När jag var ledigt från jobbet var det ofta att jag träffade kompisarna och mest satt vi på restaurang 7 sekel. Dels var det centralt beläget och dessutom var det ett ställe där många utlänningar höll till. Det var allmänt känt bland många svenska flickor som trivdes i deras sällskap.
Casino Cosmopol har varit känd som premiärbiografen Palladium, och i källaren huserade under Palladiums glansdagar den förnämliga och populära dansrestaurangen Bal Palais där jag på min första dansvisit mötte Ulla..
Men man kan ju inte bara sitta på kaféet hela dagarna utan en söndag eftermiddag blev det dans på ett ställe som hette Pal Palais och låg på Kungsgatan bredvid Oscarsteatern. Det var ett ställe där många träffade sin partner i samband med dansen. Jag hade fått ett tips av någon och begav mig ensam dit för att kolla in läget. Det var mycket folk på plats och först ställde jag mig lite skeptiskt avsides från dansgolvet och började observera människorna som dansade. Efter ett tag såg jag en tjej som var av lite äldre modell än jag var men hon såg jättefin ut i mina ögon .
Ulla min Ulla!!!
Hon hade ett vackert leende och jag attraherades omedelbart av hennes yttre. Jag höll mig framme vid nästa tillfälle och bjöd upp henne. Hon var blond, dansade bra och hennes kropp kändes varmt och följsam när det var dags för en lugnare låt. Så vi höll fast oss i varandra och började prata lite lättsam. Efter den låten var vi kvar på dansgolvet och släppte inte varandra tills dom stängde framåt sextiden. Vi kände båda två att något var på gång att hända. Så jag följde med henne hem. Hon bodde på Reimersholme i en liten enrumslägenhet med kokvrå som var inbyggd bakom ett skynke. Det fanns även toalett och dusch i lägenheten som låg på bottenvåningen. Precis utanför fönstret låg ändhållsplatsen för Reimersholme bussen.
Busshållplatsen på bilden ligger i hörnet av Reimersholmsgatan och Vindragarvägen. Fastigheten till höger om bussen är Vinfatet 1, den till vänster om bussen Vindragaren 1.
Det var lite lyx att ha en sådan fin liten etta på den tiden där det fortfarande var bostadsbrist i stan. Huset var ett av dom moderna höghusen som hade byggts i slutet på femtiotalet och kändes jättefräsch med mycket grönt runtomkring och nära till vattnet åt vilket håll man än promenerade.
Ulla på Reimersholmen i sin lilla etta med kokvrå.
Rummet var liten och långsmal och innehöll en säng, ett nattduksbord, TV, en stol och ett litet klädskåp samt en liten inbyggt garderob. En liten matta på golvet och några små tavlor på väggen gjorde omedelbart att jag fick ett bra intryck av platsen. Det tog inte lång stund efter att vi hade druckit lite tee och fått i oss en smörgås innan vi låg under hennes lakan och kände våra varma kroppar mot varandra. Härligt. Utanför fönstret stannade bussen med motorn på en stund innan den vände åter mot stan.
Ulla berättade för mig att hon var tjugoåtta år gammal. Hon kom från Norrland nånstans högt uppe och hade sökt sig till huvudstaden för ett antal år sedan där hon fått ett jobb på postkontor som expedit.
Det som förvånade mig och gjorde mig riktigt nyfiken var när hon berättade att hon hade varit i Marokko under ett år nyligen och där var med om en hel del äventyr.
Bland annat hade hon haft en längre relation med en kille därifrån men den var numera avslutad och hon kände sig fri för att börja livet på nytt. Det passade då bra för henne att träffa en ung kille som mig som gjorde ett mjukt intryck på henne. Hon nämnde att hon nästan kände sin modersinstinkt när hon tittade på mig. Det passade mig perfekt för att även jag trivdes bäst i sällskap med lite äldre damer. Så Ulla och jag kände instinktiv att vi skulle trivas jättebra tillsammans och vi var jättesnälla mot varandra. Jag minns hennes härliga kropp som alltid hade en öppen famn för mig när det kändes aktuellt att söka upp henne. Hon hängde med mig till mina kompisar och träffade dom på Sjusekel och det kändes bra för mig att kunna visa mig upp tillsammans med henne.
Ulla på 7 sekel. Vi var kära i varandra. Det syns..
Vi sågs lite då och då både i stan alltid kring Kungsan och det slutade mest med att vi hamnade hemma hos henne på Reimersholme. Detta förhållande pågick fram till juli in på nästa år som var alltså 1965. Då hade det hänt lite konstiga saker nån månad innan och gjorde att vi skildes åt temporärt. Men om detta och denna fantastiska historia skall jag återkomma när vi närmar oss den tiden.
Hösten började övergå till vintern under november. Min gamle vän Freddie som hade varit med i Köpenhamn dök nu upp i Stockholm. Vi hade brevväxlat och när Harrie och jag hade hamnat i Stockholm och kommit på fötter så ville Freddie komma efter och det gjorde han.
Freddie som diskplockare på 7 sekel/ 1964
Han hade fått ett diskplockar-jobb på Sjusekel utan att behöva vänta på arbetstillstånd. Det hade vi fixat åt honom. Så nu var det plötsligt som att komma hem till någon man kände när jag gick till Sjusekel och Freddie sprang där omkring och plockade alla små brickor som gästerna lämnade efter sig på borden. Han var för det mesta på strålande humör när han jonglerade med sina brickor runt på stället. Nu var han så nära källan man kunde komma och då talar jag om tjejerna. Freddie hade något som gjorde många flickor att vilja ta hand om honom. Han såg bra ut men hade framförallt något speciellt som inte går att förklara så enkelt som gjorde honom mycket populär bland den kvinnliga befolkningen. Han hade efter Köpenhamn åkt hem igen till Innsbruck och pysslat med allt möjligt men snart insedd att han ville fly därifrån så snart som möjligt. Han lyckades rätt snart efter sin ankomst i Stockholm att få ett hyfsat ställe att bo på hos några andra killar från Tyskland. Så vi sågs väldigt ofta under den tiden.
Ulla klipper Freddie hemma Reimersholme
När jag nu var ledigt mina två dagar i sträck oftast under veckan brukade jag snart få en egen liten rutin som bestod i att jag köpte mig en tysk veckotidning som i regel var ”Der Spiegel”. På något sätt ville jag hålla mig informerat om vad som hände i den stora världen och i den tyska språkzonen. I Sverige fanns det inget som liknande ett vettigt veckomagasin utan mest så kallade veckotidningar som Veckorevyn. Hänt i veckan och annat skräp. Den enda svenska veckotidning som åtminstone hade en och annan bra bildreportage var tidningen SE.
Efter inhandlande av ”Spiegeln ”så begav jag mig till en liten grillbar på Norrlandsgatan hörnan Hamngatan där jag hade hittad min favoriträtt och under åratal framöver så åt jag där alltid samma rätt när jag var ledigt – nämligen fiskgrilletter med remouladesauce och kokt potatis och vitkålssallad.
Jag älskade denna rätt. Där kunde jag sitta under en lång lunch och läsa tidningen ända fram till fyratiden på eftermiddagen alldeles ensam och i lugn och ro. Det kändes både bra och nödvändigt att vara lite för mig själv med tanke på att man träffade mycket folk på Grandhotel och även privat så bodde vi ju tre personer i samma rum och dessutom umgicks en hel del med varandra.
Vi och då menar jag mina kompisar Freddie och en del andra hade fått reda på att på torsdagskvällarna så kunde man gå till Nalen på Regeringsgatan på kvällen och få sig en gratisfika.
Men det var inte enbart fikan utan hela den sociala grejen som var intressant med denna tillställning. Så vi begav oss dit en kväll.
Det kunde vara långa köar till Nalen men inte när dom hade torsdagsfika för fattiga…
Nalen var ju ett jättekänd ställe mitt i staden. En danspalats där många stockholmare hade gått och dansat under årens lopp till alla möjliga kända och okända musikanter och dansorkestrar.
När vi nu fick komma in såg vi snart att det inte var en vanligt dansafton utan det var en kristlig församling som hade ordnat det för en del behövande att få komma in i värmen och erbjuda dom en både fysiskt och mental förfriskning. Dom bjöd på smörgåsar och kafé. Därtill så sjöngs det med full styrka en del religiösa sånger på svenska.
Från början byggdes Nalen – Nationalpalatset – som ordenshus åt Samfundet Enighet och Vänskap och därefter var det nöjespalats från början av 1900-talet fram till 1968, då LP-stiftelsen flyttade in och öppnade huset för hemlösa och missbrukare. Slutet av boken handlar om renoveringen av huset sedan stiftelsen lagt ner verksamheten där. I dag har man i Nalen restaurang, konferensverksamhet och konserter.
Det roliga var att det var en svart, det vill säga i nyspråk, en mörkhyad pastor som sjöng högt den svenska underbara kristliga sången som hette
”Alla borde känna till, alla borde känna till – att Jesus finns, att Jesus finns”.
Han sjöng med en engelsk accent som jag aldrig kommer att glömma. Hela tillställningen var oerhört exotisk. Denna pastor som säkert kom från det djupaste Afrika till Sverige och som med boken i handen sjöng så högt så att alla andra bara var tvungna att följa med honom på hans musikaliska resa var helt underbar att skåda. Samtidigt tuggade alla på sina smörgåsar och drack ur sina kaffekoppar. En del gungade med musiken som mer och mer jazzades till av denna härliga predikant som sedan följde upp sångerna med en liten predikan där man hade svårt att förstå vad han klämde fram med sin vilda accent. Han talade svenska och utanför snöade det när vi lämnade tillställningen efter att ha fått i oss smörgåsarna och lärt oss den sången som jag sedan gick och nynnade i åratal så fort jag blev nervös av någonting. ”Alla borde känna till, alla borde känna till, att Jesus finns , att Jesus finns.
Alla borde känna till ………
