Snarare än ett antal siffror som talar om hur många år som jag har befunnit mig på jorden så är det hur jag tänker och känner vid nuvarande tidpunkt som ger en sannare bild av var jag befinner mig i livscykeln.
Sedan är såklart mitt kroppsliga och själsliga tillstånd en viktigt faktor om jag skulle redogöra för hur jag känner mig i min ålder.
Rent allmänt så känner jag att livet fram tills jag gick i pension vid fyllda sextio år som ett långt förspel innan det fria livet började.
Den dagen jag insåg detta var en stor dag. Det var verkligen en före- och efter-dag. Jag såg ett helt hav av tid framför mig. Inga måste göra rutiner, inga krav att lyda någon. Ändå hade jag ett relativt fritt arbete där jag trivdes mycket bra.
Numera har det gått femton år sedan jag lämnade arbetslivet och jag kan se både bakåt och framåt. Rent kroppsligt så mår jag mycket bra och med en känsla att inget har försämrats i min fysik. Däremot så märker jag att hjärnan börjar tappa lite stilen och glömskan av diverse men tack och lov mest onödiga fakta börjar kännas mer och mer. Jag tröstar mig med att jag fortfarande tar in mycket mer än det ramlar ur. Jag är nyfiken på det mesta och läser dagstidningen och återvänder alltid med ett gäng böcker från mina regelbundna biblioteksbesök.
Nuförtiden får jag tillgång till både konst och film utan att behöva lämna hemmet utan det är mest av sociala skäl som jag engagerar mig i en lokal förening som arrangerar utställningar, filmvisningar och diverse evenemang. Min medverkan begränsar sig till några frivilliga arbetsuppgifter och håller mig lagom sysselsatt samt ger mig lite känslan av att mitt arbete bidrar med något positivt till andras glädje.
Hur ser jag framåt dom få gånger jag gör det? Medveten om att varje dag kan vara min sista så är det inte heller så lätt att se framtiden i ett längre perspektiv. Men nog kan jag tänka mig som 85-åring fortfarande hålla ställningen om inte något oförutsebar infaller.
Däremot har jag mycket svårt att se mig bli beroende av och behöva tas om hand av andra människor samt ligga dem till last. Hellre ett snabbt slut än att vegetera på ett hem. Jag vill inte utsätta mig för ett vårdhems-lotterie. Hur jag exakt kommer att undvika det har jag gått igenom i mina tankar men dom behåller jag för mig själv. Den dagen den sorgen. Är jag rädd inför den dagen? Svaret är tveklös nej. Jag har levt sedan 18-årsåldern på lånat tid. Så jag är mer än nöjd med den tid som tillfaller mig.
Med tanke på att dödshjälp inte tillåtet så är alternativet att ta mitt liv på egen hand. Mina organ överlämnar jag gärna samtliga till någon som kan behöva dem. Jag vill gärna kremeras och min aska skall någon av mina efterlevande strö ut på åkern nedanför Mörkö kyrkan. Jag hoppas på ett trevligt begravningskalas för min kära efterlevande och har redan gett lite tips till musikvalet.
Jag har inga behov av att bli ihågkommen för någonting och när min aska myllas ner i åkern nedanför kyrkan så är det svartruta i oändlighet tror jag men vet ej. Cirkeln är sluten.
