När jag var liten ville jag bli författare och bonde. Nu som pensionär odlar jag min trädgård och skriver om mitt liv.
Ett par somrar under gymnasietiden arbetade jag som volontär på Skövde Nyheter.I folkmun kallades den ”Gresablat”. Ofta fick jag läsa korrektur men det hände ibland att jag åkte ut med en fotograf och gjorde smärre reportage i sommartorkan.
Efter studenten var jag i Paris som au pair en termin och skickade några kåserier om mina erfarenheter till Skövde Nyheter. En höst prövade jag faktiskt på journalistyrket lite mer seriöst. Jag var volontär på en dagstidning i Västervik och trivdes riktigt bra med arbetet och kollegorna. Ibland fick jag åka ut och göra olika reportage tillsammans med en duktig fotograf. Däremot längtade jag hem till Gamla Stan och min pojkvän som numera är min man. Framåt jul upptäckte jag att jag var med barn och meddelade den blivande fadern.
”Fint! Då ska jag snickra en dubbelsäng till barnet” var hans kommentar.Det var skönt att återvända till Stockholm. Under våren läste vi båda filmkunskap och såg en massa filmer på filmhuset. Gidde försörjde oss genom ett deltidsjobb på Gyllene Freden. Vi hade flera vänner i huset och allt kändes bra. Den 15 maj 1971 föddes vår son Leon. Han sa nyligen till mig att han är lite stolt över att det i passet står att han är född i Storkyrkoförsamlingen…
Så småningom blev det för mörkt och omodernt att bo kvar i Gamla Stan. Dessutom öppnades en nattklubb i källaren i vårt hus. Det var inte roligt att gå ner till toaletten med babyn och ibland stöta ihop med någon överförfriskad klubbgäst. Med både lättnad och ett visst vemod lämnade vi vår lätt bohemiska tillvaro för en mer borgerlig i ett hyreshus på Lidingö. Lägenheten var rymlig och bekväm med närhet till både natur och ett litet centrum. När Leon fick barntillsyn fortsatte jag mina universitetsstudier som så småningom utmynnade i en fil kandexamen i svenska och franska. Sedan gick jag en termin på ämneslärarlinjen. Att studera har jag alltid tyckt om. Mycket bättre än att arbeta själv…
Jag kom senare att undervisa främst i svenska för invandrare på olika nivåer.
Lidingö Kommuns grundvux som riktade sig till invandrare med låg utbildning från sitt hemland var stationerad i en gul villa med trädgård nära centrum. Jag sökte mig dit eftersom det låg på cykelavstånd från mitt hem. I gruppen ingick två synskadade elever som hade förlorat synen i blodiga inbördeskrig. Jag fick själv treva mig fram för att kunna undervisa både seende och synskadade i samma grupp och med olika modersmål.
Senare hade jag samma dilemma på Mariaskolan på söder men där var situationen värre. En synskadad ung man från El Salvador gick i en stor grupp seende invandrare. Som tur var fick han hjälp av en annan fd guerillasoldat från Guatemala. Senare fick jag ett lärarjobb som var anpassat för synskadade. På sfi Västertorp hade man inrättat en speciell avdelning för synskadade i ett par avskilda rum på entréplanet. Jag och en kollega fick ansvaret för varsin liten syngrupp i ett par välutrustade rum. Vi hade kontakt med syncentralen i Fruängen och de hjälpte oss att skaffa datorer med talsyntes och annan utrustning.Eleverna fick också speciell träning på syncentralen tex att lära sig skriva på dator och gå med vit käpp. En av eleverna, Tara Aziz, var en känd kurdisk sångerska. Hon bjöd mig och en kollega till en av sina konserter. Då märkte vi att hon var en stor stjärna bland sina landsmän.
En sommardag i slutet av terminen gjorde vi en uppskattad utflykt till Mörkö. Eleverna tyckte om att gå runt i trädgården med en stötande hand runt armbågen. Vi satt ute och åt picknick i solskenet och hade en skön dag. Efter ett par år kunde de flesta eleverna ganska bra svenska. Tack vare vissa hjälpmedel och stöd från Syncentralen kunde de flesta följa med i vad som hände i samhället men också kommunicera själva. Trots en svår situation klarade de flesta sig ganska bra. Särskilt de som hade en stöttande familj.
Jag fick mig också en tankeställare och lärde mig uppskatta allt jag hade omkring mig som fungerade väl.
