Ä. ägde gåvan att kunna leva ett bra liv utan att anstränga sig det minsta.
Det sägs att han tillbringade åtskilliga år med att lista ut hur han på bästa sätt skulle ta sig genom livet.
Även om varje människa har sin egen personliga relation till en annan, är minnena av Ä samstämmiga. Han var en person som gjorde intryck och avtryck. Oavsett om man lärt känna honom tidigt i livet eller senare – är saknaden efter honom densamma.
Han önskade att kunna våga säga emot lite oftare och komma med egna synpunkter. Nu tror någon kanske att han berikade andras liv genom att berätta sina gamla historier som han värmde upp så många gånger att det blev pinsamt på äldre dar – men tyvärr inte ens där gjorde han livet lättare för de få medmänniskor som orkade höra på honom. Humor och värme visade han enbart främst mot sin älskade Annika sina och barn och barnbarn.
Med en svag ihopplockat värdegrund – nästan obefintlig – så hjälpte inte heller hans socialliberala patos och hans politiska engagemang präglades framförallt av frånvaron av några som helst ambitioner. Eftertänksamhet var inte hans starka sida utan ”hellre fort – men fel ”var hans motto livet igenom. Ändå klarade sig han hyfsat bra. Låt oss följa honom en stund.
Ä. föddes i Innsbruck 1946 där han växte upp och lämnades redan i treårsåldern av sin mor till hennes föräldrar på grund av dåliga tider efter kriget. Under dom tre åren han levde på en bondgård i Südtirol så växte det fram en stenhård övertygelse i hans inre – nämligen att inte kunna någonsin lita på en annan människa fullt ut. Här tvingades han lära ”att göra sig till” för att i bästa fall bli accepterat.
Den som kände honom kunde tydligen iaktta denna hans metod att alltid vilja bli omtyckt I sina relationer. Ett nästan tvångsmässigt beteende som han visade upp genom nästanhela livet. Visserligen subtilt hanterad genom tiderna men likväl så var det ett tvångsbeteende som han ej kunde bli av med.
Hela hans skolgång var ett enda misslyckande om man tänker sig att han aldrig under åtta långa år begrep varför man lärde sig något utan först efter skolan hittade han till böckernas värld. Det var i denna värld som han sedan fann nyckeln till ett bra liv.
Tidigt insåg han att varje människa är tvungen att skapa sig ett eget liv och att man startar inne i huvud. Utan att vara medveten om det då så var han redan inne på Sören Kirkegaards tankar – “Var och en måste hitta sin egen sanning”
Slalom blev en viktigt metafor och han tänkte sig sitt liv som ett slalomåk. Han fick till och med vara med om ett andra liv eller ett extraåk som han uttryckte det när han klarade livhanken vid en svår bilolycka i artonårsåldern. Livet därefter såg han som en present och genom att sedan hitta den absolut enklaste vägen genom alla hindren lyckades han komma i mål utan att störta eller bli diskat och dessutom på en mycket bra tid.
Jag är en av de få om inte den enda som han anförtrodde att han medvetet inte ville lämna några avtryck efter sig. Varför? Svaret finns i en motfråga. Varför inte? Jag tror att han grubblade över såna frågor en hel del och han såg sig alltid som en högst tillfälligt gäst på jorden under en kort tid och hade inget behov av ett konventionellt tävlande för att bli rikast på kyrkogården. Låt oss nu titta närmare på hans livsväg.
Efter dom åtta åren i Folk- och Hauptschule så började han sin lärotid på Hotell Europa i Innsbruck. Tre år senare hade han skaffat sig ett första yrke som servitör och begav sig nu som sjuttonårig ut i världen. Orsaken var att han var nyfiken men framförallt såg han hur trångsynt det var i den lilla staden som inte var stor nog för honom.
Kopenhagen visade honom redan efter sommaren 64 att han var på rätt väg. Därefter gjorde han ett försök att ta sig till England och Frankrike men snubblade på denna väg när pengarna tog slut i Oslo där han skulle enbart mellanlanda inför båtresan till England. En gammal ungdomskärlek var orsaken till denna fadäs och räddningen blev Stockholm och ett arbete som servitör på Grandhotel som sedan följdes av en del inhopp på stadens olika restauranger under en längre tid framöver.
Året var 1966 och han var tjugo år gammal med en glupskt aptit på livet. Hans växande bildningshunger bidrog till hans val av en ettårig utbildning till hotellsekreterare, men men även efter den hade han ännu inte kommit fram till vad han verkligen ville göra. Han väntade på nästa tävlingen i slalombacken och den dök snart upp.
1967 började hans väg in i filmens värld. Den gick via Foto- och Dokumentärfilmskolan där han under tre år lekte sig fram. Ytterligare studier I filmvetenskap följde under några terminer och sedan följde uppvaknandet efter en lång utbildning som inte gav ett arbete. Försöjrningen sköttes genom servitöryrket men var föga givande efter den stora investeringen I filmskolan. En bildningsresa till Amerika gav en hel del påfyllning till det intellektuella kontot men återigen väntade han på nästa racet men nu tog det några år tills detta lopp kunde köras.
1970-74 var en period där familjelivet stod i förgrunden. Annika som blev hans stora kärlek och livspartner mötte han redan 68 och hans son Leon som föddes 71 krävde hans uppmärksamhet och gav stor mening till livet samtidigt som hans yrkeskarriär inom filmbranschen flåg på is tills han en vacker dag vaknade upp. Den dagen skärpte han sig och cyklade målmedvetet till ett filmbolag, sökte ett arbete och fick det. Där arbetade han sedan som inspelningsledare i nästan tjugo år och var med om ett fantastiskt arbetsliv med resor jorden runt med trevliga arbetskamrater. Under den tiden så föddes 1983 en liten Maria och Lidingö hade blivit deras hemö efter fem år i Gamla Stan mellan 68 och 73.
I början på nittiotalet, I samband med ett paradigmskifte inom filmvärlden och ekonomin tog han steget över till en stabilare bransch och där verkade han inom kontorsadministration på huvudkontoret till en stor svensk koncern. Efter ca femton år upphörde arbetslivet och vid sextio år fyllda började det fria livet. Här kan vi tala om att Ä. aldrig tittade bakåt utan fann sig omedelbart tillrätta. Efter något år kvar på Lidingö flyttade han och Annika till deras älskade Fridal på Mörkö. Här hittade han hem för sista gången och här nedanför Mörkös kyrka strör vi nu ut hans aska så att han kan återgå till den fylliga lerjorden.
Det var ju här på Mörkö som han deltog under ett antal år i föreningsliv men när inte längre nyhetens behag lockade så isolerade han sig mer och mer från omvärlden och nöjde sig med dom nära och små tingen i livet efter devisen ”less is moore” och tog sin tillflykt mest till naturen, literaturen och familjen som består av Annika, Leon och Maria samt barnbarnen Petter, Irma och Simon. Anna är gift med Leon och med Maria är troligen ihhop med någon trevlig kille som hon älskar. Dom senare åren I hans liv ägnade Ä. mycket tid åt att leta efter en hemlighet och tyckte ibland att han var fnära men fortsatte för säkerhets skull att leta vidare. Han hade ett enda litet bekymmer. Han insåg att han aldrig skulle hinna läsa alla dom fantastiska böcker som väntade på honom i hans bibliotek. Men även detta kunde han förlika sig med. Vi som är kvar efter dig är trygga i vetskapen att du ligger här nedanför kyrkan nära runstenen och när vi passerar på väg mot eller ifrån Fridal så kan vi kasta ett öga åt det hållet där du ligger och skänka ibland en tanke åt dig för att du lever numera enbart vidare inom oss. Nu är det vår tur att fortsätta åka slalom genom livet. Låt oss nu festa dagen lång för att fira att den här mannen hade en fin tid här på vårt jordklot.
