En förälskelse i en ung man och ett landskap
Mina föräldrar har hyrt ett sommarhus i Bohuslän ett par månader. Det är ett litet vitt hus på Hamburgön i en grön dal mellan höga berg nära havet. Familjen som äger huset bor i ett annat hus på tomten. Det finns också ett litet tryckeri där fadern i huset sysslar med att sortera och packa ihop papper och skrifter. Han gått i konkurs och planerar att flytta till Malmö tillsammans med sin fru och sina tonårssöner till hösten. De båda är borta på seglartävlingar den veckan vi kommer till ön.
Själv är jag sjutton år och ska börja gymnasiet till hösten. Min syster är tio år så vi har inte så mycket gemensamt. Pappa ska bara vara här under sin korta semester.
Jag känner ingen på ön utan strövar omkring med min hund eller går och badar med min mamma och syster. Vandringen utefter strandkanten mot badklipporna vid hopptornet är sedan dess essensen av sommar för mig. Först går man förbi sjöbodarna med den branta klippväggen i ryggen och havsviken utanför. Några klippiga öar är det enda som bryter horisontlinjen. På vänster sida klättrar vildkaprifol uppför bergryggen och sprider sin doft i värmen. Stigen är kantad av liguster. Den leder fram till en liten sandstrand där det också finns gräs att lägga en filt på. Oftast fortsätter vi på den solvarma bryggan som smyger sig runt de lodräta bergväggarna till ett hopptorn. Där finns mjukt formade och lena klippor i aprikosrosa nyanser. Den som är djärv klättrar ännu högre upp och ser öarna på andra sidan den lilla viken och ut mot öppet hav. Vattnet är genomskinligt, blågrönt och ganska salt. Ibland driver vinden in genomskinligt vita och farliga röda maneter.
På kvällarna kan jag känna ett stråk av vemod. Jag ser en del ungdomar som går i små klungor eller par om par på öns enda landsväg och känner att den här ön är för hjärtskärande vacker att vara ensam på. Jag har mina böcker och mitt teckningsblock men det räcker inte.
En morgon när jag är på väg med frukostbrickan till trädgårdsbordet under linden sitter någon där. Det är en pojke i min ålder som betraktar mig med ett litet leende..
- Hej, jag heter Stefan! Jag bor i huset bredvid.
- Hej! Jag heter Annika. Vi hyr det här huset i sommar.
- Jag förstår det. Hur trivs du ?
- Jag tycker väldigt mycket om den här ön men det är lite ensamt.
- Jag kan visa dig några fina ställen häromkring om du vill. Kan vi ses i kväll?
- Ja gärna, säger jag och rodnar.
Vi vandrar på den lilla stigen där jag brukar gå men allt känns annorlunda.
Jag är mycket medveten om att Stefan går bredvid mig klädd i en mörkblå tröja och nötta jeans. Själv har jag olivgröna byxor och en tröja jag stickat själv. I den syns det inte hur smal jag är.
Han ser på mig lite spjuveraktigt på mig med sina blågröna ögon. Hans solblekta lugg faller ideligen ner i ögonen och han måste stryka bort den. Vi sätter oss på en grönmålad bänk vid den lilla stranden.
- Här brukar jag sitta och filosofera, säger han
– Vad fint. Vad är det för svart anteckningsbok du har med dig? frågar jag
- Jag skriver dikter ibland.
- Jag brukar teckna och skriva dagbok. Jag läser mycket också.
- Det gör jag också. Mest filosofi.
Småpratande fortsätter vi mot hopptornet medan solen går ner och färgar himlen röd.
– Jag är så glad att jag har träffat dig, säger han. Tråkigt nog är jag bara hemma ett par dagar för att packa.
- Vad ska du göra sen, frågar jag utan att kunna dölja min besvikelse.
Jag ska vara jungman på ett fartyg resten av sommaren. Sen ska vi flytta från ön.
Jag blir alldeles stel inombords. Nu när jag träffat en pojke som kanske är en själsfrände ska han bara stanna två dagar.
Vi sätter oss på den gröna bänken igen. Han lägger sin arm om mig och säger att han vill visa mig alla sina favoritställen på ön under de två dagar som vi har tillsammans.
- Jag tycker du är speciell, säger han. Och du har så fina ögon.
- Det går så bra att prata med dig, säger jag. Varför måste vi redan skiljas?
– Sommarjobbet är bestämt sen länge säger han och drar mig närmare intill sig.
Det har mörknat. Lukten av hav och kaprifol är stark. Vi vandrar hemåt tätt hopslingrade och kysser varandra innan vi skils.
Vi är tillsammans från morgon till kväll den tid som återstår. Vi klättrar upp på öns högsta punkt och Stefan visar mig en plats där han brukar sitta och filosofera. Han tänder sin pipa och säger att han älskar ön som mest när den är snöpudrad på vintern. Han visar mig badviken med en sandstrand kantad av en enorm klippa med färgskiftningar från gult över orange till rosa och granitrött.
-Här kan jag sitta och måla för mig själv när han har rest, tänker jag.
På kvällen sitter vi och grillar korv och dricker öl med några av Stefans vänner vid deras hemliga strand dit ingen annan kommer. Vågorna slår in mot stranden och jag skulle kunna sitta här hur länge som helst med Stefans arm om min axel.
Den sista kvällen klättrar vi upp på ett högt berg med utsikt över hela skärgården. Däruppe finns en liten skreva som ser ut som en soffa med mjukt gräsöverdrag. Vi halvligger där och berättar om våra tankar och drömmar för varandra och även om vemodet vi känner inför avskedet. Månen lyser vår väg ner till husen. Det kommer en doft av nattviol.
Tidigt nästa honom följer jag honom till färjan. Bussen väntar på andra sidan.
Vi ses aldrig mer. Men Bohuslän finns kvar med sina urbergsklippor och sitt gröna hav.
