Vi träffas första gången i en mammagrupp på Lidingö BVC. Vilken bra idé att låta de osäkra och lite isolerade mammorna möta andra i samma situation. Vi sitter där i en ring med våra små bebisar. Jag med min fina flicka med grönbruna ögon och mörkt hår som står upp som en tuff tuppkam på hennes huvud. Lotta med sin ljusa babyflicka med stora blå ögon. Det blir lite lekar och samtal om sånt som angår oss nyblivna mödrar. När vi byltat på våra små barn visar det sig att Lotta och jag ska åt samma håll. Med buss 203 till Näset.
-Hej då, vi kan väl ses nån gång, säger Charlotte när jag hjälper henne att lyfta ner vagnen nägra hållplatser före mig.
Vi kommer att träffas ofta under årens lopp. Charlotte med sitt långa, mörka hår, sina spörjande ögon och sitt lite loja, vänliga sätt. Vi går ut med våra barnvagnar mellan de vita betonghusen bland tallarna på Näset där det finns ett litet centrum med en ICA-affär, en blomsterbutik, en frisör och en lekpark. Men hellre promenerar vi i de fina omgivningarna eller går hem och fikar hos varandra.
Ingen av oss behöver visa upp ett perfekt, välstädat hem. Hemma hos mig blir det lätt lite kaotiskt och Lotta bryr sig heller inte så mycket om hur det ser ut bara det är hemtrevligt. Hon har ett lugn som smittar och är så positiv. Det är hennes första barn och jag känner mig lite ringrostig eftersom det är tolv år sen jag fick mitt första barn. Han går i sjätte klass på Källängens skola i närheten. Lotta är minst tio år yngre än mig men hennes man Erik är i min ålder.
– Kom hem till oss på lördag kväll, säger hon en dag när flickorna blivit nåt år gamla. Familjen har nyligen flyttat från sin tvåa till en större lägenhet i vårt grannhus.
Min man Ägid följer med och kommer bra överens med både Erik och Charlotte. Lägenheten är likadan som vår men spegelvänd. Vi kurar ihop i soffan och lyssnar på Erik som spelar Taube och Cornelis på gitarr. Snart börjar vi sjunga allihopa. Erik visar vilken bra kock han är och vi njuter av maten och vinet. Flickorna har somnat bredvid varandra på madrassen i lekrummet. Under stjärnorna går vi hem med vår lilla flicka i famnen.
Snart blir Charlotte gravid igen medan min föräldraledighet närmar sig sitt slut. Jag får först en dagmamma i vårt hus och senare en plats på en waldorfförskola vid Mariatorget för Maria. Det innebär att vi får ta buss och tunnelbana till stan. När jag lämnat henne förtsätter jag med T-banan till en helt annan miljö. Fittja i Botkyrka kommun. Jag måste skynda mig från sista lektionen för att hinna hämta Maria senast klockan tre då förskolan stänger. Det blir ohållbart i längden och Maria får en dagmamma i närheten i kombination med lekskola.
Charlotte och jag lever nu olika liv Hon har fått sitt tredje barn och är mest hemma. Jag kämpar för att få vardagen att gå ihop. När flickorna börjar skolan och går på samma fritids knyts vi alla närmare varandra igen. Barnen hänger ihop som ler och långhalm trots att de inte går i samma klass.
De kan nu leka själva i parken eller hos varandra när de är lediga.
Charlotte har sina rötter på Ljusterö där hennes föräldrar har ett hus och en stor trädgård nära havet. Pappan, som är snickare, bygger ett litet hus till Charlotte och hennes familj på en tomt i närheten. Erik stortrivs och skulle nog vilja flytta till landet för gott men hustrun värjer sig mot tanken.
– Nu när jag äntligen bor i stan vill jag inte tillbaka, säger hon. Jag minns hur jag avundades mina sommarkamrater när de återvände hem efter sommarlov och helgbesök. Lidingö är jättebra. Det finns natur här men det är nära stan.
Jag håller delvis med henne men jag skulle hellre vilja bo i ett hus med trädgård än på sjätte våningen i ett betonghus. Jag läser annonser om radhus på Lidingö men de är på tok för dyra för oss. Till slut skaffar jag och min man ett fritidshus där vi tillbringar hela somrarna och många helger.
Ibland när våra män tar hand om flickorna passar Charlotte och jag på att åka till stan och sitta och prata på nån uteservering eller gå på bio eller museum. Ofta är också Lottas goda vän Lisa med och hon blir också min vän. Konstigt nog är det mest om män och barn vi pratar när vi äntligen har lite distans till dem.
Erik får ett tillfälligt jobb på ett boende i Roslagen för ungdomar med problem. Han trivs bra där i den lantliga omgivningen med får och odlingar men saknar familjen och återvänder till Lidingö.
Eftersom han har socionomutbildning får han ett jobb på socialförvaltningen i Lidingö stadshus. Tydligen är det underbemannat och stressigt så ärendena hopar sig.
Under en helg då vi hälsar på i sommarstugan på Ljusterö märker vi att Erik inte längre visar samma tålamod och lekfullhet när det gäller barnen som tidigare.
Charlotte är glad att hon kunnat börja jobba igen nu när barnen börjat på dagis och i skolan. Hon blommar upp. Vi träffas ibland i Stockholm eller i omgivningarna. En gång åker vi tre väninnor
till Norrköping och utforskar staden. Äter gott och hinner prata ostört. Går på Arbetets museum och på konstutställningar.
En vintersöndag har jag och min man vandrat utefter Kyrkviken i ett blekt solsken. Efteråt ska jag bara gå till Ica för att komplettera ingredienserna till söndagsmiddagen då jag möter Erik och Charlotta.
- Hej, säger jag, Ägid och jag har just varit ute på en härlig promenad.
- Jaså, vart gick ni då? frågar Lotta.
- Vi har varit vid Kyrkviken. Det var så härligt där i solen.
- Var det bra is då? undrar Nils
- Nej det var öppet vatten vid kanterna så vi tog promenadstigen istället.
Klockan sex nästa morgon väcks jag av en genomträngande telefonsignal. Det är Charlotte.
- Förlåt att jag ringer så tidigt men jag är så orolig. Erik är inte hemma. Jag har väntat en hel timme och han svarar inte i mobilen. Skulle du kunna be Ägid att gå ner på Golfen och se om han har ramlat och skadat sig? De sa på radion att det är extremt halt idag.
Ägid skyndar ner för trapporna till Golfen och halkar runt på de isiga gångbanorna. Erik syns inte till nånstans.
Det blir flera månaders orolig väntan för Charlotte och barnen. Pass, plånbok och mobil är kvar hemma. Han har inte heller lämnat något meddelande. Till slut ringer polisen. Erik har hittats drunknad vid strandkanten av Kyrkviken där isen varit dålig. Beskedet var outsägligt tungt för alla men den skräckfyllda ovissheten var över. Själv blir jag obehagligt berörd. Var det jag som gav Nils impulsen att gå till Kyrkviken? Varför gick han dit den där iskalla morgonen? Alla i hans närhet saknar honom. Begravningsakten i kyrkan är gripande. Alla gråter. Långsamt hämtar sig familjen från chocken och saknaden men för en av sönerna går det flera år då han varken pluggar eller arbetar utan bara isolerar sig på sitt rum.
Föräldrarna, arbetet, barnen och vännerna blir Charlottes livlina. Senare träffar hon också en man som hon umgås med en hel del. Lotta och jag går fortfarande ut på långa promenader. Barnen växer upp och börjar frigöra sig från familjen. Så småningom flyttar Ägid och jag till vårt fritidshus på landet och Charlotte skaffar sig en lägenhet i en närförort nära sin dotter. Charlotte, och jag träffas ibland i Stockholm tillsammans med Lisa. Vi missar aldrig Liljewalchs vårsalong som vi avslutar med en lyxig lunch på Blå Porten. Där avhandlar vi allt som hänt sen sist. Nån helg varje sommar åker vi till nåt vandrarhem i skärgården. Vi tycker alla om att ströva i naturen och sitta på nån klippa. Jag minns Ingrids och Charlottes yogauppvisning inför de häpna gästerna vid strandkanten på Fjärdlång. En annan gång visar jag mitt Qi-gong-program på en strand på Utö.
Min dotter är nu gravid och vid ett besök på Södersjukhuset träffar hon Charlottes dotter. De har inte setts på länge men är nu båda gravida. De kommer att föda sina barn på Södersjukhuset med ett par månaders mellanrum. Samma månader som de själva är född i. Ett osökt tillfälle för oss alla att återknyta kontakten. Nu blir Lotta och jag mormödrar. Kanske kan vi gå till Liljewalchs vårsalong i år med döttrar och barnbarn. Och det bästa av allt, förnya vår vänskap igen.
