grannarna och trivts bra.   

 I slutet av augusti 1960 gick flyttlasset till Borås.

                             

                             Borås 1960 – 62  Femton till sjutton år

      ”Åh, Gode Gud! Luften är tryckande kvalmig. Pappa och jag har varit i stan och efter besöket på läroverket ligger det som en isbit i magen. Tja..på måndag kan ni komma tillbaka får vi se om hon kan beredas plats i ¾ sa rektorn. Tänk om jag inte kommer in! Vad händer då med alla högtflygande planer om studentexamen om jag inte ens har nån skola att gå i? Hu..vilka bekymmer och besvär det har varit med flytten från Östersund. Först den 100 mil långa bilfärden sen upppackningen resten av dan med Jerusalems förstöelse omkring oss. Kanske får jag inget eget rum utan får dela det här lilla rummet med Gunilla. Genom persiennernas galler avtecknar sig ett grått, sterilt hyreshuskomplex.” 

      Till min stora lättnad kom jag in på realskolan men kunde inte komma ifrån känslan av att vara en planta uppryckt med rötterna. ”Ingen att prata och diskutera med. Inte ett stycke natur som man möter när man drar upp rullgardinen på morgonen, bara en grå husfasad. Tryggheten som fanns i Östersund. Här är jag orolig. För skolan, skrivningarna, familjen, för mig själv och livet. Jag är trött och har ont i magen. Man hör ljud från cellerna runtomkring. Hoppas Borås bara är en mellanlandning i den stora flyttkarusellen.

      Så småningom kom jag in i skolarbetet och fick några kamrater men ingen riktig vän. Biblioteket blev som vanligt en oas för mig. Där lånade jag ofta böcker men hittade också några EP-skivor med Jan Malmsjö som blev ett substitut för min idol i Östersund, geografiläraren Rosengren. Det fanns många likheter mellan dem tyckte jag. Där upptäckte jag också Lars Forssells texter, Ulla Sjöbloms sång och den franskinspirerade kabarémusiken. Från det lilla förortsbiblioteket drömde jag mig bort till ett musikcafé i Paris. 

      TV-teaterns föreställningar gav mig många starka upplevelser: Jag har sett Den respektfulla skökan av Jean Paul Sartre. Det känns obehagligt att se sanningen i vitögat. Sluskigheten hos den vita överklassen  och negerns rädda resignation. Hur han är bruten och jagad och hur kvinnan längtar efter trygghet, kärlek och ömhet. Det vidriga i rasfördomar. Det är mycket jag inte sett av livet.

      Skolan tog mycket tid och kraft. Vi läste både engelska, tyska och franska vid sidan av alla andra ämnen. Realskolan var en urvalsskola och vi elever satt tysta och snälla i våra bänkar även om vissa lärare var tråkiga. Däremot fanns det en lärare som klarade mästerstycket att få mig intresserad av matematik och kemi för första och enda gången under min skoltid. Läraren i historia kunde konsten att berätta och det franska språket lockade mig. Jag kan fortfarande de första raderna i läroboken utantill: ”J´habite á Paris une rue pittoresque sur les quais”. Vi hade ofta prov och jag hade ofta ont i halsen. Kanske var det psykosomatiskt.

      Jag tyckte om intensiteten och koncentrationen när vi skrev uppsats i aulan. Glädjen då ett fritt ämne satte igång fantasin eller då vi fick ett fackämne som jag behärskade. De flesta satt glömska av omvärlden och skrev  krampaktigt med nedtyngda huvuden och blossande kinder. Några bet i pennan och stirrade framför sig med tom blick. Det gällde också att skriva rent sin kladd med en raspande reservoirpenna innan tiden var ute. Det var alltid spännande att få tillbaka uppsatserna. Ibland lyckades jag bra. Då fantiserade  jag om att bli journalist. Miljön på en tidningsredaktion verkade så levande och stimulerande även om jag aldrig sett någon i verkligheten.  

      Det står inte mycket om familjen i mina dagböcker. Mamma var den som betydde mest för mig. Hon var varm och omtänksam men ibland kom det fram ett stråk av melankoli hos henne som gjorde mig orolig. I rätt sällskap kom hennes humor fram. Om det fanns någon antydan till tonårsuppror hos mig riktades det mot pappa. Han arbetade mycket och var stressad och irriterad ibland. Men på söndagsmorgnarna gav han mamma frukost på sängen och efter söndagspromenaden lagade han middag.  

      Jag fick resa till Östersund på februarilovet och träffa mina vänner där och vi hyrde en fjällstuga på påsklovet. Där tog pappa och jag långa skidturer och sen sammanstrålade vi med mamma och Gunilla i en solvarm ”gryta” där vi satt på renskinn och åt matsäck. På kvällarna umgicks mamma och pappa med bekanta från Östersund som hyrde stuga i närheten. De lagade god mat och och satt länge kvar vid bordet och pratade på kvällarna. Gunilla hade roligt med deras dotter och jag fick vara i fred.

      När vi framåt våren skaffade en mörkbrun boxervalp fick Gunilla och jag ett gemensamt intresse. Vi  upptäckte både varandra och omgivningen på ett nytt sätt. Tidigt på morgonen tog jag och Gunilla en promenad med Pontus. En dag av sol och luft och doft. Jag hade mottagit våren med djup tacksamhet och en viss skepsis. Hur var denna ljuvlighet och skönhet möjlig efter en sådan tröstlös vinter? Som om ett gyllene trollspö har rört över landskapets vackra träd och väckt dem till liv. Åh vad jag var lycklig över att här fanns lövträd, över att trampa på ett täcke av förmultnade ekblad som utsände en frän doft när vi borrade näsan i dem.  

 Sommaren 1961 hyrde vår familj en stuga i Ellös på Orust och det blev vårt första riktiga möte  med Bohuslän. Det var också första sommaren vi tillbringade i ett sommarhus. Tidigare hade vi åkt på tältsemester till bland annat Norge, Danmark och Tyskland flera gånger men det hade vi tröttnat på.

Elidas stuga var vitmålad som de flesta husen som klättrade uppför berget vid Sörkilen. Väggen täcktes av klängrosor och på den minimala gräsmattan växte en nervöst darrande pil. Från trappan i solgasset såg jag in mot samhället och vägen mot hamnen där ungdomar och turister strosade förbi. Genom finrummets spetsgardiner skymtade en havsvik bakom kraftfulla berg. Det var bara att följa en spång som följde berget så kom vi till en liten badvik bland klipporna. Ibland gick jag dit på kvällen i månskenet. Jag läste ofta dikter på den tiden. Anders Österling har skrivit ett poem som passade perfekt till den platsen och min egen sinnesstämning: 

      ”Jag väntar vid grinden åt havet där mareld på dyningen går

och snart är mitt hjärta begravet och snärjt under havsnattens hår, under havsnattens hår.

Åh, så kom, kom i namn av allt mänskligt och mjukt kom och räck mig din blodvarma hand att mitt hjärta på nytt som är havstrött och sjukt finner land – finner land.”

      Det blev en sommar då det inte enbart var naturen och böckernas värld som intresserade mig utan också unga män som skymtade förbi i periferin. En av dem  spelade i det lokala fotbollslaget och mamma undrade varför jag plötsligt blivit så intresserad av fotboll. Jag gick nämligen  på flera matcher tillsammans med grannens flicka. 

       Den bästa veckan på hela sommaren var den då Elisabet, min goda vän från Östersund, kom och hälsade på mig. Vi vandrade utefter stränderna, klättrade i berg, badade, fotograferade och läste havslyrik vid hamnpiren.  Vi satt på den gröna bänken i hamnen klädda i identiskt lika ylletröjor och skrev i våra dagböcker när en leende yngling kom släntrande. 

Hej vad gör ni? frågade han.

Vi sitter här och skriver ser du väl.

Tänker ni bli författare eller nåt sånt.?

Nej, men vi skriver ner några sångtexter och dikter som vi tycker om.

Ni är nog några riktiga djupingar ni.

Kanske det. Kan inte du ta ett kort på oss så var har ett minne från vår skrivarbänk?

Det är väl OK.

Får vi ta en bild på dig också?

Han tog på sig sitt största charmörleende och vi förevigade honom. 

Sen satt vi ett par kvällar på den blåsiga piren och pratade och skämtade med honom och hans seglande sommarvänner. 

Så en dag mojnade vinden och havet låg sidenbått. Då kunde Elisabet och jag äntligen ta av oss ylletröjorna och bli genomvarma  på stranden vid Trollevik. Det luktade tång och klipporna var heta och formade som fåtöljer för oss.

Vi tog också båten till Lysekil en dag och vandrade runt i timmar. Vid hamnen fanns ett café där vi drack te med de bästa räksmörgåsarna vi någonsin ätit.    

      Under hösten som följde lånade vi våra pappors förstoringsapparater och framkallningsvätskor och framkallade sommarens bildskörd. Sen gjorde vi en klippbok till varandra med foton, dikter, sångtexter och underfundiga kommentarer. Allt inramat av färgstarka urklipp ur tidningar och turistbroschyrer. 

      Stärkt av sommarens upplevelser återvände jag till Borås och det sista året i realskolan. Världen kom närmare genom radio, TV och tidningar. Det blev en chock för mig och de flesta andra  när radions nyhetsuppläsare meddelade att Dag Hammarsköld omkommit den 18 september 1961.  

 Jag blev som paralyserad. Kramp i magen. Jag liksom alla människor beundrar honom kolossalt. Han inger ett en viss trygghet, ett svagt hopp mitt i kriser och spänningstillstånd. Hur skall det gå nu när FN´s medling inte längre finns? 

Det känns så tungt att just den värdefullaste, viktigaste människan skulle dö nu. Han är ju allt jag tycker om, naturälskare, litteraturkännare och fredsmäklare.

    Jag ville absolut se Ingmar Bergmans film ” Såsom i en spegel” när den kom till Borås. Eftersom ingen av mina klasskamrater hade lust att se den gick jag ensam. 

  När jag omtumlad och med tårar i ögonen kom ut från biosalongen saktade en bil in och ett blont huvud stack ut genom rutan. Det var min klasskamrat Annette. 

Hej Annika, vad gör du här på raggarstråket? frågade hon.

Jag har sett en Bergmanfilm. 

Hoppa in i bilen så kör vi dig hem, sa föraren med Elvisfrisyr. Här ska du inte gå ensam.

 Jag skrattade inombords åt  kontrasten mellan Bergmansfilmens allvar och den snabba hemfärden i en raggarbil med Elvis på högsta volym.  

Februarilovet 1962 tillbringade jag med Elisabet och hennes kusiner i en sportstuga i Bydalen.Vi låg i sovsäckar på madrasser framför brasan medan månen sken kallt på oss på den blåsvarta himlen. Det är den bästa stunden på dagen då vi ligger och pratar i eldens värme eller skriver i  dess varma levande ljus. Musiken strömmar från  radion  blandad med Ruffa Alvings humoristiska kommentarer.  Idag tog vi oss till rastplatsen ”Hjärtlösa”. Därifrån såg vi fjällvärden utbredd framför oss som ett vitt täcke. Plötsligt kommer det som en varm stöt från radion. Det är Sidney Bichet som spelar ”Lonesome” på sin mjukt vibrerande trumpet.

När jag kom tillbaka till Borås väntade en intensiv tid med 16 skrivningar på två månader. Utmattad men lättad gick jag sen med med mamma till stan där vi köpte ett ett grönt jerseytyg som hon sydde en chanelinspirerad dräkt av till realexamen. Jag fick min grå mössa och sen lämnade vi Borås utan saknad. Flyttlasset gick till ett radhus i Skövde.