Del 05 Pradtiden 1949-1952

Translate 
Efter denna ingående skildring av letandet efter min far och hans ursprung så är det nu dags att återgå i historien till den tiden då jag var ca. tre år gammal och hamnade på min mammas födelseplats. I samma hus där hon är född och där hon är uppvuxen.
Lite bilder från gården i Prad både ex- och interiört.

Interiörbilder som jag tog 2010 när jag för första gången var tillbaka i huset där jag tillbringade ca. tre år av min barndom. Inte mycket hade ändrat sig sen 1951. Nu bor min kusin Walter med sin fru och sina två döttrar här. 

Det var Walters far Karl Kaserer, gift med min moster Irma som bodde i huset när jag var ”inneboende” hos dem. På den tiden trodde de att de inte kunde få  barn och därför såg de mig som sitt  barn. Lustigt nog fick de ett eget barn kort efter det att jag hade lämnat dem 1952.

De första åren i Prad  trivdes jag bra vill jag minnas. Min mamma kände att det skulle underlätta väldigt mycket för henne att klara av livet med bara två barn som nu var 8 och 13 år gamla. Utan småbarn kunde hon jobba på kvällarna på teatern  i garderoben. Dessutom kunde hon hyra ut ett av sina rum i lägenheten till en hyresgäst och därigenom få bättre ekonomi. Jag  hade trivts på landet i Prad de gånger som hon hade med mig på besök hos morfar och mormor.

Morföräldrarna tyckte om mig och plats fanns det så det var inte så konstigt egentligen att jag skulle stanna hos dem efter en visit där. Jag hade kusiner som jag kunde träffa och jag var mest tillsammans med morfar.

 

Två syskon till Maria Ortler framför huset till höger där Vetter Willi och Leo bodde ovanpå slakt- och tvättrummet. Vetter Willi  bodde tillsammans med min morbror Leo ovanpå i ett mindre hus bakom det stora huset. På bottenvåningen fanns det ett stort rum som användes till allt möjligt som tex. tvättstuga och även i samband med slakt så utfördes en hel del arbetsmoment där.

 

Vetter Willi hade hand om utfodring av korna, hästarna, grisarna, hönsen. Han mjölkade och höll stallet rent och prydligt. Han var egentligen en intellektuell typ och hade varit skollärare men blivit avskedad för att han hade fel åsikter som han förmedlade barnen. Det hade att göra med hans avoga inställning mot de nya italienska herrarna som efter första världskriget ville italienisera allting. Det tyska språket skulle helst utraderas.

Jag minns Vetter Willi sittande på sin säng och rulla med sina fingrar fram cigaretterna med hjälp ut av tidningspapper och tobak. Han delade rum med enda sonen till morfar som hette Leo och de två kom hyfsad bra överens. Jag minns att Leo gav mig alltid uppdrag att springa iväg och skaffa en ask ”tschirini”. Det var så dom italienska tändstickorna som var tillverkade av vax kallades och kostade 4 lire. Jag fick fem lire och kunde ibland behålla en.
En gång hände en förfärlig historia som jag aldrig kommer att glömma.
Vi hade varit ute på fälten några kilometer från vår gård. Ett litet gäng som hade räfsat ihop höet och lastat det på en vagn som drogs av två hästar. När vi hade rast så togs det alltid fram en medförd större korg där det fanns det så kallade ”parlbrot” Det kallades så för att formen bestod av två par som hängde ihop. Det finns inget bättre bröd på hela jorden. Vidare fanns det saft för mig och rödvin och ”Speck” (speciell sorts bacon) och ost. Dom här rasterna var sköna stunder när alla satt tillsammans och skvallrade med varandra.
När vi skulle åka hem sen med hölasset skulle vi passera en järnvägsövergång som hade bommar. Leo som hade fått i sig lite mer vin än alla andra var kanske lite mer okoncentrerad än vanligt och hade plötsligt råkat komma mitt emellan bommarna med hövagnen som drogs av våra två hästar. Jag minns fortfarande att det plingade varningsklockor och att vi som satt på lasset började skrika och samtidigt så skulle Leo som även han satt ovanpå hölasset i sista sekund få hästarna att reagera så att dom backade så fort det gick. Situationen var katastrofartad. Vi kände oss instängda mellan bommarna och ett tåg kom mot oss. I sista ögonblicket stegrade sig hästarna tack vare Leos skickliga ingripande och han lyckades med att få dem backa några nödvändiga steg för att vi skulle kunna undvika att bli överkört. Vi formligen hade tittat döden i vitögat men klarat oss. Leo var även han skakad men med sitt vanliga sätt tonade han ned hela händelsen och låtsades som om det inte hade varit så farligt som det såg ut. Han kunde alltid lita på sina hästar menade han. Han var ju en riktigt hästkarl.

Saker jag minns från Prad är att när jag blivit lite äldre skulle jag alltid cykla till bagaren tidigt på morgonen och hämta bröd. Ofta fick jag gå in på baksidan till bagarna som höll på att dra ut brödet ur ugnen. Jag ser dem  framför mig hur de dra dom långa träspadarna fram och tillbaka lastad med ”parlbrot” in och ut ur ugnen. Dom tyckte det var kul att en liten grabb som jag skulle hämta brödet så tidigt på morgonen och vi skojade ofta med varann. Jag kände att dom gillade mig och det värmde så att jag alltid gärna for iväg och hämtade dom varma ”parlbrot” hos bagaren.
En speciell plats som jag alltid ser klart framför ögonen är det stället där bysmeden höll till. Jag minns hur han kunde springa fram och åter till elden och böja järnet som skulle bli hästskon. Bredvid porlade en bäck och miljön runtomkring var vildväxt och exotisk. Att vara med när hästen fick nya skor var det mest dramatiska jag upplevt på den tiden. Det rök fortfarande från hästskon när smeden kom springande och spikade fast den på hästens hov.
Morfar Josef Ortler dog 17 juni 1951 Det var  ett antal månader efter att hans hustru Maria hade avlidit och i och med att morfar blev överkörd av tåget så spekulerades om han frivilligt gått över rälsen eller om olyckan berodde på hans dåliga hörsel.

Det var ett tåg som kallas Litorina på
italienska och det brukade alltid slå av dieselmotorn 2 km innan den nådde stationen Spondinig. Det gjorde att det troligen bidrog till att den ej hördes av morfar. Det var en söndag eftermiddag och han var ute på fälten och skulle vattna. Det innebar att man öppnade och stängde diverse ”valar” för att vattnet skulle flöda över fälten. Han var säkert så inne i jobbet att han ej uppmärksammade tåget som tyst smög fram i landskapet och skulle döda honom.

 

Jag var 4 och ett halvt år gammal och minns att det plötsligt viskades kring mig och det vart en märklig stämning men enskilda fragment av samtalet uppfattade jag i alla fall. Bland annat hörde jag att man kunde identifiera honom genom hans vigselring…..
Det var ingen som brydde sig om hur jag upplevde händelsen och inte var jag med på begravningen utan allting skulle hemlighållas inför barnet. Jag var fyra och ett halvt år gammal och hade ett och ett halvt år kvar innan jag hämtades hem igen av min mor

Deras familjegrav finns på kyrkogården i Prad. Leo, deras ende son, ligger i samma grav. Jag märkte först efter ett tag att min älskade morfar inte fanns till längre. Han hade en speciell relation till mig som det ofta kan vara när en gammal man får vara tillsammans med sitt barnbarn. Vi bodde under samma tak och jag var stolt när jag fick sitta bredvid morfar på kuskbocken.

Min beskyddare fanns inte lägre i livet och Karl som framöver var mannen i huset var okänslig och kände sig själv som en utböling i byn. Han kom från en grannby och tyckte alltid att att hemma hos honom så gjordes allting lite smartare än här där han hade hamnat tack vare att han gift sig med min moster Irma.
Till vänster så ser vi Karl och Irma Kaserer på bröllopsdagen. Han ser mycket allvarlig ut.
Hans sätt att behandla mig påminde om hur en bonde behandlar en knekt. Han var min arbetsgivare och arbetsledare och han var duktig på att hitta på jobb till mig. Ett av de arbeten som Karl Kaserer uppfann var att jag skulle vakta vetehässjor som var uppställda för torkning ute på fälten. Han menade att under torktiden som kunde pågå upp till en vecka eller två beroende på väderleken så blev det en del svinn genom att sparvarna kom och försåg sig med en del vetekorn. Så lika väl som jag kunde vara hemma och göra nåt annat onyttigt så kunde jag bidra till att minska svinnet. Jag utrustades med en pinne och beordrades att från morgon till kväll vakta vetet från sparvarna.
Mina sandaler var inte lämpade att användas på en kornåker efter skörden. Halmen stack upp ur jorden och även in i mina sandaler och jag fick gå på ett speciellt sätt för att inte den vassa halmen skulle göra mig illa. Jag hade faktiskt tillgång till en barncykel som jag använde för att cykla till ”jobbet” på morronen. En dag passerade jag bytorget och min moster Filomena som frågade mig vad jag gjorde så tidigt uppe på väg någonstans med cykel. Jag förklarade mitt nya arbete och hon trodde att jag skojade. Aldrig nånsin hade hon hört talas om att någon i byn kunde vara så snål att han inte unnade sparvarna det lilla som var deras. Ryktet spred sig snabbt i byn att Karl hade skaffat sig en fågelvakt.

Filomena frågade hur jag hade det med matsäcken och det hade jag inte någon. Så hon som ägde byns lanthandel bredde några smörgåsar och gav mig en flaska med saft. Men sen var det bara att cykla vidare ned genom en 2 km lång allé ut mot tågstationen Spondinig förbi fälten där jag skulle mota bort sparvarna. Nu tyckte jag lite synd om mig själv och var samtidigt förbannad på min husbonde så därför snarare tillkallade jag sparvarna genom en lockande vissling och lite snälla lockrop än att jag jagade bort dem.
En  eftermiddag så blev det ett ordentligt regnväder och dyblöt och frysande cyklade jag hemåt vid fyratiden. Moster Irma tyckte lite synd om mig och jag fick nåt varmt men när det sen klarnade upp efter en halvtimme såsom det kan göra efter en ordentlig skur så skulle jag gå ut ur huset. Då dök Karl upp och blev förvånad över att jag inte  vaktade vetekornen. Det var bara sätta sig på cykeln och ta mig  tillbaka fälten och några timmers vaktande.
Det var ett exempel på vilka jävla jobb han kunde hitta på åt mig. Förutom att vakta korna eller plocka och rensa löv ur dikena framåt hösten så fanns det mycket annat han kunde ha nytta av att jag gjorde åt honom. Det var hans  sätt att ta betalt  för mat och husrum under den här tiden jag tillbringade under hans tak.
Jag kan ju nämna att min ”sparvvaktarperiod” inte gjorde Karl precis populärare i byn utan han fick nog höra talas om hans påhittighet under många år framöver. Det är en klen men ändock tröst för mig att han blev påmind om hur snål  han var.

Många år senare när jag besökte Prad i trettio års åldern kom folk ihåg mig som ”Vogelhuatar” det vill säga den som vaktade fåglarna istället för fåren.När jag var fem år och 10 månader så började jag gå i första klass i folkskolan i Prad. Det var inte så noga när man började skolan och jag var glad att kunna komma hemifrån och träffa min kusin Werner lite mer när vi hamnade i samma klass.
Werner bodde granne med mig. Hans far Fritz var gift med min moster Ida och dom hade fått en tomt av min morfar bredvid huset där jag bodde. Där byggde dom sig ett stort hus och även på baksidan en stor verkstad eller liten fabrik där han tillverkade huvudsakligen köksmöbler. I Italien så inreder varje lägenhetsinnehavare sig sitt eget kök. Här fanns det en marknad för att sälja helt färdiga kök och det fungerade bra för Onkel Fritz.

Hans barn Werner som var äldst var i min ålder och Kurt var några år yngre. Sen kom Inge.
Jag lekte mest med Werner när det gavs tillfälle. En söndag eftermiddag så var han och jag ute bakom deras hus och Werner skulle visa mig att han kunde få igång sågen som kunde såga timmerstockar. Så då ställde vi oss och tittade på hur en kedja som drog fram stockarna till sågbladet rundade ett hjul och jag minns att det såg spännande ut hur varje länk i kedjan kom och gick och jag förslog att vi skulle testa hur lång stund man kunde hålla ett finger i varje länk som passerade innan man var tvungen att ta bort fingret snabbt för att inte dras med av länken. Lång historia kort Werner vann och Werner blev av med fingret. När han plötsligt skrek, blodet sprutade och jag förstod att nu hade det hänt nåt förfärligt så fick jag panik och skyndade iväg.
Werner sprang in i sitt hus som låg bara ett tiotal meter därifrån. Resten av dagen var jag jätteorolig och höll mig undan samtidigt som jag inte visste vad som hänt efter att jag hade stuckit. Först dagen efter fick jag reda på detaljer och blev utfrågad om hur allt hade gått till. Werner var son till en möbelsnickare och han skulle en dag ta över firman och nu hade han blivit av med sitt viktigaste finger och jag kände starkt att det hade varit mitt fel.
Då var det verkligen inte roligt att vara barn. Jag hade ingen som jag kunde anförtro mig åt och som kunde trösta mig. Werner blev körd med bil till en grannby där det fanns tillgång till en läkare en söndag eftermiddag och de hade tagit med sig hans kapade finger i en liten påse men det hjälpte ej. Han blev för alltid av med  sitt pekfinger. Werner är trots denna kusliga händelse den kusin som jag har mest kontakt med och han gav mig aldrig känslan att det var jag som orsakat olyckan.

Werners mor Tante Ida var gift med Onkel Fritz. De bodde i Agums nedanför kyrkan i ett litet hus men fick senare en tomt bredvid morfars hus.

Där byggde Fritz dels ett hus men även en liten fabrik till sin snickerirörelse. Hans specialitet var kök. I Italien och även Österrike så är köket inte inrett när man köper ett hus eller en lägenhet utan var och en inreder köket själv. Man går till en möbelsnickare och han kan inreda hela köket med köksmaskiner som spisel och kylskåp osv. Det var Onkel Fritzs nisch. Jag minns att han alltid investerade i mer och mer maskiner för att kunna konkurrera. Så de levde hyfsad men hade alltid en massa skulder på grund av de nyinköpta maskinerna. Det gällde att vara på bettet för Fritz. Han hade ca tiotal anställda och hälften av dem åt alltid tillsammans med familjen Tänk dig året om så fick Tant Ida stå i köket varje dag och få fram lunch med tre rätter för ca tio personer och ibland bjöds även kunder in till familjens kök.

Tant Ida hade en stor köksträdgård och den skötte hon exemplariskt. Hon höll ett öga på mig och det är jag henne tacksam för.
Leo som var hennes bror hjälpte hon alltid med tvätten och jag minns att att även han fick äta hemma hos henne. Han hjälpte väl Fritz med en hel del grova arbeten. Annars så bodde Leo tillsammans med Vetter Willi i gårdshuset ovanpå.

Nu kommer vi till mammas syster Paula. Hon var speciell. Hon såg alltid lite barsk ut och hon var duktig på att städa. Hon var jämt nere på sina knän när hon borstade golven och skurtrasan var hennes verktyg nummer ett. När morfar hade dött så sökte hon sig hemifrån och tog ett arbete på nåt ålderdomshem i Kastellrut. Där jobbade hon nästan gratis ända upp till sen ålder och hon dog häromåret ca 2008 nästan 100 år gammal. Hon överlevde hela sin familj. Min kusin Inge Stecher hade alltid bra kontakt med henne.

 

På somrarna fick vi besök i huset så länge morfar levde. Då kom det ett sällskap från den fina världen. De kom från Padua. Det är en liten stad inte så långt från Venedig. Där bodde mammas syster Emma som var äldst och vackrast av alla flickorna. Hon hade gift sig med en italienare som hette Guido. De drev ett mindre hotell i de trakterna och levde rätt gott av det. Familjen bestod av tre flickor och en son. Marisa, Lucia och Renata samt Franco. Flickorna var mera i min syster Hertas ålder och de hade träffat varandra nån gång när Herta var på besök i Prad. När familjen anlände i sin fina flotta bil och invaderade husets övre våning så visste man att sommaren hade anlänt. De semestrade här i Prad några veckor varje år så länge farmor och mormor levde. De skötte eget hushåll och det luktade alltid gott från övervåningen. Jag minns att jag aldrig var välkommen dit upp. Däremot fick jag överta en gammal barncykel som de inte använde längre. Här ser vi Emma längst till vänster och Guido som andra från höger. Vi ser, med det ljusa håret, bredvid Emma, min moster Ida och bredvid henne står min mamma. Längs till höger Onkel Fritz.Tre mindre barn föreställer längs fram till vänster Kurt och bredvid troligen Tant Irmas enda son Walter. Bakom stående tv. Annelise (min brors fru) och Inge med Guidos hand på axeln. Mitt i mellan Mamma och Guido skymtar min bror Hans. Troligen är bilden tagen tagen mitten på 1950 talet.

Emmas flickor var väldigt söta och alltid fint klädda. De kom verkligen från en annan planet. Jag drömde om dem på nätterna. Dom var mellan 12 och 20 år gamla på den tiden. Det kom även en bror till Guido som hette Cio (betyder Onkel) Alberto en gång varje sommar några dagar på besök. Han hade en Lambretta och var trevlig samt hade en mustasch och alltid hjälm när han körde.
Ute vid bytorget hade min moster Filomena byns enda affär. Där fanns allt man behövde och hade de inte det så skaffade de fram det ändå. Hennes man Josef Rungg var alltid jättevänlig mot mig och alla andra och alla tyckte mycket om honom. Jag minns mest hans äldsta pojke som hette Peppi och var min kusin. Han gick samma klass som jag när jag började skolan I Prad.

Nu förgriper jag historiaskrivningen och kan berätta att Peppi var med på min mammas begravning 2006 i Innsbruck och vi satt efteråt tillsammans på en krog och hade ett trevligt samtal och det var det sista jag såg av honom för ett år senare så begravdes han. Hans aorta hade spruckit mitt i natten och han dog knall och fall. Vi var lika gamla och det kändes väldigt tråkigt att hans liv blev så kort. Han var en gång i Stockholm på genomresa och vi tillbringade en trevlig eftermiddag som jag alltid kommer att minnas. Han efterlämnar en trevlig fru och barn. Han dog alldeles för ung.

En dag i slutet av augusti 1952 kom min mamma på besök till Prad. Hon hade väl hört av sina syskon hur jag hade det. Att jag  gått igenom första klass i  folkskolan i Prad. Nu ville hon höra av mig själv hur jag upplevde min situation. Det var lite knepigt. När hon visade sig så var jag nog rätt avogt inställt till henne. Jag kände mig övergiven och ville visa henne att jag klarade mig utmärkt utan hennes omsorg. Samtidigt så var jag nyfiken på hennes planer och på vad hon hade tänkt sig hitta på med mig. Hon bodde hos Tant Ida och stannade över natten. Jag låtsades att inte förstå nånting av det hon frågade mig om hur jag hade det och om jag ville stanna kvar i Prad. Hon hade frågat sin syster Irma och hennes man  om hur han såg på min framtid som boende i hans hem. De var ju fortfarande barnlösa och Irma  tyckte väl om att ha ett barn i sitt hem tillsammans med hennes make Karl som hade sagt att det gick väl bra att jag fortsatte bo hos dem och min framtid var väl att jag skulle bo och jobba på gården som en knekt det vill säga som allmän hjälpreda till alla de sysslor som förekommer på en gård. I värsta fall om inte det skulle duga åt mig så kunde jag väl senare gå i lära hos min moster Idas man Fritz i hans köksmöbelsnickerifabrik och utbilda  mig till snickare.
Nu kom mamma till mig och jag minns detta avgörande ögonblick precis som om det hände i nuet. Jag var ute på den stora ängen bakom huset där det fanns många äppelträd. Ängen begränsades av en bäck som var en liten parallellfåra till den stora Suldenbäcken som flöt genom hela Prad och några kilometer utanför byn förenade sig med den stora floden Etsch eller Adige som den heter på italienska.
Jag höll på med att rensa små bevattningsdiken från löv och annat skräp som brukade samla sig i dikena. En stor korg som allting samlades i hade två bärremmar och när jag just skulle sätta mig på marken för att lirka korgen upp på ryggen kom mamma fram mot mig. Hon fick bevittna hur jag skulle resa mig upp med den till randen fyllda stora korgen och få upp den på ryggen för att hasta vidare. Hon bad mig att stanna upp men jag var lite trotsig och sa att jag måste skynda vidare för att jag hade mycket kvar att rensa. Hon följde med mig för att tömma korgen. Sen började hon tala med mig och nämnde samtalet med Karl och frågade mig vad jag tyckte om det. Jag var nog lite funderande om vad hon hade i kikaren och frågade henne om alternativet till denna framtid.
Hon var beredd att ta med mig omedelbart till Innsbruck och talade om för mig att jag kunde fortsätta gå i skolan där. Jag skulle kunna börja om några veckor i andra klass folkskolan i Innsbruck. Hon menade att nu när hon hade haft möjlighet att inreda lägenheten i Innsbruck på ett trevligt sätt skulle jag säkert trivas där med mina stora syskon Hansi och Herta.
Lång historia kort så var resultatet av samtalet att hon gick och talade om för Karl att hon ville att jag skulle få tillgång till ett liv med större framtidsmöjligheter än vad som bjöds i Prad. Karl och Irma var inte glada att bli av med en så bra och billig hjälp som mig men hade inte mycket att sätta emot min mammas planer. Det gick snabbt och jag tror att samma dag så fick jag säga adjö till mina kusiner Werner, Kurt och Inge samt deras föräldrar. Jag minns att jag innerst inne fortfarande var negativt inställd mot min mor för att hon under så lång tid som tre år hade varit i stort sätt totalt frånvarande men insåg även att det var helt rätt att jag nu skulle flytta ihop med henne igen och få chansen att börja ett annat liv. Det var inte svårt att säga adjö till min värdfamilj Irma och Karl och på väg till bussen som skulle föra oss till Österrike så tog jag även farväl av Tant Filomena och hennes familj. Det var sista besöket i hennes affär ute vid torget och jag ser henne framför mig hur hon önskade mig ett bra liv och tyckte att det var rätt att Mamma tog med mig hem till sig igen. Det var hon som hade brytt sig om mig och hade gett mig lite smörgåsar och saft när jag som mest behövde det.
Vi satte oss i bussen och åkte upp till Reschenpass samma väg som jag hade åkt ett par år innan när jag grät hela vägen för att jag inte ville lämna morfar och mormor i Prad. Nu fanns de inte längre och jag var nu nästan sex år gammal och skulle börja ett nytt liv i ett annat land.

Bonusbilder – klicka på dom.