Efter en tuff första vecka sov vi länge på lördag och steg inte upp före 11-tiden. Att stå i duschen under det varma strilande vattnet och känna att nu börjar livet på nytt var inte så dumt. En strålande vacker höstdag utanför vårt fönster fick oss att gå ut på stan.
Vi bodde i Gamla Stan och hade nära till vattnet. Denna närhet upplevde jag som befriande. Jag tänkte att om jag nu skulle sätta mig i en båt så skulle jag kunna åka via Östersjön ut till Nordsjön och vidare till Atlanten och gå genom Panamakanalen ut på den pazifikiska oceanen och vidare förbi Söderhavet och så småningom hamna i Asien och sedan runt Afrika och åter till Europa och Sverige och tillbaka till Gamla Stan. Vilka möjligheter.
O vad skönt att kunna drömma lite om den stora världen som väntade att bli upplevt. Känslan att känna sig förbunden med hela världen genom vattnet är enorm. Jag visste att jag ville alltid bo nära vattnet och inte vara instängd bland bergen som tar bort blicken mot en horizont och som jag tyckte gjorde människorna mer benägna till att se enbart fram till bergväggen som begränsade den ”stora vyn” ut över världen.
Strandvägen sedd från Skeppsholmsbron
Harry och jag promenerade som turister längs kajen mot Strandvägen och sedan ut mot Djurgården. Vi hade fortfarande nästan inga pengar så vi kunde inte äta någon större lunch men det störde oss inte för att vi var ju säkra på att få oss ett kvällsmål i samband med vår första arbetspass som började vid femtiden.
Innan dess så skulle vi helst stryka våra svarta byxor och klippa varandras hår så vi inte såg för långhårig ut. Visserligen hade The Beatles redan blivit populära men inte kunde gemene man se ut som dom om man ville jobba på Grandhotel i restaurangen. Så vi fick låna både strykjärn och sax på vårt lilla hotell av en vänlig man i receptionen och kunde göra oss representabel innan vi åter promenerade mot Grandhotel.
Nu var vi redan anmälda i personalreceptionen och slussades upp mot omklädningsrummet efter vi vi fick oss även tilldelat eleganta vita kyparjackor med guldknappar på framsidan och axelklafforna.
Mitt verktytg tillsammans med en penna i bröstfickan..
Jackorna som restaurangen höll med var nystrykta och nu fyllde jag fickan med en penna och en liten anteckningsblock. Jag hade även mitt enda verktyg med mig som bestod av en korkskruv som jag redan använde i Innsbruck under min lärotid på Hotell Europa. Det kändes tryggt att ha med mig den gamle korkskruven. Nu fanns det en halvtimme för att åter besöka personalmatsalen och inta en god måltid innan vi skulle infinna oss i restaurangmatsalen som även kallades Grand Hotels vinterträdgård.
Lokalen var fantastiskt att se på. Om jag säger att det var högt i tak så är det inte påhittad Det var ca. fyra normala våningsplan hög. Platsen var skapat för att man skulle glömma klimatet utanför och känna sig behagligt i denna trädgårdsmiljö. En scen under en stor marmortrappa dominerade ena sidan och på den där så var det en mindre ensemble som trakterade både cello, bas, flygel och diverse andra instrument. Det kallades tavelmusik. Musikanterna kom visst från Ägypten. Trevligt att ha att lyssna på under arbetets gång.
Lokalen var en förredetta vinterträdgård och en imponerande miljö att arbeta i. Vackert är enbart förnamnet!!
Heltäckande vackra mattor på vissa håll och marmorgolv på andra gjorde att allting kändes väldigt vackert och högtidligt. Små intima lyktor tända vid vissa bord, färska blomster och stearinljuset samt den klassiska musiken lät en att glömma hur man hade hamnat på denna säregna plats.
Strax dök det upp en hofmästare som välkomnade oss och delade oss in i två lag. Harry skulle jobba med en italienare och jag fick en svensk kille som skulle vara min handledare den här första kvällen. Min kollega kunde tala engelska så efter vi presenterade oss för varandra så satte jobbet igång.
Åke var en lite äldre farbror som skulle lära mig svenska och det skulle gå fort för att jag hade de danska språket som en bra grund.
Åke visade mig våran station som bestod av fem eller sex bord. Några större bord som kunde ta upp till åtta gäster och några lite mindre. Borden var redan dukade och eftersom gästerna hos oss inte hade anlänt ännu så fanns det tid för Åke att visa och förklara en hel del av verksamheten. Det fanns ett mycket bra och vettigt system. Två servitörer arbetade alltid tillsammans på en station som i regel hade hand om sex bord. En servitör skulle finnas nära gästerna och behärska det svenska språket så att han kunde kommunicera med dem och den andra servitören hämtade maten från köket. Jag fick så klart rollen som andre man i teamet och var ansvarig för beställning och hämtning av all mat i köket som befann sig en våning under restaurangmatsalen. Det var stora avstånd från vissa områden i restaurangen att ta sig enbart till utgången som ledde till köket och platsen där man hämtade dryckesvarorna. Därifrån skulle man via en rulltrappa ta sig ned till köksregionen och där lämna in matbeställningen genom att man lämnade den skriftliga beställningen samt en bong in till köksmästarens assistent som ropade högt upp rätterna för kockarna och därmed blev beställda.
Därpå återvände jag till restaurangen och hjälpte min kollega med allt möjligt som var aktuell just då. Det kunde vara att komplettera besticken på gästernas bord eller byta ut vissa glas mot andra, eller hjälpa till med dryckserveringen, hämta en iskylare, dyka av borden där gästerna hade ätit färdigt sin första omgång osv.
Hofmästare Olson tog vänligt emot oss första arbetspasset..
Jag tog emot nya beställningar som min kollega överräckte mig efter han hade fått dom av hofmästeren som alltid tog upp gästernas beställning. Det gick bra att relativt snabbt komma in i rutinerna och känna att det här kommer man nog att klara av. Kvällens första tre fyra timmar är alltid lite hektiskt och sen lungnar det ner sig ett tag innan det kan bli frågan om en annan sittning eller till och med en tredje och det är dags att duka av alla bord och flytta alla blommor som stått på borden till ett svalt rum så att dom klarar sig bättre till morgondagen. Blommorna på varje bord och stearinljusen är ett eget kapitel. Så den här första kvällen så hände inget allvarligt typ att man tappar något i golvet eller spillar på en gäst eller på bordsduken så att man får skämmas inför både gäster och personal.
Under kvällens lopp så finns det alltid nån liten stund där man kan dricka själv en kopp kaffée eller ta sig ett glas av något som en gäst har lämnat kvar i flaskan.
Jag fick ett första intryck över hur stor personalstyrkan var. Det fanns säkert tio tvåmannateam förutom ett antal hofmästare och restaurangchefen som tog emot gästerna vid ingången och hänvisade dom till första hofmästaren som sedan ledde dom till bordet och där tog upp en drinkbeställning innan dom fick en se på en matsedel.
Många språk talades både bland gästerna och personalen..
Ofta hade gästerna bestämt sig för maten i samband med bordsbeställnigen i förväg och det gjorde det lättare för både köket och oss servitörer att kunna ge dom en bra service. Det hördes många olika språk runtomkring både på gäst- och även på personalsidan.
Tyska, italienska, spanska, finska en och annan engelsman och en del svenska. I vinterträdgården fanns det inte många svenska servitörer utan dom jobbade mest på Grands veranda som låg i bottenvåningen på hotellet bredvid receptionen. Där var det nästan enbart svenskar som serverade. Det var ett ställe där man kunde tjena mer med pengar och därför var det svårare för utlänningarna att få plats där när någon svenskt ordinarie servitör slutade någon gång, vilket sällan hände. Svenskarna hade förtur – så var det bara!!
Grands veranda med utsikt mot kungliga slottet mittemot var och är fortfarande en klassisk restaurang i Stockholm..
På tal om pengar så var systemet så smart uttänkt att den person i serveringsteamet som behärskade det svenska språket så pass bra att han kunde obehindrat konversera med gästerna fick behålla 7,5% av dom 12% som var serveringsavgift och den lön som vi servitörer fick. Dom resterande 5% var lönen för den person i teamet som var ny på plats och inte hade lärt sig språket ännu. Det fanns även en minimilön som var garanterad men vi kom alltid över den med enbart serveringsavgiften. Det skilde varje månad beroende hur mycket man hade såld för. Det tycker jag var ett bra motiv att lära sig språket så fort som möjligt för att kunna därefter få en betydligt högre lön. Sådana incitament är enbart av godo för att det ger chansen till dom som ej kan språket att överhuvudtaget arbeta i en miljö där dom annars skulle vara utstängd. Detta borde anammas i dagens läge (2021) där många flyktlingar får vänta i åratal innan dom släpps i närheten av ett bra jobb enbart för att dom inte haft möjlighet att lära sig svenska. Att gå igenom SFI-kurser i åratal är ofta ett slöseri med tid och resurser. Tänk om varje jobb skulle förpliktiga att man tog sig an en annan människa som inte kan språket ännu men som har ändå yrkeskvalifikationer för att kunna klara av arbetet. Förmodligen är man i dagens läge rädd för konkurrensen. Jag vet inte – utan jag bara minns hur bra det kändes att kunna hoppa in på ett jobb utan att ha varit tvungen att vänta i åratal innan jag fick servera min första gäst enbart för att jag inte hade genomgått SFI kurserna som kan ta upp till minst ett år men ofta ännu längre. Somliga utlänningar får ju hålla på i många år innan dom släpps ut i arbetslivet om dom överhuvudtaget får ett jobb.
Klockan tolv tror jag vi stängde krogen och innan dess så fick vi reda på vilka arbetstider som gällde och hur vi skulle jobba vidare dagen efter som var en söndag. Alla servitörer arbetade efter samma vaktschema.
Så här såg det ut innan man förvandlade vinterträdgården till restaurang.
Man började med ett kvällspass som varade mellan fem och tolv. Sedan fortsatte man dagen efter med ett lunch och kvällspass och tredje dagen så var det återigen ett lunch och kvällspass. Fjärde dagen så jobbade man enbart ett lunchpass och sedan var man ledig på kvällen och den femte och sjätte dagen var man helledigt innan man började med ett kvällspass igen den sjunde dagen. Så såg en arbetsvecka ut i regel men man kunde även jobba extrapass när man var ledigt om man ville spara pengar till något alldeles extra. Själv hade inga sådana planer. Det var intensiva arbetsperioder under fyra dagar och sedan nästan tre dagar ledig. Det hade sina för- och nackdelar bland annat så fick man ju även jobba på helgerna varannan helg men är man sjutton år gammal så har det inte någon större betydelse och jag var fortfarande sjutton år gammal och skulle först i slutet på månaden fylla arton år.
Både Harry och jag tyckte att det var ett bra ställe vi hamnade på och vi såg med tillförsikt på framtiden när vi nu inte längre behövde bekymra oss över hur vi skulle få mat för dagen. Vi hade till och med fått första kvällen ett antal kronor i våra fickor i och med att vi fick behålla en del av drickspengarna på restaurangen. Så det kändes lyxigt att kunna äga några kronor plötsligen.
Västmannagatan 66 mittemot Gustav Vasa kyrkan vid Odenplan
Vi hade talat med vår österrikiska kompis Franz som vi skulle dela rummet med som han hyrde. Han var beredd att betala den första månadshyran som var på 660,- kronor i förskott och vänta tills vi hade fått ihop en egen månadslön och kunde betala honom vår andel i hyran som var alltså 220,- kronor per person. Vilken lycka. Vi visste vad en förskottshyra innebar vid det här laget.
Så nu hade allting ordnat sig till det bästa och redan på måndag skulle vi flytta våra väskor till Västmannagatan 66. Franz lånade oss till och med dom sextio kronor vi behövde för att betala hotellet i Gamlastan så nu hade vi allt på det torra.
Utsikten från vårt rum som ligger på tredje våningen är mot Gustav Vasakyrkans kyrktornet.
Vi skulle få maten på hotellet och dricksen vi fick skulle räcka till för lite mat under tiden tills vi fick ut våran första lön.
Nu var det söndag och vi gick för att jobba under en lunch för första gången. Jag tror att vi började vid elvatiden och skulle börja med att duka alla bord för lunchgästerna. Sen åt vi själv en snabb lunch innan vi skulle sätta igång.
Åter igen så jobbade jag med Åke som jag bad om att han skulle helst tala svenska med mig istället för engelska och det gjorde han. Jag hade ju danskan som en grund att stå på och när jag började prata mina första svenska ord så kom dom med en dansk accent så framöver och under många år så trodde folk att jag var dansk medborgare. ”Är du dansk?” fick jag höra många gånger i framtiden.
Nu fick man tillfälle att prata lite mer med dom andra servitörerna och jag trivdes bra med italienarna. Så snart hade man hittad några nya kompisar och när man vill prata med någon så vill man ju helst tilltala den andre med ett namn. Jag hade ju lite svårt med att hålla alla namn i minnet på dom som man blev bekant med men det löste jag genom följande tillvägagångssätt. För att uppmärksamma någon att jag ville tala med honom så låtsades jag att den personen hette George som ja uttalade på det engelska sättet och då lät det som TSCHORTSCH. Det var rätt kul för att det funkade bra och alla som jag tilltalade med ”DU TSCHORTSCH” lyssnade iallafall på vad man hade på hjärtat och tyckte det var oke att man tilltalade dom i en lite personligt stil.
Konsekvensen av den här historien blev sedan att alla andra också började kalla mig för TSCHORTSCH och det var så jag fick mitt förnamn ändrat från Ägidius till TSCHORTSCH. Så inom kort visste alla att det var jag som hette TSCHORTSCH och det var oke för mig så framöver började jag presentera mig som TSCHORTSCH när det var läge att säga sitt namn. Mest talade vi utlänningar engelska med varandra för alla var inte helt kunniga i svenska språket.
Efter ett antal timmers lunchserveringsjobb så var man vid tvåtiden några timmer ledig på eftermiddagen innan kvällspasset satt igång. Då tog vi en promenad och sen vilade vi oss på hotellet ett tag.
Kvällspasset var mellan fem och tolv och det var snarare halvett på natten innan man kom ifrån jobbet och kunde ta sig trött men lyckligt hem mot hotellet.
Nu hade vi alltså både jobb och att eget ställe att bo på. Kvällspasset på Grand kändes nästan som normalt att gå till och nu började jag lyssna mer och mer på det svenska språket. Det gällde att hitta nyckeln till uttalet. Jag fick för mig att det skulle ta någon vecka innan man hittade nyckeln och kunde låsa upp språkdörren. Under tiden så tränade jag på att memorera så mycket som möjligt av dom enklare fraserna.
Ja började läsa tidningarna varje dag, mest kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet där man kunde läsa sig till vad som hade hänt i världen och lite därtill. Men mest fick man ut av att lyssna på vad Åke sa och dom andra svenskttalande på jobbet till en början. Tisdag förmiddag var man glad för att idag så behövde vi enbart jobba mellan elva och halvtre. Sen kom den långa ledigheten som skulle vara ända till fredag kväll. Vad skulle vi göra under den tiden som kändes som en evighet. Pengar var inte något problem längre för dels hade vi fått en del drickspengar varje dag som delades upp mellan Åke och mig fifty/fifty och dessutom så hade Franz erbjudit sig att låna oss ytterligare en femtiolapp var så vi kunde gå och äta nåt på våra fria dagar. Det räckte för att vi skulle kunna gå på restaurang och äta nåt billigt och dricka en och annan kopp kaffe.
7 sekel ligger i hjärtat av Stockholm och där hände det saker…
Restaurangen som var populär att gå till lärde vi oss snabbt hette 7 sekel och låg i ena ändan av Kungs-trädgården nästan mittemot det stora varuhuset NK som är en förkortning för Nordiska Kompaniet och var stans tjusigaste varuhus.
Vi tog oss redan på eftermiddagen efter lunchjobbet var avklarat till restaurang 7 sekel tillsammans med Franz som hade en del bekanta där som han presenterade oss för. Dit gick det nästan enbart killar som jobbade i restaurangbranchen. Det var både tyskar, österrikare, italienare, holländare som fanns bland hans bekanta. Dom satt dels i språkgrupper eller för sig själv i restaurangens kaffeavdelning längre in.
En vacker sommardag vid 7 sekels uteservering
Där satt också en del svenska tjejer som tycktes drivas med att prata med ”utlänningarna” som vi kallades på den tiden. Endera på engelska, italienska eller tyska, mera sällan på franska men även det förekom. Nu fick jag snabbt en uppfattning om hur sällskapslivet tedde sig i dessa kretsar. Det var enkelt och det mesta försiggick på denna ”berömda” restaurang och kafé. 7 sekel betyder ju 7 århundraden och det tog en lång stund innan jag hade fattad detta. Snart blev jag kompis med en liten, det vill säga kortväxt italiensk kypare som hette Giuseppe och han hade en nära vän som jobbade i disken på Grand Hotel. Mer skall berättas om dom senare.
Giuseppe t.v. och hans resekamrat till Afrika 1965
Dom närmaste veckorna gick snabbt och efter redan fjorton dagar var det dags att få ut sin första avlöning på Grand Hotel. Pengarna för dom två veckor var kring en femhundra kronor och det räckte för att betala våra skulder till Franz och att kunna klara oss bra tills nästa lön skulle dyka upp.
Måndag morron efter en god nattsömn ringde vår väckarklocka vid tiotiden och nu skulle vi snabbt packa väskan och checka ut innan vi gick för att jobba lunchpasset vid elva. Vi hade fått låna femtio kronor av Franz och kunde nu göra rätt för oss och betalade för tre nätter. Väskorna fick stå kvar i receptionen tills vi hämtade dom senare på eftermiddagen.
Det var många gäster som skulle inta sin lunch den dagen. Måndag var en dag där många var glada att åter slippa hemmets vrå och kunna möta sina affärsbekanta eller vänner över en god lunch på Grandhotels vinterträdgård
Stort men mycket trevlig atmosfär att arbeta i denna lokal
Nu bekantade vi oss med den dagliga lunchrutinen och det innehöll mycket springande i rulltrappan ned till köket och upp igen med händerna full med mat som även här bars på stora brickor som man höll med ena handen uppåt mot axeln så att brickan med all mat var i axelhöjd. På den tiden behövde jag ej vara oroligt att jag inte fick tillräckligt med motion. Det var viktigt med bra skor så att man hade bra stöd i foten. Även Franz jobbade under lunchen och efteråt så följdes vi åt till Gamla Stan och vårt Hotell Hospiz på Stora Nygatan för att hämta våra väskor. Han hade redan sin koffert med sig och vi gav oss ned mot Tunnelbanestationen i Gamla Stan för att ta den till Odenplan. Den underjordiska världen var en nyhet för oss. Hitintills hade vi inte haft råd att åka med tunnelbanan.
Med tunnelbana till Odenplan…..
Så när vi passerade först T-Centralen, Hötorget, Rådmannsgatan och kom sedan fram till Odengatan så var vi mäkta imponerat över detta fortskaffningsmedel. Köpenhamn hade sina spårvägar och bussar men denna tunnelbana slog det mesta. När vi tittade på en karta som var uppsatt i varje vagn och såg hur många stationer det fanns på en linjie så börjar vi förstå att Stockholm var lite större än den innerstan som vi hitintills mest hade traskat omkring i.
Odenplan räknas som centralt boende i Stockholm…
Vi lämnade Odenplan-stationen vid den utgång som befann sig direkt i höjd med Västmannagatan och behövde enbart snedda över Odengatan och ta några steg till innan vi befann oss utanför nummer 66. Då fanns det precis bakom oss en stor kyrka. Vi träffade hyresvärden som hade ett litet kontor i bottenvåningen och han följde med oss upp till tredje våningen där han öppnade dörren till vårt rum och bad oss att inträda. Efter några korta förhållningsregler så fick vi varsin nyckel och Franz betalade hyran. Här fanns tre sängar med små nattduksbord och i mitten av rummet ett bord med fyra stolar.
I ett litet förrum ledde en liten dörr in till en garderob som var avsedd för oss alla inklusive plats för väskorna. I rummet fanns ett tvättställe med en liten spegel ovanför och tre handdukskrokar bredvid. Ingen dusch men duscha kunde vi på jobbet.
Högt i tak och två stora, höga fönster som vette mot kyrkan gjorde att det kändes rymligt. Tapeterna var lite tråkigt grå men det konstaterade vi först när vi började sätta upp lite personliga bilder på väggen efter några dagar. Just nu hade vi åter igen landat. Det kändes som den veckan som hade börjat förra måndag med vår ankomst i Stockholm var nu äntligen över. Vilken intensiv vecka. Härifrån tog vi tunnelbanan från Odenplan till T-Centralen och därifrån gick vi via kungsträdgården till Grandhotel på en kvart. Så kommunikationerna var inte något problem i och med att vi bodde rätt centralt i stan. Det funkade bra med att bo tillsammans med Harrie och Franz men samtidigt så såg jag fram mot en tid där jag skulle kunna bo dels närmare centrum och dels kanske i ett enkel eller dubbelrum. Men det funkade bra tillsvidare och vi var ju nästan enbart hemma för att sova. Resten av tiden jobbade vi eller satt på restaurang 7 sekel och umgicks med nya människor och till dom hörde även flickor. Det var inget seriöst på gång för att dom flesta var redan upptagen av dom killar som hade funnits längre i stan men det började röra på sig även för min del så småningom.
Ann-Margret kom från USA till Stockholm 1964 och det var presskonferens på Grand Hotel i Stockholm. jag …
Det började en av söndagseftermiddagarna på Grand Hotels vinterträdgård som på vinterhalvårets söndageftermiddagar förvandlades till ett dansställe. Det kallades för ”Teedans” på Grand och var stans bästa raggarstället för Stockholms ungdomar som ville hitta en partner under trivsamma former. Man löste en biljett för kanske tjugofemkronor och var sedan berättigat att dricka kaffe eller tee och äta en omgång bakelser samt åtnjuta den vackra levande populärmusiken för att dansa till den. Klientelet bestod av en blandning av lite övre medelklass med rätt mycket Östermalmsinslag. Det var idel artigheter när man bjöd upp varandra för en liten svängom.
Alla försökte att få med sig någon till kvällen…
Nu var jag ju där i egenskap av arbetande servitör och kunde följa spelet på nära håll. Mycket intressant att se på hur killarna ”lurar” på dom snygga tjejerna och smygar sig fram vid näst bästa tillfället för att få fram sitt ”Får jag lov?” Jag hade gått om tid att spana in hur spelet försiggick och se vem av flickorna som var populärast och vem som blev sittande kvar vid bordet. Det var alltid fullsatt och jag tyckte om det jag såg. Det var en helt annan värld än den som jag upplevde på 7 sekel. Här var det lite finare familjeflickor som gav sig ut på en flott krog för att hitta någon lämpligt partner eller bara ha lite kul med att dansa och i regel så uteslöt det ena inte det andra utan gick hand i hand och hand i hand lämnade en hel del stället någongång vid femtiden när teedansen var över. Förmodligen var det en hel del av dom som fortsatte att umgås med senare på kvällen redan eller vid en ”rendevous” senare i veckan eller vid nästa helg.
Här finns jag med pennan i handen för att ta emot en beställning på Grandhotel i Stockholm 1964
Vid en av dom här teedanserna började jag min första seriösa svenska relation. Lena André hette hon och var i mina ögon en jättevacker, blyg och mycket trevligt flicka som bodde på Östermalmsgatan.
Lena Andrée var min första relation med en svensk flicka i Stockholm. En tjust tjej!!
Lena satt mot slutet av teedansen vid ett bord medans hennes flickkompis var uppe och dansade när jag tog mig modet att tilltala henne. Hon svarade vänligt och på engelska och tyska kom vi överens om att träffas på 7 sekel någon dag framöver och dricka en kopp kafé eller tee tillsammans och fortsätta vår konversation. Jag såg med spänning fram mot den dagen och var jätteglad när Lena dök upp och det visade sig att hon hade aldrig varit på denna restaurang men hade hört talas om att det var ett ställe där mest utlänningar höll till. Hon fick möta någon av mina kompisar och under samtalet kom det fram att Lena hade en liten Ford Anglia.
Lenas lilla Ford Anglia 1964 som hjälpte mig att flytta till Blåsut..
Det gjorde ett visst intryck på mig. Lena berättade att hon studerade tyska på universitetet så det passade ju bra att tala tyska med mig och kompisarna. Nån vecka senare så fick jag göra ett hembesök hos Lena som bodde fortfarande med sin familj . Hon var tjugo år och hade en yngre syster som hette Kaisa. Föräldrarna var mycket vänliga och välkomnade mig artigt i familjen. Det kändes lite främmande för mig att umgås i den miljön och snart kände jag att mellan Lena och mig skulle det mest bli en platonisk kärlek men det var inte det sämsta som skulle kunna hända och vi fortsatte att träffas mera sporadiskt framöver. Jag upplevde tydligt att hon levde rätt tryggt i en annan värld och det fick hon gärna fortsätta för mig. Dels hjälpta Lena mig med sin lilla bil att flytta från en bostad till en annan framöver och dels fick jag uppleva mitt första besök på ett svenskt lantställe som hennes föräldrar ägde ut i norra skärgården. Även det besöket kändes exotiskt men jag fattade då aldrig vitsen med att ha ett hus på landet när man kunde hålla sig i stan.
Lena och jag – hemma hos henne på Östermalmsgatan höst 64
Vi kramades då och då och det närmaste vi kom var att vi aldrig kom nånstans. Men än idag betrakta jag Lena som min första svenska flickbekantskap. Undrar hur det har gått för henne här i livet.
Prince Bertil börjar med Matschessill och gräddfil
Nu kommer en fin historia som det skulle vara oerhört svårt att hitta på.
En vanlig måndag så serverade jag lunch på Grand Hotels vackra vinterträdgård.
Alla visste på den tiden vem Prins Bertil var. Han kallades för motorprinsen och var brorson till Gustav den sjätte Adolf av Sverige och farbror till nuvarande kung Carl Gustav. Denne man kom alltså till Grand Hotels vinterträdgård och skulle inta sin lunch. Han hade sällskap av en annan person och dom valde att börja med sill som förrätt innan dom fortsatte med en varmrätt. Åke och jag var deras servitörer och det var ju lite spännande för mig att kunna servera en livslevande prins. Nu var det jag som skulle servera fram sillen och det gjorde jag och sen så skulle jag ställa fram den obligatoriska gräddfilen som fanns i en liten behållare vid sidan om bordet på ett lite mindre serveringsbord.
Bertil Gustaf Oscar Carl Eugen, född 28 februari 1912 på Stockholms slott, Stockholm, död 5 januari 1997 på Villa Solbacken, Djurgården, Stockholm, var en svensk prins och högst på successionsordningen, under tiden Carl XVI Gustaf inte hade några barn
När jag nu lutade mig en aning över de lilla bordet för att ta gräddfilskannan i min hand så såg jag plötsligt en röd droppe ovanpå den vita ytan och jag reagerade direkt och tänkte vad är detta? Innan jag hann komma fram till ett resultat så hamnade ytterligare en röd droppe i behållaren och nu kunde jag härleda var dessa droppar kom ifrån. Herregude tänkte jag – blodet som hamnade på ytan av den makalös vita gräddfilen droppade från min näsa. Vad göra? Jag tog min handserviett och vände mig diskret lite från bordet och torkade snabbt rent under näsan innan jag snurvlade upp resterande blodsdroppar i näsan och skärpte mig. Under denna min manöver så hade herrarna varit inbegripna i ett intensivt samtal så dom la inte märke till vad jag hade för mig.
Nu resonerade jag snabbt hur jag skulle fortsätta med gräddfilen Jag hade två möjligheter att lösa det hela. Endera så skulle jag hämta en ny gräddfilskanna från kallskänken vilket skulle ha tagit minst ett par minuter eftersom restaurang-köket befann sig en trappa ned och även om vi använde rulltrapporna både upp och ned så var det en bra bit att ta sig ned till köket. Risken att prinsen och hans sällskap skulle bli irriterad under den tid det skulle ta för hela manövern var överhängande. För att sill utan gräddfil är som kärlek utan kyssar.
Alternativet skulle vara helt enkelt ta filskeden och röra in dom två röda blodsdropparna i gräddfilen och hoppas att det vita färgen skulle ta helt över. Blixtsnabbt valde jag och började röra kring filen och se där det såg rätt bra ut och i nästa moment så tog jag saucekannan med gräddfilen i min hand och gick fram till prinsens vänstra sida och började servera två tre skedar gräddfil och la dom bredvid sillen som redan fanns på tallriken. Därpå fortsatte jag servera hans kollega bredvid och ställde sedan gräddfilen åter på de lilla serveringsbordet samt avlägsnade mig baklänges från bordet. Jag hade lyckats under hela denna händelse att hålla tillbaks näsblodet och först nu kollade jag in eventuella reaktioner från omvärlden. Det var grönt. Jag kunde andas ut för tillfället.
Motorprinsen 1912 – 1997
O vad skönt. Ingen hofmästare som hade tittat över axeln och min kollega Åke var sysselsatt med ett annat bord. Jag begav mig sen snabbt ut och till ett tvättställe med en spegel för att inspektera min näsa. Allt lungt förutom en enstaka blodsdroppe på min vita servitörsrock som gick lätt att nödtorftig dölja med handservietten tills jag hade tid att byta jackan senare. Sen fortsatte allt som vanligt under resterande lunchen och det var först många år senare i livet som jag kom att tänka på denna historia. Men då var det ”Aidstider” som gjorde att jag var förbannat glad att detta hade hänt på sextiotalet annars hade denna min variant att servera sill och gräddfil åt sveriges kronprins inte varit så lyckat. Jag tänkte att sen dess så hade Bernadotte släkten en gnutta av Ortlerblod inom sig men tyvärr så fick Prins Bertil som inte finns längre inte några barn så nu kan jag inte skryta längre med denna släktskap.
