Del 04 Jakten efter min far ”Herr Pegger”

Prad med den vertikal löpande raka ”Suldenbach” i centrum. Den forslar bort smältvatten från den glaciär som finns nedanför Ortlerberget. Vattnet är iskall och bäckens ljud hörs över halva bygden dag och natt. Jag minns fortfarande att jag somnade in som barn till de ljudet.

Hur Maria och Ägid (Gidde) sommaren 2012 tog reda på allt om min far…
Detta är en fristående berättelse och därför finns en och annan uppgift redan nämnt. Sommaren 2010 var jag med om ett spännande äventyr där jag på uppdrag av min dotter skulle tillsammans med henne leta efter min okända faders släkt…. Vi använde sommartiden till att träffas i Innsbruck/Tirol för att tillbringa några dagar i min födelsestad och vi bodde hemma hos min bror Hans och hans fru Annelise och efter en vecka skulle vi ge oss av till Südtirol närmare bestämd till en liten by som heter Prad am Stilfserjoch och ligger vid foten av berget Ortler. Min bror körde oss med sin bil till Prad och där träffade vi genast några kusiner till mig. Vi anlände vid lunchtid och det råkade vara en större fest på gång för att min kusin Kurt firade nämligen sin sextioårsdag tillsammans med familj och en del vänner. Självklart var vi alla välkommen och tillbringade en oförglömlig trevlig eftermiddag som sträckte sig ända in i den sena natten. Vilken början…..

Inge och Werner mina kusiner i Prad. Vi växte upp tillsammans 1949-1952.

Du kan titta på en större karta för att orientera dig bättre. Längst till vänster så ser man Prad, i mitten så ser man Laas och längst till höger Latsch. Obs. alla namn är på tyska och italienska för att Südtirol har tillhört Österrike före 1918. Numera har Südtirol en autonom status och är alltså bla. tvåspråkig. Vi fick bo hos min kusin Inge som har två bröder som heter Werner och Kurt. Dom var mina lekkamrater när jag bodde som barn under en treårsperiod i Prad. Deras mamma var min moster (Tante) Ida
Jag var tre år när min mamma var tvungen att lämna mig till sina föräldrar för att efter andra världskriget så hade hon svårt att ensam ta hand om tre barn.
Nu var vi alltså tre personer som bodde hos Inge. Förutom Maria så var även hennes pojkvän Rodrigo med på denna upptäcktsresa. Här ser vi min kusin Werner och hans syster Inge. Vi trivdes jättebra hos Inge och hade tänkt att stanna enbart 2-3 dar för att med hjälp av Werner som hade en bra bil försöka ta reda på mera om min okände far. Två veckor tidigare hade jag varit i dom här trakterna och cyklade tillsammans med ca. 30 andra personer genom Prad och vidare nedåt Etschdalen förbi en del småbyar och då passerat en by som heter Latsch. Redan då hade jag i bakhuvudet att jag skulle hålla utkik efter namnet Pegger som jag visste att min far hade som efternamn och att det skulle finnas en affär med det- eller nåt liknande namn. När jag då en förmiddag cyklade genom en by som heter Latsch så ser jag plötslig på en husvägg en skylt som talar om att här finns en liten affär som heter Pegger och säljer Livsmedel. Jag kunde ej stanna upp eftersom vi var ju ett gäng på 30 personer som cyklade i samlad trupp. Men min första tanke var att här har jag nånting att gå efter när jag skulle återvända till Südtirolen två veckor senare för att leta efter min fars släkt. Så när jag nu två veckor senare berättar för mina två kusiner att jag letar efter min okände fars släkt och att vi borde börja i Laas där jag trodde att jag hade sett livsmedelaffären Pegger. Werner är skeptisk för han känner till rätt bra hur det ser ut i Laas, han kör nämligen Taxi. Men vi åker till Laas och börjar leta på eftermiddagen vid 5-tiden. Det tar en kvart till Laas och efter 5 minuter inser vi att jag har blandat ihop Laas med Latsch – also så åker vi vidare till byn Latsch som ligger en kvart längre österut. När vi kör genom byns Hauptstrasse så ser jag direkt på höger sidan affären. Vi parkerar en bit bort och går med snabba steg in i affären. Där möter vi Dorothea Pegger.Dorothea Pegger är en härlig äldre dam som fyller 80 år några månader senare. Hon har arbetad i den här affären sen 1954 och skojar med oss när hon hör mig fråga efter en viss Edmund Pegger. Själv tillhör hon en sidogren till dom Peggers som jag efterlyser – förklarar hon men eventuellt kan vi hitta den andra grenen i grannbyn som heter Laas. Troligen kan jag få uppgifter om Peggers i en Gasthof som heter Sonne. Vi kramar om varandra med tanke på att jag och Maria är faktiskt lite släkt med henne och sätter oss i bilen för att återvända till Laas. Nu är klockan kring sex och vi stegar hoppfullt in i Gasthof Sonne för att få reda på mera.Vi frågar en kille i receptionen om han känner till nåt om Peggersläkten. Han tittar upp och ser undrande ut och svarar sedan nekande. Nu tror vi att här är det nåt som är galet och tänker gå leta någon annanstans. När vi går en bit längs gatan så kommer killen springande efter oss och meddelar att det finns visst nån som heter Pegger i det värdshuset som ligger längre upp på samma gata. Hon som äger stället hette visst Pegger innan hon gifte sig. Nu börjar det likna nåt. Vi tackar för nyheterna och går 40 meter västerut på bygatan och kommer till ett ställe som heter Gasthaus Goldenes Kreuz. Visserligen är det måndag och då brukar en del värdshus ha stängt för Ruhetag men vi låter oss inte avskräckas och tror att i regel så bor ägarna ovanpå i samma hus. Men hela huset verkar lite stängd. Så undertiden mina kompisar letar runt hörnet för att hitta en ingång går jag över gatan där jag ser en äldre man sitta på en bänk och sola sig i den sena eftermiddagssolen. Jag frågar honom om han vet vem som äger det Gasthaus som ligger på andra sidan vägen. Han undrar vad vi är ute efter och nu har även Maria, Werner och Rodrigo kommit över till oss. Jag säger nu rakt ut att jag letar efter min okände far som heter Edmund Pegger och att det enda jag vet om honom är att hans släkt har nån anknytning till Laas. Då ser han storögd på mig och säger helt överraskat att det är ju ingen här som har hört talas om att Edmund har en son. Han tittar på mig och sen säger han att han tycker att jag är faktiskt rätt lik Edmund som han kände rätt väl. Nu är det jag som blir paff. Här står en människa som dels kände min far och dessutom ser likheten mellan honom och mig. Efter jag berättar för honom lite om min bakgrund och på vilket sätt min mor träffade min far så frågar vi vidare om det finns nån annan kvar av Peggersläkten. Han säger att dom som har värdshuset Gyldene Korset bor på andra sidan floden Alto Adige eller Etsch som den heter på tyska. Han pekar med handen mot ett fint hus som inte är längre bort än några minuters gångavstånd. Vi talar lite mer om några namn som jag känner igen, bl.a. så har jag fått mitt namn Ägid efter en yngre bror till min far som dog 1942 bara 21år gammal i kriget i Ryssland.
Gottfried Spechtenhauser, så heter våran nyfunne vägvisare, är numera pensionerad men har ett långt arbetsliv på det stora välkända Laaser marmorbruket bakom sig. Han förslår att vi går in på byns kyrkogård och letar fram Peggersläktens gravplats. Där lär vi få reda på en hel del genom att läsa till oss vilka som ligger där. På bilden nedan ser vi min kusin Werner till vänster och Gottfried Spechtenhauser som kände min far väl.

Sagt och gjort. Några steg längre bort så ligger kyrkogården som är rätt stor för en så relativ liten by och det visar sig att vi får leta ett tag efter gravplatsen. Vi delar upp oss och var och en tar en del och börjar leta. Då råkar det gå en dam förbi mig och jag tar chansen och frågar henne om hon möjligtvis vet var Peggers gravplats ligger. Hon ser på mig – tänker lite- ser sig omkring och pekar mot en gravplats som ligger ca. 2-3meter ifrån oss. Det kallar jag för flyt. Jag ropar på dom andra och sen står vi framför stenen.Det första jag reagerar på var att jag såg mitt förnamn två gånger på stenen. Visserligen med olika stavningar. Det tog en stund innan jag förstod att första barnet som hette Aegid dog redan efter ca. två månader-och att det andra barnet som hette Egid var den bror som min far tyckte väldigt mycket om och därför döpte mig med samma förnamn. som hans lillebror hade.

Det kändes som jag kunde titta via gravstenen genom ett fönster tillbaka rakt in den tid som har varit- och där dessa människor som jag hänger ihop med – levde.
Solen sken och vi var alla upprymd av stundens allvar. Vi tog lite bilder och efter en stund så bad oss Gottfried som hade följd med oss att jag skulle ta en bild med honom framför hans familjegrav. Jag lovade att skicka kortet till honom och det gjorde jag gärna efter min hemkomst. Sen så tog vi farväl av honom och begav oss till andra sidan floden och letade fram huset där det skulle finnas en kusin till mig på fars sida. Jag hade hört av Gottfried att hon hette Ernestine. Hennes morfar hette ju Ernst och mitt mellannamn är Ernst. Så nu började det bli intressant.
En kvinna i 60-årsåldern öppnade dörren och blev minst sagt förvånad när det stod fyra personer framför henne och en av dom frågade om hon hette Adelinde. Hon såg helt främmande ut och nekade. Då trodde vi att nu är det stopp igen på efterforskningen. Men då ryckte Werner in och rättade namnet som jag felaktig hade frågat henne efter. Vi sökte ju efter Ernestine. Och nu stod hon alltså framför oss – en riktig kusin på min fars sida stod framför mig. Jag förklarade snabbt för henne på vilket sätt jag trodde att jag är släkt med henne-det hade jag ju lärt mig från gravstenens inskrifter. Hon hade heller aldrig hört talas om att hennes farbror Edmund hade en son som dessutom hade bott mer än två tredjedelar av sitt liv i Sverige. Men hon tog det med fattning och bad oss att komma in i huset. Hon och hennes man Edwin hade en middagsgäst och dom var mitt i maten. Vi satte oss ned i vardagsrummet och Ernestine tog fram en god flaska vin och satte sig sedan till oss. Nu började vi verkligen tala med varandra och mest var det väl jag som frågade ut henne om en hel del saker som jag gärna ville veta om min far. Du kan lyssna på länken hur jag frågar efter min fars egenskaper. Vad var det för en människa?

Ernestine kunde svara på det mesta. Maria lyssnade jätteintresserat och bad mig översätta sånt som hon inte klarade själv av att förstå. Hon gjorde en hel del anteckningar på namn och sammanhang. Själv spelade jag in hela samtalet och är jätteglad att jag gjorde det. Vi tog lite bilder och Ernestine plockade fram ett fotoalbum som hon hade ärvt efter min fars fru Rosa. Plötsligt så dök det upp ett gammalt svartvit vykort som förställde en bensinmack med en bar i bakgrunden som jag genast kände igen. Den här bensinmacken låg i Meran och den som arrenderade retaurangen var Rosa.
Varför kände jag igen den? Jo när jag berättade för Ernestine att jag hade sommarjobbat hos Rosa talade hon om för mig att det hade även hon gjort en sommar- men något år senare än jag. Otroligt men sant. Rosa var alltså gift med min far men i Italien finns inga skilsmässor. Så när min mamma som var en gammal vän till Rosa – fick ihop det med min far – då levde Rosa inte tillsammans med min far längre. Detta var 1946. Det var då jag föddes i oktober i Innsbruck.
Min far tyckte först att det var roligt att få en son men vid närmare eftertanke -som han uttryckte det- så ville han inte binda sig och betala för mig. Min mor var inte speciellt glad åt detta med tanke på att hon redan hade två barn att ta hand om och ingen man i huset. Jag har ju en bror som heter Hans och är 10 år äldre och en syster som heter Herta och 5 år äldre.

Här nedan ser vi Rosa i sin egen bar stående till höger bakom disken där jag lärde mig som 13åring att hantera en riktig expressomaskin.
Åter till min far som skulle i en rättegång i Innsbruck bestrida att han var far till mig. Det lyckades honom genom att han hade köpt sig ett intyg av en läkare som förklarade att han ej kunde få barn. Det räckte för att rätten tog hans sida och min mor kunde känna sig lottlös och fick aldrig en Schilling av min far som dessutom vid det här tillfället hade förlagt sin vistelse till Sydtirolen där han på andra sidan statsgränsen kände sig ganska säker. Dom här uppgifterna gjorde att jag under min uppväxt sedan aldrig intresserade mig närmare för min far. Så när jag tex 1959 sommarjobbade på Rosas bar hade jag egentligen möjlighet att träffa honom – men kände inget behov av att göra det. Idag skulle jag säkert möta honom och särskilt Maria skulle tycka att det vore roligt. To late. Far min dog 1986 och är begraven i Meran där han levde hela sitt liv- det var därför jag saknade hans namn på gravstenen i Laas. Nu ska ni få se en bild på Edmund Pegger som såg ut som Leonardo di Caprio som ung och på gamla dagar såg han ut som Jack Nicholson. Se själv…
I slutet på samtalet med Ernestine ringer min kusin Inge och påminner oss att hemma hos henne så står kvällsmaten på bordet och hon undrar var vi håller hus? Efter en kort förklaring bryter vi upp och kommer överens med Ernestine att i morgon förmiddag besöka henne i värdshuset zum Goldenen Kreuz för att fortsätta samtalet……När vi kommer hem till Inge så är vi fortfarande omtumlad efter alla våra nya insikter och upptäckter. Det tar en stund att smälta att man har fått en hel släkt till skänks som man inte har brytt sig om tidigare. Maria är jätteglad hon fick reda på att det fanns en ganska så känd (åtminstone i Sydtirolen) musiker som har komponerat en hel del stycken för orgel. Själv brukar hon komponera på sitt piano. Dagen efter så kör kusin Inge med Maria och mig till Laas och när vi parkerar utanför Gasthaus Goldenes Kreuz med bilen ser vi hur Ernestines man Edwin just låser upp dörren och han välkomnar oss in i krogen.Nu sätter vi oss vid ett hörnbord och samtalet med Ernestine och Edwin fortsätter.Åter igen spelar jag in samtalet och nu tittar vi igenom massor med bilder som Ernestine kommenterar och beskriver samt berättar om släkten. Redan kvällen innan berättade hon att det fanns ett nedskrivet släktträd som två kunniga män inom släkten hade arbetat fram på 90-talet. Det sträckte sig tillbaka ända till 1503. Detta dokument kallas för Peggerfamiljens Stammbaum och är på ca 10 st. A-3 sidor. Det innehåller hundratals namn fördelat på 5 grenar och sträcker sig bakåt till 1500-talet.Förutom alla dessa fantastiska dokument som med lite fantasi låter en att drömma sig tillbaka i tiden så ger mig Ernestine en sigillring med min fars sigill instansat i silvret. Hon menar att det är självklart att jag är den som skall ha den. Den har bara väntad på mig. När det gäller Stammbaum-dokumentet så har hennes man Edwin – innan vi anlände idag varit inne på banken och kopierat det så att jag kan ta med mig en kopia. Jag lovade dom att jag skulle lägga upp alla namn på en Site på nätet. Och det gjorde jag och när jag sen kom hem till Sverige så satt jag i en veckas tid och la upp stora delar av trädet på min hemsida gidde.ortler.se
Bilderna vi ögade igenom tyckte Ernestine hade jag mera nytta av än hon. Så det var bara tacka och ta emot. Efter några timmer erbjöd sig Edwin att köra Maria och mig hem till Prad och vi tackade dom båda än en gång hjärtligt. Jag glömde nästan att tala om att under samtalets gång kom det fram att det finns ytterligare en kvinnlig kusin till mig vid liv. Hennes namn var Gertrud, hon är 80 år och hennes mor hette Adelinde. Även hennes familj ägde ett jätte fint Alphotell. Det låg i en sidodalgång till Etschdalen och vi skulle besöka henne nån av dom närmaste dagarna. Men först vill jag visa upp en del bilder av min nya släkt.
Låt oss börja med farfar och farmor vi deras bröllop.Anna Angelini och Ernst Pegger. Hon kom från Innsbruck och han från Laas.

Sen vill jag gärna visa ett fantastiskt fint kort på familjen Pegger där alla barn finns med. Lägg märke till kompositionen. Såna bilder görs inte längre idag. frv. Sophie som är Ernestines mor, Adelinde som är Gertruds mor, Irene eller Olga som var tvillingar men en av dom dog i ung ålder, Anna som är gift med Ernst som står bakom henne och Anna håller Egid i sin famn, Maria och längs till höger min far Edmund. Farfar Ernst lär ha varit en mycket sträng herre…
Peggerfamiljen bodde i värdshuset som heter ”Goldenes Kreuz”
Här kan du få se en liten bildberättelse som jag åstadkom nov 2016 när jag deltog i en kurs där jag lärde mig att redigera på en I-Pad.
Ett annat foto visor oss att dom hade en ”Gemischtwarenhandel” (en lanthandel som säljer allt som behövs i byn). Affären och bostaden fanns i samma hus som numera är värdshus. Däremot har affärslokalen förvandlats till en bank. Här nedan ser vi familjen Pegger 1922 Adelinde, Maria, Edmund, Anna, Egid, Ernst, Sophie, Irene.Jag undrar vad min far tänkte på när han på den här bilden hade hela livet framför sig?
Här en hel del bilder sammanställt i ett collage som visar Edmund i olika sammanhang.
Stamträd över Peggersläkten.
Namnet Pegger finns omnämnt första gången 1473 i en bok som heter ”Geschichte von Hall”. Där talas om Jörg Pögger som var med i ett gäng på 6 knektar som sändes av staden Hall, som ligger nära Innsbruck i Tirol , under ledning av Greven Sonnenburg mot ”die Eidgenossen” som var dåtidens schweizare.

Familjen Peggers Stammbaum
Martin Pegger 1601- Kortsch Waltharin
Georg Pegger 1639-1725 Servaus Magdalena Mayr
Martin Pegger 1677-1761 Servaus Katharina Lechleiterin
Meinrad Pegger 1712-1808 Mals
Martin Pegger 1734-1789 Schlanders Maria Gamper
Johann Nep. Anton Pegger 1766 Schlanders
Josef Martin Pegger 1795 Schlanders
Anselm Pegger 1837-1873 Laas Maria Blaas
Ernst Pegger 1877-1949 Laas Anna Angelini,
Edmund Pegger 1906-1986 Laas Rosa
Ägid Ortler 1946 Innsbruck Annika Ekberg
Leon Ortler 1971 Stockholm Anna Lundström
Maria Ortler 1983 Stockholm Rodrigo Hernandez
Petter Ortler 2005 Lidingö
Irma Ortler 2007 Lidingö
Simon Ortler 2015 Lidingö