Min skoltid från första t.o.m sjätte klass
Min skoltid från första t.o.m sjätte klass
Ht 1952 t.o.m vt 1957
Vad var utmärkande för denna period av mitt liv? Kisatiden var en lång och harmonisk tid i mitt liv. Där började jag skolan och där gick jag i första och andra klass. Sedan startade ”flyttkarusellen” då vi under många år bara bodde två år på varje plats. Orsaken var att pappa var duktig och ambitiös på de anställningar inom Konsum han hade och när han fick erbjudande om ett bättre jobb kände han sig tvungen att ta chansen. Han ville komma framåt, tjäna mer och få intressantare uppgifter. Det hade sina nackdelar eftersom familjen blev lidande av dessa ideliga flyttningar. Till slut blev det så att vi aldrig hann rota oss och då gjorde det oss ingenting att flytta längre.
Jag började skolan i Kisa i augusti 1952. Stolt och glad vandrade jag mot skolan tillsammans med min kompis och blivande klasskamrat Roy Hansen. I god tid innan vi kom fram till skolgrinden sa Roy till mig att vi skulle gå på varsin sida om gatan.
Varför då? frågade jag.
Annars kan de ju säga ”fästeman och möa” sa Roy.
Sen hade vi aldrig sällskap till skolan mera. Det gjorde inte så mycket för jag fick flera vänner i klassen. En av dem, Mari, bodde i samma hus som jag så vi började träffas på fritiden också.
Vår lärarinna såg ut som sinnebilden för en gammeldags fröken. Lite stram med knut i nacken men ganska snäll. En annan klasskamrat hette Haidi Geske. Hon och hennes familj kom från Tyskland. Där åt jag för första gången något som kallades mellanmål framdukat på en bricka. Föräldrarna var upptagna med sin läkarmottagning i samma hus. Jag hade också en klasskamrat som hette Gunnar. Han gav mig en något tvetydig kommentar under en skolutflykt då jag tagit på mig ylledamasker utanpå mina långstrumpor.
Vilka tjocka ben du har!
Jag blev riktigt glad för annars tyckte jag mina ben var för smala.
Lagom tills jag skulle börja tredje klass flyttade vi till Finspång och jag fick möta 24 nya kamrater i en tillfällig skola i en Skyttepaviljong. Skoldagen började med att vi tände i kaminen. Ljuspunkterna i Finspång, för några ljuspunkter finns det ju överallt, var min fröken, en kamrat och en pojke som jag kom att beundra. Fröken skrev några rader i mitt poesialbum, ett sådant som var populärt bland oss flickor:
”Ditt väna anlete och blida sinne ska länge vila uti mitt minne”
Efter två år var det dags att flytta igen. Vi hade inte hunnit att rota oss så det gjorde ingenting att flytta.
Under senare år har jag börjat släktforska och då har jag upptäckt många förfäder som var smeder från bla Belgien och som emigrerat till Finspång och Hällestads bergsslag.Vissa rottrådar fanns alltså till den trakten även om jag inte visste det då.
Femte och sjätte klass bodde jag i Skoghall på Hammarön. Numera är ön känd för att konstnären Lars Lerin bor där. Naturen var fin och på vintern åkte vi skridsko på Vänerns is. Även här var min lärarinna viktig för mig. Hon hette Ulla Holmstrand och var mörk, världsvan och inspirerande. I Skoghall fick jag också en god vän. Hon hette Rakel och hennes far var pastor i Missionskyrkan. Vi gick i söndagsskolan där och efteråt gick vi ut och cyklade. Jag upplevde också mitt första svärmeri i Skoghall. Det var en ljushårig pojke med brett ansikte, fint leende och blågrå ögon. Han hette Per och vi tävlade om att vara bäst i klassen på geografiproven.
På februarilovet 1957 hyrde vår familj för första gången en stuga i fjällen. Paradiset har jag skrivit under ett foto i mitt album där jag avtecknar mig mot det vita fjällandskapet. Sommaren 1958 var det dags att packa och flytta igen. Denna gång till Östersund.
