Tåget tuffade på genom Denmark och spänningen steg inom mig ju närmare vi kom målet!
Efter färjeresan tog det inte mer än några timmar innan vi anlände i Köpenhamn där Hedvig Olson och hennes Carl bodde på Vesterbrogade Jag hade inte velat ringa till henne och förvarna eller fråga om hon kunde hjälpa mig nu när jag behövde det. Jag ville inte få ett eventuellt nej tyvärr utan satsade allt på att det skulle säkert ordna sig på något sätt. Men nu när jag närmade mig målet började jag inse att det var en ganska fräck satsning och började mer och mer undra över hur det skulle utveckla sig.
Köpenhamns tågstation tar emot mig och efter en lång natt och ytterligare sex timmar känns det bra att sträcka på sig!
Tågstationen var lite större än den vi hade i Innsbruck. Jag klev av tåget och frågade mig fram till hur jag skulle ta mig till Hedwig. Tack och lov så var det inte så långt att gå från stationen och efter en halvtimmes promenad med min resväska stadig i handen så var jag framme vid adressen. Jag tog mig in i huset och klev upp till tredje våningen och ringde på. Tystnad och åter ringde jag på och tystnad igen. Vad nu? Jag gick ned i trappuppgången och när jag öppnar dörren för att lämna huset så är det två äldre människor som vill in i huset. Jag tittar på dom och tänkte fråga om dom visste något om familjen Olsson på tredje våningen men innan jag hade hunnit ställa frågan så känner jag plötsligt igen Hedvig och hennes Carl.
Jag lyser upp och säger att hallo Hedwig det är jag. Marias pojke. Känner du inte igen mig? Hon kunde lite tyska och med hjälp av lite engelska så kunde vi prata med varandra. Gissa om hon var överraskat av mitt besök. Efter några välkomstfraser så gick vi uppför trapporna och den här gången kändes det betydligt lättare att bära min resväska upp till deras lägenhet. Jag minns att det var som att komma in i en exklusiv antikvitetsaffär och se alla dessa oerhörd vackra antika möbler och ting. Det visade sig att dom hade ägt en antikvitetsaffär tidigare. Vi slog oss ned i vardagsrummet och hon gjorde kafé och satte fram lite smörgåsar och tekakor. Ganska snart påminde jag henne om sitt löfte att hon skulle skaffa mig ett jobb i Köpenhamn på en restaurang när jag hade avslutad min lära som servitör.
Nu måste jag leverera det jag lovat för tre år sedan. Jag ringer genast till syrran på Tivoli.
Hedwig behövde nu tända en cigarr för att kunna berätta hela denna historia med sin syster som skulle återkomma senare telefonledes.
den vackra antika servicen som dukades fram vid min ankomst hos Hedwig
Nu var det spännande vad som skulle ske härnäst. Hedvig ordnade en sängplats till mig i ett litet gästrum och sedan ringde det igen. Nu kunde jag iaktta ansiktsuttrycket och även språket berättade för mig att det var ett positiv samtal. Systern hade talat med Herr Christensen som var ägare till Köpenhamns absolut flottaste restaurang under sommartid. Restaurangen befann sig innanför Tivolis område och där var det enbart öppet på sommaren. Herr Christensen var beredd att ta emot mig imorgon vid klockan tolv på sin restaurang för ett samtal. Det var positiv i alla högsta grad. Jag sov gott under natten och efter en välsmakande frukost så begav vi oss så småningom ut på stan och Hedwig och jag träffade Herr Christensen klockan halvtolv på restaurang ”Belle Terrassen”
Restaurang ”Belle Terrassen” inne på Tivoli var 1964 stadens bästa restaurang och hade fem stärnor i Guide Michelin och medlem i Confrérie de la Chaine des Rôtisseurs
Han hade talat med fyra av sina servitörer och kommit överens med dem om följande plan. Eftersom jag inte kunde det danska språket men var en duktig servitör så skulle jag hjälpa dom här fyra killar så mycket jag hann med och framförallt hjälpa dom som hade mest att göra för tillfället. Det var ju när man skulle bära ut maten samtidigt till flera gäster. Av dom fyra servitörer skulle var och en betala mig tvåhundrafemtio kronor netto i månadslön och restaurangen skulle bjuda mig på gratis mat under min arbetstid.
Vi var överens på ca. fem minuter och jag fick med mig en skrivelse från restaurangen som intygade att jag var lovat ett arbete på restaurang ”Belleterrassen” fram tills Tivoli stängde den 15 september. Allt jag behövde göra var att bege mig direkt till polisen och få en stämpel som gällde som ett arbetstillstånd och samtidigt uppehållstillstånd. Stämpeln fick jag i mitt pass dagen efter på förmiddagen och efter det begav jag mig direkt till restaurangen och började jobba där. Vit skjorta och svarta byxor hade jag själv och en svart kavaj samt en svart flyga fick jag på restaurangen. Nu var jag servitör på retaurang Belleterrassen.
Den runda byggnaden bredvid den lilla sjön i den övre högra hörnan är glassalen och inuti den fanns restaurang ”Belle Terrass”
Det var spännande att komma in till en så oerhört exklusiv restaurang som låg bredvid en liten sjö innanför Kopenhagens världsberömda tivoli. Restaurangen var inrymd i en byggnad som kallades för glassalen. Taket innehöll mycket glas och lyste upp restaurangen med mycket dagsljus som gav den stora blomsterutsmyckningen ett extra lyster. Vita fina bordsdukar och ett vackert bordssilver bidrog till den estetiska helhet som var ett signum för denna restaurang. En vacker skylt utanför ingången meddelade att krogen var medlem i Chaine de rotisserie som var på den tiden lika fint som att man hade 5 stjärnor i Michelineguiden.
Här kutade jag omkring sommaren 64…Det kändes härligt att ha hamnat mitt i världen..
När jag nu hade fått låna en svart kavai och en svart fluga så var jag fit for fight och fick hälsa på restaurangchefen herr Benson som var en vänlig liten man som tog emot dom flesta gäster och placerade dem ut över hela restaurangen så att servitörerna på dom olika stationerna fick ungefär lika mycket att göra. Dentfanns en övre och en lägre del och jag skulle hålla till i den övre som låg lite längre in.
Grilled by the french Rotisseur Monsieur Claude
Där fanns även en fransk grillchef som höll till inne i själva restaurangdelen och han var ansvarig för allt som skulle grillas. Han hade varit tjugo år på den här restaurangen varje sommarsäsong och hans danska var så dålig efter alla dessa år så att det var otroligt att man kan lyckas med bragden att kunna undvika att ta till sig ett annat språk efter en så lång period. Jag fick snabbt hälsa på dom fyra servitörerna som jag skulle assistera. Det var redan full fart när jag anlände och det behövdes inte att instruera mig utan jag tog i direkt så fort jag såg att nån av grabbarna behövde hjälp med att bära fram eller att servera av efter gästerna som hade ätit färdig en omgång. Så redan efter en kvart så kände jag att det här gick ju fint och började slappna av lite. När lunchen började gå mot sitt slut så tillfrågades jag om jag ville äta deras personalmat och det satt bra med lite mat efter min inhållsrika och intressanta förmiddag.
Arbetstillstånd som jag fick medans jag väntade framför polismannen som stämplade in den i mitt pass gällde från den 14 juli till den 15 september 1964 som servitör på Rest. Belle Terrasse
Det hade ju gått som på räls när jag besökte politiet i Köpenhamns innerstad. Pappret som jag kunde visa upp öppnade landet för mig och efter liten stund så hade jag fått både uppehåll- och arbetstillstånd stämplat i mitt pass. När jag nu satte i det oerhört lilla utrymme bredvid köket och njöt av maten så la jag märke till en ung kille som var inte mer än årton år gammal och vi började prata med varandra.
Detta kunde ha varit Eddy fast han hade blond hår
Eddy skulle visa sig blev min gode vän och följeslagare under min tid i stan. När jag talade om för honom att jag letar efter ett ställe att bo på nämnde han att i den gamla kåken som han bodde så fanns det flera rum lediga och jag kunde säkert räkna med att kunna flytta in på direkten. Jag hade ställt in min resväska under förmiddagen på centralen för förvaring och nu direkt efter lunchen var avklarat så tog han med mig till centralen där vi hämtade ut den igen och begav oss sedan till Fredriksberg där Eddy bodde.
Vi tog spårvagnen från Huvudbanegården mot Fredriksberg som kallades den stadsdel som låg ca. en tio minuter från stans absoluta centrum där rådhusplatsen, centralstationen och Tivoli låg tätt bredvid varandra.
Jag fick träffa den gamla damen som ägde huset och vi kom strax överens om månadshyran som låg på tvåhundra kronor. Eddy hade ett större rum i bottenvåningen och jag fick ett mindre rum med fönster mot baksidan. Det var lite surrealistiskt att titta ut genom detta fönster för att i samma höjd som mitt rum låg så stod en gammal utrangerat spårvagn kvar enbart en max tio meter ifrån mina ögon. Den omgavs av gröna växter som var på väg att växa in i vagnen. Det hela gav ett annorlunda intryck och i synnerhet när vi satt någon gång på rummet och drack lite vin och tittade ut genom fönstret så trodde man inte sina ögon…när spårvagnen började röra på sig.
Liknar mycket huset jag bodde i Fredriksberg på Hortensiavejen med en gammal hamok.
Runt huset hade vi en liten trädgård med en hel del träd i och en gammal hammock och ett par andra trädgårdsmöbler fanns där lite huller om buller utplacerat. Huset hade definitivt sett sin bästa dagar men jag skulle få se mina bästa dagar i detta hus framöver. Allting stämde perfekt hittills.
Efter jag hade placerat min väska i mitt nya rum och öppnat de kände jag mig hemma och gick sen ned till Eddy för att vara lite social. Jag hörde på långt håll musiken som strömmade ur hans rum.
Det var musiken från Beatles LPn ”A hard days night”. Eddy älskade Beatles och han hade köpt sig en Beatles jacka och klädde sig i Beatleskläder incl. svarta beatlesboots. Han frågade mig vad jag tyckte om musiken och det fanns ju enbart ett svar. När vi underhöll oss på både tyska och engelska så berättar han att han skulle åka över till Sverige framöver på hans lediga dag och jag var välkommen att följa med. Även hans Lone skulle följa med och anledningen till Malmöbesöket var ett biobesök. Ingmar Bergmans nya film ”Sommaren med Monika” hade haft premiär i Sverige och alla talade om Harriet Anderssons vackra bröst som hon generöst bjöd publiken att se på i denna kärlekshistoria mellan henne och Lars Ekborg.
Jag tackade självklart ja och mycket riktigt så tillbringade vi en trevligt dag nån vecka senare när både jag och Eddy hade samtidigt en ledig dag. Tiden går fort när man har roligt och efter en promenad in mot Tivolit så var vi åter på restaurangen och det var dags för kvällsskiftet.
Vi började alltid klockan sex och skulle hålla på till tolv. Jag fick i regel gå hem redan vid elvatiden beroende på hur mycket det var kvar att göra så dags. Men Eddy som jobbade som sin egen servitör var alltid kvar till tolv innan han kunde räkna ihop sin dagskassa och sedan gå hem.
Det var imponerande att se kvällsgästerna flott klädda att dinera på denna fin fina restaurang som var stans finaste krog på sommarhalvåret när Tivoli hade öppet.
Dom kom verkligen från hela världen och jag njöt av stämningen på stället. I synnerhet på kvällarna när det brann stearinljus på alla bord och folk stod i kön för att komma in.
Eddy gav mig ett tips. Eftersom jag slutade en timme tidigare än han så skulle jag gå i förväg till Palladium och han skulle komma efter. Palladium var stans största biograf. 1964 var det ovanligt att det på ett och samma ställe fanns flera biografer men det fanns det på Palladium. Här fanns det även ett dansställe där det uppträde dom nya rockbanden som hade stått upp i och med Beatles och Stones hade revolutionerat POPmusiken.
Han hade visat mig stället redan när vi gick förbi där på väg till kvällsjobbet och det låg näst intill Tivolin så det var inte svårt att hitta. Inte visste jag när jag inträdde där att hit skulle jag återvända nästan varje kväll under den här sommaren för att lyssna på bra musik och kolla in tjejerna och dansa och dricka Carlsberg och Tuborg och tillbringa en avslappat tillvaro varje kväll efter jobbet hade tagit slut. Det var härligt att upptäcka ett sånt liv och det svängde ordentligt. När Eddy dök upp efter tolv så bjöd han på öl och vi hade trevligt tillsammans tills stället stängde vid etttiden.
Då trodde jag att nu var det dags att gå hem men ”ikke sa Nikke”. Vi skulle fortsätta festa och korsade rådhusplatsen för att ta in oss på Ströget där det fanns ett danshak som hette Exalon och var vida känt för att vara ett ställe som blev bättre och bättre ju längre natten pågick.
Det svängde på Exalon hela sommaren..1964
Stället var helskönt. Bra musik, alltid dansvänligt och hur mycket sköna tjejer som helst. Öl var inte dyrt heller och där höll vi till tills dom stängde vid tre. Nu tog vi en pölser det vill säga en dansk korv på rådhusplatsen och kollade in folket runt omkring. Nu var kl. halvfyra och det var fortfarande många människor som njöt utav att vara ute och inte hade tagit sig hem ännu. Jag trodde att det var äntligen dags att åka hem när vi satt oss i en taxi som Eddy hade vinkat in.
Klubben hade öppet till o6.00 på morgonen…sen tog vi en frukost på vägen hem innan vi fick oss några timmars välförtjänad sömn..
Men när vi hade åkt ett tag så stannade vi igen och Eddy betalade innan vi äntrade ytterligare en bar. Här var det frågan om en bar som hade öppen till kl.sex på morgon och det var enbart jukeboxen som dominerade.
Den som ville dansa kunde göra så om han ville men dom flesta hade lugnat ned sig efter dom hade säkert besökt en hel del andra etablissemang för att roa sig. Vi satt oss i deras sköna fåtöljer nere i källaren och kopplade av efter en tuff dag och natt. Efter en öl eller två så tog vi en taxi och åkte till Hortensiavägen nr. 7 där en säng väntade i mitt rum. Klockan var säkert fem innan jag somnade och litade på att Eddy skulle väcka mig. Väckarklocka hade jag inte hunnit skaffa mig ännu så jag litade på honom. Han skulle samtidigt med mig börja jobb kl. elva.
När han väckte mig så var det bråttom och vi fick springa till spårvagnen som skulle ta oss till Tivolin. På vägen så hann vi köpa oss ett wienerbröd som vi åt i spårvagnen och sen började en ny arbetsdag.
Jag hade fått i mig några timmers sömn och mådde bra efter umständigheterna. Serverandet gick bra och vid två tiden så var jag ledig igen under eftermiddagen. Nu tog jag hem mig själv och la mig för att vila ett tag och sen var det dags att åter börja kvällsjobbet från sex till elva.
Efter kvällsjobbet så blev det Palladium, Exalon och sedan hemgång tillsammans med Eddy som hade en kompis som var kock på Belle Terrassen och även han var med oss ute ibland efter jobbet. Eddys tjej Lise fick jag möta några dagar efteråt och hon var en ganska vacker men lite blyg tjej. På samma restaurang träffade jag två killar som jobbade i köket och lagade mat. Båda två var från Innsbruck konstigt nog och dom hade under vinterhalvåret jobbat på en stor kryssningsbåt som hette
Stella Polaris där dom varit med om fina upplevelser under deras kryssningar. Dom hade en hel del att berätta. En av killarna blev många år senare lärare på en hotellfakskola i Innsbruck och undervisade där en av min systers flickor. Trots att det var många år senare så kom han fortfarande ihåg mig berättade Corinna för mig.
Vilka kvällar! När jag stod på Rådhusplatsen i Köpenhamns absoluta centrum klockan ett på natten så kunde det vara fullt med folk som var ute och njöt av den ljuva sommarnatten och alla såg ut att ha det bra och danskarna som är ett glad folk minglade med alla dessa människor från överallt som hade dragits till denna metropol.
Klampenborg – där jag mötte denna underbara tjej men tyvärr enbart en eftermiddag..
Jag blev försenat en timme till kvällsarbetet..
1964 var en exeptionell vacker sommer och när jag var ledig en eftermiddag så åkte jag till en havsstrand som hette Klampenborg för att bada. Där mötte jag en gång en mysig tjej och vi båda gillade varandra och sa några fina ord till varandra och tiden gick fortare den här eftermiddagen så att när jag skulle åka tillbaks till kvällsjobbet så var jag redan sen och på väg med tåget in till stan så blev nåt fel och jag kom säkert en timme försent till jobbet. Det var inte min stil att komma försent så jag tog det hårdare än mina fyra ”arbetsgivare” och lovade att inte göra om det.
Jag lärde känna en hel del andra av servitörerna bland andra så berättade en av killarna att han på vinterhalvåret drev en bar nånstans på dom kanariska öarna. En annan av killarna sa att han hade jobbat lite varstans i världen och bland annat i Stockholm. Han hade jobbat på Grand Hotel och sa att om jag nån gång ville jobba där så behövde jag bara kontakta personalchefen på hotellet som hette Melchior och hälsa från honom och berätta att vi hade jobbat tillsammans så skulle jag vara garanterat ett jobb på Grand Hotel. Det la jag på minnet och det skulle jag kanske kunna få användning en vacker dag – tänkte jag.
När det hade gått en två veckor eller så så hörde jag att Freddie min gamle polare från Innsbruck var äntligen beredd att ta sig även han till Köpenhamn. Han skulle ta med sig min gamle resekompis Harry. Dom båda kunde ju bo hos mig åtminstone första tiden tills dom hade fixat ett eget rum. Jag hämtade dom några dar senare från tåget och introducerade dom på ”mina ställen” och redan efter en vecka så började båda två jobba på Hotel SAS Royal som diskare.
Dom två delade ett rum i samma hus som jag bodde. Nu var vi ett större gäng som var ute på kvällarna och vi hängde ofta på vissa kaffes tillsammans under dagtid. Freddie var som en magnet när det gällde flickor och dom drogs till honom som flugor till en flugfälla. Freddie hade ett leende som var nyckeln till hans framgång och dessutom gillade han alltid att klä sig lite som en Dandy.
Harry när jag mötte honom efter ca femtio år i Gävle. Han var sig lik men med lite mer mage..
Harry tog det lite lungnare och var mer en tillbakadragen typ som blommade upp mera sällan. Men även han såg bra ut och var rätt omtyckt av tjejerna.
En dag så var vi tre ute en eftermiddag och promenerade inne i Tivolin. Freddie var en skojare och han berättade för oss att han hade klippt ut från en tidning som hette ”Der Spiegel” en pengarsedel som föreställde femtio Tyska Dmark. Nu börjar det hända saker och ting av sig själv skulle det visa sig. Vi står framför en stånd där man kan köpa några bollar och jag tror att man skulle fylla en hink med dom eller nåt sånt. Freddie beställer en omgång bollar och vi talade tyska med varandra och Freddie betalar dom här bollarna med sin
Tivoli
femti D-marksedel. Han skulle säkert enbart skoja till det för sedeln såg enbart väldigt äkta ut på ena sidan medans på den andra sidan så var det vanligt tidningstext. Men som ordspråket lyder. ”Tillfället gör tjuven” så händer det som ingen hade väntad sig. Damen bakom disken tittar på sedeln och godkänner den utan vidare som äkta och börjar räkna om den till danska kronor och lämnar en hel del växel tillbaka till Freddie som först blir lika förvånat som Harri och jag men håller god min och stoppar sedan pengarna på sig och vi kan inte fatta vad som håller på att ske men samtidigt så vill vi nu snabbt därifrån utan att börja springa med en gång. Så vi vänder oss och drar iväg och så går vi snabbare och snabbare för att komma därifrån så långt som möjligt.
Plötsligt när vi kommit en bit på väg så hör vi att nånting håller på hända bakom oss. Vi har blivit upptäckta och damen tillsammans med en kille börjar närma sig oss bakifrån och jag känner stor fara plötsligt och jag börjar springa fort in i en större folkmängd och jag kommer med ett bankande hjärta undan förföljarna och först långt därifrån sätter jag mig på en parkbänk och börjar analysera vad som hänt och vilka konsekvenser kommer det att kunna medföra.
Tivolis egen orkester marscherar förbi medans vi flyr genom mängden……
Det är en timme kvar tills jag skall börja mitt kvällspass och jag kan tänka mig att det inte är omöjligt att om Freddie åkte fast eller Harrie eller båda två att spåren sedan leder till mig eftersom vi var ju tillsammans när det hela hände.
Hur skall det gå?
Jag såg redan löpsedeln framför mig. Utländska storbedragare avslöjat inne på Tivoli. Utvisas genast!! osv.
När jag sen började mitt jobb så var jag jättenervös inför möjligheten att polisen kulle eventuellt följa spåret som ledde till min arbetsplats och jag såg mig redan halvt utvisat från Danmark.
I värsta fall blir det hemresa efter denna misssss!!
Även när jag kom hem sen mitt i natten så var jag oroligt att eventuellt polisen skulle vänta på mig. Tack och lov slutade hela historien med att Freddie fick följa med till Tivolipolisen och förhördes.
Han fick lämna pengarna tillbaka och hans förklaring var att han hade själv fått sedeln av en av dom andra killarna som var med honom men som hade sprungit sin väg. Dom trodde honom säkert inte men släppte honom efter en ordentlig varning. Men dom hade tagit hans adress och där bodde även Harrie och jag.
Så nu visste man inte om dom kanske skulle fortsätta att rota i den här affären och hitta oss. Efter två dagar så hade vi fått klart för oss att så inte skulle ske och livet återgick till det normala. Men visst är det intressant vad impulser kan ställa till med. Omöjligt är det inte att allting kunde ha slutad med en utvisning.
En dag så hade jag litet tid över innan luchen drog igång och jag stod i bortre ändan av restaurangen när jag hörde musik genom en dörr som jag aldrig hade sett förut. Jag öppnade dörren och kom in backstage till en scen som tillhörde konzertsalen inne i Glassalen.
Som sagt så bestod hela huset av dels en konsertsal för några hundra personer och vår restaurang. Nu närmade jag mig scenen och musiken avtog och jag hörde röster på engelska i en lågmält ton. Jag började ana vilka människorna var som talade med varandra på scenen. Gissa om jag blev förvånat och imponerat när jag kände igen Burt Bacharach och Marlene Dietrich.
Marlene Dietrich på Belle Terrassen
Min mamma har ofta nämnt en av hennes ungdomsidoler Marlene Dietrich så att jag hade trodd att hon inte var vid liv längre. Nu stod hon här livslevande på scenen och hade en genomgång med hennes orkester som leddes av den ungdomlige och karismatiske musikkompositören Burt Bacharach.
Han var känt för att ha skrivit musiken till otaliga hits där texten alltid skrevs av hans kompis Hal David.
Oftast var det Diane Worwick en färgad sångare som gestaltade låtarna på skivorna. Burt var gift med den likaså kända skådespelerskan Angie Dickinson som var en riktig skönhet.
Men när Marlene ville göra en världsturnée med sina gamla låtar och även nyare material så vände hon sig till Burt och bad honom att sätta ihop en orkester med ca 15 musiker i världsklass och ge se ut med henne på turné.
Sag mir wo die Blumen sind? var en av dom nyare låtar hon var känd för och under kriget så sjöng hon Lili Marleen. Men nu stod dom här båda två framför sina musikanter och filade lite på sin show.
Burt Bacharach och hans fru Angie Dickinson
Efter ett tag drog jag mig tillbaka genom samma dörr som jag hade kommit och återgick till att servera lunch för dagens gäster. Samma kväll så händer följande. Efter föreställningen så kommer en hel del musiker med sina fruar och intar sin sena kvällsmåltid i våran restaurang. Även Marlene Dietrich kommer och håller hof med ett gäng musikanter. Däremot så kommer Burt Bacharach enbart till våran lilla bar för att få sig en drink tillsammans med sin Angie innan dom drar vidare.
Jag tänkte på min mamma när jag senare på kvällen var med och serverade Marlene och hennes gäng. Detta skulle min mor ha sett. Tänk att enbart en månad sedan var ja fortfarande hemma i Innsbruck och hon fick väcka på morgonen. Det kallas för ett snabb scenbyte.
En del av Marlenes musiker kom sedan kväll efter kväll under en veckas tid och åt hos oss efter föreställningen. Jag minns speciellt två fransmän varav den ene spelade på trummor och deras två fruar som båda två var otrolig vackra svarta kvinnor. det kändes som man var i centrum för den stora vida världen och man satt på första parkett.
Nu är ja plötsligt framme vid en alldeles speciell kväll. Vi hade ett bord i restaurangen som hade en blomsterutsmyckning som var restaurangens signum. Denna ställning som föreställde en vas modell större var konstruerat så vaspelaren var så pass högt så alla gäster som satt kring detta runda bord fortfarande kunde se varandra för att själva blomsterprakten hamnade ovanför deras ögon. Det var fru Christensen själv som varje förmiddag satte upp alla blommor till hela restaurangen och för enbart detta fina runda bord så tog det henne säkerligen en halv timme att ordna denna vas. Det var naturligtvis vid detta bord Marlene hade suttit och intagit sina måltider. Men nu fanns inte hon kvar i stan utan det var andra fina gäster som satte vid detta bord när följande incident inträffade.
Gästerna hade avklarat förrätten och var redo för sina steaks som skulle grillas en bit bort visserligen men fortfarande inom deras synhåll. Den franska grillmästaren var nogrann med stektiderna och man fick passa sig så man hämtade maten på sekunden när han var på gång och avslutade sin grillning av köttbitarna. Så där stod både min kollega och jag och skulle ta hand om sex personers kötträtter och servera dem direkt från grillen till bordet. Sånt hade jag gjort många gånger förr och jag börjar med att lasta två av dom här stora grilltallrikarna som jag skulle bära med vänster hand och en tallrik i höger handen. Dessutom skulle jag ha med mig en silverbehållare med varm bearnaise sauce. Till saken hör att varje tallrik har en så kallat glosch över sig som är gjort ut av koppar och skall hålla köttet varm ända fram till bordet. Så jag ställer bearnaissaucen ovanpå den ena tallrikens kopparglosch och beger mig sedan mot det vackra runda bordet.
Tänk dig detta föremål upp och nervänt ovanpå en tallrik och ovanpå detta ett föremål fylld med bearnaisesauce…..
Men så fort jag har tagit några steg så är det nånting som händer och gör att bearnaisesaucen trillar av koppargloschen och utlöser följande kedjereaktion. Detta silverkärl sitter fast med en undertallrik och på vägen ned mot den heltäckningsmatta som ligger på marken så vänder sig detta föremål i luften ca 90 grader och studsar mot mattan med undertallrikens kant. Där utlöser detta hårda slag mot silvertallrikens sidokant en rotation av själva saucen som får en katapultartad fart och börjar leva ett eget liv genom att en stråle söker sig i en halvcirkel både uppåt och framåt mot det fina bordet.
Från 120 cm höjd så faller denna bearnaisebehållare rakt ned på marken och tar emot med kanten och utlöser en katastrof…
Nu är det så att i dess väg så hinner den korsa ett flertal gäster och spruta ned deras fina kläder med den utsökta gulaktiga feta konsistens som är ett kännetecken för denna annars så utmärkt goda sauce. Jag förnimmer enbart fragment av resultatet och ser det hela såsom i en film samtidigt som mitt hjärta börjar slå lite fortare. Vad göra nu? Katastrof. Katastrof är enbart förnamnet. Jag återvänder med mina fortfarande fullastade händer mot grillen där jag ställer tallrikerna med dom nystekta köttbitarna och ser den franske grillmästarens blick. Han börjar svära på franska och jag går mot själva köket. Det sista jag ser är hur restaurangchefen kommer springande med servietter och varmvatten i en liten skål för att börja pyssla om gästerna som har blivit drabbade. Jag ser hans blick och vet att nu gäller det att inte stå i vägen för någonting. Så jag tar snabbt trappan ned till personalens omklädningsrum och söker upp en av toaletterna där jag sätter mig efter jag stängt dörren. Jag sitter och hyperventilera enbart för att få tiden att gå och komma ur mitt skräckslagna tillstånd.
Jag hyperventilerade för att komma ur paniken..
Jag svettas och ser framför mig vad som eventuellt kan komma att hända när jag återvänder till dom levande en trappa upp. På avstånd så hör jag dom vanliga ljuden av svängdörrarna som leder från köket till restaurangen och hör hur man springer in och ut och efter en tjugo minuter så tar jag mig äntligen samman och återvänder upp till restaurangen. Innan jag visar mig inne i den så är det en av kyparna som ser mig och kommer fram till mig. Ta det lugnt. Vi har alla varit med om liknande saker och han lättar upp min stämning genom att till och med garva när han tillägger att han ändå måste säga till mig att jag faktiskt satte nån form av rekord genom att pricka nästan hela sällskapet med den gula saucen.
Jag kände mig väldigt koncentrerad på ingenting….
Jag var inte redo för ett skratt just då utan tittade på hur flera av personalen fortfarande höll på att försöka tvätta ren en del av kavajerna som hade tagit stryk. Restaurangchefen kom förbi mig och tittade ansträngt på mig men sa inte ett ord. Herr Christensen hade dykt upp plötsligt och blev inblandat i skådespelet och lovade gästerna guld och gröna skogar för att dom skulle kunna ha överseende. Dom slapp betala notan och blev lovat att restaurangen självklart skulle stå för deras kemtvätträkningarna framöver när dom kom indroppandes under resten av sommarsäsongen. Varje gång det kom en ny räkning som någon av gästerna hade sänt till restaurangen så kom ägaren direktör Christensen till mig och påminde mig om denna ”fruktansvärda” upplevelse.
Här passar bearnaisen bättre än på gästerna!!
Senare fick jag höra hur det hade gått till efter jag hade lämnat scenen. Det hade krävts flera av servitörerna inclusive restaurangchefen som pysslade om gästerna och gav dom första hjälpen innan dom kunde fortsätta med sin varmrätt som den franske grillchefen Monsieur Claude självklart skulle grilla med nya köttbitar. Champagne till efterrätten hjälpte till att muntra upp gästerna så att dom inte gick med bad feelings från restaurangen. Restaurangens goda rykte fick ej smutsas ned. Kosta det vad det ville. Och det kostade en bra slant innan alla gäster kunde ersättas.
Tack vare denna incident så blev jag ihågkommen och när jag flera år senare hade vägen förbi restaurangen och besökte dom så fanns det kvar en del servitörer och dom mindes denna bearnaiseincident och vi garvade tillsammans åt denna gamla historia.
”Sommaren är kort, det mesta regnar bort.”… lyder en fin gammal svensk schlager. Men den här sommaren var inte kort utan den var intensiv och oändligt. Så kändes det när man väl var mitt i den och varje dag var ett nytt äventyr. Man visste aldrig hur en dag skulle kunna sluta.
Den här porten passerade jag varje dag på väg till mitt arbete. Springande utan legitimation.
Jag träffade många människor och det var nyttigt att lära sig av dom något som jag själv skulle få bruk för framöver. Vad skulle hela mitt liv medföra? Livet kändes oändligt och nutiden var den allt överskuggande dominerande perioden i detta liv. Men ändå var jag tvungen att börja fundera över den närmaste tiden. Jag visste att mitt arbete hade ett naturligt slut den här gången för att stället stängde för säsongen. Det skulle inte ha varit omöjligt att hitta ett nytt servitörsjobb i Köpenhamn men det var inte riktigt så jag hade föreställt mig det hela. Utan mina gamla undermedvetna planer innehöll diverse vistelser i olika länder för att lära sig språket. Engelska och franskan borde jag förbättra avsevärt.
Hallo Paris….
Så London hägrade i mina tankar mer och mer. Apropå språk så hade jag väldigt lätt att lära mig danska och utan att skryta kan jag säga att jag förstod det mesta och kunde även tala hyfsat trots att jag omgicks rätt mycket med mina tyskspråkiga vänner. Men med Eddy talade jag mest danska efter ett tag. Jag minns att det inträffade ett ögonblick då jag jag hittade en nyckel till språket och från ena stunden till den andra så förstår man plötsligt vad folk säger och att läsa tidningen dagligen en liten stund för att se vad som händer i världen bidrog rätt mycket till att jag fick en bättre förståelse för vad som utspelade sig runt omkring en.
Men nu skulle jag börja smida planer för tiden efter den 15 september. Jag hade redan börjat lägga undan lite pengar för att kunna ta mig någon annanstans och kunna överleva under en kortare period innan jag skulle hitta ett nytt jobb inom restaurangbranchen i London. Men hur skulle vi ta oss dit?
London calling……
Jag säger vi för att det hade blivit klart under sista tiden att Harrie och jag hade samma planer och vi två skulle även ha dom största möjligheterna att kunna slå oss fram med hjälp av våra yrkeskunskaper. Så det var så som min mamma hade sagt när hon förslog att jag skulle satsa på kyparyrket. Hon sa ju att med detta jobb så kan du få arbete varsomhelst i världen och nu skulle det testas igen.
Vi funderade alltså hur vi skulle resa till London. Det billigaste sättet var det bästa men samtidigt så dök en annan faktor upp som skulle visa sig hade avgörande betydelse för resrutten.
Edny och Linda
Jag hade nämligen tagit telefonledes kontakt med min gamla kärlek Edny som hade återvänt till sitt gamla hemland och numera bodde utanför Oslo. Som det nu var så hade hon det lite tråkigt där och såg fram mot att både Harrie och jag skulle hälsa på henne vilket vi tog som en självklar uppmaning att genast lägga om våra resplaner och ta vägen till London via Oslo. När vi nu hade bestämt oss hur den närmaste framtiden skulle se ut så börjar man direkt se sakernas tillstånd på ett nytt sätt. Man är medveten att det man nu håller på med är temporärt och att man kommer att skiljas från en hel del nyfunna vänner och det känns både tråkigt och samtidigt ser man redan framåt mot nya möten och platser med en viss spänning. Hur kommer det att gå? Jag var övertygat om att ett sånt otroligt flyt som jag hade haft i Köpenhamn kommer jag inte att kunna räkna med och det skulle visa sig att jag trodde rätt. Men till dess så var det kvar en hel del tid som behövde fyllas med dygns rutiner.
Freddie hade hemlängtan och skulle ta en paus…
Freddie skulle ta sig hem till Innsbruck igen och han var ganska nöjd med sin vistelse hittills men han ville återgå till sitt gamla jobb som skyltmålare i Innsbruck. Han hade varit med om en hel del flickaffärer under den korta tiden i stan och behövde vila upp sig lite hemma i Innsbruck.
Att ta adjö från Eddie var svårare för att vi hade blivit bra vänner men eftersom han skulle fortsätta sitt servitörsjobb på en annan Köpenhamnkrog så skulle våra vägar skiljas. Så en vacker dag stod Harrie och jag vid huvudbanegården i Köpenhamn och klättrade på tåget till Oslo och vinkade adjö till denna ljuvliga stad som hade mottagit mig med öppna armar och gett mig både arbete och rätt att uppehålla mig där och framförallt visat mig att det fanns en ”värld” utanför min gamla hemstan.
Adjö mitt kära Köpenhamn som lärde mig att stå på egna ben..Du har varit god mot mig!!
Jag kommer aldrig att glömma sommaren 1964 i Köpenhamn. Den sommaren är en stor och viktigt byggsten i mitt liv och med denna vetskap i bagaget så tuffade vi genom natten till nästa hållplats som skulle visa sig från en helt annorlunda sida.
Från vänster uppställd nattåg 6 Malmö-Stockholm/Oslo. Resan mot det okända fortsatte.
När vi satt på tåget ville Harry se betyget jag hade fått utav Restaurangägaren Herr Christensen innan vi tog farväl av varandra. Han hade stark imponerat på mig när jag såg honom ibland på eftermiddagen ställa sig i disken på restaurangen och själv diska under de timmar som det saknades den ordinarie diskaren. Där stod han som var miljonär flera gånger om och hade krämplat upp sina skjortärmar och visslade samtidigt som han tog hand om grovdisken. Starkt gjort – och nu ville Harrie se betyget han hade skrivit ut åt mig. Så här ser det ut trots att jag spillde bearnaisen över halva Köpenhamn…..
